Turist i tillvaron zine 3

jobbade de med fräcka kläder och frisyrer
– utom i köket där en med “bangladesh-lön”
stod.
Daria skrev aldrig på något anställningskontrakt
fast hon bad att få ett. Ägaren
påstod senare att han hade betalat skatt
och sociala avgifter men eftersom Daria
inte hade något personnummer, och ägaren
heller inte bad om att få det, så kan han inte
ha gjort det.
– Jag började fatta hur ihålig bilden av det
ordnade, rättvisa Sverige är. Här finns ingen
speciell myndighet som ser efter arbetarnas
rättigheter. Facket har den rollen men det
känner många invandrare inte till. Om de
jobbar svart, eftersom de inte kan få vita
jobb utan personnummer, kan de inte få
hjälp av facket ändå.
– Och alla migrationslagar i Sverige verkar
skapade för att förhindra migration och att
invandrare kommer in i samhället.
Fick hjälp av reporter
Daria började försiktigt prata med en kollega
om att göra något åt orättvisorna på jobbet.
När hon var hemma letade hon på nätet
om arbetsrätt och hittade en artikel om den
svarta arbetskraften på krogarna i Malmö.
”Och många
Malmöpunkare
går på det!
Förlåt, men
det är ett
jävla
trams.”
Hon kontaktade
reportern och fick en
del råd om hur hon
kunde göra.
Samtidigt hade hon
förstått att de flesta
fackförbund inte
kunde göra något för
henne och hennes
arbetskamrater
eftersom de jobbade
svart. Men inom
Syndikalisterna fanns
de dom som ändå försökte organisera de
papperslösa så med hjälp av den lokala fackavdelningen
Malmö LS och en invigd kollega
började hon skaffa bevis för hur situationen
var på jobbet.
När hon och kollegan tog mod till sig vid
ett tillfälle och pratade med alla anställda
på krogen om att göra något åt orättvisorna
fick de höra att det var meningslöst att ens
försöka. Sedan dröjde det inte länge innan
chefen ville prata med henne och plötsligt
skriva kontrakt. Men det gick ju inte utan
personnummer.
Sparkades via sms
Några dagar senare fick Daria ett sms: “Du
behöver inte komma till jobbet mer”
– Skulle det sluta så? Det var ju inte bara
mig själv jag hade kämpat för, utan alla på
jobbet och dom var ju kvar med samma
villkor. Jag blev deprimerad men kände efter
ett tag att detta måste få konsekvenser.
Med hjälp av facket kallade hon chefen till
förhandling.
– Han är inte dum, han kom till förhandlingen
i en “Kämpa Malmö”-tröja och hade
med sig en punkare som jobbar på Häng bar.
“Vad ska ni göra på första maj, då”, sa chefen,
och “Jag vill bara hjälpa henne”.
Daria och facket vann förhandlingen och
ägaren fick betala henne det han var skyldig
henne enligt kollektivavtalet – 43 000 kro-
Utdrag ur Wage Slaves.
nor. Saken blev känd genom en stor artikel i
en tidning.
– Men jag kände inte att jag vunnit något.
Jag ville berätta den här historien, därför
började jag på boken. Jag
kan bara skriva ner min egen
berättelse, och inte tala för
alla invandrare i samma
situation, men historien kan
säga något om hur verkligheten
ser ut.
”Inte så enkelt”
I boken Wage slaves går
Daria förbi ett falafelhak
en kväll efter jobbet. Hon tittar in genom
fönstret och ser massor av människor som
äter fyllemat och bakom disken stressade
arbetare. “Vissa måste arbeta så andra kan
festa” säger hon till sig själv och hon anar
hur lite betalt falafeljobbarna får.
– Det är inte så enkelt
det här. Alla vill ju äta
billig falafel och dricka
billig öl. Men när man får
reda på varför falafeln och
ölen är så billig så borde
fler tänka efter.
– Jag är förstås emot
dåliga arbetsvillkor men
om det inte var som
det är så skulle många
inte ens kunna få jobb. Egentligen är det
ju kapitalismen som är grundproblemet,
”Men när man får
reda på varför
falafeln och ölen
är så billig så
borde fler tänka
efter.”