Turist i tillvaron zine 3

oo
Olof Berg
Jag känner ändå
ingen i Norrköping
Du är sugen på lite
feelgood-läsning, något
behagligt att slappna
av till – då ska du inte
plocka upp Olof Bergs
”Jag känner ändå ingen
i Norrköping”. Det är
sannerligen inga färgglada
skildringar med
lyckliga slut i den här
novellboken - nej, nej,
det här är motsatsen,
raka motsatsen. Vilket då naturligtvis gör läsupplevelsen
så mycket mer kännbar.
Jag gillar verkligen hur Olof Berg skickligt väver
ihop ett antal olika livsöden runt ett Thåström-gig
i Norrköping och hur trovärdigt människorna
gestaltas. Det är ett bra driv i berättandet vilket
jag tror beror på det lediga språket.
Men jag var inte alls förberedd på att novellerna
skulle vara så här mörka – för att inte säga rent
ut, jävligt ruskiga. När karaktären Peter avslutar
den första novellen med en obehaglig misshandel
är det som om jag själv får mitt huvud insparkat.
Jag är bättre rustad i de andra novellerna – tror
jag. För när jag i sista novellen, som handlar om
den coola bruden Emelie, förstår vad som är på
väg att hända vill jag kliva in handlingen och skrika
STOPP, NU RÄCKER DET!
”Jag känner ändå ingen i Norrköping” berättar
om en verklighet som faktiskt är på riktigt för
många, det är det som faktumet som gör den
extra obehaglig.
Mikael Sörling
Per Granberg
Trodde jag skulle ändra världen
förändrade bara mig själv
Jag såg Charta 77 första gången
på Grottan i Linköping 1984 som
förband till Subhumans. Redan där
och då var det något som väckte
min nyfikenhet på trion från Köping.
Jag inhandlade ganska strax efteråt
debut-lp:n ”Välfärdens avfall”, som
under många år blev en god vän
jag gärna spenderade tid med. Och
det gällde egentligen inte bara den
skivan. För efter varje ny inspelning
växte min sympati eftersom Charta
77 alltid vägrade att stå still och
hänga vid samma punkt, de skulle
hela tiden vidare – det gillade jag.
När bandets frontfigur bokdebuterar
är det med stor nyfikenhet
jag läser den från pärm till pärm.
Boken är uppbyggd kring ett antal
av Per Granbergs texter och utifrån
dem berättar han historien om
Charta 77 och sin egen utveckling
som människa under de dryga 30
åren som bandet varit en stor del
av hans liv. Det bjuds på många roliga
anekdoter, men Granberg värjer
inte för de svåra ämnena heller och
berättar naket om hjärnblödningen
som förändrade hans liv för ett par
år sedan.
De är en mycket läsvärd bok, även
för dem som inte gillar Charta 77s
musik – vi som gör det belönas
extra med en exklusiv cd.
Journalisten Erik Niva skriver i
förordet: ”Världen blev aldrig mer
enklare och mer okomplicerad för
oss som lyssnade på Per Granberg,
men den blev rörigare, brokigare
och lite mer spännande. Jag tror att
den blev sannare, jag vet att den
blev större.”
Just så!
Mikael Sörling
Joakim Becker
I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik
Jag har geonom åren läst poesi från och till,
främst Pär Lagerqvist och Bruno K. Öijer men
också Johan Jönsson och Athena Farrokhzad. Jag
skulle säga att jag har en ganska nyfiken utgångspunkt
och tyckte därför det var roligt när Tranåspoeten
Joakim Beckers senaste verk landade i
brevlådan. Joakim målar med enkla medel upp
världen så som Becker ser den, och han gör det
på sätt som väcker intresse. Jag gillar de bilder
som tecknas i exempelvis ”God natt!”
Om en stund
kommer John Blund
efter honom
kommer alla monster
eller ”Fjärilar i magen”
Jag andas
in,
och blåser
ut vackra fjärilar
När jag senare i Peter Nybergs efterord får
berättat om Joakim Beckers livsresa läser jag
”I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik” på
nytt med nya ögon. Då blir betydelsen en annan.
Mikael Sörling