Turist i tillvaron zine 3

på Vita huset och det är lugnt hemma. Dom
förstår att de inte kan hindra mig ifrån det,
vad de än tycker. Jag har börjat gilla Vita
huset, Buddha och ett antal band. Trots att
jag var ny så hade jag lärt mig hur saker och
ting brukade vara. Just den här kvällen hade
det varit ”nytt” folk för mig och jag kände
mig både lite uttittad och nervös. Kvällen
hade ändå flytit på och jag var på väg ut mot
farstun för att vänta på min ankommande
taxi.
Till vänster låg trappan upp till övervåningen
och jag visste att det var några kvar
där, trots att de flesta hade åkt hem. Helt
plötsligt brakar det till från den övre delen
av trappan vilket gör att jag tittar åt det
hållet.
Ner för trappan flyger det en punkare med
dubbla tuppkammar, mc-jacka, tighta jeans
och Dr. Martens. Han landar på stjärten med
utsträckta ben framför mig. Trots att han
är omtöcknad sträcker han fram sin hand
och säger: Tja! Sanslös! Vi började prata och
han tycker att det är ”jääävligt coolt” att jag
trots rullstolen är där och den jag är. I
fyllan och villan tycker han att
vi ska skriva våra namn på
väggen, så att det här blir
ett minne som kommer
att finnas kvar. Med en
ganska tjock spritpenna
skriver han över
halva väggen ”Sanslös
och AB var här”.
Under den tiden vi
har språkat har jag
försökt memorera hans
utseende och studerat
både knappar och klotter på
jackan. Han berättar på sin stockholmska
att ”Vi Ultrapunkare har uppvikta
skinpajsarmar så att det röda fodret syns.”
När jag sedan är på Ultraspelningarna så
märker jag att flera har det, vilket jag förstås
apar efter och fortfarande har. Ni får tycka
vad ni vill, men jag tycker fortfarande att det
är snyggt.
En av dom knappar jag fastnar för kommer
att betyda en hel del för mig genom kontakten
med Ultra, men det förstår jag inte då
utan först senare. Jag suger åt mig allt, som
ett utsvultet barn. Detta ser han och berättar
att knappen är en bild av Ultrakåkens
taknock. ”Jag ser att du tittar på knapparna,
men Ultraknappen kan jag inte ge dig för jag
måste ha Ultra med mig hela tiden liksom.”
och när taxin har kommit tar han av sig en
knapp med Sid Vicious och säger ”men den
här ska du ha lill-punkaren”.
Det är här det lite töntiga kommer in. Hur
många knappar jag än må ha tappat genom
årens lopp, har jag kvar den där lilla gröna
Sid Vicious-knappen.
Sanslös har under vårt samtal även pratat
om en spelning mot rasism i Norrtälje, där
hans band Odör och bland annat Tredje
Könet skulle spela. Nu påminner han mig
om det och sticker till mig en lapp med hans
telefonnummer. Jag kom, trots att jag var
nervös för vad mina föräldrar skulle säga,
iväg på den spelningen. Förutom att Tredje
Könet var asbra live blev tillställningen bombhotad
av nazister så att vi fick stå ute i snön
och frysa i över en timme.
Nu var jag alltså på väg in på tomten
till mina drömmars mål. Skulle de
låta mig få vara med eller skulle de
skratta åt mig så att man var heck-veck-våtfläck
och helst bara krypa in i något hörn
och inte märkas? När jag försöker ta mig
genom den kupperade trädgården
kommer Martin och My fram
och frågar om jag behöver
hjälp.
Jag svarar ja och de
välkomnar mig. Väl
inne får jag nu i verkligheten
se den rosaröda
hallen, den smala
passagen till källaren
och köket, köket där de
legendariska bullarna
bakas, vardagsrummet med
den öppna spisen där en eld
nu sprakar muntert. På huk framför
spisen sitter Tompa. Men tja! Säger han
på sitt karakteristiska vis. Jag har inte börjat
med bullarna än, men nu är du äntligen här..
Ja, jag var äntligen där.
Jag var på Ultrahuset i vardagsrummet
framför en trasig, men sprakande, öppen
spis. Människor ler mot mig och har hälsat
mig välkommen. Jag har rullat igenom
dörrhålet och rört vid dörren så nu är jag
dessutom medlem i kulturföreningen Ultra.
Ante Blomberg
Du kan lyssna på Ante på Pop och politik - avsnittet
identifikation samt Tendens på p1 Jag
räknas inte som fullvärdig man – del 2 av 3 http://
sverigesradio.se/sida/avsnitt/718085?programid=3381
Sanslös
Ante i Ultraköket.
Ultra.
Foto: Annika Hellström