Hallonröd

SWEDISH
EDITION
Hallonröd
Tuula Pere • Georgia Stylou
W
ickWick

Hallonröd
Text Tuula Pere
Illustrationer Georgia Stylou
Layout Peter Stone
Översättning till svenska Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-856-3 (ePub)
ISBN 978-952-325-356-8 (Print)
Första utgåvan
Copyright © 2017 Wickwick Ltd
Förlag Wickwick Ab
2017, Helsingfors, Finland
Tryckt inom EU
Raspberry Red, Swedish translation
Story by Tuula Pere
Illustrations by Georgia Stylou
Layout by Peter Stone
Swedish translation by Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-856-3 (ePub)
ISBN 978-952-325-356-8 (Print)
First edition
Copyright © 2017 Wickwick Ltd
Published by Wickwick Ltd
2017, Helsinki, Finland
Printed in EU
Originally published in Finland by Wickwick Ltd in 2017
Finnish “Vadelmanpunainen”, ISBN 978-952-325-354-4 (Print), ISBN 978-952-325-854-9 (ePub)
English (US) “Raspberry Red”, ISBN 978-952-325-355-1 (Print), ISBN 978-952-325-855-6 (ePub)
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted
in any form or by any means, mechanical, electronic, photocopying, recording, or otherwise, without the prior
written permission of the publisher Wickwick Ltd. The only exception is brief quotations in printed articles and
reviews. For details and written permissions, contact rights@wickwick.fi.
Wickwick books are available at special discounts when purchased in quantity for premiums and promotions as
well as fundraising or educational use. Special editions can also be created to specification. For details, contact
specialsales@wickwick.fi.

SWEDISH
EDITION
Hallonröd
Tuula Pere • Georgia Stylou
W
ickWick
Children’s Books from the Heart
1

Det var en kall vinter. Ingen kunde minnas en lika kall vinter.
Fönstren i Ainas hem fylldes halvvägs av isblommor. Emellanåt
klättrade Aina upp på bänken med sin vän Greta för att göra
avtryck med handflatorna och nästippen på fönsterrutan.
– Jag ska rita ett hjärta här, så pappa ser att jag har väntat på honom
i fönstret, planerade Aina.
De vuxna verkade oroliga, och då de vuxna var oroliga kände sig
Aina också rastlös. Vid sidan om följde hon med hur de vuxna
dagligen lyssnade på radionyheterna. Hon förstod inte helt vad allt
prat om förberedelser och armén och förhandlingar betydde. Men
åtminstone betydde det inte något bra, det var helt klart.
Särskilt svårt kändes det för Aina att pappa var borta.
2

3

4

Aina mindes ofta den märkliga morgonen,
för några veckor sedan. Väldigt tidigt, mitt
i sin djupaste sömn, hade Aina vaknat till av att
pappa var på väg bort. Iklädd sin vinterkappa
hade han böjt sig ner för att smeka sin dotter
över håret och sagt att hon skulle fortsätta sova.
– Vart ska du gå, hade Aina undrat.
– Du känner inte till det stället, hade pappa svarat undvikande.
– Nå men när kommer du tillbaka?
– Det vet jag inte ännu med säkerhet.
– Men du kommer väl helt säkert tillbaka, pappa, fortsatte Aina.
Pappa hade vänt ansiktet mot fönstret och suckat djupt.
– Jag kommer så snabbt jag kan. Det är ju här jag hör hemma, hos
pappas lilla Aina.
5

Nu hade det redan gått en tid sedan pappa åkte. Nästan alla
andra barns pappor hade också åkt iväg. Vardagslivet i byn
sköttes av mammor och mor- och farföräldrar, och barnen hjälpte
till efter bästa förmåga. Också Aina hade varit tvungen att lära sig
många nya saker.
– Nu har jag igen något nytt att berätta i mitt brev till pappa, utbrast
Aina då hon hade lärt sig att tända eld i spisen.
Ainas familj hade en handelsbod i byn, och där fanns det tillräckligt
med göromål åt hela familjen. Nu då pappa var borta försökte Aina
hjälpa mamma så gott hon kunde. Fastän hon inte ens gick i skola
ännu kunde hon räkna butikskassan.
Om kvällarna sorterade Aina likadana mynt och sedlar i sina egna
högar och räknade dem. Mamma skrev noggrant upp allt. Att
mamma var ordningsam kunde man se i de räta raderna i butikshyllorna
där det rådde ordning och reda. Aina radade också matförpackningar
i hyllorna och såg till att olika storlekars
järnspikar fanns i de rätta lådorna.
6

7

8

Kölden tilltog. Julen närmade sig. Farfar högg ved framför
vedlidret, och tillsammans med sin vän Greta staplade Aina
vedträna i prydliga högar vid lidret.
– Vad som helst må hända den här vintern, men i vår stuga blir
det åtminstone inte kallt, sade farfar närapå trotsigt och fortsatte
orubbligt hugga ved.
Han lät inte småflickorna använda yxa och såg, hur än de bönade
och bad.
– Kan ni samla torra vedklabbar i kälken och föra dem i kökets
vedlår.
Flickorna gjorde som de blev tillsagda. De lyfte en spånkorg på
kälken och fyllde den med vedträn. Med förenade krafter fick de
lasset draget över gården fram till ytterdörren och slutligen till
köksdörren, där farmor lyfte in vedlasset.
9

Julafton var väldigt kall. Farföräldrarna hade kommit för att hålla
Aina och mamma sällskap.
– Hurdan jul har pappa där var han är? frågade Aina av farfar.
– Vem vet, svarade farfar. Han saknade också sin egen son.
– Men åtminstone har din pappa varmt om tårna, flikade farmor
in. – Mamma och jag skickade så många par yllesockor till honom,
så det går ingen nöd på honom.
Efter julmåltiden klättrade Aina upp på bänken bredvid farmor.
Festdagen till ära hade farmor sin finare sjal på axlarna. Aina tryckte
sin kind mot det grova ylletyget.
– Jag skulle också vilja lära mig att sticka strumpor. Kan du inte
lära mig hur man gör en häl, bad Aina sin farmor.
– Kanske det är bättre att först virka en halsduk, föreslog
farmor.
10

11

Det nya året började i lika kalla tecken som det
gamla året hade slutat. Barnen trotsade ändå
kylan och gick emellanåt ut för att leka i snön, fastän
de vuxna varnade dem och förmanade dem att stanna
i närheten av huset.
– Men bredvid huset är det precis lika kallt som längre
bort i skogen, tänkte Aina.
Då Aina lyssnade på de vuxnas prat förstod hon att de
inte oroade sig för kölden utan för något mycket värre.
Kriget hade kommit för nära inpå. Det mullrade bakom
de snötyngda skogarna.
– Nu blev det bråttom, sade mamma en dag efter att
först ha talat länge i handelsbodens telefon.
Byborna skulle vara tvungna att lämna sina hem
och sätta sig i säkerhet.
12

13

14

Farfar begav sig till byn för att sprida budskapet. Alla skulle
hinna till tåget på kyrkbyns tågstation följande morgon. Hela
natten packade byborna sina tillhörigheter. Mammorna klädde på
sina barn och packade matsäck i knyten. Boskapen forslades till
stationen längs snöiga vägar, saker lastades på hästdragna slädar
och lastbilsflak.
– Jag tar med mig åtminstone Molla-Maja, planerade Aina.
Molla-Maja var Ainas skatt. Famo hade sytt ett vackert hallonrött
förkläde till dockan av överblivna tyglappar från Ainas festklänning.
15

Med trasdockan under armen gick Aina ut på gården som låg
i halvskymning i morgonkylan. Mamma ordnade ännu med
något inne i huset och ropade till Aina att hon redan skulle stiga på
någon av de väntande lastbilarna. Flickan bestämde sig ändå för
att besöka sin lekstuga som låg på andra sidan gården. Visst skulle
hon ha tid för det. Också där måste ju allt vara i ordning.
Försjunken i sina egna tankar pysslade Aina i sin lekstuga och
märkte för sent att också den sista lastbilen åkte iväg. Skräckslagen
sprang hon tillbaka till huset, men mamma hade redan hunnit åka
och låst dörren efter sig.
– Nu finns det ingen annan råd än att springa längs vägen efter
bilarna till stationen, tänkte Aina.
Aina hann inte ens till vägen då hon hörde någon tala ett främmande
språk bakom huset. Flickan sprang så snabbt och ljudlöst
hon kunde i sina filtstövlar bakom lekstugan.
16

17

Från sitt gömställe såg Aina två främmande soldater med
sina bössor. Aldrig förr hade hon varit så rädd. Den ena
mannen såg arg ut och vände sig nervöst av och an, medan
den andra mannen lugnt stod på stället.
Till sin stora förskräckelse märkte Aina att Molla-Majas
hallonröda förkläde hade fallit till marken då hon sprang.
Där lyste det, mot den vita snön.
– Hoppas att soldaterna inte märker mig, tänkte Aina. – Jag
måste vara så ljudlös jag bara kan.
Precis då vände den lugnare soldaten blicken mot
lekstugan. Han märkte spåren i snön av de små filtstövlarna.
Spåren ledde till lekstugans hörn.
18

19

20

Ainas och soldatens blickar möttes. För ett ögonblick vågade
hon inte ens andas. Det fanns något bekant i soldatens ansiktsuttryck,
något som påminde Aina om hennes egen pappa. Hon
betraktade mannen oavbrutet.
Soldaten lyfte fingret mot läppen för att visa att Aina skulle vara
tyst. Sedan vände han sig mot den ilskna soldaten och viftade mot
huset. Männen bröt upp dörren och gick in.
Ännu från dörren vände sig soldaten som hade sett Aina om, och
visade mot skogen.
– Nu måste jag springa iväg och försöka komma till stationen
längs vägen, tänkte Aina. – Det var det som också
soldaten menade. Bara de stannar inne i huset länge
nog.
21

Där började Ainas långa resa bort hemifrån. På skogsvägen, litet
före tågstationen mötte hon sin egen farfar som hade återvänt
för att leta efter flickan. Tillsammans skyndade de till tåget dit de
andra redan hunnit.
– När kan vi återvända hem? frågade Aina mamma, som satt och
torkade sina tårar.
Mamma svarade inte, utan kramade Aina hårt och gav henne en
smörgås. Det fanns många bekanta i det överfyllda tåget,
men det var ändå konstigt tyst. De vuxna talade lågmält
med varandra och såg emellanåt ut genom tågfönstren.
Aina var trött, men det var svårt att sova på ett konstigt
ställe. Till sist somnade hon med Molla-Maja i famnen,
tätt tryckt mot mamma.
22

23

Under vintern var Aina tvungen att vänja sig vid att sova på
många nya ställen. Det var tungt att hela tiden flytta. Främmande
människor försökte nog hjälpa dem, men Aina kände det
som om hon hela tiden var på fel ställe.
Aina, hennes mamma och farföräldrar bodde flera veckor i ett
klassrum där det lagts madrasser på golvet. Till all lycka var Greta
och hennes familj också där.
Skolköket delade ut soppa till alla barnen, också till dem som
gick i skola i klassrummen bredvid. Soppan var tunn, men
lyckligtvis fanns det tillräckligt av den.
– Det här brödet smakar konstigt, viskade Greta till Aina.
– Man får inte klaga på maten, svarade Aina. Det hade mamma
lärt henne.
24

25

Ainas och Gretas familjer förflyttades från skolan till gårdsbyggnaden
på en bondgård. Det var kallt där, men mamma
var nöjd över att själv kunna göra mat på spisen som stod i ett
hörn av rummet. Hon bredde ut familjens få egna tillhörigheter i
rummet de fått till låns, och strök med handen över fransarna på
den bekanta bordduken.
– Det här är ju nästan som hemma, gladde sig Aina.
Under de kommande veckorna och månaderna bekantade sig
flyktingarna med gårdsfolket. Emellanåt fick de till och med lyssna
på nyheterna i deras radio. Aina förstod inte allt som sades i nyheterna,
men av de vuxnas prat förstod hon att man snart skulle få
återvända hem.
26

27

28

Sommaren hade redan börjat då Aina och Greta fick återvända
till hembyn med sina familjer. Men barnen blev
upprörda då de såg hur byn hade förändrats. En del av landsvägen
och broarna var förstörda, och, det värsta av allt: av
många hus fanns det bara sotiga ruiner kvar. Också Ainas hus
hade brunnit.
– Snart bygger vi ett nytt hus, tröstade de vuxna. – Och din
pappa kommer att vara med.
Aina visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon
sörjde det nedbrunna huset, men var glad att pappa
skulle komma tillbaka.
Snyftande sprang Aina till sin lekstuga. Lyckligtvis
stod ens den kvar. Men vad såg hon på lekstugans
tvättstreck! Där svajade Molla-Majas hallonröda
förkläde i sommarvinden. Aina lossade försiktigt
knuten och slätade ut förklädet mot sitt knä.
29

Då det nya husets byggarbeten var i full gång, återvände pappa.
Mamma gjorde mat till arbetarna, och barnen skuttade ivrigt
omkring. Handelsboden, som Ainas föräldrar skötte, hade igen
slagit upp dörrarna, och byborna besökte den flitigt fastän det
fortfarande var ont om varor.
– Kom och se vilken färg det nya huset ska bli, ropade pappa till
Aina från byggställningen.
Aina betraktade fundersamt husväggen. Tårarna trängde sig fram
i hennes ögon.
– Hur är det fatt, kära barn, undrade pappa och klättrade ner för att
ta Aina i famnen. – Är det här inte en fin färg?
– Jag skulle vilja att huset blev hallonrött, snyftade Aina.
– Varför i all världen, det är en ganska speciell färg för ett hus i den
här byn, sade pappa förundrat.
30

31

32

Aina bad pappa vänta. Hon hämtade Molla-Maja från lekstugan
och visade det hallonröda förklädet till pappa.
Pappa fick höra Ainas berättelse om den främmande soldaten och
förklädet hon tappade. Pappa lade sina starka armar om sin dotter
och kramade henne länge under tystnad.
– Visst förstår jag, Aina, sade pappa lågmält. – Vi ska måla huset
hallonrött. Det må sedan vara det enda hallonröda huset i hela
världen.
När huset var klart och målat tyckte Aina det var det vackraste
huset i byn. Och det tyckte också både pappa och mamma.
33

Sent på hösten åker Ainas pappa med de andra männen från byn
på en resa vars betydelse Aina inte riktigt förstår. Då vinterkölden
smäller i knutarna börjar det höras skrämmande ljud från skogarna
i närheten.
Familjen är tvungen att lämna hemmet, den egna butiken i byn och
Ainas lekstuga. De får så bråttom till tågstationen att Aina nästan
inte hinner med.
Vid lekstugan möts barnets och den främmande soldatens blickar.
Trasdockans hallonröda förkläde blir liggande i snödrivan då Aina
flyr.
wickwick.fi