Turist i tillvaron zine 3

– Jag ville skapa en
butik som hade unika
prylar, något som jag
själv saknade som tonåring,
säger Cecilia.
Butiken lade hon ner
för fem år sedan. Dels
hade hon tröttnat, dels
hade hyrorna skjutit i
höjden. Men det egna
klädmärket finns kvar
och namnet – Crime City Clothing, som kom
till genom att vänner och bekanta röstade
fram det på Facebook.
En skitig industri
Vi sitter på restaurangen Rawfood house,
som ligger mellan Möllan och Triangeln i
Malmö. De serverar ekologisk, närproducerad
vegansk mat. Cecilia käkar en dagens
som ser god och nyttig ut. Jag dricker kaffe
och äter morotskaka. Det är ingen slump att
vi sitter på Rawfood med sin gröna profil.
Miljö är viktigt när Cecilia producerar sina
kläder. Hon anlitar ett litet företag i Belgien
som verkar tillsammans med lokalbefolkning
i Bangladesh, för att ingen ska utnyttjas.
– Visst, jag har inte varit på plats och
kontrollerat, men belgarna kom till mig här i
Malmö för att se vem jag var och om de ville
jobba med mig. Klädbranschen är en skitig
industri. Och är kläderna billiga betyder det
att någon inte fått betalt. Det är dyrt om du
ska ha ett klädmärke som är ekologiskt och
fairtrade – men då vet du
att folk inte kommer att
utnyttjas genom dåliga
löner eller usla arbetsförhållanden.
Crime City Clothing
trycker mellan 50-100 exemplar
av varje tröja. Hon
använder sig av det enda
företaget i Sverige som arbetar
med discharge-tryck
(OBS: inte bandet).
– De bleker in färgen, så trycket blir gammalt
med tröjan – det spricker inte.
Idag har hon 32 olika motiv som hon
designat, det är viktigt att designen bär en
historia. Hon lyssnar när människor hon
håller kära berättar om upplevelser.
– Det får inte bli massproducerat. Mina
motiv görs tillsammans med min vän Vince
Ruarus. Det är mina idéer och skisser men
det är Vince som gör slutmotivet. Alla motiven
är på vänner och familj.
– Min vän Brunos mormor var med i
motståndsrörelsen mot Pinochet i Chile.
Hon kämpade och slogs, torterades på
fotbollsstadion. Innan hon greps var hon och
hennes vänner ute och målade fasader med
slagord. Hon var bra på att vissla, så hon fick
stå på lastbilens flak för att hålla utkik. Kom
polisen signalerade hon till de andra så de
snabbt kunde ta sig därifrån. Den tröjan är
en hyllning till min bästa vän Bruno, hennes
mormor och alla andra som kämpar mot
förtryck världen över.
Mässa i London
I höstas åkte Cecilia med tio goda vänner
till klädmässan London Edge. En mässa för
”Den tröjan är en
hyllning till min
bästa vän Bruno,
hennes mormor
och alla andra som
kämpar mot förtryck
världen över.”
alternativt mode, som punk, rock’n’roll, goth
och metal.
– Det var många Gandalf-liknande personer
som knallade omkring där, minns Cecilia
med ett leende. Det var väldigt roligt, men
vi inte fick jättemånga beställningar. Men
bra respons och knöt nya fina band. Bland
annat med ett finskt hårfärgsföretag som
heter Hermans Professional, skapat av två
skitroliga pantertanter som också brinner
för eko och fairtrade.
Mässan är ingen gratis tillställning, för att
kunna hyra ett bås hade hon sparat pengar
i ett år.
– Det är en stor risk om du inte säljer något.
Det är inga privatpersoner som kommer
dit, utan butiker från hela världen och de
vill veta om du kan leverera för att de ska
våga satsa på dig. Jag åker
tillbaka i höst.
Att träffa kollegor från
andra delar av världen
är inspirerande, men det
finns fula fiskar därute
också som inte drivs av
någon DIY-etik precis.
Cecilia berättar att hon
var på London Edge för
några år sedan och att
ett företag som omsätter
cirka 130 miljoner kronor om året då kopierade
hennes idéer.
– Det är tråkigt, men det händer hela tiden.
Stora företag stjäl från små när de visar upp
sina designer eller idéer. Sedan ändrar de
bara några detaljer och börjar massproducera.
Vice Squad öppnade ögonen
Cecilia är uppvuxen i en liten skånsk håla,
Barsebäck By. Det var där hon som 11-åring,
mitt under DiaPsalma/DLK/Refused-vågen,
upptäckte punken. Hon gillade Imperiet,
men det var ett annat band som sög tag i
henne.
– När jag var 11 fick jag ett kassettband
med Vice Squad, stavat med s. Jag kommer
aldrig att glömma när jag satte på kassetten,
det var det absolut coolaste jag någonsin
hade hört och dessutom var det en tjej som
sjöng.
– Det fanns inget internet då, det var sjukt
svårt att få tag i musik i den lilla håla jag
bodde i och jag minns inte hur den kassetten
lyckades ta sig fram till mitt lilla flickrum i
Barsebäck By. Det var ingen annan som lyssnade
på sådan här musik. Jag kommer ihåg
att jag och en kompis skulle ha en cabaret i
sexan som Sex Pistols, men det fick vi inte
för läraren sa att pensionärerna skulle dö då.
Men punken har hon blivit trogen sedan
dess och ser det fortfarande som ”en känga
mot samhället”.
– Jag vill visa att jag inte håller med. Jag
tänker väl inte på att jag ser annorlunda ut,
jag har ju i princip sett ut så här sedan jag
var 14. Jag gillar musiken mycket och gemenskapen.
Den är väldigt fin inom punken,
det här globala nätverket – att en hjälps åt,
det är så jäkla fint. När jag går på konserter
ensam i Berlin eller Amsterdam känner jag
mig alltid hemma, alla är välkomna – om du
inte är nazze så klart.
Och det där med nazzar minns Cecilia väl.
När hon gick på högstadiet i Löddeköpinge,
någon mil bort från Barsebäck by, var det
1990-tal med lasermannen, rasism och vit
makt-musik.
– Skolan jag gick på var en av de mest
rasistiska i hela Sverige, majoriteten sa sig
sympatisera med sverigedemokraterna. Det
var en tuff miljö om du stack ut med ditt utseende.
Vi var två tjejer som höll ihop. Samtidigt
tyckte vi det var kul att djävlas tillbaka
med killarna som spelade vit makt-musik i
uppehållsrummet.
Cecilias uppväxt präglades av möten med
människor från andra kulturer, hon tror att
det var en viktig ingrediens till varför hon
stod emot och inte följde med strömmen.
– Vi hade alltid människor på besök
hemma från andra kulturer. Mina föräldrar
var socialarbetare som jobbat på ungdomsgårdar
i Rosengård. Det har satt sin prägel.
Jag dömer ingen utifrån var du kommer.
Mångkultur är viktigt, det berikar. Det
berikade mig som liten, gjorde världen mer
spännande.
Vägra vara menlös
I mitten på december ifjol arrangerade hon
Vägra vara menlös-galan för att dra in pengar
till Refugees welcome under parollerna:
Vägra bli dömd efter din livssituation eller
livsstil.
Vägra vara tyst när det blir otäckt.
Vägra vara osynlig när det blir mörkt!
Kvällen drog in nästan 20 000 kronor. ”Så
jävla grymma vi är”, skrev Cecilia några
dagar efteråt på facebook.
Det ringar väldigt bra in vem Cecilia Hammarlund
är och hur hon ser på världen.
Mikael Sörling