Turist i tillvaron zine 3

”Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer
jag den mot de tidiga singlarna
och debut-lp:n så är riffen mer
kromatiska, lokriska och
dimskaliga. Rytmen i riffen är
mer ”pounding”, det vill säga
energiska och intensiva (inte så
SLAKa, Spela Länge på Ackorden
Käng). De är liksom stake i riffen.”
till exempel, sånt har ju fan inte många koll
på idag. Relativt nyligen experimenterade
jag lite med ”Why”-plattan och fick ju ut nästan
bara gitarrer för sig och sen kunde jag
jobba mig bakvägen fram till att trummorna
var väldigt 60-talsuppmikade, decaytider på
reverben betydligt kortare än idag.
– Utifrån ljudvågornas form kunde jag
utesluta vissa arbetsmetoder och anta vilken
dubbningsteknik för gitarren som använts.
Överallt luktade det 60-70 tal. Det är ju
väldigt långt ifrån hur punk spelas in idag.
Allt ska va så jävla cleant. Hårdrockarna
har kidnappat punken även produktionstekniskt.
(Det var ju inte så ovanligt med
trummisar fick spela in cymbalerna separat
inom hårdrocken, helt sjukt)
– Mitt examensjobb
hette nåt i stil med:
Uppmikning av elgura
för hardcorepunk inspelning.
Om det nu var
så mycket 60-70 talsmetodik,
hur har Mike
Stone spelat in gitarrerna?
Jag ville undersöka
eventuell förekomst av
ambiensmikar, vilket
ju var väldigt vanligt
under 60-70 talet.
Förr mikade man ju
stärkaren längre ifrån,
nu tar man ju bort tyget
för att komma ännu
närmare. Återigen cleant ljud som eftersträvas.
För att inte tala om lajnade guror som
punkas till via ”stärkarsimulatorer” – noll
stök, helt dött. Blir så arg så jag kokar. Resultatet
då? Jo, jag fick en viss signifikans på
blindtesterna kopplat till angiven preferens
(om man kunde lita på paneldeltagarna som
bestod av tunga känggitarrister, och dylikt).
Resultatet var en öronöppnare. Numera
lägger jag aldrig på digitalt reverb på solon,
bara ambiensmikar.
Varför denna fascination för Discharge?
– Alltså, jag vet inte om Discharge är så
jävla bra men ”Why” är och förblir ett riktigt
jävla mästerverk. Discharge var ju först, även
om de hämtade inspiration från Motörhead
så var dom först med att mangla på detta
sätt. Som sagt, musiken träffade mig rakt
”Sen så fick jag höra
när jag gjorde min
pilgrimsfärd till
Stoke att Cal glömt
texterna hemma så
han skrev dem i studion.
Det verkar ganska
rimligt för textformatet
skiljer sig
en del från tidigare
utgivningar.”
in i själen. ”Why” var Janne Jutila i tonsatt
form (nu är det betydligt jiddrigare och mer
komplex musik som tagit den rollen).
Du har varit inne på det lite innan, men vi
släpper inte frågan för det. Vad gör ”Why”
så speciell?
– Jag vet inte riktigt, svårt att sätta fingret
på. Jag gillar verkligen Bambis sätt att spela
D-takt. Notera att det bara är D-taktlåtarna
jag gillar. Jag hatar 4-takt. Det var ju det som
var så befriande med ”hardcore”, det var
ingen 4-takt som i den där jävla 77-punken.
Har jag suttit på skithuset och kunnat slänga
något på skivspelaren så att nålen hoppar så
jag slipper lyssna på 4-taktarna – då har jag
gjort det.
– Sen så fick jag höra
när jag gjorde min
pilgrimsfärd till Stoke
att Cal glömt texterna
hemma så han skrev
dem i studion. Det
verkar ganska rimligt
för textformatet skiljer
sig en del från tidigare
utgivningar. En sådan
grej tror jag kan ha
stor inverkan på hur en
skiva blir i slutändan.
– Apropå Stoke. Finns
bara ett fotbollslag
att hålla på i Premier
League – Stoke. Just
av den anledningen att Discharge kommer
från Stoke. Alla som avgudar Discharge men
håller på något annat lag än Stoke hädar.
– Jaja, tillbaka till ”Why”. Ställer jag den
mot de tidiga singlarna och debutlp:n så är
riffen mer kromatiska, lokriska och dimskaliga.
Rytmen i riffen är mer ”pounding”, det
vill säga energiska och intensiva (inte så
SLAKa Spela Länge på Ackorden Käng). Det
är liksom stake i riffen. Och sen så är ju basgångarna
fantastiska som vanligt, men basen
är starkare mixad på ”Why” så den får en
mer bärande roll och färgar därmed tonen
mer. Annars har det ju varit så jävla mycket
gitarrer. Det är soundet, mixen, känslan i
D-takslåtarna som är oslagbara. Men visst
fan spelar det in att det var första mötet med
något sådant. Första käftsmällen känns mest
liksom.
Stämmer det att
du har spelat upp
Discharge för Olof
Palme?
– Ja, fast det var
inte så att jag talade
om att detta var
Discharge. Han var
hemma hos mina
fosterpäron och
gick husesyn. Jag
”Alldeles för
lite fokus
har riktats
mot producenter
och
tekniker
genom åren”
slängde på ”Why” och förklarade senare att
det var väldigt antikrigs-aktiga texter och
politiskt engagerade musiker. Ja, jag trodde
ju faktiskt på det, hahaha.
Du ska skriva i Turist i tillvaron. Vad kan
vi förvänta oss?
– Kan ju bli en del anekdoter. Till exempel
hur många plattor folle Jallo sög i sig
första kvällen vid inspelningen av ”Sin egen
motståndare” med Tottis. Eller hur många
gånger trummisen däckade bakom trumsetet
vid Diskontos första inspelning och
hur vi fick göra för att dom skulle byta från
vers till refräng och vice versa. Fast sånt
skit intresserar väl ingen. Kanske förklara
vad en fettplatta är. Uttrycket är genialt och
myntades under en Tottisinspelning. Fast en
massa anekdoter och episoder är tröttsamt i
längden – som jobbigt fyllesnack.
– Kanske något om sound och inspelningsfilosofi
av punk/HC. Många som läser denna
tidning spelar säkert själva i något band
och har haft funderingar kring inspelning,
mixning och mastring. Personligen så tycker
jag det avhandlas alldeles för sällan hur
inspelningen av senaste plattan gick till. Till
exempel så har alla Tottisinspelningar jag
gjort gått till på samma sätt. Det behöver inte
vara så jävla tekniskt beskrivet men det kan
åxå vara det: millisekundrar och millimetrar
hit å dit om så önskas. Men jag tar ju gärna
det mer filosofiska perspektivet. Det handlar
ju om att fånga en känsla – inte teknisk perfektion.
För mig är – som sagt – punk, stökigt,
rått, kraftfullt och frustration – då kanske
man ska anpassa inspelningen därefter.
– Så, jag vet inte riktigt. Läsarna kan väl
höra av sig till redaktionen med önskemål.
Jag är en riktig dilletant och kan pladdra om
det mesta. Jag är öppen för förslag.
Mikael Sörling
pp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du