The Nether av Jennifer Haley

THE NETHER
AV JENNIFER HALEY

ORD OCH BEGREPP I PJÄSEN
Nether
Framtidens internet.
Ordet har flera betydelser:
1) Värld befolkad av mytologiska varelser
2) Demonernas rike
3) Ondskans eller fantasins dimension
Realvärlden
Den verkliga, fysiska världen, motsatsen till Nether.
Skuggbild
Någon som spenderar allt mindre tid i realvärlden och allt mer tid i Nether.
Överkorsning
När en person beslutar sig för att helt lämna realvärden för att i sitt sinne helt leva i Nether.
Kroppen hålls vid liv genom att kopplas till livsuppehållande system. Man blir då till en s k
”permanent skuggbild”.
Den Universella Skolan
Utbildning som uteslutande sker i Nether.
Realvärldsuniversitet
Platsen för utbildning som ännu sker i realvärlden.
Kryptering
En metod för att dölja data/kod och användarnas identitet.
Källkod Den programmering som ligger till grund för virtuella världar i Nether.
Hårdvara En fysisk maskin av något slag, t ex en server som är ett ”hotell” för data/kod.
Gömstället
En virtuell värld som Sims/Papa programmerat inuti en del av Nether som
nuförtiden kallas för ”Dark Web”.
Knockelboll
Ett gammalt spel som på engelska heter ”Jacks”.
Den som står bakom
Den person som styr hur en digital karaktär (avatar) agerar.
Samfundet
En organisation som juridiskt försöker reglera Nether.
Theodore Roethke
En amerikansk poet, född 25 maj 1908 i Saginaw, Michigan, död 1 augusti 1963 i Bainbridge
Island, Washington. Han tilldelades Pulitzerpriset i poesi 1954.

”Man kan bara höra vinden
om den har löv att gå i.”
SIGRID JOHNSON, REINE BRYNOLFSSON

SIGRID JOHNSON

Fantasi eller verklighet
Pjäsen The Nether av Jennifer Haley ger inga svar på de
svåra frågor vi ställs inför idag om internet – integritet
kontra övervakning.
Men jag hoppas att pjäsen ger en öppning till en
diskussion om vad det är för värld vi är med och skapar
när vi frivilligt överlämnar oss i t ex Googles händer.
Nätet betyder frihet för de flesta. För andra är det ett
fängelse. I synnerhet tänker jag på de tusentals barn som
dagligen blir utsatta.
Pjäsen tar avstamp i den handel med barn som pågår
men kompliceras av att hela scenariot utspelas i en virtuell
verklighet.
Frågan är var gränsen går mellan verklighet och fiktion?
Om jag är inloggad 15 timmar per dygn – är inte det min
verklighet då?
Vad skapar anonymiteten bakom en skärm? Hur förändras
våra uttryck och vårt språk utan mänsklig mottagare?
Där våra samhälleliga lagar inte gäller – vilka blir vi?
Vi kommer behöva gå på djupet i dessa frågor framöver.
För idag är delar av nätet ett oåtkomligt och laglöst land,
ett lockande land, ett frihetens land?
Lena Endre
5

6
MAGNUS EHRNER

NINA ZANJANI

NINA ZANJANI

Regionpolischef Carin Götblad om
Nätets undre värld
»internet och sociala medier är en makalös tillgång på många
sätt men den tekniska utvecklingen skapar också allvarliga problem,
det är tydligt för oss inom polisen. Nästan all brottslighet har fått
ytterligare en plattform, internet – en plats där man kan begå grova
brott och vara anonym.
Nära nog alla barn är idag ute på sociala medier och de är nyfikna
på ny teknik. Många medier riktar sig inte bara till barn utan skapar
också en direktlinje till dem i realtid. Det finns också en del av nätet
som är stängt för de flesta som kallas för Dark Net eller Dark Web, där
man i skydd av omsorgsfullt krypterade nätverk bedriver olika verksamheter,
till exempel i form av så kallade pedofilringar och andra grovt
kriminella aktiviteter som försäljning av droger och vapen.
Ett växande brottskategori är det vi i dagligt tal kallar för grooming,
vuxna som söker kontakt i sexuellt syfte med barn. Man lurar barnen
att tro att man är en jämnårig och bygger upp en relation med hjälp
av smicker och beröm, för att sedan övergå till hot och utpressning.
Man lurar in barnen i fällor och förmår dem att skicka bilder och filmer
på sina egna kroppar, för att sedan genom utpressning tvinga dem att
begå sexuella handlingar inför webbkameran, antingen på sig själva,
sina småsyskon eller husdjur. Det är fullkomligt hjärtskärande att ta
del av barnens fruktlösa vädjanden att få slippa.
De som ägnar sig åt grooming är oftast oerhört skickliga på att
manipulera barn och hotar ofta med att de ska sprida bilderna på
barnet i till exempel skolan eller till föräldrarna. Barn är känsliga för
skam, men de är också nyfikna och gör inte alltid som de blir tillsagda.
Därför är det viktigt att alla föräldrar, mor- och farföräldrar och andra
vuxna pratar med sina barn om att det kan finnas personer på nätet
som luras och vill barn illa. Man pratar ofta med sina barn om förövare
som finns ute på gatan men sällan om förövarna på nätet, vilket
borde vara lika naturligt. Vi måste intressera oss mer för det liv våra
barn lever i sociala medier. Visar vi intresse och har en ständig dialog
med barnen så ökar chanserna för att de faktiskt berättar om det händer
dem något. Det är också viktigt att få dem att förstå att det aldrig
9

är ett barns fel om det lockas eller luras till något som det egentligen
inte vill göra – att manipuleras till något sådant kan drabba vilket barn
som helst.
I så kallade pedofilringar, slutna grupper av användare, utbyts material,
bilder och filmer. Men det förekommer även övergrepp i kommersiellt
syfte, där man beställer och spelar in mycket grova sexuella
övergrepp på små barn. Idag ger innehav av barnpornografi många
gånger inte strängare påföljd än böter. Det är fullkomligt oacceptabelt.
Påföljderna för dessa brott måste skärpas. Straffet är ett mått på hur
allvarligt samhället ser på brottet.
Vid tillslag och husrannsakan hos misstänkt, kan polisen inte bara
knacka på dörren för då finns det en risk att gärningsmannen förstör
de bevis som finns. Med ett tryck på en knapp i bostaden kan till
exempel alla hårddiskarna raderas eller krypteras. Därför måste vi göra
inbrytningar snabbt och helst ta gärningsmännen på bar gärning.
Det är en mycket oroande utveckling att vissa telebolag har börjat
vägra lämna ut IP-adresser, som enklast kan beskrivas som ett telefonnummer
till en dator. Fram tills nu har telefonbolagen enligt svenska
bestämmelser ålagts att spara dessa uppgifter i sex månader, vilket gett
oss möjlighet att spåra misstänkta brottsplatser och förövare. Efter en
nyligen avkunnad EU-dom får operatörerna nu själva avgöra om de
vill hjälpa oss eller inte. Ungefär hälften av operatörerna har då valt att
inte lagra eller lämna ut abonnentuppgifter till polisen. Effekten har
redan blivit att över hälften av de gärningsmän vi tidigare kunnat
identifiera nu i skydd av sin anonymitet kan fortsätta sina övergrepp
och vi kan inte spåra dem eller hitta de barn som blir utsatta.
Regeringen har tillsatt en utredning som i höst skall redovisa lagförslag
på området.
Polisen begär bara ut upplysningar om IP-adresser vid misstanke
om riktigt grova brott. Vi har varken resurser eller intresse av att följa
hur människor i allmänhet beter sig på internet.
Vi har idag avancerade program för att spåra barnpornografiska bilder
och vilka som laddar ned eller delar dem. Polisen samarbetar ofta
internationellt när så kallade pedofilringar sprängs. Pedofilerna kommer
från alla samhällsklasser. Det går inte att se på någon om den är
pedofil eller inte. Men om vi kan öka risken att man blir ertappad, så
är vetskapen om det i sig något som kommer att ha en förebyggande
effekt.«
Berättat för Jacob Hirdwall
10

REINE BRYNOLFSSON

Jennifer Haley – en betraktare av framtiden
av jacob hirdwall
Den amerikanske dramatikern Jennifer Haley hörde Lena Endre och
jag första gången talas om 2015. Vi åkte då genast till London och såg
en uppsättning av The Nether på Duke of York’s Theatre dit den flyttats
efter en framgångsrik spelperiod på The Royal Curt Theatre.
I Jennifer Haleys pjäser diskuterar hon gärna hur ny teknologi
påverkar oss människor ur ett etiskt, juridiskt och filosofiskt perspektiv.
Möjligheten att skapa artificiella världar är ett mynt med två sidor:
hur påverkar den här tekniken vår syn på oss själva och varandra?
Hennes pjäs Neighborhood 3: Requisition of Doom är en rysare om dataspelsberoende
förlagt till en deprimerande förortsmiljö och i thrillern
Froggy får vi följa en kvinna som söker efter sin man som försvunnit
efter att det uppdagats att han spelat huvudrollen i ett våldsamt digitalt
rollspel.
I The Nether är det den dolda delen av internet, det s k »Dark web«,
som står i fokus. Urpremiären ägde rum redan 2013 i Los Angeles på
Center Theatre Group's Kirk Douglas Theatre. The Nether har uppmärksammats
internationellt och belönats med bland annat Susan
Smith Blackburn Prize.
2015 sattes pjäsen upp på The Lucille Lortel Theatre i New York och
den har även spelats på andra platser i USA samt i nordiska länder
såväl som i Tyskland, Turkiet, Slovenien och i Spanien. Jennifer Haley
bor i Los Angeles, där hon grundat ett dramatikerförbund: The Playwrights
Union.
12

NINA ZANJANI

CHRISTOFFER SVENSSON, MARIELLE MALMBERG

SIGRID JOHNSON, REINE BRYNOLFSSON

PREMIÄR PÅ LILLA SCENEN 23 MARS 2017
THE NETHER
AV JENNIFER HALEY ÖVERSÄTTNING RAGNAR STRÖMBERG
REGI LENA ENDRE
SCENOGRAFI MATS SAHLSTRÖM, LENA ENDRE, ANN BONANDER LOOFT
VIDEOSCENOGRAFI VISUAL RELIEF
KOSTYM ANN BONANDER LOOFT
LJUS JENS SETHZMAN
KOMPOSITÖR OCH LJUDDESIGN MAGNUS GRENSTEDT
PERUK OCH MASK LINDA HYLLENGREN
DRAMATURG JACOB HIRDWALL
INSPICIENT EVA STRENGBOHM
SCENCHEF JAKOB EGGE
BITRÄDANDE SCENCHEF MIRIAM GILLBERG
TEATERTEKNIKER LJUSBORD JIM RASMUSSEN
TEATERTEKNIKER VIDEO MAGNUS PETTERSSON
TEATERTEKNIKER SCEN DANIEL MÅLEFORS, MAGNUS ANUELL
TEATERTEKNIKER LJUD JAKOB WILHELMSON
REKVISITÖR ANDERS COLLIANDER, LOTTA WALLIN
PÅKLÄDARE HARRIET NYHOLM
SUFFLÖR BIRGITTA LIND INGRAS
REGIASSISTENT MICHAELA ALFVÉN
TILLSKÄRARE CARINA BORNSÄTER, MIKAEL MOHLIN
PJÄSASSISTENT SNICKERI JOHAN PETTERSSON
PJÄSASSISTENT MÅLERI DAVID MURUA
PJÄSASSISTENT TAPETSERI FRIDA SÖRBOM
BARNANSVARIG MALIN ERIKSSON,TEODOR RUNSIÖ
BARNCASTING MAGGIE WIDSTRAND
PRODUCENT FELICIA MORITZ MALMCRONA
STUDIOMUSIKER LINNEA HÄLLQVIST – VIOLIN, MAGNUS GRENSTEDT – PIANO OCH GITARR
ÖVRIG MUSIK VALZER D'AMORE MED ANDREA GUERRA
FÖRLAG NORDISKA APS – KÖPENHAMN
ORIGINALTITEL THE NETHER
Dekor och kostymer är tillverkade på teaterns ateljéer.
Inspelning och fotografering är förbjuden. Var vänlig stäng av mobiltelefonen.
SPELTID 1 TIMME OCH 40 MINUTER UTAN PAUS.
Program nr 8 2017
Teaterchef och ansvarig utgivare Eirik Stubø
Redaktion dramaturgiatet Jacob Hirwall
Adress: Kungliga Dramatiska Teatern, Box 5037, 102 41 Stockholm Telefon: 08-665 61 00
Prenumeration säsongen 2017: 600 kr Postgiro 37 80-4
Tryck: Åtta.45 Tryckeri ISSN 0282-9266
Grafisk form Malou Holm Foto Markus Gårder Omslag Undergrowth, konstverk av Robert & Shana ParkeHarrison
17

SIMS/PAPA
REINE BRYNOLFSSON
MORRIS
NINA ZANJANI
DOYLE
MAGNUS EHRNER
WOODNUT
CHRISTOFFER SVENSSON
IRIS
SIGRID JOHNSON
MARIELLE MALMBERG
ANASTASIA LEPPIST

Dark Web: en rättslös terra
incognita eller vår mörka spegelbild?
av merima bruncevic
begravd djupt inne i internets allra mörkaste hörn finns det så kallade
Dark Web. Där handlas droger och vapen, människor smugglas
och terrorist- och hackerattacker planeras. Samtidigt verkar det också
vara en plats där subkulturer frodas, där förföljda journalister i länder
med kompromissad yttrandefrihet hittar tillflyktsort och kommunikationsmöjligheter,
och där en stor individuell frihet råder. Exempel på
den första ”dåliga” typen av verksamhet som sker där är den så kallade
Silk Road, den digitala marknadsplatsen för droghandel, som FBI har
tagit ner flera gånger men som verkar uppstå i ny skrud gång på gång
igen. Exempel på den andra typen av ”god” (om vi nu ska anta en
sådan binäritiet) verksamhet är att t.ex. SIDA och kvinnojourer
använder sig av just Dark Web för att komma i kontakt med människor
som lever under olika former av hot.
Dark Web eller Dark Net, båda begrepp används synonymt, syftar
till den gömda delen av internet som inte kan nås direkt via vanliga
sökmotorer. Det är endast med hjälp av en, visserligen gratis och ganska
så lättillgänglig, mjukvara som heter TOR, som bygger på någonting
som heter onion routing, som denna del av internet nås. Man brukar
beskriva internet som ett isberg i havet, där toppen utgörs av vanliga
internet, ”Clear Web”, och allting under ytan är Dark Web. Hyllad av
vissa som den ultimata platsen för anonymitet, och fruktad av andra
som ett laglöst territorium, vi rättsfilosofier ställer oss frågan: vem
ansvarar för att reglera denna mörka sfär som verkar föra med sig både
gott och ont?
20

Onion routing gör att data eller information som vi vanligtvis lämnar
efter oss på webben – likt namnet antyder – skalas av, vilket gör
det omöjligt att identifiera användarens ”fotavtryck”. När man väl är
inne i Dark Web, har man plötsligt vandrat in i digitalålderns vilda
västern, eller ett naturtillstånd. Man lämnar sin identitet vid den virtuella
porten och går in i en sfär där alla undantag verkar gälla. Rent
rättsligt och rättsfilosofiskt är det intressant att ställa sig frågan om
Dark Web ändå kan ses som ett territorium eller en jurisdiktion. En
jurisdiktion är det geografiska område där ett lands lagar gäller. I till
exempel det geografiska området som heter Sverige gäller svenska lagar
och som om det inte vore nog så svårt att fastställa vilket lands lagar
gäller på Clear Web, att dessutom rättsligt försöka infånga någonting
så efemärt som Dark Web, är nära nog som att ställa sig frågan vems
lagar gäller i Landet Ingenstans.
så hur påverkas våra grundläggande rättigheter (yttrande- och
informationsfrihet, privatliv med mera) och skyldigheter (inte kränka,
inte begå brott, agera ansvarsfullt) på Dark Web? Gäller samma sak
där som i den analoga världen? Uppenbarligen verkar det inte så, därför
att man utan några större problem kan göra saker där som den analoga
världen inte tillåter. Men om vi utgår ifrån att rätten inte når in i
Dark Web, innebär det då att vi i så fall antar att ordning och reda
råder på Clear Web och att plattformarna som finns där som
Facebook, Instagram, Twitter, eBay är helt underställda våra lagar.
Kanske. Men vi vet också till exempel att Dark Web har endast cirka
två miljoner användare globalt, medan Clear Web har flera miljarder
användare. På Clear Web begås ständigt registrerade och rapporterade
näthatsbrott, identitetskapningar, förföljelser, hackattacker, med mera.
Vi har på senaste tiden bevittnat stora svårigheter med att rättsligt
hantera Clear Web och det som uttrycks på plattformar där, exempelvis
de så kallade ”falska nyheterna” på Facebook som inte går att verifiera
eller hur svårt det är att reglera Flashback, då deras servar ligger i
USA och Sverige därmed inte har någon jurisdiktion. Samma problematik
som finns för Dark Web finns alltså även för Clear Web. Brott
begås dessutom på en mycket större skala på Clear Web. Och, i ännu
större grad i den analoga världen. Så varför då vår stora fascination av
just Dark Web? I jämförelse med Clear Web och den analoga världen
är det som sker i den mörka webben bokstavligt talat en droppe i
havet. Men, det kanske är inte det, utan snarare möjligheten att fly
vårt eget samhälle som gör Dark Web så lockande. Och det är den frå-
21

gan som utgör den yttersta kärnan både i
den här diskussionen och i det som pjäsen
The Nether utforskar.
Den engelska författaren Jamie Bartlett
skrev nyligen den mycket populära boken
The Dark Net där han just diskuterar besattheten
som finns förknippad med den
mörka webben. I boken har han intervjuat
ett antal människor: så kallade ”troll”, aktivister
och konsumenter, om vad de anser är
det som attraherar dem med Dark Web. De
verkar känna sig mer hemma där, att säger
att de upplever att de kan vara mer sig själva
på Dark Web än i verkligheten. Innebär det
att vår analoga verklighet har blivit så mörk
att bara den mörka webben är mörk nog för
oss, att det bara är där vi kan känna oss
hemma? Behöver vi fly det demokratiska
samhället för att bli fria på riktigt? Innebär
det att staten har misslyckats med att skapa
lagar och därmed en tillvaro där vi känner
oss trygga och hemma? Varför skulle vi
annars ha behov av denna anonymitet på
den mörka webben där ingen ser oss och där
vi vandrar omkring som vålnader bland
andra anonyma avatarer?
poängen med anonymitet är inte bara
att vara dold utan också att vår information
idag utgör det största kapitalet på Clear
Web. Företag som Google samlar in stora
mängder data, så kallad Big Data. Vad
informationen ska användas till, och konsekvenserna
av sådan användning, är i högsta
grad föremål för diskussion. I praktiken
innehåller Big Data-samlingar mycket privata
saker, t.ex. våra e-mail och sökhistorik.
Big Data används mest i kommersiella syften
genom att den överlåts till annonsörer.
Dessa kan sedan i sin tur skräddarsy annon-
22

CHRISTOFFER SVENSSON, REINE BRYNOLFSSON
23

MAGNUS EHRNER

ser till konsumenter. Även stater ägnar sig åt liknande datainsamling i
samband med terrorismbekämpning och säkerhetsaktioner. Så vissa
människor vill undfly denna datainsamling; att gömma sig i Dark
Web blir då en politisk akt. En withdrawal.
Samtidigt, om Dark Web nu verkligen är ett terra incognita, ett
Landet Ingenstans, en helt ny plats att bebo och starta om på nytt, en
bättre tillvaro, varför väljer vi då inte att bygga ett jämlikt och rättvist
samhälle där? Det finns ju normer som råder på Dark Web, även om
det inte är traditionella lagar. Men de normerna är långt ifrån demokratiska,
jämlika eller rättvisa. Det som skapas däremot är en statslös
global (rätts-)ordning, med både för- och nackdelar. Den största fördelen
är friheten och anonymiteten, den största nackdelen, förstås, att
organiserad brottslighet som terrorism, barnporr och storskalig droghandel
sprids och möjliggörs. Därmed blir det svårt att hävda att existensen
på Dark Web erbjuder ett bättre liv, utan snarare att när vi går
in där muteras bara den redan mörka verkligheten vi för med oss.
Därinne finns därför inget Utopia, bara vår redan existerande spegelbild.
I den mörka webben är vi inte osynliga, tvärtom där är vi nakna,
i vårt naturtillstånd. Det är antagligen just därför, på grund av att vi
så starkt ser och känner igenom oss själva där, som Dark Web både
fascinerar och skrämmer oss.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Merima Bruncevic är juris doktor och verksam som forskare och lärare
vid Juridiska institutionen, Göteborgs universitet. Hon har en bakgrund i
bolagsjuridik inom musik- och filmbranschen, och är medförfattare till
boken Modern immaterialrätt (Liber, 2016).
25

REINE BRYNOLFSSON, NINA ZANJANI

De mest hatade
av börje svensson
jag träffade max1 då han just fyllt sexton år. En förtvivlad tonåring
som börjat inse att han drabbats av sjukdomen pedofili. Inget han bett
om eller önskat. Enligt Max började det då han som fjortonåring praktiserade
på ett fotbollsläger för barn i cirka tioårsåldern. Han var ett
mobbat barn som plötsligt blev populär hos småpojkarna på lägret. De
såg upp till honom för att han var äldre och för att han var snäll. Hur
känslan att vara omtyckt och populär förvandlades till sexuella känslor
och förälskelser kunde han inte förklara. Inte jag heller.
Vår samtalskontakt varade i flera år. Ingen utom jag och hans föräldrar
kände till hans sjukdom. Hans hemliga längtan plågade honom.
En dag frågade han mig om han fick ta med några bilder på småpojkar
han tyckte var söta, porträttbilder han hittat på nätet och klippt ut ur
tidningar. Han ville visa mig vilken typ av bilder han förälskade sig i.
Jag tvekade. Skulle jag genom att titta på barnbilder tillsammans med
honom sanktionera hans pedofila läggning? Kränkte han barnen som
fanns på bilderna genom att hans blick laddades med en sexuell längtan?
Jag bestämde mig. Tillsammans tittade vi på bilderna han tog
med till våra möten. Han berättade för mig om det han uppskattade;
vackert hår, vackra ögon, läppar. Jag lyssnade.
Max förgrep sig aldrig på några barn. Hans starka känsla för rätt och
fel, hans moral, i kombination med våra samtal hjälpte honom att
aldrig leva ut sin längtan efter sexuell närhet med småpojkar. Han förblev
en av många icke kriminella pedofiler som bar sitt ensamma
lidande utan möjlighet att berätta för någon annan än mig om sin
skamliga sjukdom och längtan.
1 Det är inte hans riktiga namn.
28

Pjäsen Nether väcker tankar man helst inte vill tänka. Eller vill man
det? Vad finns under den polerade sociala ytan vi visar upp inför
varandra, bland annat här i teatersalongen? Är det socialt synliga bara
toppen av ett isberg? Vad finns under (nether)?
I boken Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet pekar
psykoanalaytikern Ludvig Igra på de dolda destruktiva krafter som bor
inom oss. Han menar att vi alla bär på möjligheten att begå de mest
grymma handlingar, men även att vi har potential för att utföra de
mest goda handlingar gentemot våra medmänniskor. Endast en tunn
hinna inom oss utgör gränsen mellan omsorg och grymhet.
Sexualiteten, menar Igra, är tom och innehållslös, om man inte fyller
den med något. Normalt fyller vi den med kärlek, respekt och ömsesidig
njutning. Men, beroende på livsomständigheter, kan den även
ockuperas av det primitiva känslolivets destruktiva krafter som lust att
skada, kränka, egocentrisk maktutövning där offret tvingas underordna
sig förövarens sadistiska sexuella preferenser. ”Det kändes som en lek”,
sa en förövare som förgripit sig sexuellt på ett barn i lågstadieåldern. I
sitt perverst upphetsade tillstånd upphävdes skillnaden mellan vuxenhet
och barnslighet. Barnet blev ett objekt och medkänslan försvann.
Han slutade tänka, men han kände. ”Det kändes ju som något skoj,
en upphetsande och hemlig lek. Inte något som var medvetet illa, bara
upphetsande…” De sadistiska och kränkande maktövergreppen kan
gödas i fantasin, men kan även levas ut i den verkliga världen. Om
man ser sig om i världen, tar del av nyhetsutbudet, inser man att det
inte finns några gränser för hur grymma handlingar vi människor kan
utföra. På alla områden.
det är olagligt att ladda ner bilder på barn som utsätts för sexuella
övergrepp. Den lagen har funnits i mindre än tjugo år. Inte särskilt
länge. Lagen var i högsta grad kontroversiell. Den föregicks av flera års
infekterad debatt. Anledningen var att man måste ändra i Tryckfrihetsförordningen
för att genomföra lagändringen. Motståndet kom främst
från journalister och mediaföreträdare. Lagändringen utgjorde ett hot
mot grundläggande principer i Grundlagen, menade man. Den skulle
man hålla fingrarna borta ifrån. I dag är det ingen som kritiserar det
förbudet. Snarare kritiseras lagen för att ha för lågt straffvärde så att
utredningarna prioriteras ner av åklagarna.
Vi förbjuder sexuella övergergreppsbilder på levande barn. Lagen
förbjuder även tecknade barnpornografiska bilder. För inte länger sen,
mellan 2010 och 2012 pågick en lång och känsloladdad debatt och
29

ättsprocess om något som i media kallades Mangamålet. En rättsprocess
som överprövades ända upp i högsta domstolen. En tecknare
och översättare som specialiserat sig på japanska tecknade serier åtalades
för innehav av 39 tecknade bilder på unga barn i sexuella situationer.
Bland bilderna fanns bland annat hentai, pornografisk manga,
och lolikon som skildrar mycket unga flickor, ofta ännu inte könsmogna.
I Tingsrätten och Hovrätten fälldes tecknaren för ringa barnpornografibrott.
Påföljden blev dagsböter. Men i Högsta domstolen
friades han. 38 av de 39 bilderna var inte tillräckligt verklighetstrogna,
tyckte man. En såg man som olaglig, men eftersom den åtalade arbetade
professionellt med seriebilder ansåg man att inget uppsåt fanns. HD
menade att det inte går att kriminalisera just dessa fantasiteckningar
utan att det bryter mot yttrandefriheten. En av motiveringarna för
den friande domen var att skyddsaspekten gentemot riktiga barn, som
ligger till grund för kriminaliseringen av innehav av barnpornografi,
saknades i fråga om dessa teckningar. Barnrättsföreträdarna höll inte
med. De menade att det är fel att exponera barn i ett pornografiskt
sammanhang, oavsett om de är tecknade bilder eller bilder på levande
barn, att barn har rätt till skydd mot att exploateras och kränkas i sexuella
bilder. De hävdade att de pornografiska mangabilderna kränkte
barn. Den här långa rättsprocessen illustrerar hur svårt det är, även för
rättsväsendet, att lagligt fastställa gränser mellan kränkningar och icke
kränkningar.
jag tog del av en text som en kvinna skrivit till Tingsrätten. Hon
var misstänkt och blev sedan dömd för innehav av barnpornografi.
Synnerligen ovanligt att kvinnor blir lagförda för det brottet. Hon
ville ge en förklaring varför hon fastnat i den digitala slummen. I texten
berättar hon bland annat om olika rollspel hon deltog i. ”jag chattade
med män som kallade sig pappa eller morfar, fula farbrorn. De
ville ha rollspel och jag spelade med. De ville att flickan skulle straffas.
Jag ville inte prata med någon snäll farbror, jag ville att flickan (jag
själv) skulle straffas. Det finns många personer ute på nätet som ni
med normala psyken skulle bli förskräckta att ta del av. En del ville gå
så långt som att ta död på flickan. Och det tyckte jag var bra för jag
ville inte heller att flickan skulle leva.”
Det här ägde rum för mer än femton år sedan. Mycket länge sen
med tanke på den explosionsartade utveckling internet haft sen dess.
Hur mycket vet vi idag om vad som går att hämta och göra på internet?
Vi vet att där blomstrar och förökar sig de pedofila nätverken.
30

SIGRID JOHNSON

CHRISTOFFER SVENSSON

Där finns hundratusentals bilder med sexuella övergrepp på barn. Där
finns förmedlingar som erbjuder köparen levande övergrepp på barn i
realtid. Köparen kan styra över hur övergreppen ska utföras. Hur
mycket vet vi om vad som utspelas på Darknet? Om det pågick perversa,
kränkande rollspel på internet för femton år sedan vad kan det
då finnas nu? Är pjäsen Nether ett titthål in i framtiden, eller är den
framtiden redan här?
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Börje Svensson är leg. psykoterapeut och har lång erfarenhet av terapeutiskt
arbete med offer, unga förövare och vuxna förövare av sexuella övergrepp.
Han var med och grundade och verkade i många år på Rädda Barnens
mottagning för barn i kris. Han har dessutom varit konsultterapeut på
Norrtäljefängelsets sexualbrottsavdelning. Utifrån erfarenheterna av
behandlingsarbetet med vuxna förövare skrev han boken De mest hatade
– om pedofiler och andra sexualbrottslingar. Ordfronts förlag (2012). Börje
Svensson har även varit medförfattare till böcker om offer och om unga
förövare. Böcker som utgivits ut på Rädda Barnens förlag.
Fakta:
Pedofili är inte ett brott utan en psykiatrisk diagnos. Diagnosen finns
beskriven i amerikanska psykiatriförbundets manual för psykiatriska
diagnoser DSM V. Man kan ställa diagnosen pedofili om personen uppfyller
följande kriterier:
1. Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade,
intensiva, sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser
eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte
har puberterat (vanligtvis under 13 år).
2. Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär
för personen att fungera socialt.
3. Personen i fråga är minst 16 år och minst fem år äldre än de barn
som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller hans sexuella
handlingar.
33

En svensk hackare har klurat ut hur man avslöjar anonyma
internetpedofiler. Nu måste han bara få polisen att bry sig.
Monstren i garderoben
av my vingren
han tar en klunk ur ett glas fyllt till bredden med is och extra torr
päroncider.
– Det här samtalsämnet tarvar ju dricka, så att säga.
Han ber om att få bli kallad Anders, att använda hans riktiga namn
skulle vara för riskabelt. Vi sitter på en halvsunkig krog nära Mariatorget
i Stockholm där TV:n på väggen visar en hockeymatch och musikanläggningen
spelar en skiva med svenska ballader. Anders är sen till
vårt avtalade möte eftersom det var för mycket folk på tunnelbanan.
Det blir för många intryck bland människor, förklarar han. Särskilt på
liten yta. Flera gånger tidigare har han drabbats av hjärtklappning och
kallsvettiga handflator, så han var tvungen att vänta tills det kom en
tom tunnelbanevagn.
Vi väljer bordet längst in i lokalen. Anders tar upp en bärbar dator
ur sin ryggsäck och slår snabbt in sitt lösenord, det är minst 19 tecken
långt och fingrarna rör sig snabbt över tangentbordet. Hans dator går
på operativsystemet Linux, som främst används av IT-utvecklare och
andra med avancerade tekniska kunskaper, och istället för att klicka på
ikoner öppnar han program och filer genom att skriva textkommandon.
Anders plockar fram terminalen – den plats där man i Linux öppnar
eller avslutar filer och program – och skriver in några koder och fyller
i ett par sökord. Skärmen framför oss fylls av en svällande lista med allt
fler användarnamn, tidpunkter och så kallade IP-adresser. Snart täcker
listan hela skärmen. Detta är de svenskar som de senaste dygnen har
spridit och laddat hem barnpornografi med metoden Direct Connect,
direktuppkoppling på svenska.
Det är ett sätt att fildela som bygger på att man kopierar filer direkt
från en annan användare. Denne väljer med hjälp av ett program i sin
dator vilka mappar den vill dela med sig av. Innehållet i dem indexeras
34

och presenteras i form av en fillista som publiceras på en internetserver,
och blir då tillgängligt för alla med tillgång till servern. Men själva
filmen – eller bilden, musikstycket, egentligen vad som helst – lämnar
inte ursprungsdatorn förrän man väljer att kopiera den till sin egen
hårddisk.
Anders pekar ut ett namn på sin lista, en användare som kallar sig
för KingKong. Denne sprider en mapp som heter »://users« från sin
dator. Anders visar ett index över de filer KingKong delar med sig av,
och filtrerar det genom att söka på »PTHC«, en akronym för preteen
hardcore. Han visar träfflistan: KingKong delar åtminstone åtta barnpornografiska
filer, varav en är en 14 minuter lång film med titeln
Lolita PTHC Underaged Angel Pedos.
Anders skriver in några andra sökord och får snart upp fakturor,
diverse konfigurationsfiler, till och med listor med lösenord till mejl
och andra konton. När personen bakom användarnamnet KingKong
valde att dela med sig av sin barnpornografi råkade han även sprida
innehållet i resten av sin hårddisk – sammanlagt 72 000 rader med
information. Med hjälp av de här uppgifterna kan Anders enkelt identifiera
vem som ligger bakom kontot.
– Om du scrollar ner här kommer du till konfigurationsfilerna för
hans mejlklient, säger Anders och visar. Det är ingen tvekan om att det
är han.
Anders vet vad KingKong heter, vad han arbetar med, var han bor,
vilket personnummer han har. Han är en medelålders man och egenföretagare
i en mellanstor stad i Sydsverige. På dagarna, framför sin
arbetsdator, laddar han ner och delar med sig av grova dokumenterade
pedofila övergrepp. Ibland kopplar han upp sig hemifrån, då är han
inloggad under större delen av natten. KingKong är även far till två
barn, födda 2005 och 2010.
– Det är mer än ett halvår sedan jag gav det här till polisen, säger
Anders och tar en klunk ur sitt glas. Det har fortfarande inte hänt
någonting.
anders förstod tidigt att han inte var som alla andra.
Ögonkontakt, till exempel, verkade andra tycka var viktigt. Själv fattade
han inte varför man skulle se varandra rakt in i ögonen, och inte
heller hur länge eller om man skulle blinka under tiden. Om han ändå
försökte verkade andra barn, och vuxna, mest tycka att han var otäck.
Snart lärde han sig att fejka genom att låta blicken vila strax ovanför
ögonen på den han pratade med, i höjd med ögonbrynen.
35

Medan andra barn lekte på innergården i radhusområdet där
Anders växte upp ägnade han sig åt sin dator. Han lärde sig programmera
när han var nio. Först enkla, grundläggande språk som AMOS
och qbasic, därefter allt mer avancerad kodning. Vid elva års ålder skapade
han sitt första egna mjukvaruprogram. Programmering byggde
på matematik och tydliga regler. Att förstå människors komplexa och
ologiska struktur var betydligt svårare.
Anders egna intressen var alltid viktigare än att passa in och ha
kompisar. Fick han en idé kunde han inte sluta programmera förrän
problemet var löst. Saknades de nödvändiga verktygen kodade han
dem själv. Eftersom Anders var så fokuserad på sina intressen var det
svårt att hitta andra som förstod honom. Han ville mest prata om det
han var intresserad av: datorer, kodning, internet.
När Anders fyllde 14 gav hans mamma honom en T-tröja med texten:
»Between the question and the answer lies free choice.« Hon sade
att han skadade andra genom att vara ärlig hela tiden. »Du måste ljuga
ibland«, menade hon, och förklarade vad en vit lögn var för något.
Några år senare insjuknade hon i cancer. Anders hoppade av gymnasiet.
När hon dog började han sova på dagarna och skriva kod på
nätterna. Det var lugnare då, utan irriterande ljud från andra människor.
Då kunde han slappna av, sjunka in i datorns gråblåa sken och
zooma ut från resten av verkligheten.
Anders flyttade hemifrån och började försörja sig som frilansande
programmerare. Som sådan kunde han lösa problem åt företag från sin
lägenhet, och behövde inte träffa andra människor i onödan.
Kommunikation som inte betydde något gjorde honom ändå bara frustrerad,
som småprat, de där replikväxlingarna om vädret, kollektivtrafiken
eller annat meningslöst. Han föredrog att gå direkt in på de
ämnen som han var intresserad av.
Genom olika typer av internetforum fick han kontakt med andra
som var lika intresserade av datorer som han var. En dag bjöds han in
till ett exklusivt hackernätverk som kommunicerade via en dold IRCkanal,
ett slags anonymiserad chatt. Anders lärde sig koda i det avancerade
språket Python, och utvecklade bland annat ett program som
avkrypterade lösenordsfiler och ett annat som knäckte krypteringen på
stora databaser som stulits från webbplatser eller forum. Hans rykte
växte i hackervärlden, men själv jagade han framför allt kicken han
fick av att lösa ett svårt eller nästintill omöjligt problem.
I gamla amerikanska västernfilmer bar skurkarna svarta hattar och
hjältarna vita. På samma sätt klassificerar sig hackare: en svart hatt
36

37
MAGNUS EHRNER, NINA ZANJANI

yter sig in i system och andra program för att stjäla information,
utföra attacker och sno kreditkortsnummer; en vit hatt är en kunnig
programmerare som förbättrar säkerheten i datorsystem och uppmärksammar
säkerhetshål. Någonstans däremellan befann sig Anders, som
började kalla sig för en grå hatt – en hackare som sysslade med lite av allt.
2012 läste han på ett hackerforum om en sårbarhet i ett vanligt
internetmodem. Routrarna av märket Asus hade en extra finess: en
USB-port till vilken man kunde ansluta en hårddisk eller ett minne
vars innehåll delades i hemmanätverket. Grundinställningen i routern
var full åtkomst från internet, och om man inte aktivt stängde av den
kom utomstående åt routerns systemfiler utan att ens behöva logga in.
Bland dem fanns filen som innehöll samtliga lösenord, och därmed
kunde den datorkunnige komma åt alla enheter som var anslutna till
USB-porten – material som var tänkt att delas inom fyra väggar var
alltså åtkomligt över nätet.
För att nå en av routrarna behövde Anders bara skriva »ftp://« följt
av dess IP-adress, men hur skulle han veta vilka adresser som var aktuella?
Han skapade ett program som automatiskt försökte logga in på
samtliga IP-adresser på hela internet. Resultatet: 16 000 routrar stod
vidöppna. Anders hittade allt från en nämndeman som delade filer
med samtliga uppgifter från sina kreditkort till bilder från en familjeresa
till Nepal och en killes Worddokument med alla han haft sex med.
Som ansvarstagande hackare berättar man för det drabbade företaget
vad man upptäckt, och först om det efter en tid visar sig att de inte gör
något åt sårbarheten släpper man informationen fri. Anders indexerade
de filer han hittat och hörde av sig till Asus. Han låtsades vara ägare
till en router med USB-uttag och undrade när de tänkte åtgärda
problemet. När han inte fick någon respons paketerade han ihop
materialet och lade ut det på fildelningssajten The Pirate Bay. Det
första öppna inlägget om sårbarheten publicerades på forumet
Flashback den åttonde januari 2014.
Tillsammans med sina hackervänner i IRC-kanalen gick Anders
igenom filerna. Någon från chatten undrade om Anders hade hittat
något roligt. Anders, som tyckte att hela grejen var rolig, undrade vad
personen menade. »Hemmaporr«, blev svaret. »Hur fan hittar jag det?«
frågade Anders, och fick då några nyckelord han kunde använda för
att söka i det indexerade materialet. Anders svarade med att lista vad
han funnit, och då frågade någon annan om han hade hittat någon
barnporr. Anders fick en ny uppsättning sökord och fick genast träff.
Många träffar.
38

Han ringde en bekant med ett förflutet på polisens barnpornografigrupp
och undrade vad han skulle göra med sin upptäckt.
Vännen ställde några kontrollfrågor och bad sedan Anders att vänta en
stund. Tjugo minuter senare blev han uppringd från ett franskt nummer:
Interpol, avdelningen mot barnpornografi. Samma kväll skickade
Anders över allt material han hittat till dem.
Den våren genomfördes en koordinerad arresteringsvåg i ett stort
antal länder. Interpol avslöjade inte varifrån de fått sitt tips, och vägrar
än i dag att bekräfta Anders inblandning, med hänvisning till uppgiftslämnarskyddet.
Enligt Anders själv ledde hans uppgifter till tjugofem husrannsakningar,
femtio gripna och fyra räddade barn.
interpol har aktivt bekämpat barnpornografibrott sedan 1989,
då FN antog konventionen om barns rättigheter. I sitt arbete använder
sig världens största internationella polisorganisation huvudsakligen av
en databas kallad Icaid, Interpol Child Abuse Image Database. Den
listar de hundratusentals dokumenterade sexuella övergrepp som
Interpols 186 medlemsstater har skickat in sedan 2001, då övergreppsbilder
på barn började spridas i allt större kretsar på grund av den
snabba digitala utvecklingen. Dessa bilder sammanställs och bearbetas
hos Interpol för att bistå de nationella polismyndigheternas arbete.
I Sverige ligger ansvaret för att bekämpa barnpornografibrott hos
Nationella operativa avdelningen, Noa, det som förut kallades Rikskriminalpolisen.
De representerar Sverige i internationella samarbeten,
till exempel Europol och Interpol, och har en särskild enhet som
arbetar mot spridningen av barnporrbilder och -filmer på internet.
När polisen granskar misstänkt övergreppsmaterial graderar de
pubertetsutvecklingen hos de barn som förekommer enligt en femgradig
skala, från helt outvecklad till fullt pubertetsutvecklad. Därefter
bedömer man om bilderna har ett sexuellt syfte, det vill säga om bilden
enligt allmänna värderingar och språkbruk kan betraktas som pornografisk.
Barn är sällan med i bara en film, utan förekommer oftast i
flera serier. Enligt Cecilia Wallin Carlsson, jurist på polisen, är ungefär
6 000 av barnen identifierade, varav 255 är svenska. Men de allra flesta
brottsoffren i barnporrdatabasen är anonyma och arbetet med att
identifiera dem pågår jämsides med att materialet granskas.
Eftersom samma fil kan kopieras ett obegränsat antal gånger till
pedofiler världen över måste polisen ta reda på vilka som är nya och
vilka som är dubbletter. Lyckligtvis tilldelas alla filer i en dator en
39

40
SIGRID JOHNSON, REINE BRYNOLFSSON

egen, unik kontrollsumma – ett så kallat hashvärde. Varje gång en fil
förändras eller manipuleras förändras även hashvärdet, och eftersom
det är ett matematiskt värde har identiska filer samma hashvärden oavsett
vilken dator de finns på.
När polisen får in ett barnporrbeslag, genom husrannsakan eller via
tips, matas bildernas och filmernas hashvärden in i programmet Netclean
Analyze, som automatiskt jämför dem med tidigare beslag.
Därmed behöver polisen bara gå igenom nya bilder, och viktiga resurser
sparas. Om filerna inte känns igen öppnas de och klassificeras
manuellt som Icke Barnpornografi, Barnpornografi eller Barnpornografi
Grov. Bilder bedömda som barnpornografi registreras sedan i
Noas databas, i form av så kallade hashlistor.
Utifrån dessa listor skapar Netclean även produkter till den öppna
marknaden. Om man exempelvis har ett hotell och erbjuder fritt wifi
eller andra typer av nätverk kan man skaffa deras Proactivelåda som
analyserar internettrafiken och stoppar barnpornografi. Netclean
erbjuder också en så kallad Whitebox, som är samma sak men mycket
kraftfullare och riktad till internetoperatörer.
Sammanlagt 3 000 polismyndigheter världen över använder i dag
Netcleans programvara, och det Göteborgsbaserade företagets andra
produkter går på export till bland annat Nya Zeeland och Japan.
Drottning Silvia, som grundade World Childhood Foundation, har
flera gånger uttryckt sitt stöd för deras arbete.
taggad av effekterna av sin egen insats började Anders sätta sig
in i allt det här.
Han läste om hur internet ger en känsla av anonymitet som gör att
allt fler vågar ta steget att sprida och producera barnpornografiskt
material, och att tillgängligheten har ökat dramatiskt. Framför allt en
uppgift fick honom att haja till: enligt det amerikanska National
Center for Missing and Exploited Children begår en tredjedel av dem
som tittar på övergreppsfilmer egna övergrepp, inspirerade av filmerna
eller påhejade av digitala nätverk. I 80 procent av fallen är förövaren
en nära anhörig: en förälder, granne, släkting eller förskollärare.
Anders kunde inte sluta tänka på det.
Men om det var genom teknik som spridningen hade ökat, tänkte
han, måste man även kunna gå till motangrepp genom teknik. Med
hjälp av teknik måste det gå att identifiera de anonyma användarna
som delar barnpornografi.
Han hade hittat ett nytt, på gränsen till omöjligt, problem att lösa.
41

Anders började koda i Python, det blev fler och fler skript och en
allt längre, allt mer avancerad kod. Han kunde inte slita sig från
datorn. Han drack Coca-cola direkt ur en tvåliters petflaska, och varje
morgon vid sju, just när det började bli ljust, stupade han i säng. Varje
kväll vid åtta började han programmera igen. Samma rutin, dag efter
dag, tills han slutligen hade utvecklat en helt ny mjukvara: ett program
som kartlägger och identifierar dem som delar barnporr.
Programmet ansluter automatiskt till olika fildelningsnätverk och
laddar där ner fillistor från samtliga användare. Sedan jämför programmet
filernas hashvärden med de hashlistor den svenska polisen
och Interpol använder för att hitta barnpornografi. En gång om dagen
genereras en rapport om dem som delar övergreppsmaterial, innehållande
datum, tid, användarnamn, IP-adress, internetleverantör och
land. På det sättet kopieras eller sparas inga olagliga dokument, filmer
eller bilder – men man kan ändå med säkerhet se vilka som är skyldiga.
Det enda polisen skulle behöva göra var att begära ut identiteterna
bakom barnporrspridarnas IP-nummer från internetleverantörer – och
sedan göra husrannsakan. Mjukvaran skulle revolutionera polisens
arbete, utan att andra resurser än lite hårddiskutrymme krävdes.
Anders satt framför sin dator och såg långa listor fylla skärmen. Han
kunde känna hjärtat slå extra hårt i bröstkorgen. »Nu jävlar«, tänkte han.
en solig marsdag 2014 tog Anders bussen till polishuset på
Kungsholmen i Stockholm. Han skulle träffa Björn Sellström, chef för
Noas specialistgrupp på IT-relaterade sexuella brott mot barn. Anders
var väl förberedd. I huvudet hade han gått igenom hur han skulle förklara
de svåraste tekniska begreppen. I hans bärbara dator vilade en
presentation av programmet, som han dessutom kopierat på USBstickor
som han tänkte dela ut.
Anders anmälde sig till säkerhetsvakten i entrén, fick ett utskrivet
kort med sitt namn på och en plastficka att lägga det i. Han satte sig i
en soffa och väntade. Till slut kom Björn Sellström, några minuter
sent. De skakade hand och Anders följde honom upp till avdelningen,
där en korridor ledde till ett neutralt mötesrum som dominerades av
ett stort bord. Anders hälsade på en kollega till Björn som också skulle
delta på mötet.
»Det jag kan erbjuda är förutsättningslös, automatiserad kartläggning
och analys av material, samt rapportering«, minns Anders att han
sade. Han var stolt över sitt program. Dess metod var unik. Han fortsatte:
»Om ni tratthattar får huvudet ur arslet och anställer personer
42

som inte har tjänstevapen som huvudsakligt specialintresse, utan som
är experter på IT, skulle ni faktiskt kunna börja åstadkomma något.«
Det var tänkt som ett skämt, för att lätta upp stämningen.
Ingen skrattade.
Istället satt Björn Sellström och hans kollega tysta och lyssnade på
vad mer Anders hade att berätta. Därefter sade Sellström att han inte
kunde lova någonting, att de redan hade tillräckligt att göra och att de
dessutom saknade pengar till externa konsulter. »Du behöver inte göra
vårt jobb åt oss«, minns Anders att Sellström sade. »Vi klarar det själva.«
Anders svarade att han tvärtom ansåg att deras metoder inte var tillräckligt
effektiva, och visst, han pissade i deras revir – men det struntade
han i, för bevisligen behövde de honom. Inte heller det ledde
någonvart. Björn Sellström tackade Anders för hans engagemang och
följde honom tillbaka till slussen som leder ut ur polishuset.
Anders gick i rask takt mot tunnelbanestationen vid Fridhemsplan.
Han var så förbannad att han flera gånger gick rakt ut i gatan så att
ilskna bilister tutade efter honom.
Väl hemma i lägenheten satte han sig vid datorn och öppnade den
senaste listan över människor som delade barnpornografi. Han skrollade
mellan användarnamnen, tittade på hashvärdena. Han kunde inte
släppa tanken på att de matematiska talen stod för timmar av ångest,
barn som for illa och personer som skadade dem. Dessutom levde
övergreppen vidare genom alla dessa användare. Det kunde bara inte
få fortsätta.
anders ringde till sin kompis igen, han som fixade den första
kontakten med Interpol. Denne kontaktade underrättelsetjänsten i
Kanada, som var intresserad av Anders program och kunskaper, men
när hans hackerbakgrund kom fram backade de ur. Ett försök med
polisen i Tyskland slutade på samma sätt. Anders fick kontakt med en
person som arbetade med data- och nätverksanalys på Must, den
svenska militärens underrättelsetjänst, som blev intresserad men som
sedan gick på pappaledighet. Allt rann ut i sanden.
Samtidigt kunde Anders dag efter dag, vecka efter vecka, följa hur
samma personer delade mer och mer material. En dag upptäckte han
en ny användare.
Denne spred sammanlagt 15 000 bilder och filmer av dokumenterade
övergrepp på barn, samtliga redovisade som hashvärden i prydliga,
strukturerade rader. Anders kunde inte sluta stirra på listan. Han visste
inte vem som fanns bakom användarnamnet; det enda sättet att få fast
43

personen vore om polisen begärde ut IP-numret som Anders program
hade kopplat till användarnamnet. Det vore inga svårigheter för polisen,
samtliga internetleverantörer samarbetar med rättsväsendet när det
gäller brott och övergrepp mot barn. Det krävs inte ens ett åklagarbeslut.
Anders slog numret till Björn Sellström, men fick inget svar. Så han
startade sitt mejlprogram och skrev Sellströms adress i mottagarfältet.
»Nu känns det som att jag är lite tjatig, men det må vara hänt«, skrev
han. »Jag känner att detta är så pass allvarligt att det behöver tittas på.
Dels av oro för att pågående övergrepp inte avbryts och för att material
läcker.« Han avslutade med »vänliga hälsningar« och undertecknade
med sitt namn.
Dagarna gick. Anders fick inget svar. Han tänkte att Björn
Sellström kanske hade problem med sin mejlserver, så istället klistrade
han in alla uppgifter han samlat in i en textfil som han placerade på
sin egen privata server.
Den 7 maj skickade han ett nytt mejl, den här gången till polisens
tipskorg. »Kom på att det kanske blir svårt för er att hantera en massa
mejl«, skrev han. »Antagligen lättare att få en fil med relevant info
istället.« Han länkade till sin privata server, och avslutade: »Meddela
när ni har hämtat filerna så de kan raderas från servern.«
Inte heller nu fick han svar. Och i besöksloggarna på Anders server
var det tomt. Ingen från polisen, eller någon annan, gick in på sidan.
18 dagar senare skickade Anders ännu ett mejl: »Det är dåligt med aktivitet
i accessloggarna på webservern där jag placerar sammanställningar
av övergreppsmaterial som distribueras på fildelningsnätverk. Det är
möjligt att jag var otydlig i mina tidigare kommunikationer så jag
upprepar mig. På adressen nedan placerar jag sammanställningar av
information om användare som fildelar övergreppsmaterial. En fil per
dygn.«
Sedan kunde han inte hålla sig längre. Den natten skickade Anders
ytterligare åtta mejl till polisens barnporrgrupp, där han i vart och ett
lämnade konkreta tips om användare som spred barnpornografiskt
material: användaren »littlegreenmoped«, till exempel, som från ett av
Tele2:s IP-nummer på rad 53 154 i sin fillista delade en film vars hashvärde
förekom i både Interpols och Noas databaser. Andra användare
spred filer där namnen talade för sig själva: »pree-teen young little girls
jenny«, »kiddy child porn«, »PTHC amanda 6 years old« och »kiddy
pthc 12 years old«.
Inte heller de mejlen fick Anders några svar på.
44

45
REINE BRYNOLFSSON

en dag läste han om ett tillslag som den svenska polisen gjort i
Göteborg. Den nederländska polisen hade avslöjat ett barnpornografiskt
nätverk där en av användarna var svensk och kallade sig för
»nissehult«, och hade tipsat den svenska polisen.
I dennes lägenhet hittade polisen en garderob fylld av rackmonterade
hårddisklådor kopplade till tre servrar som administrerade ett internetbaserat
nätverk. Enligt poliserna som gick igenom beslaget rymde de
en »ofantlig mängd barnpornografi«, sammanlagt över sju terabyte
stillbilder och filmer. Det rörde sig om över två miljoner bilder och filmer
med en sammanlagd speltid på drygt 78 timmar.
Mannen bakom användarnamnet »nissehult« dömdes för innehav
av 535 344 barnporrklassade videofilmer och bilder – att det inte blev
fler berodde på att polisen helt enkelt inte hade hunnit granska färdigt
materialet. Anders begärde ut domen från tingsrätten. Den beskrev
utförligt hur barn förmåtts posera i studio eller hemmamiljö, där de
utförde sexuella handlingar med sig själva eller andra barn. Ett stort
antal filer bedömdes som särskilt grova, där barn bundits med rep, blivit
penetrerade av vuxna och avbildats med sperma och avföring på
kroppen. De flesta av barnen hade inte kommit in i sin pubertetsutveckling
utan bedömdes vara allt från spädbarn till barn i 13-årsåldern.
Anders började fundera. Han hade en kopia av polisens hashlista,
både den svenska och den som Interpol använde, men fick inte siffrorna
att gå ihop. Han begärde ut fler domar.
I ett mål som i medierna kallades för Sexnordic-målet dömdes en
man född 1951 till sex års fängelse för innehav av närmare 1,5 miljoner
bilder och över 11 000 filmer. Även det var material som polisen hade
processat, eftersom personen dömdes för hela innehavet – trots det
tycktes filernas hashvärden varken ha lagts in i Noas lista eller ha skickats
till Interpol.
Kunde det vara något fel på Anders kopior? Han ringde till
Netclean, som ju använde sig av polisens databas, och frågade hur
många hashar de hade. Svaret: 350 000. Anders tackade och lade på.
Han läste en rapport från en riksdagsgrupp som besökt Björn Sellströms
enhet. De berömde barnporrgruppen för ett »mycket väl utfört
jobb«.
Samtidigt kunde Anders inte låta bli att tänka på sitt eget besök, då
Sellström sagt att de saknade resurser för att hantera Anders material.
Samma resursbrist, om nu det var den verkliga förklaringen, gjorde att
polisen uppenbarligen låg minst två år efter med databashanteringen.
Eftersom hashvärdena spelar en så central roll för den globala jakten
46

på både förövare och brottsoffer, och Netclean är så viktiga i sammanhanget,
blir följdeffekterna enorma.
Anders visste inte riktigt vad han skulle göra. Han kontaktade
Särskilda åklagarkammaren för att berätta om »ett gäng jävla tratthattar
på rikskrims barnporrgrupp som inte gör sitt jobb«. Den som
svarade undrade varför Anders ringde till dem, hade han gjort en polisanmälan?
Anders sade att det var precis vad han försökt göra, och hänvisades
då till polisens internutredningsgrupp.
Även de undrade varför han ringde till just dem. »Jag ringde inte till
er«, minns Anders att han svarade. »Jag blev kopplad hit av Särskilda
åklagarkammaren.« Men det var fel, fick han höra – det var Särskilda
åklagarkammaren som hade hand om sådant här.
Anders lade på. Han orkade inte bråka mer.
jag ber om ett möte med Björn Sellström, och en tisdagseftermiddag
ses vi i polishuset på Kungsholmen. Sellström har arbetat med dokumenterade
sexuella övergrepp mot barn sedan 2006, och bär numera
titeln verksamhetsspecialist. Björn Sellström menar att den nya centraliserade
polisorganisationen förstår vikten av att arbeta med barnpornografifrågor,
och att frågan kommer att omhändertas på ett bättre
sätt än tidigare. Jag frågar varför de har valt att inte samarbeta med
Anders.
– Det ringer ganska mycket folk som skickar in underrättelsematerial,
som vi kallar det, till oss. Problemet är att vi måste hantera det här
som kommer in. Vi måste ju ta hand om allt också. Och för närvarande
har vi inget behov av de tjänster han kunde erbjuda oss.
– Men Anders skickade ju även in konkret information, invänder
jag, och beskriver den mycket exakta bevisningen.
– Om en person skickar underrättelsematerial till oss så är det inte
bara att starta en förundersökning, menar Sellström. Om jag som
privatperson ringer till polisen och säger att min granne knarkar skulle
jag finna det ganska osannolikt att en åklagare skulle starta en förundersökning
kring det – tack och lov.
Sedan säger han att de hur som helst har kvar materialet, och att
han inte kan svara på om de kommer att använda det till att starta förundersökningar
senare. Eftersom internetleverantörer bara sparar
information om IP-nummer i två veckor, tänker jag, framstår det han
säger som mindre troligt. Björn Sellström fortsätter:
– Jag är inte ens säker på att information, som vi skulle få in utifrån,
om en person som våldtar sina barn, jag tror faktiskt inte det räcker
47

48
CHRISTOFFER SVENSSON, SIGRID JOHNSON

för en åklagare att gå till tingsrätten med. Och det kan man tycka
»tyvärr« om. Det är klart att det kan finnas fog i underrättelsematerial
som vi får in, men vi kan ju inte starta förundersökningar bara sådär,
utan vi måste förhålla oss till regler.
– Så det är regler som gör att ni inte kan starta förundersökningar
utifrån tips ni får in? frågar jag.
– Det beror alldeles på hur tipset ser ut och hur konkret det är. Det
räcker inte att vi får ett mejl med en IP-adress med information om
att den här personen heter Kalle Kula och laddar upp och laddar ner
barnpornografi. Vi kan inte göra något med den uppgiften. Inte tillräckligt
mycket i alla fall.
Sedan berättar Björn Sellström att han har en egen tanke kring hur
arbetet mot barnpornografi borde se ut. Han tycker inte att polisen
ska fokusera på de personer som går att sätta fast för innehav, trots att
det ibland kan ge höga fängelsestraff. Istället vill han att avdelningen
koncentrerar sig på att identifiera brottsoffren, för att på så vis spåra
dem som producerar materialet. Det viktigaste är att rädda barnen.
– Vi kan inte, hur gärna vi än vill, starta utredningar på alla som
delar barnporr. Lika lite som polisen kan utreda alla som kör för fort i
trafiken, tyvärr. Det är samma sak. Vi har ju den personal vi har.
Jag byter ämne. Anders skarpaste kritik rör egentligen antalet hashvärden,
och att det inte stämmer överens med de omfattande beslag
som gjorts de senaste åren. Jag frågar Björn Sällström om de ligger
efter med datainsamlingen, och han svarar svävande:
– Det är möjligt att det ligger lite efter, och det kan bero på massvis
med olika saker. Dels kan det bero på var någonstans i den här beslagsprocessen
den här filen befinner sig just nu, om det är filer som har
kommit till oss eller om det är filer i beslag, för det är ju två olika saker.
Han säger också att han upplever att arbetet fungerar »ganska bra«,
men vill inte säga hur omfattande deras hashlista är. Bara att den är
»ganska stor«.
När jag senare begär ut antalet hashar som offentlig handling får jag
avslag. Björn Sellström hävdar att uppgiften är sekretessbelagd.
av en kompis lånar Anders en liten grå Ford Fiesta från början av
tvåtusentalet. Vi slänger in varsin övernattningsväska i baksätet och
börjar rulla söderut.
Bilen har ingen radio, bara en CD-spelare, och Anders trycker in en
countryskiva. KingKong bor närmare fyra timmars bilresa från
Stockholm, och vi har bestämt oss för att åka dit tillsammans.
49

– Jag är själv pappa, säger Anders. Jag blir ju orolig över de två barnens
säkerhet.
Anders har fått en inspelning av min intervju med Björn Sellström,
och på motorvägen frågar jag honom vad han tänker kring dennes
uttalanden.
– Jag förstår tanken att fokusera på att identifiera offer, säger
Anders. Men han får det att låta som att producenter inte fildelar. Det
är väl precis vad de gör? Oftast är det ju privatpersoner som gör egna
filmer med barn från deras omgivning i huvudrollerna och som sedan
sprider dem vidare.
Anders berättar att han nyligen skickade ännu ett mejl till barnporrgruppen,
med uppgifter om ännu en person som distribuerar barnporr.
Som vanligt har han inte fått svar. Jag frågar hur det känns.
– För jävligt, svarar han. Det känns för jävligt. Jag har alltid känt att
de som är värnlösa förtjänar allt stöd och skydd och all hjälp andra kan
ge. Vi är alla på våra egna vis värnlösa, men våra barn är i särklass de
mest utsatta.
Anders säger att han än så länge inte hört talas om någon polismyndighet
som lyckats sjösätta en egen plattform som fungerar som hans.
– Varje dag identifierar jag fildelare. Ingen vill ha informationen.
Med myndighetens resurser skulle jag kunna utöka sökningarna gånger
hundra.
Anders liknar polisens arbete mot barnpornografi vid ett vändande
hangarfartyg: myndighetsarbetet tar sådan tid och går så trögt att varken
producenterna eller konsumenterna riskerar någon större störning
från polisen.
– De säger sig stå i främsta ledet, men tycks mest måna om att kaffeapparaten
är laddad.
kingkong bor på första våningen i ett grått trevåningshus, och vi
parkerar på andra sidan gatan. Den här vinterkvällen är extra kall, så
vi sätter på högsta värmen i bilen.
Bostadsområdet är välskött, med nyrenoverade lekplatser med extra
breda gungor och nya rutschkanor. I närheten ligger ett dagis med
staket i klara färger.
En röd kökslampa lyser upp matbordet i KingKongs kök och vid
spisen syns en man i 40-årsåldern. I rummet bredvid fladdrar ljuset
från en TV-apparat, och vi kan se två barn som förmodligen tittar på
barnprogram.
Anders tänder en cigarett och jag tar för mig ur hans paket. Klockan
50

är strax efter halv sju på kvällen. Vi ser hur KingKong försvinner från
köket och rör sig mot vardagsrummet, där han plockar upp någonting
från golvet. Antagligen ropar han någonting, för barnen kastar sig upp
ur soffan och springer ut i köket och sätter sig vid köksbordet. Det
yngsta barnet har svårt att sitta still, hon hoppar upp och ner på stolen.
Mannen går till spisen och bär över en kastrull till köksbordet.
Strax efter åtta får han sina barn att borsta tänderna. Den yngsta
flickan springer sedan runt, runt, runt i lägenheten innan han lyckas
bädda ner henne.
Anders och jag sitter tysta i bilen. Jag sippar på en mugg ljummet
kaffe som jag köpte från en mack i närheten.
Ljuset från barnens sovrum lyser stadigt, kanske läser mannen en
saga för barnen. Vi har nästan rökt upp Anders cigarettpaket när lampan
äntligen släcks och mannen går tillbaka till köket. Där pysslar han
med något en stund, innan han raskt går in i vardagsrummet och
sätter sig vid skrivbordet. Vi kan se ryggen på honom när han startar
sin dator.
Anders plockar snabbt fram sin egen dator, sätter på den och kopplar
upp sig på nätet via min mobil. Han aktiverar sitt program.
Ingenting händer.
Mannen reser sig från skrivbordet, och Anders tittar på mig. Jag
tänder ännu en cigg. Stackars Anders kompis som äger bilen, hinner
jag tänka innan mannen återvänder till vardagsrummet med en kopp
i handen. Han slår sig ner framför datorn igen, och den här gången
kan vi se på Anders skärm hur användaren KingKong kopplar upp sig.
Han ansluter till Direct Connect och börjar överföra filer.
Anders program känner igen hashvärdena: barnpornografi, dessutom
klassad som Grov, enligt polisens Nationella operativa avdelnings
specialistgrupp på övergreppsmaterial.
Texten har tidigare varit publicerad i FILTER #48 (20 januari 2016)
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
My Vingren, född 1985, är en svensk frilansjournalist, researcher och
dramatiker. Hon var tidigare medlem av journalistnätverket Researchgruppen.
51

Artikel
LENA ENDRE
REGI
ANN BONANDER LOOFT
KOSTYM OCH SCENOGRAFI
MATS SAHLSTRÖM
SCENOGRAFI
JOHANNES FERM WINKLER
VISUAL RELIEF
PER RYDNERT
VISUAL RELIEF
TOM WALDTON
VISUAL RELIEF
JENS SETHZMAN
LJUS
MAGNUS GRENSTEDT
KOMPOSITÖR OCH LJUDDESIGN
REINE BRYNOLFSSON
NINA ZANJANI MAGNUS EHRNER CHRISTOFFER SVENSSON
SIGRID JOHNSON MARIELLE MALMBERG ANASTASIA LEPPIST
52

På www.dramaten.se hittar du information om biljettköp, pjäser,
ensemble, priser, salonger, Dramatens historia och mycket annat.
Följ oss på Facebook, Twitter och Instagram.Se oss på Dramaten Play.
53
MARIELLE MALMBERG

www.dramaten.se