Turist i tillvaron fanzine 2

F PUNK F HARDCORE F Oi! F MANGEL F 

TU IST 

I TILLVARON 

”Jag älskade 

varje sekund” 

R 

Nummer 2 Hösten 2016 

84 

SIDOR 

PUNK 

Patricia Elmqvist (känd från bland annat 

Slöa Knivar, Beyond Pink och Lawgiver) 

medverkade förra hösten i dokusåpan 

Big Brother. Hon gick hela vägen till 

finalen vilket innebar att hon 

vistades inte mindre än 71 dagar 

i BB-huset. Eftersom Patricia är 

en av scenens allra färgstarkaste 

personer ville Turist i 

tillvaron veta hur hon idag 

ser på sin medverkan. 

Mimikry 

Pike 

Umeå skinheads 

Vi minns The Dils 

Peking kazoopunx 

Smash It Up 

City Saints 

Kronofogdens knäppa turné 

Stolthet – så ligger det till 

Kidsen recenserar punk 

John Stabb och Freddie Wadling – rösterna som tystnade 

Punkgnagaren på företagsläktaren 

Gigfixare i huvudstan 

Henry Rollins 

Rövsvettprofilen bokdebuterar 

Tips från scenprofiler 

Unni Drougge Nike Markelius 

Punkbibliotekarier 

Mörbultad 

GBH

Svensk punk 

2011- 

2016 

Suicide Syndicate, Glidslem, Dick Tracy, Epidemics, 

Snutjävel, E.A.T.E.R, Varsel, Black Feet, 

Kronofogden, Strindberg som tortyr, Bäddat 

för trubbel, Spotlicks, Prins Carl, Beyond Pink, 

Abjekt, Slöa Knivar. 

Allvaret, Bittra Miner, Brottskods 11, Nars, Headons, 

Trubbel, Thurneman, Tomma Händer, The 

Baboon Show, Kaffekatt, Vindicate This!, Fru 

Dörr, Mimikry, Fubbix, Striker, Insidious Process 

Scarlet Radio, Moralens Väktare, Ticking Bombs, 

Vervain, Uppgång & Fall, Total Aggression, 

Håll käften vad vill du!?, The Negatives, Hyrda 

Knektar, Oldfashioned Ideas, Thräshers, Livet 

som insats, Gråsuggorna, The Flints, Antipati, 

Vånna Inget 

Desperat, Din Skevf, Burning Kitchen, Rännstensorkestern, 

Le Muhr, Crash Nomada, 

Kapitano, Gamla Pengar, The great german 

re-research, Tiger Bell, Makabert Fynd, Våldsamt 

Motstånd, Bombfors, Nobelkommittén, 

Va!?, Aggrenation 

Angelpiss, Blåslampa, Brottsvåg, Fredag den 13e, 

Math and the Blah Blah Blahs, UX Vileheads, 

Spiknykter, Gatans Lag, Lurken Boogie Band, 

Vinnarcirkeln, Sub Alert, The Volcano, Hjärtattack, 

Nedslagsplats, Utbrott, Jealous Cowards 

Svart Städhjälp, Utanförskapet, Dobermann 

Cult, Ligisterna, Planet Trash, Alison Blaire, The 

Sweetshow, The Guilt, Knivderby, Svartlistad, 

Psykbryt, Pusrad, Lysande Utsikter, Inkvistionen, 

Kaos Kris & Helvete, Söderberg 

Nervgift, Solanas Cunts, Ein zwei die, KlartgrabbenskahaenEPAmedsilvertjep&Uffe, 

Lyckliga 

Idioter, Miss Behave and The Caretakers, Åtgärdsprogrammet, 

Contorture, The Bombettes, 

Kafferep, Marys Kids, Könsförrädare, Korsfäst, 

Körsbärsfettera, City Saints, The Headlines, 

M:40, Ursut 

Motvilja, Svin, Vet Hut, Benmjöl, Matriarkatet, 

Urban Savage, Ilandsproblem, Stry & Stripparna, 

Hellre Vargen, Nya Given, Senap, Låt dom hata 

oss, Min mammas klimax, Sista Dansen, Trots, 

Idiot Ikon, Dråp, Slomarp, Stick & brinn, Knægt, 

The Judas Bunch 

Beat up Betty, Distraktion, No Recede, Sista 

Försöket, Comminor, Nackskott, BDA, Fuck 

Frankie, Lycka Till, Giftgas, Perkulator, Toxo, 

Dtakters, Shitfucks, Grid, Groteskha, Snake 

Tongue, The Liptones

TURIST 

I TILLVARON 

FANZINE 

Skribenter: 

Cod 

Roger Crossler 

Mikael Ekström 

Papa Franz 

Arvid Karlsson 

Chips Kiesbye 

Jon, punkpoeten 

Mattis Loberg 

Canan Rosén 

Patrik Södling 

Fotografer: 

Ia Hammar 

Staffan Fagerberg 

Magnus Grehn 

Roine Lundqvist 

Martin Wilson 

Foto omslag: 

Mikael Sörling 

Kontakt: 

turistitillvaronfanzine 

@gmail.com 

Mikael Ekström tecknar exklusivt för Turist i tillvaron. 

Ny serieruta varje fredag på sirling.blogspot.com 

och Turist i tillvarons Facebooksida. 

”When Johnny Rotten proclaimed that 

there was ”no future”, we saw it as 

a challenge. We both knew that there was 

a future if we were prepared to fight for it.” 

Penny Rimbaud i boken Shibboleth - My revolting life om hur han och 

Steve Ignorant reagerade när de hörde Sex Pistols. 

Bäst just nu 

Crash Nomada ”Ljuset som du sökte” 7” 

Utanförskapet ”S/t” lp 

The Branded ”Angry” 7” 

Nya Given ”För kropp & själ” 7” 

City Saints ”Guns of Gothenburg” cd 

Rixe ”Les nerfs a vif” 7” 

Nigh Terror ”S/t” lp 

Bullshit ”Mariehem/Berghem” 7” 

Strul ”S/t” 7” 

Perkulator ”S/t” lp 

Ursut ”Köp dig lycklig” lp 

Ska’n’ska ”A-team” 7” 

Mimikry ”Alla sover” cd 

Glorious? ”Who are they to impose 

restrictions?” lp 

Diablesse Grupp 6 ”S/t” 7” 

The Jezebels ”S/t” 7” 

Junta ”Aranhas” 7” 

Snor ”Totalna cisza” 7” 

Wild Mohicans ”S/t” lp 

The Dils ”Class war” lp 

Vinnarcirkeln ”Ni gör er jävligt svåra att 

gilla” cd 

V/A Turist i tillvaron vol 9 

Fanzines topp5 

Dessa har jag den senaste tiden 

läst med stort nöje, gör 

det du också! 

1, Marching On 

2, Keyboard Warrior 

3, Levande begravd 

4, Hunden som vägrade att dö 

5, Flyktsoda 

Tack som fan – igen! 

OBS: Skicka inga lyssningslänkar 

eller downloads. 

Turist i tillvaron lyssnar 

gärna på er, men bara på 

fysiska skivor – är släppet 

endast digitalt får ni skicka 

en cdr. Mejla för adress. 

Blogg: 

sirling.blogspot.se 

Facebook: 

Sök Turist i tillvaron 

Tryck augusti 2016 

500 exemplar 

#1 SLUTSÅLD! 

Läs gratis här: 

www.yumpu.com/ 

sv/document/ 

view/55491826/ 

turist-i-tillvaron-fanzine-1 

Det var ett helt sjukt gensvar jag fick 

på det första numret av Turist i tillvaron. 

Jag blev sannerligen väldigt 

överrumplad. Hela upplagan på 500 

exemplar tog slut på tre veckor. Det 

hade jag inte alls räknat med. Men än mer roligt 

var alla positiva kommentarer om fanzinet. 

Tack som fan alla ni som peppat och berömt. Det 

innebar också att jag ganska omgående drog 

igång arbetet med detta andra nummer – som 

blev nästan dubbelt så tjockt som ettan. 

Jag är väldigt nöjd med hur det blev, främst för 

att jag återigen har fått hjälp av några verkliga 

proffs. Som exempelvis Mikael Ekström. Han ligger 

bakom mängder av artiklar i detta nummer, 

bland annat texter om Henry Rollins, The Dils, 

Freddie Wadling och Unni Drougge. 

Patrik Södling, känd från Terrorpop och Street 

Music FC, bidrar denna gång med ett fett porträtt 

på scenprofilen Pike Kollberg. Läsning som 

nog kan engagera läsekretsen. Mattis Loberg 

träffade Klubb Antisocial för ett initierat samtal. 

Och Arvid Karlssons från Kronofogden skickade 

in en superfet turnérapport, mycket rolig 

att läsa. Papa Franz reder ut begreppen kring 

Stolthet och skivsamlaren Cod återkommer med 

en ny krönika om varför man inte är en riktig 

samlare om man inte har hyllor fulla med skräp. 

Det går inte att göra ett fanzine utan bilder. 

Och hade det inte varit för Ia Hammar, Staffan 

Fagerberg, Magnus Grehn, Roine Lundqvist eller 

Martin Wilson så hade jag inte rott hem det här 

numret. Så är det. 

Jag måste också passa på att tacka alla som 

svarat på de otaliga enkäter jag spammat ut, 

stort tack! Och ett megastort tack till er föräldrar 

som hjälpte till med att få er barn att lyssna 

punk. Det kanske roligaste fanzinejobb jag gjort 

– nio barn fick lyssna på nio hyffsat aktuella 

svenska punklåtar och tycka till. Vad tror ni 

kidsen tyckte om Urban Savage, Lost Warning, 

Mimikry, Rövsvett och The Baboon Show? 

Jag fyller det här fanzinet med saker jag 

själv vill läsa om, sådant jag tycker är 

intressant, roligt eller spännande. Det är 

därför tre sidor ägnas åt kids som lyssnar punk, 

eller femton sidor viks åt böcker, författare och 

punkbibliotekarier eller varför fyra sidor handlar 

om Mimikry och min relation till dem. Det 

är så klart också därför Turist i tillvaron låter 

Patricias (Slöa Knivar, Beyond Pink, Lawgiver) 

medverkan i Big Brother i fjol landa på sex 

sidor, eftersom hon har så många kloka, intressanta 

och roliga saker att säga. Och det är därför 

Jon får resonera om sitt liv som kristen punkare, 

att jag själv är ateist och 

extremt stark anhängare av 

det sekulära samhället är i 

sammanhanget oviktigt. 

Det där gnälligt ängsliga är 

inte min grej. 

Ha det gott! 


Malmö, hösten 2016

Hallå Punksverige – 

n Det är några år sedan Malmös Vindicate 

This! hördes på skiva, men nu kan det snart 

vara dags igen. I maj spelades fyra låtar med 

titlarna ”Always the same story”, ”There`s 

gonna be hate”, ”The hammer or the nail” 

och ”Longing for a lager” in och dessa kommer 

att ges ut på ett eller annat sätt. Parallellt 

jobbar de dessutom med ett nytt album, 

dock skrotades en handfull låtar under 

produktionen. ”De kändes inte tillräckligt 

pride”, hälsar sångaren Papa Franz. 

n Den som är i Berlin den 25 augusti kan 

passa på att se M:40 på Köpi. Dagen efter 

spelar de på Paranoya punk/hc-festival i 

Dresden. 

n Den 30 september blir det antagligen 

en dansfest på Gröna Lund det 

kommer att talas om länge efteråt. 

Madness gästar då nöjesparken. 

n Belt 53 från Haurida socken, mellan 

Jönköping och Tranås, hoppas få klar sin 

skiva under hösten och utlovar ett fett releasepartaj 

i replokalen när så blir fallet. 

Den 12 augusti spelar man på Karl- 

Oskar-dagarna i Växjö. 

n Östersunds Shitfucks hoppas kunna ta sig 

till Finland under hösten. 

n Den 27 augusti spelar Grebol, Avgå!, On 

The Job och Sabotage på Staybar i Stockholm. 

n Världens bästa och grymmaste power 

violence-gäng, Dick Tracy, kommer med sin 

nya skiva på Crush & Create. Turist i tillvaron 

jublar och minns det übergrymma giget 

i Malmö i vintras. 

n Webzinet We Rock (www.werock.nu) 

firar 10-årsjubileum. I oktober/november 

kommer de köra en del tävlingar där det 

utlovas ”rimligt hårda priser från olika 

skivbolag”. 

n Psykbryt släpper ny fullängdare. Noise Of 

Sweden ger ut den. 

n Doompunkarna Mörkt Moln siktar 

på att följa upp den självbetitlade demon 

från mars i år med en ny inspelning under 

hösten 

n Not Enough gav under sommaren ut 

plattor med Voidfiller och Ursut! Till 

hösten kommer vinyler med bland annat 

Dårligt Selskab 12”, Utanförskapet 7” och 

Crutches 12” . 

n Mob 47 åker till X-jugoslavien i början på 

september och gör ett gig vardera i Serbien, 

Slovenien och Kroatien. I oktober är det 

Ungerns tur att få en dos Mob 47. 

Staffan + Elin = svinbra punk 

n Spotlicks, Toxo och nu Framfall. Tre exempel 

på infernaliskt bra punkrock. Och den 

gemensamma nämnaren är två och heter 

Elin Vedestig och Staffan Fagerberg. Allt 

dessa båda gör tillsammans blir ju svinbra. 

Elin, nu får du förklara 

hur det går till? 

– Haha, vi är bra 

på att peppa 

n Italienska Los Fastidios kommer till 

Sverige i september. De hinner med fyra 

spelningar och besöker Göteborg (23), 

Stockholm (24), Örebro (25) och Malmö 

(26). 

n 17 september spelar Peking Punk, TV 

Eye och Suicide Syndicate på Palatset i 

Linköping. 

n Vicious Irene och Contorture åker på 

en veckas turné i Polen och Tyskland under 

augusti. 

varandra skulle jag tro. Jag gillar Staffans 

sätt att tänka och spela, han kan vara rätt 

utanför boxen och det är bra! 

Framfall heter deras nya (nåja) projekt och 

tre låtar finns att njuta på tuben eller deras 

facebooksida. Förutom Elin (bas) och Staffan 

(trummor) består bandet av Katarina Mörk 

(sång) som skriver de flesta av texterna, 

och Noomi Morales (gitarr) som snickrar på 

riffen. Katarina ger ut serier och har pluggat 

på konstfack medan Noomi har en bakgrund 

i den spanska scenen. 

Under hösten är förhoppningen att spela 

mycket live samt spela in nya låtar, 

berättar Elin. 

n I våras kom det trista beskedet att Beat 

Up Betty lade ner, men ganska snart efteråt 

meddelades att ett nytt band hade bildats 

– Odød. I höst säger man sig vara redo att 

spela in en EP samt gigga hårt. ”Vi är sjukt 

taggade på hösten och livespelningarna som 

kommer! Vi vill se mycket mer av världen 

och sprida vår kamp!”, hälsar bandet. 

n Korsfäst kommer snart med en ny tolvtummare. 

n Lastkaj 14 är på väg att följa upp de senaste 

årets succeutgåvor med en ny fullängdare 

lagom till årsskiftet. ”Det blir så klart 

ett satans tempo i vanlig ordning. Melodiskt, 

melankoliskt och ett jävla mörker”, hälsar 

Lastkaj 14. 

n Den Mediterande Uttern 

kommer att ge ut sin första 

tape med nyinspelad musik 

sedan 1990. Titeln är ”Var 

är vårt kol?”. Endast 50 ex 

kommer att tryckas. 

n PST har ett helt gäng spännande 

releaser under hösten. Eller vad sägs 

om sjuor med Lost Warning, Lions Law, 

Sabotage, Projekt 9 och Arresten. Samt 

tiotummare med Grebol och Sista Klivets 

debutplatta. 

n Charta 77 gjorde inte mindre än 31 spelningar 

under sin ”Salt”-turné. En liveskiva 

spelades in och den kommer att ges ut som 

en gatefold-dubbel, troligen under namnet 

”Svett”. 

n Matriarkatet kommer att ligga lågt med 

spelningar och hänga betydligt mer i replokalen. 

Målet är att få ihop en ny skiva.

nåt på gång eller? 

n Nackskott från Växjö är aktuella med en 

tiolåtarskassett. 

n Den 14 oktober kommer Low Riders 

tiotummare ”Latino Wardogs”. Samma 

datum inleds en två dagar lång punkfestival 

i Linköping, där Low Riders kommer att 

lira med klassiska band som Njurmännen, 

Mackt och Spy! Det låter som det kan bli 

tidernas fest. 

n Svart Städhjälp har spelat in sex nya 

låtar som ska hamna på en sjua eller tolva, 

ges ut av Halvfigur Records. Spelningar i 

Malmö och Göteborg är bokade, man pratar 

dessutom med Glidslem för en eventuell 

gemensam turné. ”Vi är rätt klyddiga att ha 

att göra med vad det gäller planering”, hälsar 

Svart Städhjälp. 

n Där skåpet 

ska stå spelar 

på hemmaplan 

i Gävle tillsammans 

med 

Vanvett den 9 

september. De 

hoppas också 

kunna spela 

in något, men 

fullspäckade 

scheman gör det 

ganska svårt i 

dagsläget. 

n Midnite Stalkers lirar in sex nya låtar till 

hösten, som kommer att släppas på en 

maxisingel. De spelar i Falun i september 

och firar troligtvis 10-årsjubileum med en 

större fest i Stockholm. 

n Parasit som tidigare i år gav ut den utmärkta 

plattan ”A proud tradition of stupidity” 

låter meddela att man inte har något på 

gång. ”Vi ska väl börja repa in ny skit snart”, 

säger Avestapunxen. 

n Till hösten släpps en splitsingel med 

Djävulen Möblerar Om och det brittiska 

bandet The Hip Priests på Beluga Records. 

Banden kommer därefter att göra en kortare 

Sverigeturné tillsammans. Efter årsskiftet 

kommer ytterligare en singel med DMO. 

n Surfpunkfavoriterna Arre! Arre! kommer 

främst att fokusera på att få ihop ny musik. 

n Mycket goda nyheter från världens bästa 

Spotlicks. Bandet är igång igen och har 

påbörjat inspelningen av ett album. De kommer 

spela in själva i replokalen och räknar 

med att det kommer att ta tid. 

n Dalaplans tredje album ”Det blir inte bättre 

än så här” släpps av Gaphals i september. 

n Protestera ger ut en split-ep med polska 

Massmilicja. 

n Umeås Distraktion hälsar att de lagt 

ner. Men det betyder knappast att det är 

slutmanglat för bandets medlemmar. Sofia 

fortsätter i Fru Dörr och Nedslagsplats. 

Rebekka i Fru Dörr och Päästö. Viktor kör i 

Dogface och Serpent Eyes. Och Jon dundrar 

vidare i Fru Dörr. 

n Per Granberg bokdebuterar under hösten 

med ”Trodde jag skulle ändra världen 

– förändrade bara mig själv (texter om mina 

texter)”. En bok där Per skriver om 30-35 

stycken av Charta 77s texter. Tanken är att 

det även ska följa med en akustisk cd. 

n Rajoitus har spelat in låtar till en singel 

och en lp, som troligtvis kommer att ges ut 

av amerikanska Haunted Hotel och finska 

Svart. Det kan eventuellt även bli en splitkassett 

med indonesiska Satellite. 

n Lava Bangs hälsar att de kommer att 

spela lite här och där i höst. 

n Suicide Syndicate kommer, förutom att 

släppa en och annan mysko video, spela så 

mycket det går. Den 15 augusti i Malmö, den 

9 september i Helsingborg, den 16 i Örebro 

och den 17 i Linköping och däremellan blir 

et några Europadatum. 

n Besserbitch ger ut albumet ”Pretenders 

& liars” och åker sedan ut i Europa. 

n Uppsalas krautpostpunkare Haerdsmaelta 

släpper i september uppföljaren 

till debuten ”Atom heart mother 

fuckers” döpt till ”The whiter album”. 

n Alienationsklubben ska försöka 

spela in lite låtar den närmsta tiden 

samtidigt som de letar spelningar. 

n Den 17 september blir det 

punk i Kristinehamn. Då lirar 

Makabert Fynd och Avskum. 

n Kerry Bomb i The Headlines 

har flyttat till Italien. 

Men det stoppar inte bandet 

som ska spela in uppföljaren 

till ”Vendetta”. ”Kerry flyttar 

för kärlekens skull, men vi 

känner att det går att lösa med 

dagens relativt billiga flygbiljetter 

och transportmöjligheter. 

Världen har blivit lite mindre”, 

säger gitarristen Jake i ett mejl. 

n Turist i tillvaron vill passa på att be 

Grebol om ursäkt för att vi i förra numret 

placerade Stockholmsbandet i gurkstaden 

Västerås. 

n En nypress är på gång av Crude SS 

slutsålda samlings-lp ”Killing for nothing”. 

Dessutom blir det nyinspelning av en del 

låtar som kommer att hamna på en ny lp. Releasedatum 

oklart i dagsläget. Den klassiska 

råpunkcombon är i övrigt redan i gång med 

planeringen av nästa år. 

n Makabert Fynd valde låtverkstad istället 

för turné i somras. Och det var nog smart för 

låtar lär man behöva. Först ska man ge ut 

en splitsjua tillsammans med amerikanska 

Koszmar, sedan en splitsingel med Örebros 

Nervgift, en egen fullängdare plus en split-lp 

med Utanförskapet. Mycket mangel blir 

det. 

Kerry Bomb.

n Knifven planerar att följa upp ”Skuggfigurer” 

våren 2017. I september går man in 

i studion för att spela in 12-13 låtar. 

n Norbergs Rättens Krater spelade under 

sommaren in uppföljaren till debutlp:n 

”Bygga upp ett stort berg” i Berlinstudion 

Wall of sound. ”Urrah!” kommer plattan att 

heta och skivans tema är i korthet centrerat 

skyttegravskrig och rättshaverism. Höst/ 

vinter når den publikum. 

n ”Ingen kan allt men alla kan dra åt helvete” 

är titeln på Gamla Pengars kommande 

fyralåtarsep. Den släpps av Gaphals. 

n Troublemakers firar i år att man funnits 

som band i 35 (!) år. Därför bjuder man in 

till stort kalas på Musikens hus i Göteborg 

den 26 november. Gästartister 

kommer att dyka 

upp och ”en hejdundrade 

fest” utlovas. Om man vill 

se Troublemakers innan 

dess får man bege sig till 

Örebro den 24 september eller Karlstad den 

11 november. 

n Passiv Dödshjälp splittar senare i år en 

tolva med tyska Exilent. Phobia och Halvfabrikat 

ger ut den. 

n The Judas Bunch ger ut singeln Whiskey 

Waltz i höst. Det blir en video också. 

n A Message To You (AMTY) har en del på 

gång under hösten, bland annat arrangerar 

de ett gig med klassiska brittiska bandet 

The Members (alltså, vem går inte igång på 

brottarhiten ”Sound of the suburbs”. ) 

”Vi såg The Members i London i våras (ett 

band som vi alltid älskat för sitt verkligt 

brittiska sound och tydliga tidsmarkör) och 

nu fick vi chansen att se dem live på ett litet 

hak utanför Londons storstad och i ruffiga 

kvarter. En kul upplevelse och efter giget 

frågade vi om de var sugna på en spelning i 

Sverige. De hörde av sig och 17 september 

spelar de i Stockholm. Supportar gör Scenic 

Belly vars 7” vi släppte på AMTY records i 

våras samt Sabotage”, berättar AMTY. Som 

tillägger att de dessutom har två plattor 

på gång. En splitsingel med Liptones och 

japanska skabandet Beat Bahnhof och en 

ny sjulåtars tiotummare med Headons. 

n Astream, just det Astream, har spelat på 

en del fester och bröllop den senaste tiden. 

Men säger sig också ha ett riktigt gig på gång 

i oktober. Skejtpunkers of the world – jubla! 

n Den 27 och 28 augusti blir det en två dagar 

lång hardcorepunkfestival på Cyklopen 

i Stockholm. Under vinjetten Antisocial 

festival #1 kommer följande band att spela 

Night Fever, Lotus Fucker, Fuck Frankie, 

Passiv Dödshjälp, Foreseen, Vengeance 

Of Karma, Idiot Ikon, Makabert Fynd, 

Achilles, Sex Dwarf, Dissekerad, Backlash, 

Victims och Sju Svåra År. Låter inte 

så dumt! 

n Den 21 januari är det återigen 

dags för en helkväll i Malmö 

Oi:s regi på Folkets 

bar och det är ett läckert 

program som bjuds. 

Exklusiva Sverigespelningar 

med Hardskin 

och franska klassikern 

R.A.S., och som grädde på 

moset även Gatans Lag. 

n Noise Of Sweden ger ut en ny fullängdare 

med Prins Carl. Efter det en lp med 

Psykbryt samt en ep med Posso Kongro. 

Dessutom fortsätter arbetet med Anti 

Cimex-dokumentären. ”Ska bli klar inom de 

närmast åren” hälsar Ted Dawidson. 

Hallå där Avskum – vad händer? 

”Tjena! Vi har ju börjat repa igen och även gjort ett premiär gig på Punx 44 festivalen i 

juni. Meningen var ju att vi skulle lagt Avskum på hyllan efter sista giget på Punk Illegal, 

jag har tappat räkningen på hur många gånger vi sagt det här är sista spelningen. Vi har 

en spelning inplanerad i Kristinehamn den 17 september, annars håller vi på med nya 

låtar till kommande release. Släpper även en dubbel lp med gammalt material på Skrammel 

Records nu i höst. Ha det gött alla/Pyri”

n Kommer du ihåg klassiska Borlängehits 

som ”World”, ”We’re right you’re wrong”, 

”I’d rather drink than talk”, ”I wanna go 

home”, ”Turn off the news” och ”Sideshow 

screwballs”? Nu har du chansen att åter 

stifta bekantskap med några av Sators allra 

bästa stunder. Den 11 november kör de hela 

”Stock rocker nuts” på Pustervik i Göteborg 

och dagen efter framför de ”Headquake”. 

Den 25 november spelar de sistnämnda på 

KB i Malmö, och då hoppas jag de kryddar 

med de starkaste upplevelserna från ”Stock 

rocker nuts”. 

n Malmös Crutches åker på turne tillsammans med klassiska finska råpunkbandet Riistetyt. 

Den 28 oktober spelar man i Stockholm, den 29 i Örebro och den 30 i Göteborg. Den 

2 november avslutas turnen i Köpenhamn. Crutches släpper även sin tredje tolva under 

hösten. ”Såld” heter den och temat för skivan är sexism och religion. 

n Dissekerad jobbar på nya hits. Planen är 

en sjua eller lp så smånigom. 

n Den 19-20 augusti är det Musikens 

Makt-festivalen i Luleå. Där spelar bland 

annat Dolores Haze, Mascara Snakes och 

världens bästa Dick Tracy. Fri entré! 

n Strindberg Som Tortyr skriver, repar och 

spelar in demos inför höstinspelningen av 

tredje plattan, som går under arbetsnamnet 

”Systemkollaps”. Det blir, precis som de två 

tidigare, en skiva full av samhällskritik och 

ifrågasättande av det rådande politiska läget 

i Sverige. 

n Det blir klassiska råpunktoner på Cyklopen 

i slutet av september. Italienska Raw Power, 

som gjort den bästa punklåten någånsin 

(”Fuck Authority”) kommer då till Högdalen. 

Spelar gör även The war goes on, Dobermann 

Cult, Tinner, Stick & Brinn, Diagnosis 

Bastard och många andra. Boka in 30 

september och 1 oktober i kalendern. 

n Fyrtal i punkrock är namnet Second Class 

Kids nya samlingsserie på vinyl, där fyra 

band som sjunger på svenska medverkar. 

Första volymen kommer i augusti och består 

av Hata som lejon, Björnarna, Underhund 

och Bendel & co. 

n Sundsvalls Dråp repar för fullt inför inspelningen 

av sin andra fullängdare ”Roten 

till allt ont”. Xtreem Music ger ut den på cd, 

medan Bloodsoaked Records tar hand om 

vinylsläppet. 

n Först gav Remiso ut en demo som det inte 

gick att sluta lyssna på. Och nu kommer Glorious? 

från samma gata, Norra Grängesberg, 

och visar att det är i Malmö råpunk manglas 

allra bäst. Jag såg Glorious? på en lokal 

sylta för en tid sedan och de var verkligen 

ultrabäst. Och snart kommer den magnifika 

lp:n ”Who are they to impose restrictions?”. 

n Den 20 augusti spelar Protestera, Snigelfrost, 

Remiso och The Bristles på Helltown 

Punkbash vol 5 i Helsingborg. 

n Trallskruv meddelar ”vi försöker ragga 

spelningar runt om i Sverige och folket får 

gärna höra av sig så vi vet vilka platser vi ska 

besöka, men hur jävla seriöst låter det?”

n Beyond Pink berättade i somras att man 

är tillbaka efter att Clara 

hoppat av och Tijana varit 

sjuk. De avslöjade samtidigt 

att de inte kommer 

att kunna spela på ett år 

eftersom två av bandmedlemmarna 

är gravida. Tills 

Beyond Pink är redo att stå 

på scenen igen kommer 

deras nya basist Sanna Adibzadeh att repas 

in ordentligt. 

n Strul gav tidigare i år ut sin briljanta 

debutsingel samt medverkade på kvalitetssamlingen 

Critical Mass vol 3, nu i höst blir 

det än mer Strul när Ken Rock ger ut lp:n 

”Lennart å asen”. ”Vet inte om det klassas 

som lp eller mini-lp, det är bara 14 minuter 

musik. Men Angry Samoans första platta 

var ju under 10 minuter, så vi får försöka slå 

det nästa gång å göra en under 9 minuter”, 

hälsar bandet. 

Hallå där Mascara Snakes, vad händer? 

”I höst har vi en spelning på gång i Helsingfors, och 20 augusti (nästan höst ju) spelar 

vi på Musikens makt i Luleå. I övrigt så försöker vi spara ihop pengar till fullängdaren 

vi vill göra, vilket går jättejättesakta när vi bara orkar mobilisera oss för roliga spelningar 

med betalning i öl. Men skivan kommer! Skulle tro år 2022.” 

n Fotografen Sebastian Todor har samlat 

bilder från Göteborgs punkscen i fotoboken 

Gothenburg hardcore & punk 1983-93. 

n Den 20 augusti spelar klassiska The Dictators 

i Göteborg. Värmer upp gör Trubbel 

och City Saints. 

n Fuck Frankie lovar att det blir fest när 

skivan kommer senare i år. 

n Fabriken håller på med sitt årstidsprojekt: 

en ep per årstid. De har avverkat höst 

och vinter. ”Tanken var att vi skulle klämma 

ur oss vår och sommar, för att sedan göra en 

vinylsamling innan året är slut men vi har 

kommit lite efter”, säger Fabriken. 

n Beat Butchers ger i höst ut Rolands Gosskörs 

”Sista dansen” på vinyl. 

n Danska Gorilla Angreb återbildades 

tidigare i år och intresset för dem har varit 

enormt. Den 20 oktober spelar dom på Göta 

Källare i Stockholm tillsammans med Snake. 

n Ungdomshuset i Köpenhamn bjuder in till 

stor grindcorefest i oktober. Ett av banden 

som spelar är Göteborgs Aggrenation. 

Deras första fullängdare ”A thousand suns” 

kommer på A fucking kill records innan 

årets slut. 

n Amerikanska fanzinet Negative Insight 

kör en Göteborg hardcorespecial i sitt 

tredje nummer. Intervjuer med Skitslickers, 

Anti-Cimex och Disarm varvas med turnédagböcker 

och fotografen Sebastian Todors 

bilder – om inte det vore nog så följer dessutom 

Skitslickers-sjuan ”GBG 1982” med. 

n The Bristles ståtar numera med två 

sångare sedan Moderat Likvidation-Tobbe 

nu ingår i bandet. I somras spelade man in 

några låtar hos Tommy Tift, som ska ges ut 

på kassett av Majken Records. 

n Fredag den 13e kopplar av i höst och 

fokuserar på att skriva låtar till en ny fullängdare, 

som ges ut någon gång nästa år. 

n När Johan Lundberg inte spelar i Protestera 

ger han ut fanzinet Flyktsoda. I somras 

kom nummer 10, det första på engelska, och 

redan i höst utlovas ett nytt nummer – denna 

gång på svenska. 

n Linköpings Snake Tongue kommer under 

hösten ge sig ut och spela så mycket de kan. 

Två europasvängar är på programmet och 

troligen strögigs runt om i landet. 

n The Civillains ger ut singeln ”A Voice for 

the Voiceless”. Om det inte dyker upp någon 

samarbetspartner kommer den släppas digitalt 

och sedan på vinyl av bandet själva. 

n Vänsterväven spelar in ny skiva, oklart 

när den ges ut. 

Hallå där Sista Sekunden, vad händer? 

”I höst händer inte så mycket med Sistan. 

Vi är alla upptagna med andra saker numera. 

Vi har snackat om en ny singel/ep 

men vi måste få tid och pepp för det. Sistan 

kommer alltid vara Sistan. Det känns 

bra, men den här brinnande passionen vi 

hade innan, den som gjorde att Sistan gick 

före allt annat i livet, har tyvärr minskat. 

Vårt band bygger på direkt energi och 

ärlighet, vi gör inget på sparlåga, så folk 

får vänta om de vill höra eller se något 

nytt med oss”. 

n Föräldraledighet fick Les Frappes att ta 

det lugnt under sommaren och även i höst 

räknar man med att det inte kommer att 

hända så mycket – förutom ett ep-släpp. 

n The Wynos är ett nystartat band från 

södra Sverige bestående av medlemmar från 

bland annat The Negatives, Dirty Passion, 

The Bristles, Existens, The Touch och The 

Degraders. Musikaliskt handlar det enligt 

bandet om ”en eklektisk mix av punkattityd 

och rock’n’roll charm och kombinerar influenser 

från alla årtionden till ett lätt igenkänt 

sound”. Under hösten kommer de att spela 

in en platta. 

n Cat and the underdogs spelade i somras 

in fem låtar som förhoppningsvis kommer 

att ges ut på en sjutummare. Just nu letar de 

efter bolag som vill ge ut den. 

n Umeås Lycka Till tror inte att det kommer 

att hända så speciellet mycket under 

hösten eftersom en i bandet bor i Malmö och 

en är pappaledig ”och för att skivbolagets 

kvarn maler exceptionellt långsamt”, skriver 

Lycka Till, som dock har både ett nytt album 

och en ny singel i stort sett färdiginspelade. 

n Stilett 

är på gång 

med ett nytt, 

än så länge namnlöst, 

album.

Några ”innanför” nitpajen 

sänkte debutkassetten 

Hallå där, Böset! Ni skickade 

en kassett det inte gick att 

lyssna på för recension till 

första numret av Turist i tillvaron. 

Hur tänkte ni där? 

– Så kan det gå när man sitter 

i en lägenhet och kopierar kassetter 

en och en till långt in på 

morgonen, men några innanför 

nitpajen så att säga, förklarar 

sångaren Jonnie Kefala. 

Vad är Böset för några då? 

– Vi är ett gäng glada 

människor som har ett gemensamt 

intresse av att spela hårt 

och snabbt. 

Bandet består av en handfull 

punkveteraner i trettioårsåldern 

utan några större 

erfarenheter av att lira i band 

sedan tidigare. Förutom Jonnie 

består Böset av Beskop (gitarr), 

Costas (bas) och Sebbe 

(trummor). 

– Sebbe har spelat blöjpunk 

i Allvaret innan, men det är 

förlåtet nu. 

Jonnie berättar att Böset inspireras 

av ett brett spektra av 

band, från Death Breath till Exploited 

till Inepsy. Texterna tar 

upp ämnen som göteborgarna 

tycker är viktiga som djurrätt 

och antifacism. De hyllar också 

DIY-kulturen. 

– Att göra det själva är lite av 

grejen med Böset. 

När får man höra något 

nytt från er? 

– Tanken är att spela in framöver. 

Låtarna är klara. 


Crash Nomada hyllar målaren 

Ivan Aguéli på ny vinylsingel 

”Vi släpper en singel som heter 

’Ljuset som du sökte’. Låten är 

en hyllning till, och handlar om, 

Ivan Aguéli. Sen är planen att 

spela in några till nya låtar som 

vi arbetat på med Jari Haapalainen 

som producent. Vi skriver 

på svenska nu vilket känns bra. 

Några gig är inbokade, vi spelar 

på Melodybox i Stockholm 

den 23 september, det blir lite 

av en släppfest för 7”an. Och så 

ska vi spela några förbandsspelningar 

till Dubioza Kolektiv när 

de kommer hit i oktober, vilket 

vi ser framemot. Förhoppningsvis 

dyker det upp lite mer gig 

runtom i landet. 

I övrigt blir det väl lite brödkneg 

och småbarnsföräldervardag 

också, det är lite så vi 

jobbar liksom. Och varje tisdag 

och torsdag, minst, repar vi och 

försöker nå ännu högre intensitet 

på tillvaron.” 

Torbjörn Säfve skrev en mycket läsvärd roman om konstnären 

och anarkisten Ivan Aguéli. Crash Nomada går i 

Säfves fotspår och hyllar Aguéli med en singel.

Turist i tillvaron bad ett antal 

scenprofiler lista sina 10 favoritlåtar. 

Anna 

Palmér, 

Arre! Arre! 

Mika Miko ”I Got A Lot” (New New 

New) 

n Ååååh Mika Miko 4-ever! Sådan 

tur att systrarna Calvin sedan bildade 

Bleached. Kommer denna på så 

dansar jag som fan. 

Nots ”Reactor” 

n Sjukt cool låt och sjukt coolt band! 

Bratmobile ”Not In Dog Years” 

Comanechi ”Rabbit Hole” 

n Denna finns med på typ alla mina 

spellistor. Näven i vädret! 

Dark Times ”Give” 

n Norskt band som släppte en 

skitbra platta 2014. Missat dem 

live tyvärr men hoppas på att se de 

snart! 

Cocteau Twins ”Iceblink Luck” 

n En av mina absoluta favoriter. Älskar 

Cocteau Twins och denna låten 

är min och min tvillingsysters låt. 

Slant 6 ”Babydoll” 

n Älskar drivet i denna! Vem kan 

inte älska den?! 

Gossip ”Ain’t It The Truth” 

n Beth Ditto och Gossip alltså, love 

love love! 

Limahl ”The Neverending Story ” 

n Min första favoritlåt. Var helt besatt 

om filmen när jag var liten. Och 

typ fortfarande. 

Le Tigre ”Deceptacon” 

n Kan vara så att en tycker denna 

låt är uttjatad men nä, den är ju så 

himla bra! 

Hallå där Snake, vad händer? 

”Vi tänkte ta en konstpaus och göra lite ny musik och njuta av långrep, där vi inte har ett 

pressat schema och ett datum att förhålla oss till. Vi började hela Snakeresan med att ha vår 

första spelning på midsommar 2014, typ fem veckor efter att vi bildats. Sedan dess har vi 

spelat konstant och vi har inte kunnat repa för att göra ny musik på evigheter. Sedan förra 

sommaren har vi släppt en singel, en kassett och en lp så det har liksom varit gig som avlöst 

varandra till följd av det. Vi kör ett exklusivt gig med Gorilla Angreb på Göta Källare i höst, 

men i övrigt ska vi hålla oss på den skapande fronten. Så gott nytt Snake-år i förväg så ses vi 

på scenerna till 2017 igen!” 

n Lost Warning gjorde fjolårets bästa 

sjutummare, nu är de aktuella med nya 

ep:n ”Blod & eld”, 

där de fyra låtarna 

framförs på gedigen 

skånska. Förutom 

en handfull konserter 

i Danmark, 

Tyskland och 

Schweiz kommer 

Lost Warning fokusera 

på låtskriveri 

inför den stundande albumdebuten. 

n Killing Joke gör två datum i Sverige 

i vinter. Den 26 november kan du se dem 

i Stockholm och den 1 december i Malmö. 

n Slomarp från Motala fick i somras den 

slutgiltiga mixen av de tio låtar de spelade 

in i vintras. Men hittills har alla bolag 

nobbat östgötarna. Planen är istället att 

ge ut materialet i liten upplaga på kassett 

och kanske cd. Skivan finns redan utgiven 

digitalt. 

n Kängpunkarna Förgiftads debutalbum 

”Skit ska skit ha” har precis släppts på 

Phobia Records. Redan är en sjua på gång. 

Bandet består av typ halva Passiv Dödshjälp 

och halva Venegeance of karma. 

n Pekings Kaos Kris & Helvete repar för 

tillfället in en ny sångare. Samtidigt jobbar 

de, tillsammans med Hex Key Records, på att 

få ut senaste släppet på Spotify. Planen är att 

hela katalogen ska spotifieras. 

n Finspångs Saturday’s Heroes ska i höst 

ha sitt nya album inspelat och klart. Relase 

först till våren. 

Hallå där Cervix – vilka är ni? 

– Vi brukar beskriva oss själva som fem 

riot-grrrls som spelar, skriker och sjunger 

tvåstämmigt om samhällsstrukturer, 

könsnormer och manssvin. 

Vad händer? 

– I höst kommer vi ta en paus med spelandet 

eftersom två av oss ska ut och resa. Så 

under hösten & efteråt kommer vi försöka 

lägga lite tid och fokus på att skriva och 

spela in lite nytt. I augusti har vi än så 

länge två spelningar; en på Moriska Paviljongen 

i Malmö med ett queerband från 

Malaysia och på en tvådagarsfestival ute i 

småländska skogarna vid namn SjöÖset.

ALDRIG HAR MAN LÄNGTAR MER EFTER HÖSTEN! 

PRINS CARL 

”BOW TO NO ONE” 

NY LP UTE I HÖST 

PSYKBRYT - TBA LP 

OCH MISSA INTE: 

POSSO KONGRO - TBA EP 

OMSLAG 

TBA 

OMSLAG 

TBA 

PLUS TVÅ EP från nya band! 

ANDRA SKITPLATTOR FRÅN NOISE OF SWEDEN 

Prins Carl - Wake Up 7” EP 

Psykbryt - Folk Som Klagar På Folk Som Klagar 7” EP 

Hyrda Knektar - Höstrebell 7” EP 

Vi Kommer Dö Men Först Ska Vi Leva 10” 

skivbolag, blogg, skivshop 

noiseofsweden.se

Göteborgs Smash it up har 

många år på nacken nu och ifjol 

gav de ut den smått lysande plattan 

”Westcoast democrazy”, som 

överlag fått fin respons. Trots 

det har bandet svårt att nå ut. 

– Det är skitkonstigt, säger den frispråkige 

sångaren Roger Crossler. Det 

har förvånat oss alla att det där positiva 

gensvaret inte genererat fler spelningar. 

Arrangörer och folk som sett oss live 

gillar oss. Jag vet att vi är ett av Sveriges 

bästa punkrockband, men ändå är det 

hästjobb att vaska fram minsta lilla gig. 

Crossler tror att en av anledningarna 

till att det är tufft med spelningar för 

Smash it up är 

att de inte ber 

om ursäkt för 

sin existens 

eller sticker 

under stol med 

hur bra de 

tycker att de 

är, ”Westcoast 

democrazy är 

något av det bästa ett svensk punkband 

gett ut”. Crossler menar också att det 

kan vara så att de inte passar in och att 

de klarat sig bättre om de kommit från 

någon annanstans. 

– Vi stammar inte ur den svenska 

80-talsskolan, vi rider inte på någon 

nostalgivåg och jag själv är inte direkt 

tyst med vad jag tycker om stora delar av 

scenen. 

Egen formel 

Crossler berättar att han väntat på det här 

bandet sedan han var 13 år, en plats att 

känna trygghet i och att våga göra saker i. 

– Jag tycker nog vi funnit en formel som 

funkar för oss, där vi egentligen bara 

behöver göra mer av samma men krångla 

mindre. Jag är ingen klockren sångare, 

rent tekniskt, men det här bandet gör mig 

grym. Och det gör att jag vågar mig på 

prylar jag varit för feg för att göra. Jag tror 

ber inte

det gäller oss alla. Jag är jävligt glad att jag 

har med brorsan Zvonko, som funnits vid 

min sida genom nedgångar och uppgångar 

i livet. Och att jag funnit någon som det är 

så klockrent att skriva låtar med, Arild. Vi 

jobbar inte snabbt, men målmedvetet. 

Ny skiva på gång 

Nästa mål är att få ihop material till ett 

nytt album. I dagsläget har de runt ett 

dussin låtar på demostadiet som är ”riktigt 

bra”. Planen är att skriva fem till tio 

stycken till och sedan välja ut de femton 

de är mest nöjda med. 

– Då börjar främst Arild och Zvonko 

fundera på hur låtarna funkar sinsemellan 

och hur det skulle låta på ett album med 

tolv låtar. För det är något visst med sex 

låtar på vardera sidan av ett vinylalbum. 

När Smash it up är nöjda med demolåtarna 

fortsätter man att repa dem hårt 

innan det är dags att gå in i studion. 

– Antagligen blir nästa platta ännu 

bättre. 

Och förhoppningsvis är skivan ute nästa 

år, när Smash it upp firar tioårsjubileum. 

I höst ska de göra en video till ”Westcoast 

democrazy” samt turnera i Europa. 

Till sist, Visst har ni tagit namnet från 

The Damned-låten? 

– Javisst! Jag hade precis fockat alla utom 

trummisen i ett tidigare band och ville 

använda det som 

ett bandnamn. 

Jag letade på 

alla musiksidor, 

bland alla 

punkbloggar och 

forum och jag 

hittade fanzines, 

klubbar och en 

hip-hoppare från New York som använde 

det, men inte ett endaste punkband, så 

jag, som älskar The Damned, snodde åt 

mig det! Också för att jag ville ha en bra 

beskrivning av den känsla jag får när jag 

hör en riktigt jävla bra låt. 


”Jag vet att 

vi är ett av 

Sveriges bästa 

punkrockband.” 

om ursäkt

Patricia: ”Det passade 

mig perfekt att vara 

Big Brothers husdjur” 

Hösten 2015 var Patricia Elmqvist (Slöa Knivar, Beyond Pink, 

Lawgiver) frivilligt inlåst och övervakad i 71 dagar. Patricia 

deltog i dokusåpan Big Brother och tog sig hela vägen till 

final. Turist i tillvaron ville höra med henne hur hon resonerade 

kring sin medverkan i fjol och hur hon nästan ett år senare 

ser på sitt deltagande. 

Hur kom du med i Big Brother? 

– Jag fick ett meddelande på facebook från en som jobbade 

med castingen, där jag blev tillfrågad om jag ville 

vara med. Först skrattade jag rått rakt ut och tänkte 

”inte en chans” men cirka en tiondelssekund senare slog 

min hjärna om totalt till ”varför inte?”. Typ, bo tillsammans 

med ett antal andra människor under några 

månader, få leka konstiga lekar 

och i slutändan ha chans 

att vinna 

500 000 – bra deal. 

Jag har aldrig sett Big 

Brother och jag visste 

inte att det fortfarande 

fanns. Typ kring 2001- 

2002 när det var nytt och 

stort så hade jag kompisar 

som följde det och då såg jag 

typ två, tre halva avsnitt men fastnade inte. Så jag hade 

absolut ingen aning om vad det gick ut på eller vad jag 

gav mig in i så att säga. 

Hur tänkte du kring din medverkan 

innan du gick in i huset? 

– Jag tänkte inte alls på om folk som tittade skulle 

uppskatta mig eller inte. Mest funderade jag kring om 

jag skulle må bra av att utsätta mig för det. Jag kom fram 

till att jag antagligen var den ultimata deltagaren. Hela 

mitt liv har varit fyllt med haters. Jag har alltid stuckit 

ut på ett eller annat sätt så alla har alltid vetat vem jag 

var, både inom punkscenen och i andra sammanhang, 

och ofta haft en förutbestämd idé om vem jag är, hur jag 

är och varför jag är som jag är. Jag är den som det stod 

”Patricia är en hora” skrivet om på alla bänkar på busshållplatser 

i högstadiet. Inte för att jag hade legat med 

någon, eller ens hånglat, utan för att jag var för kaxig för 

”Min erfarenhet är att jag aldrig 

någonsin har ångrat något galet 

eller idiotiskt som jag har gjort.”

mitt eget bästa och utan att fatta det kanske exempelvis 

fick en äldre kille att framstå som dum i huvudet, genom 

att berätta hur något fungerade, inför massvis med folk 

som skrattade. 

– Den typen av beteende, att helt enkelt aldrig veta 

min plats, har utgjort den tematiska grunden i mitt liv. 

Så jag tänkte lite samma kring Big Brother. Många kommer 

tycka att jag är en tönt om jag är med – bring it on! 

Jag vill inte ha den typen av mesiga nervösa jävlar som 

kompisar i vilket fall som. Och inom punkscenen så har 

jag varit såväl hatad som älskad under rätt många år nu, 

så några haters mer eller mindre sänker mig knappast. 

– Förövrigt så tänkte jag på att jag är den minst privata 

personen jag vet. Jag har liksom ingen som helst känsla 

för att något någonsin skulle vara något jag ville hålla 

för mig själv. Det finns folk som inte gillar när andra 

rotar i deras väskor, jag har aldrig fattat det. Jag är mer 

så ”snälla någon hitta en tampong åt mig i min väska jag 

orkar inte leta själv”. Jag kan inte komma på något som 

jag gjort som jag velat hålla hemligt eller inte velat prata 

om. Jag skäms inte när jag säger idiotiska saker eller 

bölar inför folk jag inte känner av töntiga anledningar. 

Och jag har oftast för lite kläder på mig samt är generellt 

dålig på att klä mig. Majoriteten av mina kompisar 

önskar nog att de behövde se mig naken mindre ofta. 

Varför valde du att vara med? 

– Det kändes på något vis som ödet, som att det var 

meningen att jag skulle vara med, just eftersom det är 

någonting som ligger så långt bort från alla dåliga idéer 

jag skulle kunna komma på själv (mina egna idéer är 

ännu sämre, hahaha). Min erfarenhet är att jag aldrig 

någonsin har ångrat något galet eller idiotiskt som jag 

har gjort. Däremot har jag ofta ångrat saker jag inte 

gjort. Så det kändes självklart att jag inte skulle kunna 

förlåta mig själv om jag tackade nej. Att jag alltid skulle 

undra hur det skulle ha varit om jag varit med och att 

jag alltid skulle tänka på att jag hade chansen att vinna 

500 000 kr men inte ens försökte. 

Vad hade du för relation till dokusåpor? 

– Ingen. Jag har aldrig följt en enda dokusåpa i hela 

mitt liv. Många av mina vänner har gjort det och jag har 

egentligen tyckt att det verkar både roligt och intressant, 

för jag är ett fan av människor i allmänhet och 

vissa människor som blivit kända genom dokusåpor 

i synnerhet (till exempel Carolina Gynning och Samir 

Badran) men det har bara aldrig blivit av. Jag har typ 

sett ett halvt avsnitt av Robinson och ett halvt avsnitt av 

Paradise Hotel här och där men aldrig blivit så hooked 

att jag fortsatt titta. Jag antar att jag helt enkelt är för 

”Jag är väldigt rakt på sak och 

säger som regel exakt det jag 

känner utan omskrivningar.”

”Jag har liksom ingen som 

helst känsla för att något 

någonsin skulle vara något 

jag ville hålla för mig själv.” 

disträ och befinner mig för mycket i min egen bubbla till 

hjärna för att lyckas följa dem. 

Vilka var dina första intryck när du gick in i huset? 

– Att jag hamnat i Underlandet typ. Allt var extremt 

konstigt och sagolandaktigt. Innan man går in i huset 

så isolerar de en totalt i 24 timmar. Man blir upphämtad 

på flygplatsen av en deltagaransvarig och får ta på 

sig ögonbindel och hörlurar. Sen stängs man in på ett 

hotellrum och de tar ifrån en ens telefon och hela ens 

packning, för att de ska gå igenom den och packa om 

den och ta bort otillåtna saker. Man får inte ha någon 

tv eller något att läsa eller något som man kan rita 

eller skriva med. De tog till och med ifrån en den lilla 

broschyren om hotellet som låg på rummet. Det är för 

att man ska vara totalt isolerad, inte ha något utlopp 

för sina tankar och känslor och inte kunna följa vad 

som sker i omvärlden på något sätt. Så sitter man där 

helt ensam och stirrar i ett dygn. Typ var tredje timme 

kommer den deltagaransvariga personen och kollar om 

man vill ha något mer att äta. Man är helt och hållet isolerad 

i sin egen lilla bubbla, har ingen att prata med och 

ingen möjlighet att få utlopp för sina tankar och känslor. 

Tillslut känns det som att man hör sina egna tankar eka 

så högt att det skulle vara motiverat att börja föra en 

dialog med dem. 

– Sen på själva dagen när man ska in i huset hämtar 

den deltagaransvariga en och sätter återigen på 

ögonbindel och hörlurar. Man blir skjutsad till huset och 

studion i blindo och därefter leds man runt av främmande 

människor genom rum, korridorer, uppför trappor, 

nerför trappor, in, ut. Man är helt utelämnad till dessa 

främmande händer som leder en och har inget annat val 

än att överlämna sig helt, lita på dem och lyda dem, hur 

obehagligt det än känns. 

– Därefter stängs man in i ett nytt rum, en pytteliten 

loge, där man får tillbringa ytterligare några timmar. 

Vid detta laget kände jag mig totalt tom inombords. 

Inga tankar ekade längre inom mig. Jag tänker mig att 

jag var som Buddha strax innan han blev upplyst. Sen 

är det på med ögonbindel och hörlurar och ledas runt 

igen, till själva tv-studion. Där får man sitta och vänta 

blind och döv i vad som känns som flera timmar men 

antagligen är långt under en timme. Så plötsligt slits 

ögonbindel och hörlurar bort och man möts av miljarders 

bländande strålkastare, hög musik och applåder. 

Man befinner sig längst bak i studion och de hetsar ”Det 

är din tur nu, upp på scenen, in in IN!”. Likt en nyss blind 

kattunge som precis öppnat ögonen och ser världen för 

första gången i sitt liv tar man sikte på Adam Alsing där 

framme på scenen och vinglar in. 

– Jag minns att Adam ställde någon extremt vag fråga 

och räckte mig micken. Jag började prata men han ville 

omedelbart ha tillbaka micken. Det fanns ingen tid för 

mig att samla mig och vakna till liv igen, jag skulle fort 

uppför trappan och in genom den magiska skjutdörren 

till den där lägenheten som skulle komma att bli 

hela min värld de närmaste månaderna. Jag minns att 

känslan av att jag lämnade verkligheten och äntrade 

Underlandet/Narnia var extremt stark när den där 

skjutdörren slog igen bakom mig. 

– Väl där inne var det lugnare och skönare än i den där 

hetsiga studion men jag minns att det kändes som att 

stämningen bland de andra deltagarna som jag träffade 

där inne var obehagligt hyper. Sen trillade en ny kattunge 

som nyss öppnat ögonen in typ var femte minut. 

Jag hade knappt någon ork att gå på upptäcksfärd i min 

nya värld och jag funderade inte ens över om jag tyckte 

om de andra deltagarna eller inte, vilket jag i normala 

fall skulle ha gjort. Det var liksom oviktigt. Det viktiga 

och intressanta var den omedelbara känslan av släktskap. 

Vi hade varit med om samma bisarra isolering och 

lämnat över oss själva i klorna på husse Big Brother. Nu 

skulle vi bo här tillsammans som kattungar på zoo. Vi 

var en flock. 

”Jag tänker mig att jag 

var som Buddha strax 

innan han blev upplyst.” 

Hur var det att leva där? 

– Det var som den första verkliga semester jag haft i 

hela mitt liv. Jag var extremt harmonisk och mådde 

bättre än jag någonsin gjort. Det passade mig perfekt 

att vara Big Brothers husdjur. Jag slapp alla saker som 

jag i vanliga fall har problem med i vardagen: scheman, 

planering, att passa tider och att ta ansvar. Alla 

saker som man ska hålla koll på och som i normala fall 

snurrar runt runt i min hjärna och blandas med bisarra 

tankar och idéer bara försvann. Det fanns inget annat än 

nuet och man kunde aldrig veta vad som skulle hända 

nästa minut. Ibland hände kanske ingenting speciellt på 

flera timmar och sen när man precis gått och duschat så 

skulle man plötsligt ut på innergården för att genomföra 

någon helt bisarr tävling. Jag ÄLSKADE det. Livet blev 

liksom sekunderna som passerade istället för att vara 

en massa ”jag borde gjort det, jag glömde det, jag får 

inte glömma det, nästa månad händer det, vad ska jag 

göra till sommaren, vad ska jag göra med mitt liv”. 

– Jag saknade aldrig att inte kunna lämna den där 

världen eller kunna göra vad jag ville för det var helt 

främmande. Efter typ två dygn där inne så kändes det 

på riktigt som att jag ALLTID hade bott där tillsammans 

med den där flocken katter. Det kändes som att jag kände 

de andra katterna bättre än vad jag någonsin känt 

någon av mina verkliga vänner och det kändes som att 

mitt verkliga liv helt enkelt var minnen från ett tidigare 

liv som jag hade levt i en helt annan värld. På grund av

detta blev hela ens värld så blev alla känslor kring saker 

som hände i ens relationen till de andra katterna i flocken 

också otroligt mycket starkare och jag har nog sällan 

bölat så mycket och så ofta som jag gjorde där inne. 

Men jag har sällan varit så lycklig över de små sakerna 

i vardagen heller och jag har sällan skrattat så mycket 

och känt mig så uppfylld av kärlek. 

”Det var som den första 

verkliga semester jag haft i 

hela mitt liv. Jag var extremt 

harmonisk och mådde bättre 

än jag någonsin gjort.” 

Hur upplevde du din relation med de andra? 

– Jag brukar tycka att jag är en människa som gillar 

människor i allmänhet och kommer bra överens med de 

flesta. Det har dock blivit klart för mig genom åren att 

den uppfattningen inte särskilt ofta delas av människor 

runt omkring mig. Samma uppenbarelse fick jag vid 

några tillfällen i Big Brother. 

– Jag är väldigt rakt på sak och säger som regel exakt 

det jag känner utan omskrivningar. Och om jag inte 

gillar någon så är jag antingen störig mot den personen 

och missar inga chanser till dissiga kommentarer 

eller också försöker jag undvika den. Man kan kalla det 

ärlighet, men det är en form av påflugen ärlighet där jag 

kanske snarare basunerar ut mina tankar och känslor 

i tid och otid till människor som inte bett om att få 

höra dem. Det är inget jag är stolt över men inte heller 

något jag tror jag kommer förmå att ändra på. Detta 

leder dock kontinuerligt till problem, till exempel för 

att jag utgår från att andra människor är likadana – det 

vill säga att om någon inte tycker om mig så kommer 

de antingen: 1. Säga det, 2. Vara upprepat dissig och 

dryg, eller 3. Undvika mig. Dessvärre (eller som tur är 

kanske) fungerar inte alla människor likadant. Det finns 

massvis med människor som är konflikträdda och inte 

pallar säga vad de tycker och känner och det finns massvis 

med människor som helt enkelt sätter ett egenvärde 

i begreppet ”att vara snäll”, varpå de hellre är falska än 

ärliga. Jag kommer aldrig uppfatta att de människorna 

inte gillar mig för mitt bullshit-filter är för tjockt för 

att plocka upp de vaga signaler man i så fall måste vara 

uppmärksam på. Således var jag övertygad om att alla 

gillade mig. ALLA. 

– Några gånger uppfattade jag att Big Brother ställde 

konstiga frågor till mig i bikten om hur jag skulle göra 

”för att komma in i gruppen” men jag avfärdade det som 

onödig oro från husses sida, hahaha. Dock har jag insett 

i efterhand att husses fråga var befogad. Jag har aldrig 

varit den typen av person som har en bästis, eller ens 

ett litet tight crew. Jag har under hela mitt liv alltid haft 

flera olika större grupper som jag betraktat som mina 

nära vänner. Ofta har dessa olika grupper inte alls kom- 

”Och inom punkscenen så 

har jag varit såväl hatad som 

älskad under rätt många år 

nu, så några haters mer eller 

mindre sänker mig knappast.” 

mit överens med varandra heller, som på mitt 25-årskalas 

när claschen mellan mina bros i De La Kings som jag 

breakade med, diverse skinheads, några nitpunkare, lite 

BikBokbrudar och allmänna galningar var ett faktum. 

Oftast är jag varje gängs Kramer också så att säga, som 

bara dyker upp då och då och säger något bakvänt. Så 

jag antar att jag fyllde lite samma funktion i Big Brother. 

Fick du lära dig något om dig själv som du inte 

redan visste? 

– Nej. Jag fick bara ytterligare bekräftat att jag är en 

högljudd (jag träffade ”mina egna ljudtekniker” på 

efterfesten som berättade att min röst var så genomträngande 

att de fick ha mitt reglage nere i botten hela 

tiden, haha), bölig, tjatig jävel som har svårt att sluta 

älta saker. Men jag älskar mig själv ändå. 

Vad var roligast? 

– Att få leka, på allvar. Och att slippa alla former av 

ansvar. Big Brother hade ju liksom styrt upp värsta 

lekarna. Den enda som krävdes för att få vara med var 

att man skulle göra sitt bästa för att lyda, vilket jag dock 

hade ganska svårt för. Men att få leka freeze och ignore 

the obvious, att få klä ut sig till löjliga roller, att få följa 

helt sjuka regler (som att under leken charterresan inte 

få sätta på eller stänga av vattenkranar själv eftersom 

enbart badvakten Troy fick hantera rinnande vatten, 

eller att enbart strandraggaren Alexander fick smörja in 

en med hudkräm, eller att jag som var ett barn inte fick 

äta själv om inte jag satt i barnstolen och min mamma 

Isabella matade mig) och hänge sig åt det totalt tills 

det kändes fullt normalt, helt enkelt att få tillåtelse att 

enbart existera som ett djur på zoo tillsammans med de 

andra och aldrig veta vad som skulle hända härnäst. Jag 

älskade varenda sekund. Allra lyckligast var jag kanske 

under en freeze när Jonas från Skansen kom in och 

placerade en boaorm på mig. 

Vad var jobbigast? 

– Att lyda de mest basic reglerna som till exempel att 

man inte fick prata om produktionen 

eller om tredje person. Jag hade 

inga problem att äta en kalvtunga 

eller inte få använda 

tvål på en vecka eller 

whatever bisarr regel 

Big Brother införde. Men 

att inte få berätta anekdoter 

ur mitt liv som innehöll andra 

människor är helt omöjligt. Samma 

sak med att inte få berätta för de

andra vad Big Brother frågat mig i bikten eller att inte 

få prata om de konstiga frågor Adam Alsing ställt till 

folk under livesändningen på söndagen. Adam Alsings 

konstiga frågor var ju det enda som gav en någon typ av 

inblick i vad som fokuserades på i programmet under 

veckorna och de gjorde mig alltid förbannad. Jag blev 

alltid helt ”What? Försöker de framställa dig som någon 

jävla tjejtjusare eller Christian?” och då kom det direkt 

från högtalarna ”Detta är Big Brother. Prata INTE om 

produktionen.”. Men jag KUNDE INTE LYDA. Det låg liksom 

utom min kapacitet. Jag ville lyda. Jag försökte. Men 

det var helt främmande för min hjärna. Att komma ihåg 

att byta batterier på sin mikrofon och sändare var också 

långt över min kapacitet som människa, trots att detta 

skulle ske två gånger om dagen. Eller att över huvud 

taget komma ihåg att ta på sig sin mikrofon när man 

sprang upp mitt i natten helt speedad för att äta mackor 

och började stimma och snacka skit i köket. 

Du gick hela vägen till final och var populär bland 

tv-tittarna. Hur kändes det? 

– Jag vet inte. Eller att jag fick stanna hela tiden ut var 

överfett. Jag var skiträdd att behöva åka hem eftersom 

jag uppskattade livet i det där katt-kollektivet så enormt 

”Jag skulle göra om det 

en gång om året om jag 

fick chansen.” 

mycket. Varje söndag så bad jag till Gud att jag skulle få 

stanna genom att rabbla den muslimska trosbekännelsen 

(det närmaste en bön jag kan) om och om igen. Men 

att vara populär bland tv-tittarna vet jag inte. Jag vet 

än idag inte om jag ens tror på att folk röstade. Jag har 

mycket svårt att greppa att folk verkligen skulle ha tittat 

på programmet. Men en del av min själ hade garanterat 

dött om jag hade åkt ut och kommit hem och tittat på 

programmet och sett att de andra katterna levde vidare 

på zoo utan mig. 

Hur var det att komma ut ur huset 

och återgå till ett ”vanligt” liv? 

– Skitjobbigt. Kanske nästan det jobbigaste jag gjort i 

hela mitt liv. Jag hade vant mig vid att slippa allt jag i 

vanliga fall suger på och jag hade vant mig vid att slippa 

leva efter klockan. Jag brukar ha svårt med tider och 

att gå upp på morgnarna men efter Big Brother var jag 

totalt institutionalized. 

– Jag kände mig sjukt ensam för att jag inte vaknade 

till ljudet av de andra katterna som gjorde kaffe åt mig 

och pratade och skrattade och samtidigt så ryckte alla 

mina vänner och bekanta i mig från alla håll 

och ville träffa mig. Men eftersom de var 

mina riktiga vänner från det där andra 

livet jag hade levt innan, som knappt 

kändes verkligt, och eftersom de inte 

hade delat denna upplevelse med mig, så 

”De flesta har sagt att jag 

var mycket lugnare än 

vad jag är i verkligheten.” 

kände jag mig totalt alienerad från dem. 

– Dessutom är verkliga livet sjukt stressigt. Speciellt 

för mig som är helt värdelös på att vara människa i det 

här samhället. Så jag ville helst av allt bara flytta in i 

kattkollektivet igen. Eftersom det var en omöjlighet 

så ville jag isolera mig. Jag stängde av min telefon hela 

tiden för den bara pep och pep. Flera hundra främmande 

människor skrev en massa snälla saker till mig och 

jag kunde inte svara för det var helt enkelt för överväldigande 

och jag visste inte var jag skulle börja, vilket gav 

mig enorm ångest och dåligt samvete. Jag vet fortfarande 

inte riktigt om jag kommit ikapp mitt eget liv och jag 

fungerar definitivt ännu sämre nu än innan jag bodde 

som katt på zoo under några månader. 

Vad har du fått för reaktioner på din medverkan 

från familj och vänner? 

– De flesta har sagt att jag var mycket lugnare än vad 

jag är i verkligheten, haha. Och det är nog definitivt 

sant. Jag är rätt stimmig ibland men av någon anledning 

tonades den sidan hos mig ner rejält när jag bodde i det 

där katt-kollektivet. 

– En av mina bästa vänner, Peter, sa efteråt att han hade 

varit skitorolig innan för hur jag skulle framställas och 

för hur jag skulle må. Hans värsta scenario var att han 

skulle sitta hemma och gråta av ilska och knyta nävarna 

för att det skulle vara så jobbigt att se en massa idioter 

vara elaka mot mig och att se mig flippa ur och vara 

rasande och ledsen och saker jag sa bli tagna ut sitt 

sammanhang. Han hade varit så orolig att han inte ens 

ville titta den första veckan. Men hans tjej Maria tittade 

och hon hade tjatat på honom att han måste se det. Så 

tillslut en dag tittade han och han sa att efter bara några 

minuter så kände han sig helt lugn. För han bara: ”Det 

var så sjukt för det syntes att du mådde så jävla bra där 

inne - jag har nog fan aldrig sett dig så harmonisk och 

samlad någonsin i verkligheten du var liksom helt i ditt 

element. Så sen kände mig helt lugn efter det och kunde 

andas ut”. Och ja. 

– Sen kanske den där harmoniska lugna personen 

jag blev där inne inte är den jag är ämnad att vara. Jag 

kanske ska vara den kaosiga, cyniska, slarviga personen 

som vet allt om digerdöden men inte kan begripa att det 

tar tio min snarare än två att gå till jobbet och att om 

man inte duschar på åtta dagar så blir det otrevligt för 

ens kollegor. 

Vad säger folk inom scenen? 

– Inte mycket. Jo, en tjej som heter Ulrika refererade till 

mig som ”tv-punkare” i något försök att vara nedlåtande 

på internet. Men det var bara kul. Hon ville dessutom 

diskutera när jag var elak mot barn och kallade dem 

moshblocks på en spelning i Jönköping, och att jag 

jämfört barn med hundar, som om detta skulle vara

något jag skämdes över, vilket jag verkligen inte gör. Jag 

är stolt både över att vara en elak person som jämför 

barn med hundar och att vara en tv-punkare. Annars 

är det rätt kul att typ förr har jag fått haters när jag 

postat bilder på mig själv halvnaken på internet och 

folk ba ”Hon är så bekräftelsesökande” (och jag ba ”Ja, 

alla människor är bekräftelsesökande alltid fast just nu 

är jag bara klädd i dessa trosorna för att de är så jävla 

snygga och för att jag gillar min kropp, jag är nog mer 

bekräftelsesökande när jag postar en länk till en ny låt 

jag skrivit - idioter”) men nu när jag var helnaken i tv 

varenda dag så blev det ingen big deal. Ingen deal alls 

faktiskt. För någon. Vilket var UTOMJORDISKT FANTAS- 

TISKT men alltså över förväntan. Jag trodde att det skulle 

skrivas lite mer om att jag tror jag är snygg 

men att jag är en ful hora, men INGET. Så 

sjukt nice. Jag antar att eftersom jag 

uppenbarligen bara var helt chill så 

fattade alla att det bara är helt chill 

med kroppar. Ingen jävla hets. Det 

är min tolkning. 

Har du sett programmet 

i efterhand? 

– Nej jag har inte tittat. Jag vet inte 

ens om det fortfarande går att se 

det så jag vet inte om jag kommer 

kunna se det heller. Jag ville 

gärna se det när jag kom ut 

men jag började jobba dagen 

efter på mellandagsrean så 

jag hann inte. Sen var jag ju 

så institutionalized så allt 

var svårt för mig att klara av 

och tog extra lång tid, så det 

fanns verkligen ingen tid till att 

kolla på 71 avsnitt av något. Det har 

helt enkelt bara rullat på sen dess och 

aldrig saktat in. Mitt liv har en tendens att 

göra det. Eller så är det bara så min ADHD- hjärna 

känner för att den aldrig stannar upp. Jag vill gärna se 

serien någon gång i framtiden om det går. Dock vet jag 

att jag kommer böla mig sönder och samman av saknad, 

nostalgi, kärlek och hat när/om jag gör det. 

Skulle du göra om det igen? 

– IMORGON! Utan tvekan. Jag skulle göra om det en 

gång om året om jag fick chansen. Det är den enda 

gången i mitt liv som det verkligen har känts som 

att någon äntligen tryckte på den välbehövliga men 

uppenbarligen svåråtkomliga paus-knappen. Att 

bara få existera utan att själv kunna göra något för 

att påverka villkoren för ens existens gjorde verkligen 

att man uppskattade de små sakerna i vardagen. 

Som en nattmacka med Sara Bolay. Eller en cigg med 

Sergio. Åh, vad skulle jag inte ge för det? Ganska mycket. 

Typ vad jag hade för tillfället, vilket just nu är minus 

på kontot. Men jag skulle fan smsa: låna. 

 

Mikael Sörling

Lisa Bäckström 

backstromlisa.tictail.com 

Instagram: @lisa_frankie



Henrik 

Bromander, 

The 

Liptones. 

Anti Cimex ”Only In Dreams” 

n Victims i all ära men detta är bästa Cimexlåten. 

Inte en Tidaholmsfest utan att denna 

går och jag vet att min granne, Cimexnörden 

Masken, håller med:) 

Masshysteri ”Hatkärlek” 

n Vilken jävla punkhit. Jag och Liptonesnicke 

brukar åka amazon och vråla till den här. En 

såndär låt man önskar att man själv skrivit 

men jag är för sugig för det. 

The Clash ”Guns of Brixton” 

n Den basgången tröttnar jag aldrig på. 

Reggaepunk låtifierad och Paul Simonon var 

alltid coolast i Clash. Japp,så är det Strummernördar! 

Thåström ”Elektrisk” 

n När ska han fatta att han är bäst elektrisk 

och hysterisk? Hålla på å ömka sej. Xplodera 

mej 2000 är hans bästa soloplatta och nu 

låter 90-tals trummaskinen retro på ett coolt 

sätt igen. 

The Specials ”Concrete Jungle” 

n Liveversion från BBC-79 är hårdare än 

crust...typ. Bästa och punkigaste 2-Tone 

bandet. 

The Tlark ”Do it to me” 

n Underskattat band från Stockholm som jag 

upptäckte när vi lira ihop för nåt år sedan. 

Så jävla naivt och bra. Sveriges svar på The 

Dickies. Lyssna! 

Wolfpack ”A basic urge to kill” 

n Jonsson i högform! Vilket jävla kross! Körde 

den plattan när jag rev min övervåning. Tog 

typ två minuter. 

X-Ray Spex ”Oh Bondage up yours!” 

n Poly Styrene sjunger som en gudinna och 

med en attityd som dödar. Saxofonen är lika 

självklar som distad gitarr. Coolt! 

Pascal ”Min enda vän” 

n Jag gillar band som inte är uttalade punkband 

men som ändå är det. Såg dom som förband 

till Bob Hund och blev totalt överkörd. 

Skriksång och skrängitarr..behövs inte mer. 

Zeke ”Fuck all night” 

n Fredagsmys. Motörhead på speed typ. Har 

gillat dom i mer än 20 år och tröttnar aldrig. 

Brukar alltid ha på några Zekelåtar när jag 

försämrar mina leverskador. 

En hälsning 

från Göteborg 

Klassperspektivt har gått som en 

röd tråd genom City Saints utgåvor 

och även på nya albumet ”Guns 

of Gothenburg” pratar bandet om 

arbetarklass. 

– Jag har jobbat inom industrin i över 20 år 

och aldrig fått något serverat, säger sångaren 

Stefan Johansson Allt jag äger och har, 

har jag arbetat ihop själv. Och detsamma 

gäller för min familj. Min största idol är min 

farfar som börjar närma sig nittio. Han jobbade 

som fiskare på Nordsjön under andra 

världskriget och senare på Eriksbergsvarven. 

Och han har fört vidare sin mentalitet 

att vill man ha någonting får man också 

jobba för det. Därför känns det naturligt att 

skriva om arbetarklass eftersom det också 

är mitt liv. Till skillnad från en del andra 

band inom genren. 

Inte för politiskt 

Stefan berättar att han oftast skriver texten 

först, om ett ämne som engagerat honom. 

– Det kan vara skurkaktiga politiker eller 

korkade SD-anhängare, men oftast har våra 

texter kretsat kring öldrickande (”Kids of 

the Street”) eller musik (”Life Through a 

Stereo”). Musik för mig får inte vara alltför 

politiskt, och vi har aldrig varit ute efter 

att provocera. Det finns andra band som är 

bättre på det. 

Jag tycker ”Guns of Gothenburg” är en mer 

varierad skiva än det City Saints tidigare gett 

ut. 

– Målet var att göra en bättre skiva än 

”Blue collar sons”. Nu med mer inriktning på 

rock’n’roll och 77-punk. 

Och för första gången bjuder gänget på en 

låt på svenska, ”Passa dig”. 

– Jag och Gabriel (gitarr) skrev låten ihop 

med Arild från Troublemakers efter en kväll 

med alldeles för många öl. Då var den på engelska, 

och vi tyckte inte riktigt den passade in. 

Så jag skrev om texten till svenska och låten 

fick också en mer personlig prägel. Kul dessutom 

att Arild och Blomgren (Troublemakers) 

medverkade på inspelningen. 

Till sist, vad händer i höst? 

– Vi åker till England för Rebellion nu i 

augusti, därefter har vi releaseparty den 20 

augusti på Pustervik i Göteborg tillsammans 

med The Dictators och Trubbel. Vi ska hinna 

med en sväng upp till Falun i oktober, samt 

en vända till Oslo ihop med Rude Pride den 

26 november. Sen tror jag det är dags att 

börjar skriva låtar inför nästa platta. Eftersom 

bandet fyller fem år i februari nästa år 

kunde det vara gott att få ut en ny platta. 

Vi skall också hinna med att spela in en låt 

inför en kommande Sladehyllning, så vi har 

att göra. 

 

Mikael Sörling

Det du lyssnar på som barn brukar följa med dig 

genom livet. Otaliga är de vittnesmål om hur en låt 

redan i tidig ålder öppnade upp nya världar. 

Jag var 10-11 år när Ebba Grön slog ner som en 

bomb i mitt liv och efter det var inget 

sig likt längre. Jag vet många som 

blev drabbade i betydligt yngre år och 

andra senare. Turist i tillvaron ville 

veta vad the youth of today tycker 

om punkrock och kanske, kanske 

så några frön inför framtiden. 

Så vi lät helt enkelt 9 kids lyssna 

på 9 ganska nya låtar. Uppdraget 

var att säga precis vad de tyckte 

– och det gjorde de... 

Instruktioner till barnen: 

Tyck till om varje låt. 

Berätta hur du tycker att det 

låter. Det viktigaste är att vara 

ärlig och säga det du tycker. 

Sätt ett betyg mellan 1 och 5. 

1 = jättedåligt, 2 = okej, 

3 = bra, 4 = jättebra, 

5 = det bästa jag hört någonsin

Melodin är ganska bra, men 

sången är inte fin. De sjunger 

inte, de skriker. (2) 

De sjunger inte, som vanligt. 

Allt är dåligt. Det är en 

jättedålig melodi och man 

hör inte va de sjunger. (1) 

Jag vet inte men melodin 

var ganska bra. Sången var 

pyttelite bra. Sen vet jag 

inte... (2) 

De sjunger på riktigt, och så 

var början bra. (3) 

Inte min stil alls, alldeles för 

babblig musik. (2) 

Den var jättedålig och konstig. 

Melodin helt sämst och 

namnet galet. Lät som störig 

hårdrock. (1) 

Allvarligt? Rockig och galen. 

Jag gillar inte hårdrock. Den 

var tjafsig. (1) 

Tummen upp. Väldigt bra. 

Bra melodi, bra text och bra 

sång. Ingen som gapar och 

skriker. (3) 

Jag gillar den för det är 

mycket trummor och jag 

gillar trummor. Hon sjunger 

bra. (4) 

Dom spelar jättesnabbt och 

sjunger jättesnabbt. Det är 

dåligt tycker jag. (1) 

Det är för mycket bas. Hon 

sjunger för snabbt. (2) 

Den har jag hört innan! Jag 

visste att det skulle va nåt 

med Mimikry! Han sjunger 

bra och dom spelar inte för 

snabbt. (5) 

Jag gillade musiken 

Men det var lite svårt att 

höra vad hen sjöng och jag 

tyckte att refrängen var lite 

störande. (3) 

Den var väldigt kort! 

Musiken var väldigt bra, 

snabbt skränigt och bra. 

Som det ska va... (3) 

Det här gillar jag !!! Gillar 

den här låten väldigt mycket 

(jag älskar bas). Bra musik 

och bra text det gick att 

höra vad de sjöng. (4) 

Väldigt bra med lugnare låt 

där texten faktiskt betyder 

något och det tycker jag är 

viktigt i punk (4) 

Musiken var ganska bra men 

sången sänkte betyget, den 

låter liksom mixad på något 

konstigt sätt. (3) 

Fy fan! Tur att den var kort. 

Sångaren står och skriker i 

en minut till musik. Är det 

meningen att man ska höra 

vad han skriker? (1) 

Efter en konsert kan sångaren 

säkert inte prata på en 

vecka så mycket som han 

skriker. Det lilla bassolot i 

början var ändå nåt att ha. 

(1) 

Det här är ändå en låt. Mellanspelet 

liknade ”Du gamla 

du fria” tycker jag. Sångaren 

sjöng normalt och instrumenten 

lät lika mycket. Helt 

okej. (2) 

Jag gillade stilen. Jag skulle 

kunna dansa till det här. (3) 

Var det allt? Den var för kort. 

Bra rock. (2) 

Hur korta låtar är det? Jag 

hörde inte vad han sjöng, 

men ljudet var bra. (2) 

Den kunde ha varit 30 

sekunder längre. Pappa har 

lyssnat mycket i bilen på 

denna och jag har börjat gilla 

den. (3) 

Liksom musiken var bra 

fast texten var inte jättebra. 

Musiken var bra men texten 

sådär. Början var bra, trummorna 

liksom. (3) 

Väldigt rockigt, väldigt 

mycket skrikord. Den var 

faktiskt väldigt bra. I början 

när de sa lustig man, det var 

bra. (4) 

När de sa ”Bo cha ke” var 

det bra. Det var väldigt bra 

i början med basen. Slutet 

var roligaste när de sa ”hortvajd”. 

(3) 

Mmm, den här var faktiskt 

bra. Lite rockpopigt. 

Refrängen var väldigt bra: 

”men jag är inte nationell!”. 

Den borde vara lite längre. 

(2) 

Trummorna och det andra 

är bra men inte sången. (2) 

Man får ont i öronen. Jag 

orkar inte lyssna. Stäng av. 

Men den var ganska bra. (2) 

Ganska bra. Låten är bra. 

Sången är bra. Basen är 

bra. (4) 

Musiken är bra. Jag blir glad 

av den. Det är Mimikry! Han 

har bra sångröst. (4) 

Jag förstod inte vad dom sa 

men det lät bra, det var bra 

spelat. (3) 

Det var svårt att höra vad 

han sjöng för det var så 

mörk-röst,jag tror att pappa 

brukar lyssna på detta när 

han är sur. (2) 

Musiken var bra men man 

hör inte vad han säger för 

det gick så fort. (2) 

Den var bra men lite för lugn 

Bra att de sjöng på svenska 

så att man förstod, den 

berättade mycket. (3) 

2,78 

1,89 2,33 

3,22

Det är ingen sång, ingen musik 

och ingen melodi. Det är 

bara folk som skriker. Skulle 

vilja sätta minus 1. (1) 

Det var i alla fall en bra 

melodi, i alla fall i början. 

Sången var ganska bra. 

Kanske för det inte var riktig 

punk och hårdrock. (3) 

Musiken är ganska bra, de 

sjunger ganska bra. Tycker 

att takten går för fort. (2) 

Dom sjunger inte och takten 

är för snabb. (1) 

Tänkte säga en fyra. Men de 

tappade bort det lite i sången. 

Sjungandet är lite sämre 

än själva melodin. (3) 

Riktigt, riktigt störigt. Sjunger 

jättebabbligt. Kommer 

det inga låtar från melodifestivalen? 

(1) 

Dum låt. Babblig. Jag förstår 

inte vad de sjunger om, låter 

som om massa barn skriker. 

Gyllene Tider är mycket 

bättre. (1) 

Tummen ned. Dålig, konstig, 

dum. Sångaren låter som 

en hes padda som fösöker 

sjunga ”Don’t worry”. (1) 

Efter 30 sekunder utbrister 

Ida: är den inte slut snart? 

Gammal gammal gammal 

krokodil försöker sjunga Bä 

bä vita lamm. Babbligt. (1) 

Det lät som om Pinky 

Pie sjöng en jätteglad låt. 

Svängig och bra dansmusik 

– pinky style! (3) 

Stäng av!!! (1) 

Inte lika bra som Mimikry. 

Dom spelar pyttelilte för 

fort. (4) 

Det är för många som spelar 

samtidigt och jag gillar inte 

hans röst. (2) 

Hon har hes röst. (2) 

Dom spelar för snabbt. Han 

sjunger långsamt till det 

snabba. Dom andra låtarna 

jag har hört med Lastkaj är 

bättre än den här. (2) 

Det här låter bara som oljud 

men på ett bra sätt. Men det 

är snabbt och argt och det är 

ju alltid bra. (3) 

Musiken gör en väldigt glad. 

Det var en bra text och en 

bra låt. Helheten är komplett. 

(4) 

Typisk låt som jag förknippar 

med punk med meningsfull 

text. (4) 

The baboon show är mitt 

favorit band. Men den låten 

är så bra och så djävla bra 

sångerska med kanon texter 

De är även grymma live!!!(5) 

Den hade en djävligt bra 

text!!! Och bra musik. 

Svängig och djävligt bra låt 

helt enkelt. (5) 

Jag vet inte något bättre sätt 

att beskriva låten på än att 

titta på låttexten. Det låter 

som ett gäng dagisbarn 

fått tag på varsin trumma. 

Förjävligt! (1) 

Musiken var bra, glad och 

rolig – men sången förstörde 

allt. Det lät som att sångaren 

sjöng samma sak hela tiden, 

vilket inte var så kul. Men 

musiken var bra. (2) 

Den var tråkig. Jag vet inte 

mer vad jag kan säga (1) 

Jättedålig! Det finns inget 

mer att säga (1) 

Glad och uppiggande. Sången 

följde med musiken bra, 

början var bäst. (2) 

Det gick inte att höra vad de 

sa, men jag tycker inte den 

var superdålig. Jag gillade 

gitarren. (2) 

Jag hörde vad de sjöng 

– eller vad man nu ska kalla 

det... (2) 

Jag tyckte det lät som ett 

monster som sjöng. Men 

vänta nu, kan monster 

sjunga? Hmm... (2) 

Det här var inte så dåligt, 

lät som om man korsat en 

tiger med en flicka. Synd 

att någon pruttade mitt i 

låten. (2) 

Den var svängig och glad. Jag 

ville hoppa runt och dansa 

när jag hörde den. (3) 

Den känns rockig. Säger 

de ”kva-kva-kva-kva”? Det 

känns galet. Lite crazy galet. 

(3) 

Kanske bäst hittills. Lite 

rockpopig. Jag gillar rockpop. 

Väldigt fin röst. Den 

handlar kanske om vänskap, 

kärlek och sänka skepp. Alltså 

spelet sänka skepp. (4) 

Kanske lite för rockig med 

rösten. Annars var den bra. 

Det var bra när de sa ”What 

you wow”. Det var det. (2) 

Jättefin röst. Varför säger 

hon fuck you? Fuck you 

betyder ju att man ska döda 

någon. Sätta en kniv i någon. 

Jag gillar ”kross maj haj 

kids” och ”I got a call”. (4) 

Början var toppen. Kändes 

lite spanskt. Känns väldigt 

snabb och så. Om man 

joggar skulle det nog gå bra. 

Men bara i början. Lite sorglig 

när den är lugnare. (3) 

Stäng av! Det är för mycket 

skrik. (1) 

Ganska bra. (3) 

Ganska bra men jag gillar 

inte sången. (2) 

Jag gillar inte sången. Jag 

mår illa av den. (1) 

Jag gillar instrumenten men 

inte sången. (3) 

Den är okej så den får en 

tvåa för man hör inte jättemycket 

vad de sa. (2) 

1,67 

Man hörde vad de sjöng 

Den var bra musikaliskt 

Och texten var bra. (4) 

3 

Melodien är bra och man 

hör texten. Och de förstärker 

orden med ”hårda” 

ackord och hårda slag på 

trummorna (3) 

2,11 

För att det är mitt favoritband, 

det är en jättebra 

låt och jag förstår den fast 

den är på engelska och de i 

bandet är snälla varje gång 

jag träffat dem. (5) 

Det sjunger väldigt bra och 

hade en väldigt bra text 

Och jag har hört Lastkaj 

14 förut och de är bra. (4) 

2,44 3,11



Crossler om betydelsen av punk 

Dead, jail 

or punkrock 

Johan 

Ekström, 

Suicide 

Syndicate. 

KSMB ”Adolf” 

n Jag gick i tredje klass när jag hade min första 

riktiga punkupplevelse, fick ett blandband 

med punk av min storebror där Adolf var 

första låten. Huvudet exploderade direkt. 

The Clash ”White man in Hammersmith 

palais” 

n The Clash har gjort så sjukt många överjävliga 

låtar och jag skulle egentligen kunna 

fylla hela listan med tio Clash-låtar. Textraden 

”If Adolf Hitler flew in today, they’d send a 

limousine anyway” är tyvärr lika aktuell idag 

men också en av de bästa som skrivits. 

Anti-Nowhere League ”Woman” 

n Humor och provokation som dessutom 

avslutas i ett jävla drag med ett av världshistoriens 

bästa band. 

Rancid ”Ghetto Box” 

n Jag älskar Rancid men tycker gemene 

mans favoritskiva med dem, ”And out come 

the wolves”, är något överskattad. ”Let’s 

go!”är överlägset mycket bättre. Den är full 

av punkhits men i ”Ghetto Box” sjunger alla 

tre sångare vilket får låten att sammanfatta 

skivan för mig. 

GG Allin ”Hanging out with Jim” 

n Hade svårt att välja vilken GG-låt jag skulle 

placera på listan. GG Allin personifierar punk. 

Ramones ”Commando” 

n Man måste så klart ha med minst en låt med 

världens bästa Ramones på en sån här lista. 

Cockney Rejects ”Subculture” 

n Brutal jävla Oi!-låt i ett för Oi! jävligt högt 

tempo. Jag älskar både Oi! och låtar med högt 

tempo. 

Misfits ”Bullet” 

n Misfits bästa låt och det säger mycket. 

Misfits med Danzig var sjukt bra. Bullet är så 

bra att när jag hör den vill jag få stryk av en 

tjock hardcore-kille. 

Cock Sparrer ”Riot squad” 

n Stort sett varje låt från Shock troops skulle 

egentligen platsa i listan. Att välja en favoritlåt 

från den måste vara lite som för flerbarnsföräldrar 

att välja ett favoritbarn. 

Body Count ”Cop Killer” 

n Jag har alltid älskat hiphop och har hållit Ice 

mothafuckin’ T, bitch jävligt högt. När Bodycount 

kom var det det bästa från två världar. 

Jag heter Crossler, sångare/låtskrivare i 

SMASH IT UP och allt i mitt liv handlar 

om musik! Musiken är den drog jag 

aldrig kommer att lägga av med, för jag 

har inget val! Det må låta högtravande men 

för mig är det: ”Dead, Jail or Punk rock” 

som gäller. Efter 16 års 

missbruk och lika länge 

knark- alkoholfri är 

musiken det som är min 

anledning och min orsak, 

all verkan kommer från 

den och jag är ingen turist 

i den verkligheten! 

Jag spelar för mig själv, 

för att boosta min låga 

självkänsla och för vem 

det än må vara som, likt jag själv, inte passar 

in därute bland dom förträffliga, dom lyckade, 

dom balanserade och fina. 

Jag har ett ton chips på mina axlar och 

jag tycker lika illa om gubbkärringarna vid 

makten som dom småpåvar som fått för 

sig att styra den svenska punkscenen! Själv 

har jag, efter många långa år bland nassar, 

kommunister och anarkister insett att jag 

politiskt är socialist. Men bandet SMASH 

IT UP är inte ett politiskt parti, det är ett 

Punk!Rock!Band! 

Och som ett rockband i genren punk 

gillar vi å lira med andra band som 

älskar det dom gör på scenen, bara 

det är äkta och låter bra! Jag älskar klyschor, 

ett romantiskt anslag, nerv, snygga riff, 

schyssta melodier, coola fraseringar och bra 

låtar - men om det inte bottnar i dig går det 

fetbort! Och om du inte kan stå på en scen å 

”Punk som livsstil 

handlar för mig om 

att resa mig upp! 

Inte ta nån skit! Att 

välja väg själv och 

handskas med den 

vägen.” 

vara det du utger dig för att vara så kan du 

lika gärna kliva av… 

Punk är politiskt för mig såtillvida att jag 

sjunger om sånt jag upplever och sånt jag 

lackar ur på, men punk som livsstil handlar 

för mig om att resa mig upp! Inte ta nån 

skit! Att välja väg själv 

och handskas med den 

vägen! 

Att följa strömmen och 

ducka för vad andra vill 

tala om för mig vad MIN 

musik ska handla om, 

eller hur den ska låta, det 

är inte punk nånstans! 

Punk är vad rockandroll 

är vad soul är vad 

rocksteady är vad ”The harder they come” 

är vad det innebär att fan inte känna sig värdefull 

någon annanstans än bland dom som 

vibrerar utav stilen, attityden och musiken! 

Det här jävla kravet på anpassning som 

går genom den svenska punkscenen 

tycker jag är trams! Jag skiter väl i 

vart du kommer ifrån eller vem du vill knulla, 

det jag bryr mig om är vad du vill göra av 

tiden du har här! 

Om du inte pallar att jag behandlar dig 

som jag behandlar alla andra är det inte mitt 

problem, det är du som har problem! Jag 

är PunkRockare och jag älskar punkrocken 

och musiken! Jag älskar stilen, från då till 

nu! Långfingret, upproret, gaddningarna, 

dynamiken och hatet/kärleken! Vilken 

särställning DU tror du har det skiter jag 

högaktningsfullt i! 

 

Roger Crossler 

Ny fotobok om svensk hardcorepunk 

n Göteborgsprofilen Sebastian Todor har haft med 

sig på kameran på spelningar och festivaler sedan 

tidigt 1980-tal och i hans första fotobok ”Gothenburg 

Hardcore & Punk 1983-93” får vi följa med Sebastian 

Todor bakåt i tiden. Vi får hänga på klubbar i Göteborg 

och i ockuperade hus. Han tar oss med till scenerna i 

Malmö, Helsingborg, Växjö och Stockholm. Och vi får en 

skymt av fester i Roskilde, Köpenhamn och Vaasa. Det 

är minst sagt en festlig resa att se alla dessa punkare, 

man en gång i tiden kände eller fortfarande har kontakt 

med, porträtteras i den här drygt 300 sidor tjocka boken 

i singelformat. Om det kommer en andra upplaga 

hoppas jag att sidantalet utökas så att de pyttesmå 

bilderna (som är omöjligt att se vad de föreställer) får 

svälla ut. Förutom foton en del texter från flera profiler 

som Helena ”Banan” Jonsson och Jan ”Rännstenpissers” 

Styrenius, sistnämnda mycket rolig.

Turist i tillvaron tycker 

att det är minst lika 

roligt med böcker som med 

skivor. Därför viker vi 

inte mindre än femton 

sidor åt oss bokmalar. Du 

kommer att få många tips 

på böcker du kan förgylla 

hösten med, du kommer 

att få träffa författare 

som Unni Drougge, 

Nike Markelius, Patrik 

Wirén och Peter Jandreus. 

Black Flag-legendaren 

Henry Rollins berättar 

om sitt författarskap, 

Rövsvett-legendaren Frank 

Bergsten om sin debutseriebok 

och Micke Ström 

om sitt arbete med det som 

ska bli en bok om Ultrahuset. 

Vi har också ställt 

några frågor till fem 

punkbibliotekarier som 

finns runt om i landet 

och vi har frågat otroligt 

många scenprofiler om 

deras favoritböcker. 

Ultrafet 

bokspecial

Gibbs ord 

ger mersmak 

Ziezo – an eyewitness account of 

the making of the final album by 

the punk collective commonly 

known as the UK Subs 

Alvin Gibbs 

Den här lilla 

miniboken, 

22 sidor, var 

tillgänglig att 

införskaffa 

under UK Subs 

pledgekampanj 

för sin sista skiva 

med samma 

namn. Skulle 

det inte varit för 

Alvin Gibbs så hade jag avfärdat denna 

lilla skrift som en bagatell, men nu är 

det ändå Alvin Gibbs som står som 

författare. Alvin har tidigare skrivit, i 

mitt tycke världens bästa bok i genren 

punkrock; Neighbourhood Threat - On 

Tour With Iggy Pop, så förväntningarna 

var på topp. 

Det vi får här är helt enkelt Alvins 

dagboksanteckningar från inspelningar 

av Ziezo. Man skulle ju kunna tro att ett 

band som ska spela in sin 26:e platta 

fungerar som ett väloljat maskineri, 

men bandet är stundtals on the edge. 

Vilket bevisar att de inte är trötta och 

går på rutin, UK Subs brinner ännu för 

sin musik. Alvin beskriver på ett målande 

sätt hur arbetet med skivan går till 

och hur de olika medlemmarna fungerar 

i studion. Episoden när bandet ska 

livestreama en konsert och göra reklam 

för sin pledgekampanj är hysterisk. Den 

kvällen missbedömer Charlie Harper 

(71 år gammal) sin förmåga att hantera 

vitt vin, vilket resulterar i att UK Subs 

sångare och grundare är gravt berusad 

under spelningen. Han glömmer bort 

att han ska uppmana fans att gå in och 

pledga på deras kommande skiva Ziezo, 

istället väljer han att kommentera 

terroristattacken på Bataclan. Charlie 

är inte speciellt nyanserad i sina åsikter 

och bandmedlemmarna blir naturligtvis 

skitförbannade. 

Trots att, eller kanske på grund av att, 

den här boken är så kort lär jag med stor 

säkerhet läsa om den åtskilliga gånger. (3) 

 


Jag Jag Jag! är skriven som en tre 

minuter lång punklåt. Orden spottas 

fram på sidorna och handlingen har 

ett slags pogotempo i sig som driver på. 

En modern 

klassiker 

Jag Jag Jag! 

Unni Drougge 

Det är få böcker som jag läst mer än en gång. 

Unni Drougges debutbok Jag Jag Jag! är en av 

dem. Jag köpte den på utgivningsdagen 1994 

och den knockade mig direkt. Jag menar, 

boken börjar med att citera Richard Hell and 

The Voidoids låt ”Love comes in spurts”. Det 

är klass. 

Identifikation 

Jag vet inte riktigt hur det var 

möjligt, men jag lyckades identifiera 

mig med både huvudpersonen 

Sophie, en sökande, 

revolterande ung tjej från 

akademins Skåne och (kanske 

lite mer väntat) med hennes 

första kille, Aron; en manisk 

skivsamlare som har totalt 

överseende med allt Sophie 

gör av den enkla anledningen 

att hon har ”bananskivan” av Velvet Underground 

& Nico i sin annars relativt begränsade 

skivsamling. Jag bör tillägga att Arons 

svartsjuka inte är något jag identifierade 

mig med, fast den är underhållande i boken. 

Prosa och fiction vävs samman 

Handlingen utspelar sig inledningsvis 1977, 

året då punken exploderade. Som läsare 

får man följa Sophie på jakt efter sin egen 

identitet med sex & drugs & rock and roll. 

Unni väver smart samman prosa och fiction 

och det känns verkligen som om Sophie och 

hennes kompisar är där i Kulturhuset i Klippan 

när raggarna demolerar The Stranglers 

utrustning vilket senare föranleder Hugh 

Cornwell att skriva låten ”Sverige”. En låt 

som framförs på svengelska och som du bara 

måste höra om du inte redan gjort det. 

Ett eget språk 

Passagen när Sophie befinner sig i London 

och försöker sälja ett ex av bootleginspelningen 

av Sex Pistols gig på hotell 

Östra Stranden i Halmstad till 

Malcolm McLaren är så trovärdig 

och komisk att jag varje gång 

jag läser boken måste lyssna på 

”Anarchy in Sweden ’77”. 

Jag Jag Jag! är skriven som en tre 

minuter lång punklåt. Orden spottas 

fram på sidorna och handlingen 

har ett slags pogotempo i sig som 

driver på. Unni har lyckats hitta ett 

eget språk som passar utmärkt till 

boken, hennes prosa känns egen, 

punkig och med ett flyt som är få författare 

förunnat. 

Generationsroman 

Jag vill minnas att Jag Jag Jag! kallades 90- 

talets generationsroman när den kom, men 

det kallades väl de flesta böcker då, utom 

min egen tyvärr, men det är en annan historia. 

Jag Jag Jag! är en modern klassiker, med 

eller utan epitetet ”generationsroman”. (5) 

 


Joss Åkesson, Korp, 

vilken är din favoritbok? 

Drömfakulteten av Sara Stridsberg, för att 

hon tar sig an Solanas på ett sätt och ett 

språk som inger hopp, upprättande och 

kampvilja. Fastän den berättar om misär och 

orättvisor är det inte (bara) bitterheten över 

att SCUM dog med Solanas som stannar kvar. 

Tobbe Sjöstrand, Vindicate 

This?, vilken är din favoritbok? 

Just nu är det Frans G. Bengtssons Röde 

Orm. Humor, ”historia” och raseri i en 

uppfriskande blandning.

Unni Drougge, vad är din kommentar om jag säger att 

Jag Jag Jag! är en modern klassiker? 

– Oj! Det blir jag såklart fett stolt över. Jag, jag, jag 

är ju mitt förstlingsverk som låg och jäste i mig 

i nästan två decennier tills jag inte kunde 

motstå trycket och den bara sprutade 

fram. Skrevs på samma ångande 

energi som punken sprängde sig 

fram med när det begav sig. 

Vad har du för relation till 

punken idag? 

– Har man fått stå mitt i en 

ungdomsrevolt med så stark 

sprängkraft som punkrörelsen 

hade, då sitter det för 

livet. Punken var dessutom det 

här samhällssystemets första 

dödsryckning. 

 


Jenny Larsson, Stockholm sXe, 


Richard Adams ’Den långa flykten’. En bok 

om kaniner som blivit vald till en av världens 

bästa. En otroligt känslosam och brutal berättelse 

om vänskap, kamp för livet och hur 

en skapar en meningsfull vardag. Får dig att 

inse naturens och alla varelsers storhet. 

Christoffer Röstlund Jonsson, 

DS-13, vilken är din favoritbok? 

De välvilliga (Les Bienveillantes) av 

Jonathan Littell. För att 900 sidor inuti en 

SS-bödels huvud är pärla mindfuck. Otroligt 

välskrivet och med en av historiens bästa 

textrader: ”Men jag hade inte kommit till 

Auschwitz för att filosofera”.

Trumslag Hjärtslag 

Nike Markelius 

Nike Markelius, kanske mest känd från Tant 

Strul och sin debattartikel om utförsäkring 

och Fas 3 i DN, har skrivit en ytterst läsvärd 

biografi. Jag vet inte riktigt hur pass stor 

publik Nike har idag, men hennes bok är en 

av de bästa som skrivits i denna genre. Nikes 

upplägg påminner en del om Keith Richards 

bok Livet, och Trumslag Hjärtslag känns lika 

ärlig som Keiths memoarer även om Nike 

gjort vissa justeringar. 

– Det är klart att det finns situationer som 

jag tonat ner eller valt bort för att skydda 

andra eller för att det inte passat in. 

Nike viker 

inte undan 

blicken 

Brutal verklighet 

Nike värjer sig inte för att berätta om den 

brutala verkligheten som musiker får uppleva 

när strålkastarna 

vänder sig mot någon 

annan istället. Jag 

lider med Nike när hon 

berättar om spelningen 

i Jönköping (såklart), 

som blir inställd eftersom 

inte en enda person 

kom. Varje musikers 

mardröm. Nike fick dock 

gaget och söp bort den 

kvällen och gick vidare, 

framåt, med huvudet högt. Imponerande. 

Nike skriver med en flödande prosa som 

många författare skulle ge sin vänstra arm 

för att besitta. Det är få musiker, kändisar, 

konstnärer eller för den delen punkare, som 

faktiskt författar sina böcker själv, Nike är 

således relativt unik. Att det är hennes ord 

förstärker berättelsen om hennes liv. Från 

den faderlösa barndomen, genom punken 

och fram till i dag. 

”Spännande minnesresor” 

– Det har varit härliga och spännande 

minnesresor mestadels och det har varit lätt 

och flödigt att skriva, sen har ju vissa saker 

naturligtvis varit smärtsamma att skriva om, 

men livet är ju både ock och skriver jag en 

bok om mitt liv så måste ju både det glädjefulla 

och smärtsamma få plats – så som det 

är att vara människa. 

Det känns onekligen som om jag känner 

Nike efter att ha fått ta del av hennes historia 

och Trumslag Hjärtslag är en bok som 

jag hoppas finner sin läsekrets, det är den 

värd. (4) 

 


Bella Stenberg, kulturjournalist, 


En tjejligas bekännelser, den svenska titeln, 

lever inte alls upp till originalets lysande 

Foxfire. Min favorit av Joyce Carol Oates, där 

en grupp tonåringstjejer på 50-talet vaknar 

till feminismen och själva försöker göra 

något åt orättvisorna. Stärkande. 

Robban Becirovic, Close-Up, vilken 

är din favoritbok? 

Doktor Romand av Emmanue Carrére. 

En verklighetsbaserade berättelse. Doktor Romand 

är en respekterad läkare, det är åtminstone 

vad hans familj tror. I själva sitter han 

och glor i bilen hela dagarna. När sanningen 

till slut uppdagas tar han livet av sin familj.

The Encyclopedia 

of Swedish Punk 

1977-1987 

Peter Jandreus 

Foto: Anna Ledin Wirén 

Intressant bok 

– mot min vilja 

Revolten, Rörelsen, Refused 

Patrik Wirén 

Det är lika bra att vara ärlig, jag har aldrig 

haft någon relation med Refused. För mig 

var de ett ZTV-fenomen precis som Whale 

och Fireside. Jag har dock ett vagt minne av 

att de hade en musikvideo som jag gillade, 

men jag minns inte vilken. För mig är det 

förvånade att någon bemödat sig skriva en 

bok om Refused av alla band, författaren 

förklarar: 

− Jag var nyfiken på Refuseds historia och 

ville veta mer om det som hände i Umeå 

under de där åren. Det var helt enkelt en bok 

jag saknade och själv ville läsa. 

Alla får prata 

För egen del var det med en relativt begränsad 

entusiasm jag började läsa Patrik Wiréns 

bok om Refused och dess tidsepok. Det som 

slår mig är att Patrik verkar fått precis alla 

att prata och ge sina minnen till historien. 

Ibland upplevs det som om varenda person 

som kommit i kontakt med Refused på något 

sätt har fått säga sitt. Det är väldigt många 

namn som figurerar och det är tydligt att 

Patrik gjort ett gediget förarbete och har genomfört 

åtskilliga intervjuer som underlag 

till denna bok. 

− Alla projekt av den sorten innebär en rätt 

påfrestande process men vad gäller de medverkande 

så var de väldigt tillmötesgående. 

Så, inga större problem förutom min egen 

mentala hälsa... 

En rik berättelse 

Det är en uttömmande berättelse som vävs 

fram. Straight edge, Hare Krishna, hardcore, 

politik och 90-talet i Sverige avhandlas i detalj 

tillsammans med Refused och alla dess 

medlemmar och jag märker att jag mot min 

vilja finner boken intressant. 

När jag hade läst ut Revolten, Rörelsen, 

Refused, letade jag upp den där musikvideon 

jag nämnde för att se om jag fortfarande 

tyckte den var bra. Musikvideon jag tänkte 

på visade sig vara videon för ”Song no 2” 

med Blur. (3) 

 


Jag fullkomligt 

älskar sådana här 

böcker. Jag menar, 

en uppslagsbok 

med alla, typ, 

punkband som existerade i Sverige 

mellan åren 1977-1987. Med biografier, 

diskografier och skivvärderingar. Vad 

mer kan en gammal punkare önska sig? 

Naturligtvis är det öppet för åsikter 

varför vissa grupper är med och andra 

inte, det är ju en del av charmen med en 

bok av denna karaktär. Peter är medveten 

om problematiken. 

– Man måste dock ha i åtanke att det 

är mitt urval, åtminstone så som min 

definition av punkmusik var 2008. Vissa 

blev personligt förorättade att just 

deras favoritband inte fick en biografi, 

men jag kan ju som sagt inte göras 

skyldig för någon annans personliga 

definition om vad punkmusik är. 

Ett otroligt arbete 

Jag kan leva med att Commando M. Pigg 

inte finns med, för här finns så många 

nya bekantskaper att utveckla, så många 

band jag aldrig hört talas om, så många 

skivor att leta upp. Peter har gjort ett 

otroligt arbete med att sammanställa 

denna bok, det enda som stör mig lite är 

att boken är skriven på engelska. 

– Det är så länge sen jag tog det beslutet. 

Jag antar att jag på ett tidigt stadium 

förstod att det skulle finnas ett intresse 

inte bara i Sverige. Jag är glad att jag tog 

det beslutet även om jag överskattade 

min förmåga att kunna uttrycka mig på 

engelska på ett korrekt sätt. 

Det innebär att skivsamlare runt om 

i världen nu letar efter samma plattor 

som jag och driver upp priserna. Det är 

definitivt inte bra för min ekonomi. (4) 

 


Jenka Jenkins, Vet Hut, vilken är 

din favoritbok? 

George Orwells 1984. Det är märkligt att 

den här dystopin fångar en så. Men en sveps 

med och börjar känna att det finns hopp. 

Men BAM, så kommer det där tröstlösa slutet 

som jag älskar att hata. Lika irriterande 

och hopplöst. Varje gång. 

Patrik Lundberg, författare, vilken 


Jonas Gardells Ett ufo gör entré. Ofta undrade 

jag varför jag inte räknades, inte spelade 

någon större roll. Så läste jag Gardell och ljusstrimmorna 

trängde igenom molnen. Världen 

växte. Eller som Juha berättar: ”Jag gick och 

gick och gick. Jag har inte slutat att gå.”

Så länge eran värld ser ut som den gör, 

vill jag va en sån som står utanför 

Can’t wait ’til ’78 

Thomas Wahlström 

Författaren och 

konstnären Thomas 

Wahlström 

har samlat låttexter 

från den första 

generationens 

punkband som påverkat 

och betytt 

något för honom. 

Det är fascinerande att bläddra igenom 

böckerna, som är uppdelade i kapitel 

utifrån vilka ämnen de handlar om, utan 

att höra musiken – så många kloka, tokiga, 

galna saker som vrålades ut. 

Jag tycker de här titlarna har flera förtjänster, 

dels att de låter texterna få stå för 

sig själva, men också för att de får mig att 

vilja youtuba alla de där banden jag inte 

riktigt kommer ihåg hur de låter, som The 

Wasps, The Fly’s, The Carpettes, Inferno, 

Watabout eller Råttorna. Men också för 

att jag blir inspirerad till att göra egna 

kapitel med de texter som har varit av 

betydelse för mig på ett eller annat sätt. 

Om inte det är ett toppbetyg så vet jag 

inte vad som är det. (3/3) 

 


Punk i Peking – Motstånd, attityd och 

mening 

Philip Lalander och Jonas Qvarsebo 

En utmärkt bok 

som jag sträckläste. 

Philip och 

Jonas växte upp 

med punken i 

Norrköping i 

slutet av 1970-talet 

och början på 

1980-talet. Och 

med hjälp av 

intervjuer och 

samtal vänner 

från förr har författarna tagit sig tillbaka 

till Pekings punkscen som den såg ut för 

drygt trettio år sedan, vad den betydde 

då och vad den kom att betyda senare 

i livet för dem som var en del av den. 

Författarna berättar och analyserar med 

så väl sprudlande entusiasm som mer en 

torrare akademisk hållning. (4) 

 


Birmingham 

City Baby – Surviving in Leather, 

Bristles, Studs, Punk Rock, and G.B.H. 

Ross Lomas med Steve Pottinger 

G.B.H. är ett band som jag inte följt speciellt 

noga. Jag dömde ut dem som poor mans 

Discharge ganska tidigt, men basisten från 

G.B.H. Ross Lomas har med Steve 

Pottingers hjälp skrivit en underhållande 

rockbiografi med ett 

rappt tempo. Steve har tidigare 

skrivit The Rest Is Propaganda 

med Steve Ignorant från Crass. 

− Både Steve Ignorant och 

Ross Lomas var lätta att arbeta 

med. Ross är en bra berättare. 

Jag blev bortskämd med många 

intressanta och roliga historier. 

Jag satt där och tänkte ”det 

här är rent guld!” Vad jag tror gör boken så 

trovärdig är Ross öppenhet om svåra tider i 

hans liv liksom roliga sådana. 

Livet är en fest 

Det märks att Steve har fått Ross att berätta 

allt. G.B.H. var ett partyband, de såg sin 

tillvaro som punkare som en enda lång fest. 

Ölen och spriten flödade och även diverse 

substanser gjorde sitt intåg. Ross är totalt 

partypunks 

ärlig med allt. Missbruk, pengaproblem, 

depression och arbetslöshet, men han upplevs 

aldrig som bitter. City Baby är skriven 

med glimten i ögat och med många sköna 

formuleringar. 

Blåstes på pengar 

G.B.H. lyckades aldrig få det där genombrottet 

som fick pengarna att rulla in i 

en strid ström. Det är säkert kul att 

festa 24/7 med sitt band, men någon 

måste hålla kolla på stålarna. De blev 

lurade på gage mest hela tiden och 

tjänade aldrig några pengar. 

De har idag även sålt av sina 

rättigheter från de första skivorna 

för struntsumman 10 000 pund. Den 

enda i bandets krets som gjorde ett 

bra karriärsbeslut var deras ljudtekniker 

som sa ja till att arbeta med ett 

långhårigt band från San Fransisco, samma 

band som G.B.H. tackade nej till att turnera 

med och dela skivbolag med. 

Bandet var Metallica och ljudteknikern Big 

Mick som är med Metallica än idag. 

City Baby är en läsvärd bok om vänskap 

och hur det är att spela i ett band som inte 

når de stora scenerna och du behöver inte 

ens gilla G.B.H. för att underhållas. (4) 

 


Lisa Bäckström, Fuck Frankie, 


Hjärnan darrar av Klara Wiksten. 

De 19 porträtten i serieformat av människor 

som befinner sig lite i samhällets marginaler 

får mig både att garva rakt ut och bli kramad 

hårt, hårt om hjärtat. Den är opretentiös, 

medmänsklig och bara så jävla bra. 

Ante Holmqvist, Astream, vilken 


Min favoritbok är Kortfattad inledning 

till den bärbara litteraturen av Enrique 

Vila-Matas. En vansinneshistoria som 

innehåller allt. Dadaism, självmord, ungkarlsmaskiner, 

konspirationer och små 

saker. Kort och bärbar.

Häng med 

till Dial House 

The story of Crass 

George Berger 

Så här regerade Crass-grundarna Penny 

Rimbaud och Steve Ignorant när de hörde 

Sex Pistols: 

”When Johnny Rotten proclaimed that 

there was ”no future”, we saw it as a challenge. 

We both knew that there 

was a future if we were prepared 

to fight for it.” 

Citatet är lysande. 

På två meningar sammanfattar 

Penny Rimbaud vad Crass handlade 

om under sina nästan tio år 

som band: gör det själv! 

Medan många band mest 

gapade om anarki och kaos 

och inte riktigt insåg vad den 

anarkistiska ideologin handlade 

om, kom ett anarkofredsband och levde 

som de lärde. 

Crass ”sålde” sig aldrig. De gav ut alla 

sina skivor på egen etikett. Ställde upp för 

andra band. Pratade bara med fanzines 

aldrig med mainstrempressen. 

Om detta berättar George Berger i den 

lysande biografin The story of Crass. 

Författaren tar oss med till kollektivet 

Dial House och låter oss höra hur resonemangen 

gick kring texter, musik och 

ideologi. 

Självkritisk diskussion 

Vi får följa Penny Rimbaud från hans tid 

i skolan på 1960-talet, till engagemanget 

i hippierörelsen under 

70-talets början till mötet med 

den betydligt yngre slashasen 

Steve Ignorant. 

Diskussionen är rakt igenom 

öppenhjärtig och självkritisk. 

The story of Crass är troligen 

den bästa ”punkbok” jag läst, gör 

det du också. Sedan kan du även 

plugga Penny Rimbauds självbiografiska 

Shibboleth - My revolting life 

samt samlingen Crass Love Songs, där 

bandets samtliga texter har publicerats. 

Glöm sedan inte bort att trycka in ”Penis 

Envy” i cd-spelaren. (5) 

 


Burning Britain 

– The history of UK punk 

1980-1984 

Ian Glasper 

Ian Glasper skriver i förordet 

hur hans liv förändrades 

när en kusin spelade 

Discharge tredje singel 

”Decontrol” för honom 

1980. Det klassiska mangelbandet finns 

naturligtvis med i den faktaspäckade boken. 

Hela tio sidor viks åt fenomenet Discharge 

– en sådan sak sätter liksom standarden på 

den här bibeln. 

Artiklarna bygger på såväl nya som gamla 

intervjuer och är rakt igenom en fenomenal 

läsning som är svår att lägga ifrån sig. 

”Burning Britain – The history of UK punk 

1989-1984” är full med spännande fakta och 

roliga anekdoter, foton och tips på skivor att 

börja med för novisen, kryddat med diskografier, 

ett kapitel om de viktigaste skivbolagen 

– som Riot och No Future. (4) 

 


The day the country 

died 

Ian Glasper 

Allt du någonsin velat 

veta om den brittiska 

anarkopunkscenen 

finns sammanställt på 

481 sidor i The day the 

country died. 

Det är en fascinerande 

och intressant läsning som Ian Glasper 

bjuder på. Han har intervjuat de flesta av 

banden som var en del av scenen mellan 

1980-84. 

Här finns bland annat Crass, Flux Of 

Pink Indians, Rudimentary Peni, Conflict, 

Chumbawamba, Amebix, Dirt, Icons Of Filth, 

Oi Polloi, Political Asylum, Instigators och 

naturligtvis Subhumans (som han har lånat 

titeln av). Inspirerande historiedokument 

om banden som ville mer än anarki och 

kaos. (4) 

 


Sanna Adbibzadeh, Crush & Create, 


Pråmdragarna av Fjodor Resjetnikov. Rysk 

klassisk litteratur är en solklar favorit-”genre” 

och Pråmdragarna var den första jag 

läste. Väldigt deprimerande och väldigt 

gripande. 

Inge Johansson, Against Me!, 


Dracula, av Bram Stoker. Har älskat den sen 

jag var barn. Läser den minst vartannat år. 

Förutom att vara en spännande historia, 

snyggt skriven i brev och dagboksform, så 

handlar den om att överleva döden, mental 

ohälsa och olycklig kärlek.

No more heroes - A complete history 

of UK Punk from 1976 to 1980 

Alex Ogg 

Frilansjournalisten Alex Ogg påstår i 

titeln att det här är den kompletta historien 

om åren 1976 till 1980. Jag tycker det 

är helt rätt att våga slå på trumman och 

vara stor i käften – men då bör man ha 

fog för det. Alex Ogg har det inte. Några få 

exempel: Crass är inte med. Posion Girls 

är inte med. Cockney Rejects är inte med. 

Samtliga släppte plattor innan 1980. 

Vad Ogg däremot dokumenterat är de 

band vi kan kalla för 

-77. Och här finns 

naturligtvis tradiga 

texter om Sex Pistols 

och Clash och Buzzcocks 

och alla andra 

namn som kom med 

den första vågen. 

Men No more heroes 

är ingen dålig bok 

när författaren gräver 

ner sig djupt i punkhistorien och kommer 

upp med för mig helt okända namn. Det 

finns säkert runt hundra sådana här och 

jag vill slänga mig över datorn och googla 

namn som Blak Flag, Jet Bronx and the 

Forbidden och Pete the Meat and the 

Boys. 

Här har Oggs gjort ett imponerande 

arbete och för alla 77-punks därute 

kommer denna avhandling att ge gåshud. 

Vi andra kommer läsa den med god 

behållning. Inte från pärm till pärm. Men 

som ett lexicon att slå i medan potatisen 

kokar. (3) 

 


Svensk punk 

1977-1981 

Varför tror du 

vi låter som vi 

låter… 

Peter Johansson, 

Pär Wickholm, 

Benke Carlsson 

En gedigen 

tegelsten som utförligt berättar om den 

svenska punkscenens första år i Stockholm, 

Götebog och Malmö/Lund. Författarna 

har intervjuat de som var med och 

kryddat med bilder, fanzineomslag och 

tidningsartiklar från förr. Svår att lägga 

ifrån sig när en väl börjat läsa. (4) 

 


Micke skriver 

om Ultrahuset 

Ultrahuset i Handen var ett klassiskt 

punkhak under 1980-talet där 

såväl Black Flag och KSMB som 

Raw Power och Disaccord spelade. 

Och där Tompa Eken satte 

bullen på punkkartan. Nu ska Ultrahuset 

bli bok. Fanzinemakaren 

och eldsjälen Micks Ström håller i 

pennan. 

– Jag har länge tänkt att skriva någon form 

av punkdokumentär. Min första tanke var 

att skriva om punken från 1977 till idag, 

men det kändes mer eller mindre omöjligt. 

Ett tag var tanken att skriva om flera 

ställen i Stockholm, som Ultra, Pinkruset, 

Vita Huset och Hunddagiset. Men det var 

till slut Ultra som fångade mig. Det finns så 

många berättelser därifrån och det var så 

många fantastiska band som spelade där. 

Historien om Ultra kommer att berättas 

i kronologisk ordning. Men Micke kommer 

även att fånga upp andra delar av 

Punksverige i boken. Det kommer att bli 

ett kapitel om punken mellan 1979-1988 

och ett annat kapitel kommer att vikas åt 

Göteborgsscenen. Han kommer att skriva 

lite om hardcorepunken och en del om 

musikföreningslivet som frodades då. ”Det 

blir inte bara ett nostalgiskt dokument 

över Ultrahuset”, säger Micke. 

Han har i dagsläget skrivet en hel del men 

säger att det är mycket kvar. En stor del av 

tiden går till research och intervjuer. 

– Det är svårt att få ihop allt, men samtidigt 

är det jävligt roligt. Jag har ju ingen 

erfarenhet av att skriva böcker så jag vågar 

inte riktigt säga hur lång tid det kommer 

att ta. 

Söker sina rötter 

Micke föddes samma år som Kulturföreningen 

Ultra bildades, 1979, och har själv 

ingen konkret relation till Ultrahuset. 

– Men jag kommer från Haninge och den 

första spelningen jag var på (1991) arrangerades 

av Mera Hitlåtar med Tompa Eken 

och det gänget. Jag hann med Hunddagiset 

några gånger innan verksamheten där 

lades ner. Så min relation har varit mycket 

större till det som kom efter Ultra. Det är 

därför jag vill gräva i den här perioden. Det 

är lite som att släktforska och söka sina 

rötter. 

 


Micke om sig själv: 

Jag brinner för punken. Men på grund av 

kass psykisk hälsa har jag inte varit på så 

många spelningar de senaste åren. Jag har 

däremot varit aktiv med mitt fanzine sedan 

länge, jag har varit med och släppt några 

skivor, ordnat turnéer åt Spotlicks och franska 

Filthy Charity, tidigare även spelat 

i diverse band och släppt samlingskassetter. 

I övrigt börjar jag krypa upp mot 40 bast, 

lever ett rätt stilla liv med familjen och älskar 

Hammarby. Jag tror inte att min passion 

för att promota mindre band på olika sätt 

kommer att dö ut. 

Jenny Högström, kulturskribent, 


Carl-Henning Wijkmarks debutroman 

Jägarna på Karinhall från 1972 är en av 

mina absoluta favoriter. Porr, nazister och 

humor – den har allt. Dessutom är den både 

välskriven och underhållande. En regelrätt 

hit, med andra ord! 

Johan Hallgren, Monument, vilken 


En som träffat hjärtat och hjärnan genom nålsögat 

är Tomma burar av Tom Reagan. Tom 

resonerar på ett sinnrikt och träffande sätt 

angående djurrätt utan att fördöma eller måla 

världen i svart och vitt. Fantasifull och mångbottnad 

diskussion som berör och påverkar.

Jag älskar den pojken 

Bosse Löthen 

Få böcker har berört 

lika djupt och hårt 

som Bosse Löthens 

självbiografiska Jag 

älskar den pojken. 

Bosse är tolv år och 

bor i en av Stockholms 

förorter, han mobbas och tvingas 

slåss var och varannan dag. Musiken ger 

honom kraft och styrka. Snart träffar han 

en dubbelt så gammal man som öppnar 

upp dörren till punken för Bosse. Tillsammans 

spelar de i samma band – ett av de 

första svenska punkbanden: Skabb. 

Priset Bosse tvingas betala är dock 

högt. Mannen (sångaren) är pedofil och 

förgriper sig sexuellt på den unga pojken 

systematiskt. Bosse Löthen tar dig med på 

en resa du inte kommer att kunna släppa 

när du läst färdigt. Jag kunde inte öppna en 

ny bok på månader efter denna. Den berör 

fortfarande. (4) 

 


Backstreet boys 

are here to stay 

Cockney Reject - My life of music, 

football and blood 

Jeff Turner, Gary Bushell 

Cockney Rejects från Londons 

East End var under några korta 

år i början av 1980-talet det 

absolut hårdaste och bästa den 

brittiska punkscenen hade att 

erbjuda. 1980 gav de ut två (!) 

briljanta fullängdare, Greatest 

Hits Vol 1 och 2 innan det började 

gå utför för bandet i och 

med ett mer hårdrocksrelaterat 

sound. 

Morrissey, Ozzy Osbourne, 

John Peel och Joe Strummer 

hette några av fansen. 

I boken ”Cockney Reject - My 

life of music, football and blood” 

redogör sångaren Jeff “Stinky” Turner 

tillsammans med journalisten Garry Bushell 

om alla turer kring bandet och hur hårdföra 

West Ham slagskämpar på bara ett några år 

förvandlades till avslappnade hippies. 

Det finns några episoder som verkligen sticker 

ut, som det vidriga våldet som exploderar i 

Birmingham när 200 skinheads 

och huliganer från de lokala 

klubbarna Aston Villa och City 

hade bestämt sig för att täppa 

till truten på Cockney Rejects en 

gång för alla och där konsertlokalen 

förvandlas till en skådeplats 

för ett regelrätt gatukrig 

Och naturligtivs berättelsen om 

en fullständigt galen Usa-resa. En 

saftigt påtänd Roger Rogersson 

(Circle Jerks) håller Cockney Rejects 

som gisslan under pistolhot 

i Los Angeles. Allt för att bandet 

inte skulle kunna fly utan att först 

ha spelat sina klassiker... (4) 

 


Ny Våg – Svensk 

Punk/New wave/ 

Synth 1977-1982 

Peter Kagerland 

Storslagen bok om 

svensk punk (och 

lite annat). Över 500 

bandtexter, diskografier, 

artiklar, foton gör 

Peter Kagerlands bokdebut oumbärlig 

för alla som vill veta lite till om en spännande 

period i svenskt musikliv. Det är en fröjd 

att på måfå slå i boken och läsa om alla de 

banden du inte hade en aning om hade funnits. 

Det tog Peter tio år att sammanställa 

Ny Våg. Vi borde vara oändligt tacksamma 

att han tog sig den tiden. (5) 

 


Only anarchists are 

pretty – The early 

days of Sex Pistols 

Mick O’Shea 

Jag gillar titeln, men 

det är också allt. 

Varningsflagg för den 

här aptrista skönlitterära 

tolkningen av Sex 

Pistols första år. Sida 

upp och sida ner är fylld med bluddrig, helt 

meningslös, konversation. (1) 

 


Lisa Nylund, Nars, vilken är din 

favoritbok? 

Serieboken Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm. 

Hon skildrar vardagslivet i Malmö med funderingar 

om relationer, skadedjur, plånbokskondomer, 

punkproblem och hur man hanterar 

att få hjärtat krossat. Helt ogenerat och hög 

igenkänningsfaktor. 

Martin Andersson, Strindberg som 

tortyr, vilken är din favoritbok? 

New York-trilogin av Paul Auster. Läsaren 

involveras och det blir svårt att skilja på 

fiktion och verklighet i dessa tre täta psykologiska 

historier. Auster lyckas skickligt 

väva berättelserna till en kuslig och mystisk 

helhet som är svår att värja sig emot.

Ebba Vikdahl, 

Matriarkatet, 

vilken är din 

favoritbok? 

Kunskapens frukt 

som är en seriebok 

av Liv Stömquist, är 

absolut en favorit. 

Hennes serier är 

träffsäkra, utbildande, allvarliga och 

roliga. Boken kretsar kring det kvinnliga 

könet och hur samhällets har sett på det 

genom tiderna. Alltså; hur en massa gubbar 

har bestämt vad det är, vad det ska 

användas till och när det får synas. Jag 

läste den rakt igenom och hann känna 

massor av känslor. Jag blev både ledsen 

och förbannad över hur historien, och 

samtiden, har behandlat kvinnor och det 

kvinnliga könet som skit. Samtidigt blev 

jag så otroligt glad och tacksam över att 

den här boken finns. Det känns som en 

typ av upprättelse på något vis. Sedan 

har jag ju skrattat en hel del! Det är med 

komiken som budskapet förmedlas starkast, 

och komik finns det gott om! 

Serierutorna är tagna från ”Vivelsallad”. 

Ramon Calvo, 

Lukinzine, 


favoritbok? 

Subcomandante Marcos 

”Från Sydöstra 

Mexikos Underjordiska 

Berg”. Detta är en 

bok jag kan återkomma 

till mest på grund av att den ger oss 

i väst en ärlig chans att genom Marcos 

olika men ack så målande berättartekniker 

förstå indianerna i Chiapas situation. 

Ilskan är en gåva som får en att skrika 

”Ya basta!”. 

Gapflabb 

Frank Bergsten har en bakgrund 

som trummis i band som Rövsvett 

och 16 Blåsare utan hjärna, dessutom 

var han i högsta grad delaktig 

i det utmärkta fanzinet Fetvadd. 

I våras kom hans debutbok, ett 

seriealbum, ”Vivelsallad”. 

Johanna 

Berndtsson 

Comminor, 


favoritbok? 

Jag fick frågan och 

tänkte att det här blir 

kul! Ett dygn senare 

låg jag i fosterställning 

med ångest och brölade ”jag KAN 

inte välja bara EN!”. För jag läser och 

lyssnar på väldigt mycket böcker. Så 

för att vara rättvis väljer jag en av alla 

favoriter nämligen Harry Potter. Som 

ungdom tyckte jag att världen var ganska 

ful och meningslös, och inte minst 

oförståelig, så bara tanken på att det 

fanns en alternativ värld där ute – mitt 

ibland oss – var kittlande och resulterade 

i många och långa dagdrömmar. 

Jag har heller aldrig gråtit så mycket till 

en bok som när jag som 15-åring läste 

Harry Potter och Fenixordern där Sirius 

dör. Eller för den delen hatat en fiktiv 

figur så mycket som jag hatade (och än 

idag hatar) Dolores Umbridge. 

– Det kändes kul och konstigt på samma 

gång. Knappast oväntat eftersom jag visste 

att boken skulle ges ut, men lite skruvat att 

ge ut en bok när man är över femtio. Jag började 

med kladdandet bara för att, tja, ha kul 

helt enkelt – som någon form av terapi. 

Frank hade aldrig några planer på att 

serierna skulle publiceras i bokform. Men 

hans granne tyckte annorlunda. Grannen var 

Magnus Grehn (känd punkprofil som bland 

annat sjöng i 16 Blåsare utan hjärna) som är 

verksam i förlagsbranchen. 

– Han vill ge ut mina grejer och här är vi 

nu. 

Gary en favorit 

Jag läste boken med stor behållning och ett 

par rejäla gapflabb visade på hög högstanivå. 

När jag läste tänkte jag på en vassare och 

absurdare Gary Larson, sedan noterade jag 

det är en av dina favoriter. Vad gillar du hos 

Gary? 

– Precis det du säger, absurditeten. Jag har 

faktiskt inte läst något av honom på skitlänge, 

men han är helt klart en inspiration 

– det vore löjligt att säga något annat. 

Vad inspirerar dig annars? 

Signering 

av samlarkort. 

En näve 

vivelsallad. 

Frank tecknar i paint.

& absurditeter 

Frank 

i replokalen 

1984. 

Rövsvett Ultrahuset 1985. 

– Livet! Nä, ursäkta det skitnödiga svaret 

men det mesta man ser och hör och läser. 

Det kan vara något som någon säger på tv 

och så börjar jag tänka ”what if…”. Det händer 

saker på vägen och skämtet blir något 

helt annat än vad det var tänkt från början. 

Orden viktiga 

Frank sitter vid datorn och jobbar. Han har 

nästan aldrig någon färdig idé utan börjar 

skissa, oftast ansiktet först. Han värker 

aldrig fram något, om inget flödar lägger han 

arbetet åt sidan och plockar 

upp det vid ett senare tillfälle. 

– Det är då det här skämtet 

om Sylvia Vrethammar plötsligt 

kan handla om bältdjur 

på rullskridskor. Låt det bli 

som det blir. Det är samma 

sak med texten, den får bara 

komma. På ett vis är orden 

roligare då jag alltid gillat att 

skriva, men det är samtidigt 

svårare. Gubbarna/tanterna 

är grunden men texten ska ju skruva till det 

och förhoppningsvis höja skämtet. 

Affe, Rylle Röv och Jesus 

Han började teckna serier tillsammans med 

Rylle Röv (ex-Rövsvett och Fetvadd) någon 

gång på 1980-talet. 

– Extremt icke-avancerat: bläckpenna på 

rutat papper. Tre rutor med absolut ingen 

handling. Vissa grejor har dykt upp i fanzines 

tror jag. ”Affe går i trappan” från ”Jesus 

”Lite skruvat att 

ge ut en bok när 

man är över femtio. 

Jag började 

med kladdandet 

bara för att, tja, 

ha kul helt enkelt 

– som någon form 

av terapi. 

var en tomte”-singeln är ett annat exempel. 

Mange Grehn var inne på att ge ut de gamla 

grejorna men kvaliteten satte stopp för det. 

Det som jag håller på med nu ramlade jag in 

på tidigt 2015. 

Punken fortfarande viktig 

Frank är i dag 52 år och har bott i Tranås 

nästan hela sitt liv. Han säger sig tillhöra 

skaran av människor som inte har levt ett 

jättespännande liv eller ”blivit” något. Jobb 

har blandats med arbetslöshet och kurser 

som inte lett till någonting. 

Idag är Frank sjukskriven på 

obestämd tid, som så många 

andra. Punken har alltid varit 

en stor del av hans liv, men 

idag ser han sig främst som 

en ”glad, passiv lyssnare/ 

konsument”. 

– Jag försöker hänga med 

så bra jag kan. Läser på nätet, 

lyssnar, beställer gammalt 

som nytt. Sedan är det ju 

självklart att man inte är med lika bra nu 

som när man var tjugo. Det var i alla fall kul 

att man tänkte ”undrar om jag lyssnar på 

punk när jag är trettio” när man var yngre, 

och så sitter man här och beställer Green 

Beret, Sunshine Ward, Impalers, Gas Rag och 

allt vad det heter. Så kan det gå. 

 

Mikael Sörling

Arvid Karlsson, 

Kronofogden 

Varför blev du bibliotekarie? 

– Därför att alla är välkomna 

till biblioteket och 

de flesta (besökare) är 

glada när de kommer dit, 

till skillnad från typ alla 

andra arbetsplatser. Jag 

jobbar dessutom ensam 

på filialbibliotek vilket gör att jag bestämmer 

själv. I Gävleborg där jag jobbar arbetar 

vi med något som kallas HelGe-biblioteket, 

vilket innebär att alla bibliotek i regionen 

samarbetar och skickar böcker regelbundet 

till varandra och har samma databas. 

Detta betyder att den lilla by där jag jobbar 

faktiskt har samma utbud som stadsbiblioteket 

i Gävle, och det är det typ det närmaste 

solidaritet jag kan se i vårt snedvridna 

individsamhälle. Dessutom har alla invånare 

i regionen rätt till fjärrlån (alltså att låna och 

få böcker levererade från bibliotek utanför 

regionen) av alla böcker som inte finns i vår 

katalog gratis. 

Vad gör du på jobbet? 

– Det är olika grejer. Jag lallar med skolelever 

på dagarna och locals/allmänheten 

på kvällarna, så det blir mycket boktips och 

söka i vårt dataprogram, ställer upp böcker, 

köper/slänger böcker och möblerar om i 

bibblan. 

När började du läsa böcker? 

– Jag har alltid läst serietidningar, så länge 

jag kan minnas. Böcker har jag alltid läst 

då och då, förutom på högstadiet tror jag. 

Jag började läsa böcker mer fokuserat/ 

regelbundet när jag flyttade till Norge och 

jobbade för typ tio år sen. Jag läser fortfarande 

alla serier jag kommer över! 

Vilken bok med ”punktema” tycker du 

bäst om? 

– Ny våg av Peter Kagerland, Chelsea horror 

hotel av Dee Dee Ramone, Buddy does 

Seattle av Peter Bagge (i och för sig grunge 

men men) & Da pønken kom til Lefsevika av 

Christopher Nielsen och förstås Jag älskar 

den pojken av Bosse Löthen. 

Vilken är dina 3 favoritböcker? 

– Svårt... Tre som berört mig mycket i alla 

fall: Håkan Nesser - Skuggorna och regnet. 

Vilhelm Moberg - Utvandrarnasviten. Henrik 

Bromander - Smålands mörker 

Magnus Grehn, fd Rea Respirator 


– Jag blev det mest av 

en slump, jag var och är 

fortfarande väldigt kulturintresserade. 

Jag hade 

läst ett gäng fristående 

kurser på universitetet i 

historia och litteraturvetenskap, 

sedan sökte jag mig till bibliotekshögskolan 

som jag gick ut 1994. Jag 

blev bibliotekarie på grund av en passion 

för litteratur, kultur och folkbildning. Ett 

jäkligt roligt jobb. 


– Det beror på om du jobbar på ett skol-, 

folk- eller universitetsbibliotek. Samt 

storleken och hur många anställda som 

arbetar på biblioteket. Jag jobbar på ett rätt 

litet bibliotek - Tranås stadsbibliotek. Jag 

jobbar i informationsdisken med referensfrågor, 

plockar beställningar, ansvarar 

för inköp av böcker till vissa ämnen, har 

hand om vuxenstudenter. Är även socialbibliotekarie 

och servar med litteratur till 

servicehus till exempel. Jag har hand om 

rätt mycket programverksamhet - föreläsningar, 

musik etcetra. Är även ansvarig för 

utställningar. Eftersom din tidning skriver 

om punk så kan jag nämna att vi hade 

en stor utställning från oktober 2014 till 

januari 2015 - Punk i Tranås. Vi samarbetade 

med Folkrörelsearkivet i Jönköping 

som dokumenterade och ordnade med en 

Peter Gällman, Chaotic Disorder 


– Jag är inte utbildad 

bibliotekarie, utan 

har halkat in på ett 

bananskal genom 

att arbetspröva som 

biblioteksassistent. 


– Jag jobbar mycket med transport då vi 

har ett samarbete med övriga bibliotek i 

länet där man gratis kan beställa böcker. 

Jag jobbar också med dagstidningar, post, 

bokuppsättning, utlåning och återlämning. 


hemsida och Jönköpings länsmuseum som 

hjälpte till med utställningen. Tranås kommun 

ställde även upp med hjälp till utställningen. 

Studiefrämjandet, Tranås kommun 

och Rocksyndikatet hjälpte till med våra 

tre spelningar samband med utställningen. 

Utställningen gav ringar på vattnet och det 

blev även en punkutställning i Jönköping 

(Tranås) och i Linköping en egen som var 

inspirerad av vår. Kolla in hemsidan och 

Facebook. 


– I barndomen började jag läsa barnböcker 

och serier. Jag hoppade över ungdomsböcker 

och gick rakt på vuxenböcker i de tidiga 

tonåren. När jag var 16-17 år blev jag en 

fanatisk litteraturläsare. Nu är jag bortom 

all räddning och drunknar i böcker. 


bäst om? 

– Henry Rollins - Get in a van, Peter Kagerland 

- Ny Våg, Robert Lagerström - Freak 

- en bok om Freddie Wadling. 


– Henry Miller - Kräftans vändkrets, Alfred 

Döblin - Berlin Alexanderplatz, Fritiof Nilsson 

Piraten - Flickan med bibelspråken 

Fotnot: Magnus driver idag ett litet förlag som 

släppt Frank Bergsten (Rövsvett) - Vivelsallad 

(serier) Anthony Jones - Episoder och fragment 

(gammal punkare från Wales) 

– Jag började läsa i 5-årsåldern. Det var 

väl mest serietidningar i början, men jag 

började gå på biblioteket efter något år. 


bäst om? 

– Det får bli två: Trapped in a scene av Ian 

Glasper och American Hardcore av Steven 

Blush. 


– Jag är musikhistoriskt intresserad och läser 

mycket sådan facklitteratur. Det får bli 

Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet 

av Patrik Vretblad, Svensk jazzhistoria 

av Erik Kjellberg och Från Tyska kyrkans 

glansdagar av Tobias Norlind.

Peter Hirseland, fd Svart Snö 


– Jag växte upp på bibliotek. Min mamma 

jobbade som biblioteksassisstent när jag var 

liten och jag gick ofta dit direkt efter skolan 

och väntade på att hon skulle sluta. För att ha 

något att göra medan jag väntade så lyssnade 

jag på skivor. På den tiden så hade biblioteket 

vinylskivor och i Åkersberga fanns det tre 

punkplattor som jag lyssnade på om och om 

igen. Ramones ”Road to Ruin”, Clash ”Give em enough rope” och 

samlingsplattan ”Svensk pop” med Kriminella Gitarrers gamla hit 

”Knugen skuk”. Där satt jag med lurar, helt förtrollad av musiken 

och så fort den var slut ropade jag ”Vänd!” till bibliotekarierna 

som snällt vände sida. När jag sen började plugga på universitetet 

så var det kulturvetarlinjen som gällde mest för att det verkade 

intressant. När jag sedan upptäckte att det inte stod arbetsgivare 

i kö för att anställa kulturvetare så beslöt jag mig för att skaffa ett 

yrke inom kultur där det faktiskt finns jobb att söka. Då blev det 

bibliotekarie. 


– Jag är bibliotekschef i Sandvikens kommun så det är inte så 

mycket vanligt biblioteksarbete längre, men det är roligt. Jag 

leder en enhet med cirka 25 anställda så det är mycket personalfrågor 

men annars är mitt huvudsakliga uppdrag att utveckla och 

leda biblioteksverksamheten 


– Ganska sent. Jag var helt inne på serietidningar långt upp i tonåren. 

Jag samlade på skräckserier som Chock och Gravmannen, 

men störst var Marvel Comics och Spindelmannen. Jag är precis 

som klichén i ”Stupid Songs” av Dayglo Abortions ”I Learned alot 

from Peter Parker about dealing with the World”. Min första 

favoritförfattare var Stephen King och när jag läst alla hans böcker 

så snöade jag in på Science Fiction. Något som jag uppskattar 

än idag. 

Vilken bok med ”punktema” tycker du bäst om? 

– Jag läste precis ut Ross Lomas bok om GBH och den var jättebra. 

”The rest is propaganda” av Steve Ignorant var bra. Bosse Löthéns 

”Jag älskar den pojken” är snorbra också. Punken är mer en fond 

till en annan historia, om övergrepp och att växa upp i Stockholm, 

i den. 


– Det är omöjligt att säga. Jag läser sällan om böcker. Jag loggar 

alla böcker jag läser på goodreads.com så den som är intresserad 

av vad jag läser och hur jag betygsätter det jag läser är välkommen 

att följa mig där. Några av de böckerna som sticker ut mest 

på senare tid är Jonathan Franzens Frihet, Vilhelm Mobergs Din 

stund på jorden och Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten. 

Kollaps - Livet vid civilisationens slut av David Jonstad är så jäkla 

bra att jag brukar köpa på mig exemplar att ge bort med jämna 

mellanrum 

Thomas C Ericsson, 

Den Blinde Argus 


– Jag har alltid varit mer intresserad av ord 

än musik. Och jag gillar att arbeta med litteratur 

i olika former. Har i över 30 år hållit på att 

producera både tidskrifter och böcker genom 

Den Blinde Argus och Bokförlaget Megafon. 

Och i biblioteksarbetet får man hålla på med 

flera olika aspekter av litteraturen. 

Vad gör en bibliotekarie? 

– Som bibliotekarie på ett folkbibliotek är man mycket av en 

kulturell diversearbetare. Förutom det mer traditionella arbetet 

med bokbeställningar, skyltning, reservationer med mera så 

får man jobba med utställningar, programverksamhet, hemsidor, 

marknadsföring av olika verksamheter. 


– Det stora läsintresset började nog på högstadiet, då läste jag 

mest deckare. På gymnasiet fick man upp ögonen för mer klassiker, 

som Hemingway, Kerouac, Kafka, Cohen med flera. Sedan 

blev det mycket Lundell, Östergren, Sture Dahlström. Ofta 

hittade man litterära referenser i musiken man lyssnade på, 

sen gick man till biblioteket och lånade. Det var på gymnasiet 

jag började läsa poesi. Hittade en antologi med dikter av Bruno 

K Öijer, Eric Fylkeson, Eva Runefelt med flera. De skrev med ett 

språk som jag inte kommit i kontakt med tidigare. Det öppnade 

mina ögon på vid gavel och gav mig en nästan berusande 

upplevelse. 

Vilken bok med ”punktema” tycker du bäst om? 

– Senaste åren har det kommit många böcker om punk och nya 

vågen. Inte minst många biografier om/av Freddie Wadling, 

Kajsa Grytt, ”Svensk Punk 1977-81 - varför tror du vi låter som 

vi låter” är den kanske mest läsvärda. Innehåller massor av 

intervjuer med betydelsefulla personer från denna tid (Henrik 

Venant, Kajsa Grytt, Freddie Wadling, Bosse Löthen, Fjodor 

med flera) Peter Kagerlands omfattande uppslagsverk ”Ny 

svensk våg : svensk punk/new wave/synth 1977-1982” är ju 

ett måste i varje musikälskares hemmabibliotek. 

Vilka är dina 3 favoritböcker? 

– Det är en omöjlig fråga att besvara. Läsupplevelsen är så 

beroende av vilket humör man är på och i vilken fas i livet man 

befinner sig. Men tre böcker om musik som jag gillar mycket 

är Bob Dylans memoarer, otroligt välskrivna. NME journalisten 

Tony Parsons ”I huvudet på Tony Parsons” där han samlat sina 

bästa krönikor, bland annat flera från punkerans begynnelse. 

Och så förstås den enastående rösten Billie Hollidays ”Lady 

sings The blues”. Hennes livshistoria är smärtsamt bra skildrat. 

Fotnot: När jag frågade Thomas om medverkan svarade han: ”Jag 

är ju ingen riktig punkare utan mer en ”postpunkare” som snöade 

in på den svenska nya vågen mellan 78-84 (typ) med Commando M 

Pigg, TT Reuter, Garbochock, Perfekt alibi med mera.” Jag svarade 

att postpunkare också var välkomna i spalterna.

Hardcoreikonen Henry Rollins har varit aktuell i snart 40 år, som sångare 

i Black Flag och Rollins Band, som spoken word-artist, som författare, 

som debattör, som skådespelare. Mikael Ekström har ställt några synnerligen 

relevanta och intressanta frågor till Henry. 

Välkomna till 

ROLLINS 

FRISTAD 

Varför började du skriva? 

– Jag började skriva på grund av ensamhet 

och utanförskap. Det var smärtan som fick 

mig att skriva. Inledningsvis började jag 

skriva dagbok för att hålla koll på saker som 

hände. Världen rörde sig snabbt omkring 

mig hela tiden och det var en bra idé att försöka 

få ner en del av det på papper. Skrivandet 

blev en fristad. 

Hur kändes det när du höll i din första 

bok? 

– Det var ganska häftigt, men det var inte 

en glädje som varade så länge. Efter att jag 

kom över den initiala förvåningen över det 

hela, insåg jag att jag var tvungen att sälja 

dem. Det var mitt företag och helt plötsligt 

hade jag ungefär tusen pocketböcker i lådor 

som jag var tvungen att sälja. På något sätt 

lyckade jag med det. 

Varför startade du ett eget bokförlag? 

– Jag insåg att inget bokförlag skulle ge ut 

mina böcker, så varför vänta på ett refuseringsbrev. 

Jag var på ett oberoende skivbolag, 

vi gjorde allting själva, så jag tänkte att 

det inte skulle vara så annorlunda än att 

göra skivor. Det var i stort sätt samma sak. 

Det var lager, distribution, hitta din publik, 

och så vidare. 

Foto: Ia Hammar 

”Jag säger ja först och 

frågar sedan vad det 

handlar om. Jag har 

lärt mig att om du 

inte är så begåvad, så 

måste du vara anpassningsbar. 

Detta är hur 

jag lever mitt liv. Jag 

bara kastar mig in i 

nya projekt.” 

Du har publicerat en hel del böcker och 

skivor, är det svårare att få inspiration 

idag jämfört med när du började? 

– När jag var yngre så fanns det så mycket 

som hände runt omkring mig som jag kunde 

skriva om. Jag var ung så jag kunde fånga allt 

detta i presens, i nutid, det var inte minnen 

som jag var tvungen att minnas, det var 

mitt liv i realtid. Nu när jag är äldre är det 

mer utmanande att berätta olika historier, 

eftersom jag måste vara noga med att inte 

upprepa idéer eller att inte utvecklas. Detta 

är en av anledningarna jag kastar mig in i 

nya situationer som tvingar mig att komma 

till nya slutsatser. Jag vet hur man skriver en 

bra mening, så jag måste arbeta hårdare nu 

eftersom jag inte är imponerad av mig själv. 

Detta gör att jag verkligen måste pusha mig 

framåt. Dessutom, när du läser någon som 

verkligen kan skriva, inser du hur medioker 

du är. Tack och lov så får det mig att försöka 

bli bättre. 

Vad är ditt stoltaste ögonblick som konstnär? 

– Stolthet är inte något jag är intresserad 

av. Jag är inte stolt över vad jag har gjort. Jag 

gör bara en sak, avslutar det och gör sedan 

något annat. Jag har känslor av lättnad, 

korta känslor av upprymdhet i slutet av ett

Foto: Ia Hammar 

”Du kan ha talang, men om det 

inte finns något verkligt som 

driver dig, då kommer allt du 

gör vara en ihålig gest. Jag är ett 

perfekt exempel på detta. Jag har 

inte mycket talang, men jag har 

fyra lastbilslaster med ambition.” 

Henry och jag 

Jag var rätt sent på det. Black Flag hade 

haft sin tid när jag till slut kom i kontakt 

med Henry Rollins. Jag läste 

om Henry i Kerrang 1992 och köpte 

strax därpå hans spoken word-skiva The 

Boxed Life. 

Den påverkade 

mig 

enormt. Helt 

plötsligt 

öppnade sig 

Henrys värld 

för mig; han 

berättade 

om sitt liv 

och sina 

iakttagelser 

med en värme och humor som 

tilltalade mig på alla sätt. The Boxed Life 

lyssnade jag på fram och tillbaka under 

flera månader och än idag kan 

jag vissa av episoderna utantill. 

Jag försökte ta mig an hans musik 

med Rollins Band, men fann 

den ganska ointressant och när 

jag till slut fick tag på en Black 

Flag-skiva var inte Henry sångaren. 

Det dröjde till 2000 innan våra 

vägar möttes igen, då via ett SVT-program 

om Henry och alla hans projekt. 

Det var en ytterst sympatisk person som 

porträtterades och jag köpte direkt ett par 

av hans böcker som jag slukade. Henry 

talade till mig och gav mig styrka och hans 

jävla anamma fick mig att på allvar börja 

skriva själv och ge ut mina egna böcker. Jag 

nöjde mig inte med det, jag skrev artiklar, 

noveller, publicerade dem lite här och var, 

gav ut min musik och lät inte något eller 

någon hålla mig tillbaka. Så fort ett projekt 

var klart satte jag igång med nästa, kunde 

Henry så kunde jag. Det låter kanske 

pretentiöst, men utan Henry skulle jag inte 

varit där jag är idag. 

 


projekt, men de får mig bara att vilja hoppa 

på nästa projekt. 

Kan du guida oss genom en typisk Henry 

Rollins dag? 

– Om jag inte är på turné, så går jag upp så 

tidigt jag kan. Jag brukar träna och går sedan 

till kontoret. Jag har nästan någon form av 

media skyldighet varje dag. Jag ser till att få 

det gjort och träffar sedan min assistent och 

vi går igenom vad som händer under dagen. 

Jag gör en hel del röstarbete för olika filmer, 

så ibland är jag i bilen och på väg till två 

studios om dagen. Om det inte är det, så är 

det arbete med någon bok, oftast redigering. 

Varje vecka sänder jag ett radioprogram, 

jag skriver en veckospalt för en LA baserad 

tidning och en månatlig kolumn för Rolling 

Stone Australien, så jag måste hålla på med 

allt detta. När jag är klar för dagen lämnar 

jag kontoret, äter och brukar sedan gå till ett 

café för att skriva i 1-2 timmar. Sedan tillbaka 

till huset, lyssnar på musik och arbetar 

med lite andra saker, läser, försöker sova. 

Det är svårt att sova. 

Du är sångare, författare, skådespelare, 

en spoken word legend, du har haft ett 

eget tv-program och du har turnerat världen 

över, är det något du fortfarande inte 

har gjort som du vill göra? 

– Inget jag kan komma på. Jag är en opportunist. 

Jag hoppar på vad som hamnar i 

min väg. Jag kommer från arbetslivet med 

minimilön, så jag säger ja till jobb. Vill du 

vara med i en TV-show? Ja. Kan jag vara med 

i två? Jag säger ja först och frågar sedan vad 

det handlar om. Jag har lärt mig att om du 

inte är så begåvad, så måste du vara anpassningsbar. 

Detta är hur jag lever mitt liv. Jag 

bara kastar mig in i nya projekt. 

Vad skulle du säga till någon som är intresserad 

av att bli författare eller någon 

slags konstnär? 

– I slutändan måste du komma från något 

verkligt. Du kan ha talang, men om det 

inte finns något verkligt som driver dig, då 

kommer allt du gör vara en ihålig gest. Jag 

är ett perfekt exempel på detta. Jag har inte 

mycket talang, men jag har fyra lastbilslaster 

med ambition. Du behöver inte oroa dig 

över att vara ”bäst”, eftersom i konst är det 

ett konstgjort uttryck. Vem är den ”bästa” 

artisten? Det är en löjlig fråga. Om du kan 

vara äkta, är du på rätt väg. Resten är talang, 

se saker på ett annorlunda sätt och lägg ner 

tid. Det är vad som vanligtvis sållar bort en 

massa människor. De kan inte hantera hur 

mycket arbete det är. Om du vill ha ett enkelt 

liv, bli bankir. 

 

Mikael Ekström

Tova 

Sarah 

Sedan starten 2012 har Klubb 

Antisocial befäst sin position 

som en stabil fixare av kvalitetsspelningar 

i Stockholm. Klubben 

har huserat i ett flertal olika 

lokaler och arrangerat klubbspelningar 

i första hand inriktade 

mot punk och Oi!. Ett drygt 

tjugotal arrangemang har det 

hittills hunnit bli med såväl mindre 

inhemska band som större 

utländska, liksom förfester och 

valvakor inför både PSK-festivaler 

och Manifestgalor. Bakom 

klubben står Lollo, Tova, Jessica 

och Sarah. Turist i tillvaron ställde 

dom mot väggen. 

Hur började det här? 

Lollo: Det startade med mig, Sarah och 

Malin som kände att det kliade lite i fingrarna 

och ville hitta på något. Vi kände 

att det fanns ett hål att fylla just då i 

Stockholms livescen för punk och Oi! och 

vi ville skapa event som kändes roliga 

och välkomnande och där all skitnödighet 

lämnas i dörren. Under resans gång 

har Malin tackat för sig, och Jessica har 

anslutit. Nyligen har tyvärr även Sarah 

valt att lämna klubben för andra äventyr 

i livet, men vi är absolut inte oroliga 

eftersom vi under sommaren 2015 fick 

förstärkning av grymma Tova. 

Hur är det att boka och arrangera gigs 

i Stockholm? 

Jessica: Jag skulle säga att det allt som 

allt är bra, det finns ett intresse och folk 

kommer. Även om klimatet generellt i 

Punkstockholm känns lite väl kantat av 

skitsnack så tycker jag inte att det har 

märkts av på våra kvällar. Och även utöver 

oss så händer ju många bra gig med ganska 

jämna mellanrum! Tummen upp! 

Lollo: Intresset känns stort och genuint. 

Vår publik är ofta blandad och vi blir alltid 

glada av att se nya ansikten från kväll 

till kväll. Skitsnack existerar ju tyvärr, 

men vi har alltid stått rakryggade och 

det är inget som smittat av sig på golvet 

på våra klubbar. Alla är där för att ha 

en jävlig kul kväll. Överlag så känns det 

som att scenen i Stockholm blomstrar i 

gig-väg och ibland får man lyxångest av 

att behöva välja mellan olika grejer som 

sker samma kväll. Jag klagar verkligen 

inte, alla arrangörer som brinner för 

detta i Stockholm har min yttersta 

respekt. 

Hur väljer ni band till klubben? Brukar 

ni få kvällarna att gå ihop? 

Tova: Vi får flera förfrågningar varje 

vecka från olika band som vill spela 

och måste dessvärre neka de flesta. Vi 

har bara ett fåtal datum per år och kan

Foto: Mattis Loberg 

”Intresset 

känns stort 

och genuint. 

Vår publik är 

ofta blandad 

och vi blir 

alltid glada 

av att se 

nya ansikten 

från kväll till 

kväll.” 

Lollo 

Jessica 

tyvärr inte ge alla band chansen, men vi 

uppskattar verkligen all kontakt och alla 

förfrågningar. Vi är främst intresserade 

av punk och Oi! och relaterat men kan 

nog tänka oss göra en del undantag i vissa 

fall. Vi är ingen vinstdrivande förening 

men går inte heller minus. Vår publik är 

väldigt stöttande och lojala. 

Lollo: Än så länge har vi bara gått back 

någon gång. Vi försöker alltid att täcka 

våra kostnader, samt att band inte 

ska gå back på att spela hos oss och 

vi är överens om att hålla inträdet så 

lågt som möjligt för att så många som 

möjligt ska ha möjlighet att komma. Vi 

är inte ute efter att tjäna pengar, men 

det är klart att det är fantastiskt roligt 

när en klubbkväll slår väl ut ekonomiskt. 

Allt överskott går rakt tillbaka 

till klubben igen för att kunna boka 

större band och andra projekt vi har i 

görningen. 

Vad lyssnar ni själva på? 

Tova: Jag gillar mest UK82, gammal 

svensk punk och Oi! men lyssnar på allt 

från fransk 60-talspop till rakbladsgoth. 

Älskar ska och rocksteady. Svag för blås 

och allergisk mot för mycket gitarrer. 

Lollo: Väldigt blandat, med foten stadigt 

fast i Oi!, punk, reggae och hardcore. Men 

kan inte stå emot frestelsen att slänga 

igång Leila K på en förfest, just sayin’. 

Vilket av era arrangemang hittills är 

ni mest nöjda med? 

Tova: The Ejected-spelningen var så jävla 

lyckad trots ett sent lokalbyte men jag 

känner ändå att jag måste nämna Midnite 

Stalkers-giget när de hade med sig Leif 

André som gäst. Kul kväll! 

Jessica: Jag tycker att det alltid händer 

småroliga grejer varje gång. Jag råkade gå 

in till Charlie Skaville när de bytte om till 

sina uniformer en gång, och när vi hade 

halloweenfesten kom en kille i en skitkul 

utklädnad utan sällskap till klubben, 

för att han tycket att det verkade så kul. 

Bland favorit-arr tycker jag nog fortfarande 

Glidslem och den öppna scen-kvällen 

slår högst! Likaså när vi hade The Snipes. 

Lollo: Vi hade bokat in ett hemligt uppträdande 

med Gatans Lag som då hade 

vunnit pris för årets punk på Manifestgalan 

2014. Dock så var grabbarna lite för 

onyktra för att komma in och spela och 

fick snopet sätta sig på baren bredvid. 

Senare fick vi veta att de hade försökt ta 

sig in via nödutgången för att genomföra 

giget. Dedikation! 

Vad är jobbigast med att arra klubben 

och få det att funka? 

Alla: Lokalstrul, absolut! 

Lollo: Det finns bara så många ställen 

tillgängliga i Stockholm för punk-gig. Man 

får kämpa i motvind ibland, men

The Snipes. 

Foton: Mattis Loberg 

Les Frappés. 

The Ejected. 

”Vi smider planer 

för hösten och 

hoppas på en del 

nya utländska akter 

på scenen igen.” 

skam den som ger sig. Utrustning och 

instrument som strular har ibland fått lösas 

med en snabb taxiresa till en replokal innan 

öppning. 

Hur ser framtidsplanerna ut? 

Lollo: Vi smider planer för hösten och hoppas 

på en del nya utländska akter på scenen 

igen. Vi kommer inte att tumma på kvalitén 

eller på att det ska vara jävligt roligt att göra 

detta. Vi hoppas ju såklart att vi lever vidare 

och står där lika starka även nästa år och 

året efter det. 

Tova: Vi vill fortsätta att arra så bra grejer så 

möjligt, boka band vi gillar samtidigt som ge 

nya band en chans att spela. 

Vilken skulle vara er absoluta drömbokning? 

Jessica: Vi ville ha hit Hotknives men de var 

ganska dyra. Annars skulle ju The Righteous, 

Dims Rebellion samt en del amerikanska 

band (The InCiters har återförenats) vara 

topp. Eller Deadline på den tiden de var 

bra (innan Take a good look). Finns ju hur 

mycket som helst! 

Lollo: Mitt personliga drömarrangemang 

skulle vara en minifestival med fransk punk 

och Oi!, både nya akter och gamla rävar. 

Några avslutsord? 

Tova: Tack till alla som fortsätter komma på 

våra spelningar, ni är bäst. 

Lollo: Tack för att ni stödjer oss, utan er vore 

det inte möjligt för oss att hålla på med detta 

som vi brinner för. Stort tack också till Sarah 

för all denna tid och kärlek du lagt ner i 

Klubb Antisocial, you will be missed. 

 

Mattis Loberg

We’re only in it for the 

Nya Given låter kazoon 

tala. Turist i tillvaron blev 

så klart nyfikna. 

Kazoo är, enligt Wikipedia, ett litet 

musikinstrument som frambringar 

ljud genom ett vibrerande 

membran. Och det är stämbanden 

som bildar vibrationerna och 

därmed ljudet när kazoospelaren 

nynnar i instrumentet. Det låter 

så klart helt knäppt, på ett positivt 

sätt, när du kryddar din punkrock 

med rikliga mängder kazoo. Nya 

Given från Norrköping är ett av de 

första svenska banden som vågar 

lite mer än andra. 

– Det var när Micke Wastesson 

kom med i bandet som han föreslog 

att vi skulle använda kazoo, 

berättar Johan Ydregård som också 

avslöjar att alla i bandet gillar 

Macc Lads. 

Och eftersom sångaren Pontus 

Lycke hade gjort ett bejublat kazooframträdande 

med ”Eleganten 

från vidderna” på en 25-års fest 

så var det han som fick ta på sig 

rollen som kazoospelare. Johan 

tycker dock inte att kazoon i sig 

utvecklat Nya Givens sound. 

– Det blir vad det blir. Ibland 

passar det och ibland inte, resonerar 

han. 

Risade och rosade 

Men införandet av kazoon har rört 

upp en del känslor inom scenen. 

– Det har både wisats och 

wosats (ska så klart uttalas på 

öschöttska). Vissa ser det för vad 

det är, en kul grej. Medan andra 

undrar vad faan vi håller på med 

– uppenbart avundsjuka för att de 

inte kom på det först. 

Pontus Lycke drar ett kazoosolo. 

Foto: Martin Wilson 

Vägrar fira 

Den 28 januari varje år firas den 

nationella kazoodagen i USA. Nya 

Given deltar inte i festligheterna 

och är kritiska till arrangemanget 

som de tycker ”känns lite Ullared”. 

– Vi sprider ut firandet över hela 

året, säger Johan. 

 

Mikael Sörling

Det är en fråga om 

Stolthet 

Papa Franz tipsar om banden med bästa priden 

Priden är viktigast av allt som jag brukar säga. Utan stolthet kan man lika 

gärna lägga sig ned och dö och låta folk pissa en i munnen. Stoltheten är 

grunden till allt självständigt agerande och källan till kraft bakom orden. 

Till all kärlek och allt hat. 

Som tur är har en del musiker fattat detta också och jag tänkte tipsa om 

lite smågott bränsle till era små hatmaskiner. 

Hudson Falcons - Pride (Desperation and 

revolution, 1999). För faaan! Nu åker byxorna 

av. Detta är så satans jävla bra så man bara 

måste börja hytta med näven och studsa runt. 

Jag brukar säga att musik antingen ska få en att 

vilja supa eller slåss eller knulla och denna får 

ta mig fan en till att vilja göra alla tre. Ren working 

class rå-pride rakt i jävla fejset. Tänk er om 

Dictators och Devil dogs hade fått knarktips av 

Lemmy och så total class awereness i lyriken. 

Om alla oi!-låtar låtit så här hade alla vettiga 

människor varit skins (ja jag vet att detta inte 

är oi! MEN om sånna låtit så här så bla bl.a. 

vafan sluta tjafsa). 

Perkele - Heart full of pride (No shame, 2002). 

När jag lyssnar på denna platta idag så fulls jag 

av must och tänker tillbaka på en tid då den 

svenska Oi!-scenen kändes både rå och vital 

och fylld av,… ja, stolthet istället för bitterhet till 

skräpiga tralltoner. Perkeles texter var och är 

ofta nästan komiskt simpla men kanske också 

just därför så kraftfulla. Låten börjar med lite 

gitarrtugg som får mig att tänka på Another girl, 

another planet (världens bästa låt!!) och går sen 

över i go Oi! med lite nice tidiga Maiden vibbar 

på gitarrerna. It makes my life worth fighting 

for (priden han sjunger om alltså) / and I will 

never think I´m worthless anymore. Nuff said!! 

Superyob – London pride (Quality Street, 

2008). Oemotståndlig allsångsvänlig lokalpatriotisk 

gubb-Oi!. Inte mycket att orda om, den 

skulle bara handlat om Sölvesborg eller Möllan 

så hade det varit 10/10. Men jag älskar London 

osså. 

Templars - Pride (Return of Jacques de Molay, 

1994). Stenhård skinheadpower från låtskrivargenierna 

Carl Fritscher och Phillipe Riguard. 

Börjar med ett vrålstarkt riff i deras ljuvligt 

smattriga stil – a total gotta lover! Stå upp för 

dig själv och den du är. Samtidigt lämnar de oss 

med några varnande ord “pride can be a source 

of division, don´t let pride distort your vision / 

Don´t take your pride to extremes, don´t fill your 

mind with racist dreams. Nåja sånna problem 

har inte jag, och fyfan vilken bra låt det är! 

Perkele - No shame (No shame, 2002). Äh 

vafan vi rullar vidaare med en Perkele till. Detta 

är ju verkligen deras gebit så att säga. I stort sett 

samma kör som på Heart full of pride men frågan 

är om inte denna är ännu mer strong. Total 

knegarungestolthet och kampvilja, det ena följer 

ju av det andra likt fula skägg och att betala 99kr 

för en “öl” på krogen gör det för andra. Och Iron 

maiden twinguror i denna med, jävligt fett! 

”Total knegarungestolthet 

och kampvilja, 

det ena följer ju av 

det andra likt fula 

skägg och att betala 99kr 

för en “öl” på krogen 

gör det för andra.” 

Steve Smith 

(Red Alert). 

Papa Franz. 

Three Tones - I´m so proud of you (S/T, 1970). 

Störst av allt är ändå kärleken. Är man inte stolt över 

sin dam så förtjänar man henne inte. Hedrar henne 

med detta mysiga reggaeörhänge. Puss habibi! 

Med stolthet och fördom eder Notorious Papa Franz

The Dils 

Jag kom i kontakt med The 

Dils 1994 när jag köpte Sators 

underbara och tämligen 

underskattade coverskiva 

Barbie-Q-Killers. 

Sator tolkade ”Can’t 

Shake It” och ”National 

Guard”, i mitt tycke 

de två bästa låtarna på 

plattan. Jakten på originalmusik 

med The Dils 

började, men det visade sig 

vara allt annat än enkelt. De 

hade bara gett ut tre singlar 

(alla fullständigt lysande) och 

de få liveupptagningar jag fick 

tag på var en utmaning att 

lyssna på, men deras låtar var 

fantastiska. The Dils lät som 

en skön blandning av New 

York Dolls, Buddy Holly och 

The Who. I mitt tycke var de 

världens bästa band. När jag 

nu fick möjlighet att skriva en 

artikel om The Dils, kände jag 

att jag hade en viktig uppgift 

framför mig. Jag skulle sätta 

mitt favoritband på kartan 

igen. 

– värda att 

påminnas om

Det var svårt att hitta tillförlitlig information 

om bandet, det som fanns var 

många gånger motsägelsefullt och 

knapphändigt. De intervjuer som existerade 

med de olika bandmedlemmarna hade mer 

att önska, oftast svarade de bittert, extremt 

kortfattat eller med ett långt ironiskt svar 

som inte gav så mycket information egentligen. 

Deras berättelse ser i korta drag ut så 

här: 

The Dils bildades 1976 i Los Angeles. De 

flyttade till San Francisco. Kärnan i bandet 

var bröderna Chip och Tony Kinman som 

spelade gitarr och bas och sjöng. Bandet 

hade olika trummisar under hela sin existens. 

Den ursprungliga trummisen, Endre 

Algover spelade på deras första singel (I 

Hate The Rich/You’re Not Blank), Rand 

McNally på den andra (Class War/Mr Big) 

och William Chobotar (Zippy Pinhead) på 

den tredje singeln (Sound Of The Rain/Its 

Not Worth It/Red Rockers) och där i mellan 

spelade John Silvers trummor med bandet. 

The Dils var med i Cheech och Chong filmen 

Up In Smoke 1978. När de var förband till 

och ersatt av William Chobotar. 

Tydligen ett sår som fortfarande är 

infekterat. 

Chip Kinman svarade även han 

på mina frågor, om än kortfattat. 

Han har ljusa minnen av tiden 

med The Dils, men koncentrerar sig 

på sitt band Ford Madox Ford idag 

och funderar inte så mycket på sitt 

gamla band. Han slår dock inte bort 

tanken på att någon gång faktiskt 

spela in låtarna som Tony och han 

skrev till the Dils ordentligt. William 

Chobotar är också han full av positiva 

minnen från sin tid som trummis i 

The Dils. 

Det alla tre har gemensamt är att de 

inte kommer ihåg så många detaljer 

om varför det blev som det blev, eller 

så kanske de inte vill gå in på det. Något 

som artikeln skulle behöva. När jag 

letade vidare hittade jag Peter Urban, 

bandets första manager. Jag drog iväg 

ett mejl på ren chans och efter ett par 

När de var förband 

till The Clash lär Joe 

Strummer ha sagt: 

”Ni är det bästa band 

jag någonsin sett!” 

The Clash lär Joe Strummer ha sagt: ”Ni är 

det bästa band jag någonsin sett!” De var ett 

öppet politiskt (socialistiskt) band. De splittrades 

1980. Chip och Tony startade Rank 

And File och Blackbird. Chip spelar idag med 

sitt bluesband Ford Madox Ford. 

The Dils historia är väl inte helt unik. De 

delar ett öde med så många andra grupper 

med stora drömmar som inte kommer 

någonstans. Men trots att The Dils bara gav 

ut tre singlar förtjänar de en helt annan 

position i punkvärlden än de har idag. För 

de gav inte bara ut tre singlar, de gav ut tre 

jävligt bra singlar. 

Eftersom jag inte tyckte att de gamla 

intervjuerna gjorde deras berättelse 

rättvisa fanns det ingen annan utväg 

än att försöka få tag på medlemmarna. John 

Silvers var enklast att lokalisera, The Dils 

trummis under 18 månader. John hade inte 

mycket positivt att säga om sin medverkan 

i The Dils. Han är än idag väldigt bitter och 

anser att Chip och Tony splittrade bandet 

och förstörde chansen att få John Cale från 

Velvet Underground som producent till ett 

album (något som Chip förnekar, enligt honom 

fanns där inget riktigt erbjudande). Till 

saken hör att John blev sparkad från bandet 

dagar fick jag svar. Peter hade inget emot 

att prata om The Dils och hans hågkomster 

var precis vad jag letade efter. 

Vilka är dina bästa minnen från din 

tid med The Dils? 

- Jag har många, som när vi var på 

Whisky A-Go-Go och Chip satte eld på 

Rodney Bingenheimers hår och Kim 

Fowley hotade att förstöra oss i Los 

Angeles, men mitt favoritminne var 

en spelning med The Dils i San Diego 

tillsammans med The Zeroes. Det var 

någon rockklubb med en hel del av 

flottans militärer i publiken. Medan 

bandet spelade det var en kille som 

ropade en massa skit till bandet, så jag 

hällde en öl över huvudet på honom. 

Situationen eskalerade snabbt, knytnävsslag, 

knuffande och allmänt kaos. 

En av killarna som trakasserande 

bandet, lutade sig fram över scenen 

och Chip steg fram och slog sin gitarr i 

killens ansikte och Tony slog en mikrofon 

en killens huvud. Efter att bandet 

avslutat sitt set pratades det i publiken 

om att nita bandet. Vi var allvarligt 

oroade över vår säkerhet, men Chip 

sa: ’Äh, vi måste gå någon gång’, och så

gick han bara rakt genom folkmassan. När 

han gjorde det flyttade alla på sig och ingen 

la ett finger på oss. 

Hur ser du på The Dils låtskatt idag? 

- Jag älskar fortfarande The Dils låtar. ’Class 

War’ och ’I Hate The Rich’ är mina favoriter, 

men jag gillar även ’New Kicks’, ’National 

Guard’ och nästan alla av de politiska låtarna. 

The Dils låtar var omedelbara klassiker, 

fyllda med en enorm energi, riktiga vänstertexter 

som var tankeväckande och välgjorda. 

Det är intressant att titta på utvecklingen 

av deras låtar från de första oerhört snabba 

låtarna, till de mindre frenetiska, mer 

melodiska senare kompositionerna. Det var 

fantastiskt hur de fick punkare att förälska 

sig i countryklassiker som ’Wreck Of The 

Old 97’ och en 17 minuters version av Velvet 

Undergrounds ’What Goes On’.” 

Hur kom det sig att The Dils aldrig spelade 

in ett album? 

- Allt handlade om timing. The Dils var 

bland de första banden på västkusten att ge 

ut en singel, men de hade splittrats innan 

alla punkband började släppa album. Det 

är inte många som vet att The Dils tidigt 

uppvaktades av A&M Records. Jag hade en 

hel del möten med dem och vi var mycket 

nära en uppgörelse som skulle ha finansierat 

en studiodemo och ett album. När vi var två 

veckor från att underteckna ett avtal permitterades 

plötsligt hela A&R-avdelningen. The 

Dils hade bara en otrolig otur.” 

När jag lyssnar på banden som var samtida 

med The Dils slår det mig att The Dils 

var så mycket bättre. Deras musik har 

något tidlöst över sig. 

- Jag håller fullständigt med dig. The Dils 

var ett av de bästa västkustbanden, tillsammans 

med The Zeroes, The Avengers och 

X, men ingen av de banden kom i närheten 

av The Dils förmåga att skriva bra låtar. De 

var otroliga att se live och de få låtar som de 

spelade in är fantastiska, även om produktionen 

inte är den bästa. I San Francisco i 

slutet av ’78 och tidigt ’79 var The Dils det 

obestridda största punkbandet och den inre 

kärnan av punkscenen älskade bandet och 

hade en enorm respekt för dem. För mig är 

det tragiskt att folk ser Dead Kennedys som 

ett av de inflytelserika tidiga punkband, 

när de var relativt sena uppstickare och de 

kom inte i närheten av The Dils talang eller 

politiska djup. Jag hoppas att The Dils en dag 

kommer att få det erkännande de alltid har 

förtjänat. 

Jag kan bara hålla med. 

 


Plattan du ska leta efter är samlingsskivan 

Dils, Dils, Dils på Damaged Goods från 

1992. Den har alla singlarna och de bästa 

livelåtarna, även om jag gärna hade sett att 

Buddy Holly covern “Modern Don Juan” och 

“You Can’t Shake It” varit med.

Chips K om sin relation till The Dils 

”Hey Chips, 

this is Chip” 

Den här börjar i en svunnen tid, långt 

innan internet, google och Youtube. 

Det sena 1970-talet. Punken kom 

1977 och förändrade allt. Den punk som 

kom till Sverige var dock mest den engelska 

varianten. 

De enda amerikanska banden vi kände 

till var de få som lyckats få ett skivkontrakt 

med ett ”major-bolag” som till exempel The 

Ramones, Dead Boys och Blondie. 

Man anade att det fanns mycket mer men 

det var nästan omöjligt att få någon information. 

Ordet ”sökmotor” fanns inte ens då. 

1978 kom det ett samlings album som 

hette ”Saturday Night Pogo” 

Det innehöll mest en massa hårdrock och 

en del så kallad ”proto-punk” 

Den utan konkurrens bästa låten var med 

ett band som hette The Dils ”Mr Big” 

Helt fantastisk bra! Minst lika bra som de 

engelska punkbanden. 

Vi lyckades få fram att den var tagen från 

en singel fast den var såklart redan utgången 

sedan länge. 

Det var inte förrän i London sommaren 

1979 som jag äntligen fick tag på singeln. 

Den dök upp i en låda på golvet för 1 pund. 

Den lät ännu bättre på sjutummare. 

Den andra låten ”Class War” var lika bra 

den också. 

Foto: Martin Wilson 

Det gick fortfarande inte att få fram 

någon information om bandet men 

nu hade Bomp Magazine i Californien 

börjat med mailorder. 

I deras lista dök det upp en singel till med 

The Dils ”I hate the rich” 

Det var bara att gå till banken, växla pengar, 

skicka ett brev till Bomp med kontanter, 

hålla tummarna och vänta några veckor tills 

singeln kom med posten. 

Det stod några rader om bandet i Bomp 

katalogen och vi upptäckte att det fanns en 

tredje singel men den var såklart slutsåld 

redan även den. Nu började jakten på ”den 

heliga graalen”. 

Den dök till slut upp i den legendariska 

skivaffären ”Plastic Passion” vid Portobello 

road men för lite mer än 1 pund denna gång. 

Nu gick man såklart och väntade på ett 

album. 

Det hade nu blivit 1981 och sakta men 

säkert hade vi börjat få grepp om den amerikanska 

underground/punk-rörelsen. 

The Dils hade tydligen redan lagt av. 

Det gällde också de flesta andra band vi 

lyckats gräva fram som tex The Weirdos, 

The Avengers, Crime, Suicide Commandos, 

Misfits, Simpletones, The Crowd... 

Dead Kennedys och Black Flag var nog de 

enda som kom till Europa. 

Den amerikanska punken var väl 

kommersiellt ett stort misslyckande 

egentligen men artistiskt var det en 

helt annan historia. Frånvaron av de stora 

bolagen gjorde att banden fick utvecklas i 

sin egen takt utan inblandning av skivbolagsmänniskor 

och producenter som inte 

fattade något. 

Det skapade något unikt. Alla banden hade 

ett eget sound. 

Vi identifierade oss mer med de amerikanska 

banden än de engelska. 

I Borlänge upplevde vi samma utanförskap. 

Det kom inga skivbolag eller bokare och 

letade efter nya talanger till våran stad. 

Stockholm, Göteborg eller London var en 

million mil bort. Ett skivkontrakt fanns inte 

ens på kartan. 

Mitt dåvarande band Brülbåjz tog inte ens 

pressbilder. Vem skulle skriva om oss!? 

Åter till The Dils. I slutet av 80-talet 

började det plötsligt dyka upp diverse 

live-taper. 

De innehöll massor av outgivna låtar. 

Nu började man förstå vilket starkt album 

det kunde ha blivit. Det gjorde det bara ännu 

mer tragiskt att de lagt av så tidigt. 

När Sator 1993 gjorde vårt album ”Barbie-Q-Killers 

vol 1” var det en hyllning till 

den tidiga amerikanska punken. 

Vi valde att spela in outgivna låtar som vi 

tyckte borde ha kommit ut. 

Det var givet att vi skulle ha en The Dils låt 

med på plattan. Problemet var att det fanns 

för många bra att välja bland. 

Ett tag tänkte vi göra ett helt album med 

bara bröderna Kinmans låtar men vi enades 

till slut om ”Can’t shake it” och ”National 

guard” 

Bill ”Pat Fear” Bartell i White Flag hjälpte 

oss att få tag på en adress till Chip Kinman. 

Så jag skrev ett brev (Det fanns ingen facebook/e-mail 

än såklart) 

Jag fick svar efter någon månad med texterna 

och en akustisk demo så att vi kunde 

höra lite bättre hur den skulle spelas. (Jag 

har kassetten kvar men ni får ingen kopia 

på den) 

Ett av de stora ögonblicken i mitt liv var 

när skivan kommit och telefonen ringde 

mitt i natten. Jag torkade sömnen 

ur ögonen och svarade, 

”Hey Chips, This is Chip Kinman, we’re 

listening to the album right now and you did 

a great job with our songs. Thanks” 

Jag var genast klarvaken. Mäktigt! 

Sator håller precis på att avsluta BBQ-Killers 

vol 2. 

Det blir nog inte någon The Dils låt denna 

gång. Trots att det finns massor av hits kvar. 

De borde återförenas och göra det där 

albumet som aldrig kom ut då. 

De kan komma till Sverige och jag kan producera 

så är cirkeln sluten efter typ 40 år! 

Ring mig Chip så fixar vi det. Jag har bytt 

telefonnummer. 

Men numera finns det ju internet. 

 

Chips Kiesbye/Sator

En blårandig 

eldsjäl 

Som en av arrangörerna av den årliga punkfesten Pretty Shitty 

Kjell, skivbolagsdirektör och tillika en flitig profil på Facebooksidorna 

Jag minns min Oi! och Jag minns min Punk, är Pike Kollberg 

ett flitigt förekommande ansikte på vår svenska punkscen. 

Turist i tillvaron målar här ett porträtt av denna unga 48-åring. 

En vårdag -68 föddes Robert ”Pike” Kollberg 

i Uppsala, en stad han lämnade 

som åttaåring för att återvända till 

i artonårsåldern. Under sina exilår i Holmsund, 

Paris, Kuwait och Sigtuna växte unge 

herr Kollberg upp med punken som en 

trogen följeslagare. 

– Jag har två äldre bröder som hängde på 

punken runt ’77, berättar han. Genom dem 

öppnade sig en ny värld och de första skivorna 

jag köpte var Ramones debut och ”Do it 

dogstyle” med Slaughter & The Dogs. Annars 

var det mycket svenska singlar som gällde 

då; Ebba Grön, Skabb, Baiters, Attentat och 

Dr. Zeke bland andra. 

Pikes ena bror spelade i Caligulas Barn, 

och genom honom och känningar med andra 

punkband i Umeå kunde han komma in 

bakvägen på en och annan konsert. 

– Jag såg bland annat 

Ebba och Dag Vag på 

Turist i Tillvaron-turnén 

1981. En snorvalp med 

karamellfärg i håret, rutiga 

gabardinbyxor och farfars 

läderpaj. Härliga minnen! 

Som många andra i 

samma generation togs sedan steget från 

punkare till skinhead när de första klassiska 

Oi!-samlingarna släpptes sida vid sida med 

ett pärlband av singlar från etiketter som No 

Future och Secret Records. 

– Jag lusläste engelska musiktidningar som 

NME, Melody Maker och Sounds. Band som 

Blitz, 4-Skins, Red Alert, The Business och 

Peter & The Test Tube Babies hade alla en 

mer tilltalande look, såg både tufft och rent 

ut på något sätt. Musiken var dessutom så 

mycket bättre än tidig punk, mer adrenalin 

och fingret i luften, så Oi! blev min grej. 

– När jag sedan upptäckte Skrewdriver 

och Rock O Rama-Records runt 1983-84 så 

”Jag lusläste engelska 

musiktidningar som 

NME, Melody Maker 

och Sounds.” 

var jag fast, då blev det kängor och hängslen 

istället. 

Skivbolaget Kjell Hell 

Runt 1992 flyttade Pike från Uppsala till 

Stockholm där han bor än idag. Till vardags 

jobbar han för Djurgårdens IF och har 

hand om medlems- och biljettfrågor samt 

matcharrangemang. Men det vi mest känner 

igen honom för är hans skivetikett Kjell Hell 

Records och inte minst den årliga punkgalan 

Pretty Shitty Kjell. Fröet till det förstnämnda 

såddes på Rebellion-festivalen i Morecambe 

2000, där han fick kontakt med Peter på 

tyska Blind Beggar Records. Bolaget hade 

tidigare släppt en samling med kanadensisk 

Oi! kallad ”Brewed in Canada” och med 

Pikes hjälp satte så två volymer ihop med en 

svensk motsvarighet. 

– Efter det tänkte jag att, 

vafan, varför inte släppa 

inhemsk punk på en 

svensk etikett, berättar 

Pike, och så föddes Kjell 

Hell 2004. 

Fjorton releaser senare 

ligger bolaget tillfälligt 

på is, men Pike hoppas kunna bjuda på fler 

släpp i framtiden. När jag frågar honom om 

utgåvor som ligger honom varmast om hjärtat 

nämner han Gatans Lags debutalbum, 

andra fullängdaren med Antipati samt nyutgåvorna 

av Agent Bulldoggs bägge plattor. 

– Sedan är jag nöjd med att ha övertalat 

flera band att punk låter bättre på svenska 

och att två Kjell Hell plattor vunnit Manifestpriset 

för bästa punkplatta, inflikar han. 

Redan i mitten av 80-talet hjälpte Pike 

sin polare Peter Punk att arrangera spelningar 

i Uppsala och sedan under 90-talet 

i Stockholm. Med Kjell Hell började han 

fixa gigs 2004 för att få utländska band till

Stockholm. Samma drivfjäder och liknande 

idé hade Pretty Shitty Town som bokade 

spelningar i Eskilstuna och Norrköping. 

– Då vi båda ville få hit Cock Sparrer slog 

vi oss ihop 2010 under namnet Pretty 

Shitty Kjell, berättar Pike. Första året var 

en en-dagars men vi ville få till en Punkweekend 

så nu efter sju festivaler rullar det 

bara på. 

När jag frågar honom om största ögonblicken 

berättar herr Kollberg om ögonblicket 

2010 när Cock Sparrer klev på 

scen, och nämner även med värme Angelic 

Upstarts (2011), Peter & The Test Tube 

Babies (2013), Komintern Sect (2014) samt 

”Genom PSKåren 

så har 

hela 55 olika 

band lirat 

och inte ett 

enda band 

har varit svåra 

att ha att 

göra med.” 

Stars & Stripes från 

årets upplaga. Är det 

då något band som 

varit extra trevligt 

att jobba med? 

– Genom PSK-åren 

så har hela 55 olika 

band lirat och inte 

ett enda band har 

varit svåra att ha 

att göra med, svarar 

han. Stämningen har 

varit på topp backstage, 

men visst har man varit nervös inför 

mötet med legendarer som Wattie, Animal, 

Olga, Mensi, Fitz, bröderna Geggus/Turner 

och Jimmy Pursey. 

Enda besvikelserna enligt Pike är när 

något band tvingats ställa in och att somliga 

band varit svåra att locka till PSK. 

– Det finns ett par band vi jobbat på i åratal, 

men inte lyckats få till det med, berättar 

han. 

Pajkastning upprör 

En annan sak som gör honom upprörd är 

den pajkastning som från vissa håll förekommit 

mot Pretty Shitty Kjell. Ambitionen 

har endast och enbart varit att anordna ett 

mini-Rebellion i Stockholm på en klubbscen 

framför en blandad publik av unga såväl 

som gamla, för punkare likväl som för skins, 

och där musiken enbart ska tala för sig. 

– Folk måste förstå att PSK är drivet DIYstyle 

och har inga sponsorer bakom, slår 

han fast. Och att det skulle vara en skinheadfestival 

gör mig bara ledsen. Har dessa 

pajkastarclowner någonsin besökt PSK? 

Eller för den delen Rebellion, där skinheads 

partajar sida vid sida med anarko- och 

hippiepunkare. 

Dyngkastartävlingar och skitsnackarorgier 

kommer vi fram till är en av baksidorna 

med internet, där folk kan spy galla och 

osanningar bakom alias. Inte minst har det

”Ett tag motionssimmade vi båda i Västertorps simhall. Det 

blev rätt tyst och oavslappnad stämning bland alla andra i 

duschen när vi var där samtidigt på grund av, tja, två väldigt 

stora män med extremt mycket tatueringar som står och 

snackar skit. Att han saknar ett ben gjorde väl sitt till också. 

Trevlig kille.” 

Hardcoreprofilen 138 svarar i nätzinet Stolthet & Fördom på frågan om han känner Pike. 

varit infekterat mellan Facebookgrupperna 

Jag minns min Punk och Jag minns min Oi. 

– Var är respekten och kunskapen, undrar 

Pike. Man skulle kunna tycka att ”freshcuts” 

borde kunna hitta information hur historien 

sett ut och ta lärdom innan de skriker 

”varg”! 

– För mig har alltid grunden i punk/Oi! varit 

musik, respekt, stolthet och gemenskap, 

menar Pike. Pajkastningen på internet är 

patetisk, helt klart nätets baksida. Tyvärr är 

det många människor som inte klarar av att 

föra en sansad debatt och 

är helt humorbefriade på 

nätet. Antagligen lever de i 

det förgångna eller under 

en sten. Noll respekt, noll 

förståelse, noll ryggrad. 

Säger som The Business 

– ”We want justice, not 

politics”. 

På den vägen frågar jag 

vidare om klyftan mellan punkare och skinheads, 

som var gigantisk under sent 80-tal 

och tidigt 90-tal, men som med åren blivit 

klart bättre. Hur ser han på den biten? 

– Skinheads har väl alltid varit bättre än 

punkare, skrattar han. Skämt åsido, punken 

var farlig 77-78 och folk hade konstant 

åsikter om och mot punkare. När skinheads 

kom in i bilden omkring 1980 hade punken 

blivit mer rumsren, och skinhead blev det 

nya svarta fåret. 

Han fortsätter också att peka på att punkare 

och skinheads umgicks en del i början 

”Tyvärr är det många 

människor som inte 

klarar av att föra en 

sansad debatt och är 

helt humorbefriade på 

nätet.” 

av 80-talet, men där punkarna blev mer 

normaliserade, där gick skinsen åt andra 

hållet. 

– Skinhead är väldigt mycket stolthet - i 

sig själv, gruppen, kvarteret, staden, landet. 

Patriotism på olika nivåer, något som punkare 

skyr som pesten. En gigantisk klyfta 

öppnade sig. Vi mot dem. 

– Sedan kom det in mycket extremhöger i 

skarven 80-90 tal, och många högerpartier 

spelade på skinheads nationalromantik och 

vilja att slå åt alla håll. Åter igen vi mot dem! 

Som Pike ser det 

försvann det mesta av 

extrempolitiken under 

2000-talets början, vilket 

ledde till att punkare och 

skinheads åter kunde ses 

sida vid sida på gator och 

spelningar. 

– Bra i mina ögon, fastslår 

han. Jag accepterar att 

folk tycker och andas olika. Partipolitik och 

”tycker-du-inte-som-mig-är-du-emot-mig” 

är skräp och åsiktsfascism, det bör man 

lämna utanför scenen. 

Brinnade skivintresse 

Som grundare av ett skivbolag är det föga 

förvånande att Pike har ett brinnande 

skivintresse. Och vi som ofta snurrar runt 

på de olika skivsamlarsidorna på nätet, ser 

ibland hans namn blinka förbi i farten. 

– Jag är skivnörd ut i fingerspetsarna och 

har samlat i 40 år, så skivsamlingen är stor,

ler han. Allt går i perioder, men de senaste 

åren har jag mest köpt vinyl för att fylla upp 

luckor i samlingen. Jag köper gärna nytt på 

CD men om band jag samlar på, som Peter & 

The Test Tube Babies, släpper nytt köps det 

både på vinyl och cd. 

– Jag gillar även att ha hela kataloger från 

punk/Oi!-bolag, även fast några av släppen 

suger. Som sagt, skivnörd! 

Pike berättar att han är intresserad av all 

slags punk, men att hjärtat klappar mest 

för Oi! och UK82. Pratar vi kronjuveler i 

samlingen nämner han 

kompletta samlingar av 

utgåvorna på No Future 

Records, Riot City Records 

och Oi! Records. Och att 

han har de flesta debutsinglar/album 

från de (i hans 

tycke) viktigaste svenska 

och utländska punk- och Oi!-banden. Bland 

de utländska akterna han samlar på nämns 

Blitz, The Business, Anti-Nowhere League, 

Peter & The Test Tube Babies, Böhse Onkelz, 

Skrewdriver, Channel 3 och D.O.A. Och de 

svenska orkestrar han håller mest högt är 

TST, Sötlimpa, Stockholms Negrer, Agent 

Bulldogg, KSMB och Lädernunnan. 

– Tyvärr såldes en hel de av mina tidiga 

punksinglar i slutet av 80-talet då jag var 

ung och törstig, erkänner han. En singel 

kunde gå för en flaska Kir eller några öl. Jag 

ångrar det djupt idag, men det mesta har nu 

handlats tillbaks, tillägger Pike med ett snett 

leende. 

”Jag är skivnörd ut 

i fingerspetsarna och 

har samlat i 40 år, så 

skivsamlingen är stor.” 

– Det finns annars många plattor jag suktar 

efter, fortsätter han, men jag köper inte för 

fantasipriser. Gränsen ligger någonstans runt 

6-700 för en platta, men då ska det vara ”sista 

spiken” i en annars komplett diskografi. 

Jag resonerar mer att, tids nog kommer alla 

plattor hitta hem. 

Djurgården = Noice 

Som avslutning frågar jag Pike att om Djurgården 

vore ett punkband, vilket skulle det 

då vara, och varför? 

– Svårt, svarar han. Men 

efter mycket funderingar 

säger jag Noice. De var lite 

finare och lite bättre i en 

hård förpackning som inte 

riktigt höll hela vägen för 

att få vara med och leka 

med punkeliten. De gick 

lite sin egen väg, och det är punk för mig. 

Därmed sätter vi punkt för denna spotlight 

och önskar Pike lycka till med kommande 

Pretty Shitty Kjell-arrangemang, framtida 

Kjell Hell utgåvor och stor jaktlycka ute i 

skivsamlardjungeln. 

 

Patrik Södling 

Fotnot: Pretty Shitty Kjell 2017 går av stapeln 26 

till 28 maj. Förutom förfest och två dagar festival 

siktar PSK dessutom på en matinéspelning 

på lördagen också, endast för dem under 18 år, 

samt på att utöka festivalområdet med foodtrucks, 

öltält och DJ. Just nu är Cock Sparrer, 

West Side Boys, Belltones och The Valkyrians.

Nyheter från 

Beat Butchers 

Roger Karlsson 

Nästan som på riktigt 

Tuk Tuk Rally Vinylen 

LP ute 28 sep 

Fabriken Mot botten av ett hål 

Fabriken ...hoppa av i farten 

Ny EP ute 

Beställ från www.beatbutchers.se



När raggarhat blir till ljuv musik 

En vuxen man 

helt jävla störd 

Emma 

Swanström, 

Serpent 

Eyes. 

Joy Division ”Transmission” 

n Jag vill egentligen fylla på med minst tio 

JD-låtar till, men den här fantastiska låten får 

representera låtskatten hos världens bästa 

band. 

New Order ”Ceremony” 

n Från början en Joy Division-låt, haha. Den 

skrev innan Ian Curtis dog, men spelades 

sedan in av New Order. Gitarrslingorna som 

aldrig slutar att slingra sig åt nya håll och 

det ljuvliga atmosfären gör detta till en av 

världens bästa låtar. 

PJ Harvey ”Send his love to me” 

n Gitarrdrivet, desperationen, raspigheten 

och trasigheten! Gåshud! 

Iggy Pop ”Raw Power” 

n Det här är bara så rått, svängigt och coolt. 

Krystade stonerrockband har försökt återskapa 

primitiviteten i detta i decennier utan 

att lyckas. 

Buzzcocks ”Even fallen in love” 

n Buzzcocks trummis, John Maher, är en 

av punkhistoriens svängigste. Han lyckas 

göra denna desperata kärlekslåt till en röjig 

punkdänga, och ihop med den där odödliga 

gitarrslingan är detta bara så oslagbart. 

The Cure ”Just like heaven” 

n Varje gång jag hör den utbrister jag ”Åh, 

världens bästa låt!” För det är den, varje gång 

jag hör den. 

The Avengers ”The american in me” 

n Jag älskar det här bandet och den här 

skivan, och den har alltid förljt med mig i 

mitt eget låtskrivande. Starka texter, grymma 

melodier. 

Madonna ”Into the groove” 

n Artisten som formade mitt musikintresse 

under barndomen. Hon var en provokativ rebell, 

och jag älskade det. Den här låten består 

av enbart hooks. 

Discharge ”You take part in creating the 

system” 

Den här låten förkroppsligar begreppet 

mangelbas i min bok. 

The Undertones ”Teenage kicks” 

n Låten jag alltid gick ner i spagat till på 

dansgolvet förr, och låten jag drog upp på 

högsta volym i lurarna när jag gick in på 

Systembolaget för första gången sedan jag 

fyllt tjugo. 

Det är en varm sommarkväll i lilla 

Skänninge. Från hela Östergötland, 

och säkert även Småland och Närke, 

har människor kommit för att förlusta sig 

under den klassiska ”Skänningemarken”, en 

tre dagar lång marknadsfest. 

Jag är 15 år och blir spottad i ansiktet av 

berusade vuxna Svensson-män som ”hatar 

äckliga punkare”. Jag är ändå glad i hatten efter 

att ha halsat folköl, som jag köpt ut själv 

tack vare att jag ändrat födelsedata på mitt 

busskort, och letar efter polare som kommit 

bort i folkvimlet. Jag hittar dem inte. 

Det är synd. För det är några andra som 

hittar mig. Ett gäng raggare. Betydligt äldre 

än mig och framför allt mycket större. Vrålar 

punkjävel så det dånar. De tar tag i min 

skinnjacka. Fnyser. 

Sedan skrattar dom. 

Och skratten fortsätter medan de bär iväg 

med mig till en bakgata. 

Jag är livrädd. 

Raggarna flinar. 

Jag tror jag ska dö när en av dem plockar 

fram ett smalt avlångt knivliknande föremål 

ur fickan. 

Det visar sig vara en 

kam, en stålkam. Två 

av dem höll fast mig 

medan den tredje kammar 

ner min tvålställda 

tuppkam. 

Förnedringen är total. 

De låter mig gå men 

jag måste lova att lämna 

Skänninge direkt. 

Annars. 

När jag tycker jag är på ganska säker mark 

vänder jag mig om och skriker ”raggarsvin” 

så högt jag bara kan, sedan får jag springa 

– det vill jag lova. 

Men de kommer inte ifatt. 

”Jag tror jag ska 

dö när en av dem 

plockar fram ett 

smalt avlångt knivliknande 

föremål ur 

fickan.” 

Och förutom någon lavett här och nån 

språngmarsch där klarade jag mig 

ganska hyggligt undan raggarna. Till 

skillnad från andra punkare på landsorten 

som det ständigt var fri jaktsäsong på. 

Farbror Punk (www.punktjafs.com) har på 

sin blogg gett många exempel, bland annat 

denna: ”Urban Släke från Visby gjorde låten 

”Raggar Ragge” något som resulterade i att 

medlemmarna i bandet var fredslösa under 

ett par år. Det kulminerade med ett ”fredsmöte” 

på neutral plats där bandet lovade att 

skippa låten i utbyte med att kunna visa sig 

ute utan att få tänderna inslagna.” 

Då är det inte konstigt att det skrevs 

anti-raggar-låtar i parti och minut. P-Nissarna 

tyckte man skulle ”vägra raggarna 

bensin”. Ingron Hutlös ville inte ha någon 

”raggarstat”. Skäms skanderade ”Raggarsvin” 

och PF Commando häcklade ”Raggar-Bert 

och hans gäng”. Allra bäst var så klart Rude 

Kids ”Raggare is a bunch of motherfuckers” 

från 1978 – som ett kaxigt långfinger, som 

en snorloska av förakt, som ljuv punkpoesi. 

”Raggare is a gang of freaks, who always 

beats the Greeks.They drive around in their 

big American cars.Think they are owners of 

the town,But they aren’t.They are nothing 

nothing, nothing, nothing but animals.Monkey, 

donkey, kangarooThey’ve got no, no, 

no, no, no, no, no, no IQ.They are nothing, 

nothing, nothing, nothing but animals.Just 

like animals.” 

Vem hade kunnat tro att någon skulle 

kunna toppa den, någonsin. Drygt tjugofem 

år efter den där kvällen i Skänninge 

står jag framför scenen på Debaser i 

Malmö. Suicide Syndicate har releasekalas 

för skivan ”Bad wolves eats small pigs” och 

bandets sångare Mattias Bengtsson undrar 

om det finns några raggare 

i publiken. 

”Ja” skriker några. 

Nässjösonen svarar på 

det enda sätt som går: 

”Dra åt helvete!” 

Och då kommer punkprofilen 

Inge Ansvar ut på 

scenen. Han ser ut som 

Elvis Presley med en icke 

helt korrekt frisyr och mustach... om man 

säger så. Han delar ut godis, snickers och 

muffins, till publiken. 

En minut och sju sekunder senare är det 

ingen som andas något om buskis längre. 

Inge Ansvar har tillsammans med Suicide 

Syndicate framfört The Great German 

Re-Research knallhårda anti-raggar-smocka 

”Raggare”. Det är sextiosju sekunder av 

bedårande raggarhat och när Inge Ansvar 

beväpnad med en rejäl brödkniv spottar ur 

sig refrängen ”En raggare, en raggare, en 

vuxen man helt störd. En raggare, en raggare, 

imorgon skall han dö” är det inget annat 

än ljuv punkpoesi. 

15-åringen hade hoppat upp på scenen, 

pogat sig lycklig och vrålat med. Den något 

äldre upplagan står nedanför och tittar på. 

Njuter! 

Det gör jag fortfarande när jag då och då 

ser klippet på youtube. Pur magi. 

 

Mikael Sörling

UMEÅ CITY 

Bullshit – Umeås första skinheadband. För 

drygt 20 år sedan gav de ut två lp:s som få 

i Sverige verkar ha hört. Nu är de tillbaka 

med singeln ”Mariehem/Berghem”. 

Bullshit live på Oi! The meeting 

1994, Lübeck Tyskland.

FIRM SKINS 

Det är 1993 och polisen gör razzia mot 

Alsike kloster, där grips 17 utvisningsdömda 

flyktingar, varav nio är 

barn. I Trollhättan utsätts moskén för mordbrand 

och händelsen får ses som kulmen på 

flera månaders våldsdåd mot invandrare i 

Sverige. Den borgerliga regeringen lägger 

flera sparpaket, den svenska ekonomin är i 

kris. Samma år döms rasisten John Ausonius, 

Lasermannen, för mord, mordförsök och 

rån. I Europa härjar ett blodigt inbördeskrig 

i Jugoslavien, Bosnien Hercegovina brinner. 

Rysslands president Boris Jeltsin upplöser 

det ryska parlamentet och utlyser nyval. 

Undantagstillstånd införs. I USA efterträder 

Bill Clinton George Bush. EG blir EU och 

Sydafrika avskaffar till slut apartheid. 

Så ser världen ut för drygt 20 år sedan 

och bidrar säkert med tändvätska 

till all den punk och hardcore som 

ska explodera över landet. 

I Umeå blommar hardcorescenen 

rejält. Och just 1993 släpps 

några viktiga skivor som kommer 

att omformulera den svenska 

punken för all framtid. Refused 

släpper cd-singeln ”Pump the 

brakes” och albumet ”This just might 

be the truth”, samtidigt ger Abhinanda ut 

sin debut ”Darkness of ignorance” – det 

allra första släppet på Desperate Fight. 

Det talas överallt om scenen i Umeå – dess 

storlek, dess kreativitet och dess politik. 

Men samtidigt, mitt i denna hardcore-eufori, 

gavs en annan skiva ut – ”The Voice of Oi!” 

- skinheadbandet Bullshits debutplatta. En 

minst sagt bortglömd 

punkpärla. 

– Vi blev erbjudna en 

lp-deal av tyska Knock 

Out/Nightmare Records. 

Den spelades in 

1993 på klassiska Garageland 

Studios, berättar 

sångaren, gitarristen 

och basisten Marcus ”Bylle” Bylund. Det var 

såklart en stor grej för oss 19-20 år gamla 

och tämligen oerfarna i studiosammanhang. 

Men jag tycker den blev helt okej med tanke 

på den oerhört pressade tidsramen, samt att 

studiokillen inte hade någon aning om hur 

han skulle få fram ett punksound. 

Ni var ju Umeås första skinheadband och 

ni kom samtidigt som hardcorescenen 

vaknade till liv. Hur var det? Blev hardcorekidsen 

förbryllade över er? 

– Det där med skinheadband är en definitionsfråga, 

eftersom trummisen Thomas 

Lindgren aldrig varit skin, han är mest inne 

på punk och hardcore, säger Marcus. Men 

vi ville vara ett renodlat oi-band och sprida 

skinheadscenen. Jag förstår faktiskt inte hur 

Thomas stått ut med oss under alla dessa 

år, haha. Mitt första band Garbage Pailkids 

som drog igång redan årsskiftet 1988-1989 

var initialt ett punk/oi orienterat band, där 

vi var två skins och 

”Min dragning till 

skinheadscenen tror jag 

bottnade mycket i att 

den kändes mer genuin 

och äkta än punken.” 

två punks, men vi 

drog oss snabbt 

mot hardcore. 

Under sommaren 

1990 blev för övrigt 

Dennis Lyxzén vår 

nya basist. Det var vi 

och Dennis straight 

edge-band Step Forward som utgjorde 

första hardcorevågen i Umeå. Och eftersom 

de första HC-kidsen i Umeå bestod av våra 

vänner och närmaste umgängeskrets 1989- 

1990, så var det ingen större kontrovers 

med ett oi/skinheadband, men däremot var 

ju i princip alla vuxna och i synnerhet alla 

ungdomsgårdsledare väldigt skeptiska. Vid 

ett tillfälle inför ett gig, med bland annat 

Charta 77, blev vi inkallade till ett möte där 

arrangörerna ville förvissa sig om att vi inte 

var nazister! 

– Många i Umeå som anammade hardcorevågen 

hade rakat hår och körde den stilen 

som 7 Seconds, Minor Threat och Youth Of 

Today hade, berättar sångaren, gitarristen 

och basisten Mattias Åberg. Flera lyssnade 

dessutom på både punk och Oi! så vi var nog 

mestadels uppskattade för det vi gjorde. 

Och det stämmer nog. I ett mejl till Turist i 

tillvaron berättar exempelvis den välkände 

hardcorepunkprofilen Christoffer ”138” 

Röstlund Jonsson att han gillade Bullshit när 

det begav sig och såg dem på flera spelningar 

i 1990-talets början. Dennis Lyxzén som 

spelat med Marcus i Garbage Pailkids konstaterar 

i ett mejl ”Dom var/är ett ganska 

uppskattad band i stan och det är sjukt kul 

att dom återbildats.” 

– Vi spelade på samma spelningar som 

Refused och alla band backade upp varandra 

med support, minns Mattias. 

– Dennis är en bra snubbe med tydliga 

politiska åsikter, säger Marcus. Jag har aldrig 

upplevt honom som enerverande PK-skitnödig, 

tvärtom. På Garbage Pailkids andra 

demo spelar han för fan bas och sjunger 

med i refrängen på ”Back With A Bang”! Ja, 

lite Oi fick vara med trots bandets hardcore 

fokus, haha. 

Men Bullshit var väl heller inget opolitiskt 

band? 

– Det är svårt att vara helt opolitisk, alla 

texter kan inte uteslutande handla om att 

dricka öl, menar Marcus. Det går ju att 

uppfatta olika ställningstaganden i texterna, 

men vi har medvetet valt att hålla låg politisk 

profil som band. Vi pratar egentligen 

aldrig politik med varandra. Jag tror att

1993 

2016 

Mattias 

Thomas 

Marcus 

”Det är inte okej att den 

övre medelklassen spatserar 

omkring och låtsas representera 

arbetarklass och gata.” 

Thomas 

vi alla tre har olika preferenser, men det är 

egalt. Vi fokuserar på musiken. 

Det var flera olika faktorer som var 

avgörande för att Marcus och Mattias 

en gång i tiden skulle bli skinheads. 

Umeå hade enligt Marcus hamnat i thrash 

metalpsykos och då var punk och oi ett tuffare 

och hårdare alternativ. 

– Min dragning till skinheadscenen tror jag 

bottnade mycket i att den kändes mer genuin 

och äkta än punken. Sen var det naturligtvis 

viktigt att det var mer kontroversiellt än 

punken – det var farligt på riktigt. Det fanns 

några punkare i Umeå, men inga skins så 

det var ju också lockande. Det kändes också 

som om det var ännu mer subkulturellt 

– Metallica körde Misfits-covers, men The 

4-Skins och Blitz var det ingen som kände 

till. Jag minns fortfarande när jag kom till 

skolan dagen då jag började nian: kängor, 

militärbrallor och rakat. Det blev knäpptyst i 

korridorerna och alla stirrade. 

– Jag hörde The Exploiteds lp ”Troops Of 

Tomorrow” första gången 1986 och var 

faktiskt lite sugen på en tuppkam, men 1989 

blev det skinheadstilen och jag har aldrig 

övergett den sedan dess. Musik, klädstil 

och allt som hör till är överlägset allt annat, 

poängterar Mattias. 

Sommaren 1990 åkte Marcus och Mattias 

en vecka till London, besöket gav mersmak. 

Där inhadlades massor av skivor, kläder och 

böcker. 

– Det var i princip omöjligt att få tag på 

skinheadrelaterade produkter i Umeå på den 

här tiden, säger Marcus. Men jag var väldigt 

rastlös i min ungdom, har sparat ut håret 

flera gånger, lyssnat på oerhört mycket olika 

typer av musik, hängt i många olika kretsar, 

men cirkeln är sluten nu – jag hittade hem 

igen. Skinhead/oi/ska har dock legat mig 

varmt om hjärtat 

under alla år. 

Dagens svenska 

skinheadscen finns 

det mycket att säga 

om, både positivt 

och negativt. 

– Jag tycker det är 

bra att nazistämpeln 

försvunnit, 

”Jag tycker det är 

bra att nazistämpeln 

försvunnit, att det inte 

skrivs så mycket skit 

om skins.” 

att det inte skrivs så mycket skit om skins 

som det gjorde under 1980 och 1990 talet, 

tycker Marcus. Massmedia tycks fokusera 

på IS för tillfället. Samtidigt blir baksidan 

att modevärlden då passar på att försöka 

profitera på skinheadstilen och placera den 

i ett motbjudande hipstersammanhang. 

Det är inte okej att den övre medelklassen 

spatserar omkring och låtsas representera 

arbetarklass och gata. Sedan är det förstås 

kul att det fortsätter komma nya band, både 

utomlands och i Sverige. Det är kanon med 

alla återkommande events, som till exempel 

PSK, med massor av grymma band. 

– Det som är bra idag är att det är så mycket 

spelningar. Det som är dåligt är väl de 

idioter som sprider lögner som gör att vissa 

band och spelningar stoppas, menar Mattias. 

Två år efter lp-debuten följer Bullshit 

upp med ytterligare en fullängdare 

”Target”, också den har hamnat helt 

i skymundan. Jag själv 

visste inte ens att den 

fanns över huvud taget 

och då tycker jag mig 

ändå hygglig koll på 

scenen. Marcus är inte 

direkt ledsen över att få 

minns den skivan. 

– Den är jag missnöjd 

med, mest på grund av 

ljudbilden och i synnerhet mina egna insatser 

och låtar. Framför allt vek sång. Mattias 

låtar blev mycket bättre. Så här i efterhand 

kan jag inte riktigt förklara vad jag höll på 

med. Jag var väldigt splittrad, på väg bort 

från stan, fastnat i nåt powerpopträsk. 

Mattias å sin sida är av motsatt uppfattning. 

– Jag tycker som Marcus, fast tvärtom. 

Hans låtar är mycket bättre! 

Mattias och Marcus flyttade 1995 till Stockholm. 

Två år senare gör Bullshit sin sista 

Sista giget 1997 

Tegslogen, Umeå. 

Turné i Tyskland 1994.

Marcus 

Mattias 

Backstage med Mosh, 

Knock Out Rec. 

Oi! The Meeting 1994. 

spelning, även om de medverkade på Burning 

Hearts Sharp-samling ”Screams from 

the gutter” året efter. Kärleken till hockeylaget 

Björklöven blev för stor för Mattias som 

väljer att flytta hem igen. 

– Jag började spela i Guttersnipe och skrev 

tre låtar till ”Join the strike”-lp:n, säger 

Mattias. När sedan två av medlemmarna 

flyttade från Umeå och det var dött på musikfronten 

så startade jag och Thomas The 

Sluggers. Vi var 

med på ”Brewed 

in Sweden” och 

spelade in tolv låtar 

som var tänkt att 

komma ut som en 

mini-lp eller nått 

men det blev aldrig 

av. Jag har även haft 

hand om Oi! aint 

dead-distro och hjälpt Anna Hammarström 

med Umezine. Jag har också varit involverade 

i styrelsen i Björklövens supporterklubb 

och haft hand om vårt medlemszine. Jag 

har även sänt ska och reggae på lokalradion 

tillsammans med Danne från Club Killers. 

”Metallica körde 

Misfits-covers, men 

The 4-Skins och Blitz 

var det ingen som 

kände till.” 

Marcus blev kvar i Stockholm, han 

säger att han behövde miljöombytet 

men flytten var också nödvändig 

för att kunna fortsätta med högre studier i 

filosofi. Han tar en magisterexamen i ämnet 

och hamnar av en slump på skivbolaget V2 

och blev kvar där i sju år. 

– Ett både roligt och märkligt arbete. Det 

var i många avseenden som en ungdomsgård 

där det var okej att sitta och dricka vin och 

starköl under arbetstid, samtidigt som man 

ringde upp någon musikjournalist. Under 

den här tiden hängde jag mest i garagerockkretsar, 

spelade bara sporadiskt, men satte 

ihop bandet Public Toilets som släppte en 

sexspårsvinyl-ep. Jag fick 

dock mina uppdateringar 

om skinheadscenen av 

Mattias emellanåt. 

– Jag träffade även min 

blivande fru under de 

här åren. När vår första 

dotter föddes så förändrades 

mitt liv radikalt, 

då det visade sig att hon 

var multisjuk och väldigt vårdkrävande. Så 

i snart 13 år har vi vårdat henne i hemmet 

med allt vad det innebär, bland annat att 

mitt liv är väldigt inrutat och att jag arbetar 

i princip jämt. Har till exempel inte haft två 

dagars sammanhängande ledighet under 

dessa år, vilket gjort att jag har väldigt svårt 

för arbetsskygga jävlar och personer som 

gnäller över småsaker. Nu bor hela familjen 

(har två barn till) i Örnsköldsvik. Vi har 

replokalen här, så Mattias och Thomas bilar 

hit från Umeå. 

Sommaren 2012 bestämmer sig Marcus, 

Mattias och Thomas för att köra ett 

reunion-rep. 

– Det kändes så bra att vi bestämde oss för 

att fortsätta, minns Marcus. Att spela instrument 

och i band så länge som vi gjort gör att 

det känns som en naturlig och oumbärlig del 

av livet. Vår ambition är att fortsätta minst 

lika länge som Rolling Stones. 

Förutom några gigs resulterade återkomsten 

också i sjutummaren ”Mariehem/Berghem”. 

–Det är fyra nya låtar som vi spelat in och 

det ljudmässiga resultatet blev i min mening 

det klart bästa vi gjort. Det hade varit bra 

om våra lp:s hade haft ett likande sound. 

Vi kände att vi ville släppa det (på vinyl 

såklart) och vi valde att göra det själva. Vad 

gäller titelspåret så är det en tillbakablickande 

text om hur det var att växa upp i Umeås 

”förorter” (jag på Mariehem och Mattias & 

Thomas på Berghem) under 1980-talet och 

bli punks/skinheads. 

Och singeln kommer att följas upp så småningom. 

Bullshit tänker skriva fler kapitel. 

– Vi ska repa, skriva nya låtar och göra 

några gig. Vi har en målsättning att göra en 

splitvinyl med något 

passande band 

i framtiden, säger 

Marcus. 


Bullshit firar 25-årjubileum på Verket i Umeå 2015.



Canan om livet på företagsläktaren 

+ efter 

första fyrtiofem 

Coste, 

Low Riders 

1, Magazine ”Shot by both sides” 

n Om man inte känner den råa nerven här 

kommer man aldrig riktigt fatta hur jobbiga 

situationer man utan att ens försöka kan 

hamna i! 

2, Ramones ”Glad to see you go” 

n And in one moment of passion, you get 

the glory like Charles Manson! Förklaring 

överflödig! 

3, The Stooges ”Death trip” 

n Att ens förklara varför känns skit ner er! 

Lyssna på texten och känn det elaka groovet! 

Jobbiga prylar förklaras sällan bättre 

än såhär! 

4, The Gun Club ”Ghost on the highway” 

n The Gun Club är helt oöverträffade när 

det kommer till rock and roll med blod och 

desperat nerv! Jag döpte min son till Jeffrey 

efter Jeffrey Lee Pierce! 

5, The Saints ”Know your product” 

n Jag vägrar att förklara varför! Antingen 

fattar man varför, eller inte! 

6, Discharge ”The final bloodbath” 

n It’ s just around the corner! 

7, The Pixies ”Alec Eifel” 

n Den låten är skum, mycket skum! Men så 

jävla fastna i huvudet att bara vill störta ut 

och köpa amfetamin, dunka det med trubbig 

nål rätt jävla in i valfri ven! Tro mig, jag har 

gjort det! 

8, The beasts of bourbon ”The Beast i 

came to be” 

n För att Stoogesinfluensen ligger hög här! 

9, Dead Boys ”High tension wire” 

n Ja vad ska man säga? Låten skriker ut 

så mycket känslor, på ett sakta mumlande, 

hotfullt sätt, samtidigt kan man inte låta bli 

att förstå smärtan hos en ensam människa! 

10, 

n Det finns ingen tia! Där landar ALLA låtar 

från ”Jag ska aldrig dö” till ”New Rose” för 

att man kan egentligen inte lista låtar! Det 

vet du också att det är vad man är just den 

dagen sugen på, eller hur? Jag tog inte med 

Generation X eller New Bomb Turks här 

bara därför! 

Friends arena, gräsdoft, ölstinna män 

med fladdrig blick och svart klädsel. En 

söndag i april och allsvensk premiär. 

Som så många år tidigare parkerar jag mig 

på min plats på västra nedre, någon rad 

ovanför motståndarlagets bänk. 

Jag ser mig omkring med förhoppningen 

om att vissa personer ska ha låtit sina ständiga 

platser passera vidare till någon bättre 

vetande detta år. 

Men icke. 

Där är till exempel han, 

tre rader upp, som brukar 

skrika hora så det vibrerar 

duktigt i trumhinnan. 

Särskilt på min dotter 

som jag försöker forma 

till att tycka det är kul att 

gå på idrottsevenemang. 

När hon var två månader 

var hon på sin första 

match (vilket för övrigt 

var matchen ”miraklet i 

cupen”, när AIK slog ut Häcken med 3-2 i 

en rafflande förlängning 2009). Nu vill hon 

nästa aldrig följa med. 

Undrar varför? 

Jag sätter mig ner igen. Jävla bekväma 

stolar ändå jämfört med de på Råsunda. 

Klacken skriker allt vad de har men i den 

här konservburken till arena tjänar det 

ingenting till. Det måste man ändå ge Råsunda. 

Riktigt gött tryck på läktarna där! 

Våra platser är på företagsläktaren. 

Till höger om oss är pressläktaren där Niva 

och Bank petar sig i näsan och livetwittrar 

fyndigheter. En bit till vänster har vi Norra 

stå. Man ser ju inte ens matcherna om man 

Tungt startfält 

i München 

Pogoruasch Festival i München 

kan vara värt ett besök i oktober. 

Förutom svenska favoriter 

som Perkele, The Baboon Show 

och Oldfashioned Ideas, kommer 

även Bonecrusher, Legion 

76, Lions Law, Sniper 66, Booze 

& Glory med flera att dyka upp. 

7 och 8 oktober är datumen 

som gäller. 

”Men sedan hör 

jag att de flesta 

runt omkring mig, 

företagsledare och 

kändisar, är ena 

riktigt tondöva 

motherfuckers och 

då bara kör jag.” 

Lions Law. 

ska stå där i mitten, gapa sig hes och få 

bengaler i ansiktet. Näe, jag trivs bättre här, 

bland företagsledare och kändisar. 

Det närmar sig matchstart. Låten som 

laget marcherar in till kan man utan och 

innan vid det här laget. Hela arenan reser sig 

när speakern introducerar att matchen på 

gång och sedan drar låten igång med några 

goa inledande ackord. Jag spanar åt vänster 

för att se vad Norra stå 

har för Tifo på gång och 

samtidigt börjar versen 

i låten. 

Och nu slår det mig 

återigen. Dra åt helvete 

vad omöjlig tonart 

låten är skriven i. För 

snubbarna bredvid mig 

räcker det att sjunga 

som vanligt och det 

låter gött men för mig 

hamnar jag i ett basläge 

som gör att jag knappt 

hörs. Går jag upp en oktav blir min röst nasal 

som en jävla projektil som skulle få mina 

läktarkompisar att önska att det var jag som 

gav upp mitt årskort till nästa år. 

Så vad gör jag? Jag surar. Jag börjar tänka 

på feminism och patriarkatet och att 

inte ens när man vill sjunga med i ens 

favoritlags introlåt kan man få göra det utan 

att bli påmind om att det mesta är skapat för 

männen i denna värld. 

Men sedan hör jag att de flesta runt omkring 

mig, företagsledare och kändisar, är 

ena riktigt tondöva motherfuckers och då 

bara kör jag. Mot tre poäng! 

 

Canan Rosén

Dubbel-lp med svensk punk 

och hardcore 1992-2003 

http://sorlingssvinstia.blogspot.se 

Svintask, Hellshit, Nervös Reaktion, Pöbeln, Ugly Squaws, Skam, 

Morta Paura, Victims, The Quilpish, Pass Out, KKPA, Wildcat Strike, 

Epileptic Terror Attack, Chaotic Disorder, Dyke Hard, Psycho Poetry, 

Grudge, Undervattensmopederna, Bombfors, Heffa Klump, Gonorré, 

Bombastic, Total Assbreakers, Mind of hate, Akis, Lebemäns, Amok, 

Unarmed, QK, Truckers, Flakes, Fudge Wax, The Mockingbirds, Dead 

Generation, Odd Company, Time Out, Kontrovers, Antabus, DS-13, 

Constipation UYA, Moralens Väktare, Atomångest, Absolute Bastards 

och Jet Black Gasoline. 

Finns också på Spotify 

200:- 

inklusive 

porto 

Alla fyra 

400:- 

inklusive 

porto* 

Nervgift, Solanas Cunts, Ein zwei die, 

KlartgrabbenskahaenEPAmedsilvertjep&Uffe, 

Lyckliga Idioter, Miss 

Behave and The Caretakers, Åtgärdsprogrammet, 

Contorture, The Bombettes, 

Kafferep, Marys Kids, Könsförrädare, 

Korsfäst, Körsbärsfettera, City 

Saints, The Headlines, M:40, Ursut 

Pris: 100:- + porto 

Beat up Betty, Distraktion, No Recede, 

Sista Försöket, Comminor, Nackskott, 

BDA, Fuck Frankie, Lycka Till, Giftgas, 

Perkulator, Toxo, Dtakters, Shitfucks, 

Grid, Groteskha, Snake Tongue, The 

Liptones 

Pris: 120:- plus porto 

Grymt hardcorepunkband i den gamla 

skolan. Tänk Boston på 1980-talet krydat 

med italiensk och spansk harcdore 

från samma tidsperiod. 

Pris: 80:- plus porto 

* = så länge lagret räcker 

Swisha till 0734264716

Kronofogden på turné 

Stockholm x 5 

Vi är Kronofogden från Hudiksvall som spelar hardcore/punk/käng. 

Vi fick massa gigs i Stockholm i början på 2016, fem gig på två och 

en halv månad, knäppt. Måste skriva lite om det tänkte jag. Jag 

som skriver är Arvid som gastar i orkestern så det blir helt från min 

skalle. Värt att inflika är att jag ska försöka vara nykter hela året, 

så givetvis rasar massa spelningar in just när jag korsat armarna 

över bröstet och lagt läpparna mot det nya året. Så se detta även 

som en liten vilsen guide i nykterhetens korridorer. Nåväl. 

5 februari 

Uppvärmning 

Jag börjar vår odyssé på Nalen, anrika Nalen 

i huvudstaden. Vi blev nominerade till 

Manifestpriset för vår lp som kom förra 

året (Arbete &/eller fritid heter den, 

släppt av Blindead). Kul att bli nominerad 

och tänk att få gå på gala va ojoj. 

Resan ner gick ganska smärtfritt. Jag måste 

dumpa min ryggsäck hos Wario, som jag 

skulle sova hos, men kom ändå först in på 

Nalen eftersom de andra hittat nån krog 

att läska sig på. Justja, Mille den clownen, 

kom senare. Vi lyckades samla oss innan 

allt brakade igång, gratis drinkbiljetter flög 

runt som kolibris i salen och vid klockan åtta 

satte galan igång – även vår kompis Charlie 

Engstrand var nominerad, i kategorin Visa 

(spana in honom). 

Galan var ju lite konstigt att se. Den kändes 

rätt proffsigt uppstyrt ändå, med scen och 

kameror och allt sånt. Efter ett tag blev det 

punkkategorin och då blev vi nervösa att vi 

skulle behöva gå upp på scen, så då ville vi 

inte vinna, så då vann vi inte heller. 

Gott så. Vi smet ut från Nalen lagom diskret 

och gick på karaokeinstutitionen Gröna Jägarn 

som ligger på Götgatan, för är det nåt vi 

gillar så är det karaoke! De andra blev fulla, 

jag beställde in mat och folk glodde som jag 

var från en annan galax. En fyllkärring hånade 

mig och sa att den maten stått i köket 

i fem år och väntat på nån som skulle köpa 

”Efter ett tag blev det 

punkkategorin och då 

blev vi nervösa att vi 

skulle behöva gå upp på 

scen, så då ville vi inte 

vinna, så då vann vi 

inte heller. ” 

den, sen garva hon. Men jag måste ju ha nåt 

att pilla med när alla satt och söp. Maten 

smaka helt okej tyckte jag. 

En fyllgubbe började babbla med mig. 

Störigt. Jag lurade Basisthenrik att sätta sig 

brevid honom istället, men då typ hotade 

fyllgubben Henrik med stryk. Vi sjöng sedan 

lite låtar och lyssnade på alla duktiga stockholmare 

som sjöng med koreografi och do 

veijt och stämmor och wow. På våra lokala 

karaokesyltor brukar alkisgubbarna och 

fembarnsmammorna med barnvakt sällan 

imponera, men på Gröna Jägarn sjöng folk 

som om det satt en idoljury och gömde sig 

bakom bardisken. 

”Kvällen fick ett tråkigt 

slut när Trummille 

inte fick sjunga sin låt. 

Han la faktiskt i lappen 

direkt när vi kom dit, 

men värdinnan ignorerade 

Milles lapp.” 

Kvällen fick ett tråkigt slut när Trummille 

inte fick sjunga sin låt. Han la faktiskt i 

lappen direkt när vi kom dit, men värdinnan 

ignorerade Milles lapp medan flera stammisar 

gick upp och sjöng flera gånger. Innan vi 

skulle gå så brast det för Mille. Han skällde 

ut värdinnan, sa åt henne att dra åt helvete. 

Precis innan vi skulle dra så hör vi hur 

karaokekvinnan ropar upp ”MILLE”, så han 

får äntligen sjunga ”Långa bollar på Bengt”. 

Mille ger allt på scenen men det blir ändå 

ett svårt antiklimax eftersom han skällt ut 

karaokekvinnan precis. Hon fick väl dåligt 

samvete eller så. Rungande applåder ändå 

och vi smyger ut från Gröna Jägarn. Jag åker 

hem till Wario och sitter halva natten med 

honom och beklagar mitt liv. Han dricker 

Arboga 10:2or. Själv har jag klarat gala, fem 

timmar karaoke och nattsudd med en stadigt 

intoxinerad vän utan en droppe alkohol, 

så mitt elddop är över. 

FOTON: IA HAMMAR, 

STAFFAN FAGERBERG 

SAMT KRONOFOGDEN 

6 februari 

Cyklopen 

Idag ska vi spela på Cyklopen, kul. Jag har 

aldrig vart där! Men först spelar jag Mario 

kart 64 med Wario och kompis Ole, som 

kommer indrullandes på eftermiddan. Han 

har försovit sig eftersom han spelat dataspel 

på natten och tjänar pengar på det, hallå 

eller! 

Ole får en morgonöl och jag vinner överlägset. 

Ole säger att han blev så snurrig på en 

öl, men det var ju för att det var en Arboga 

10.2, hahaha mycket nöje. 

Ole lallar med katten och är ganska väck 

när jag far till Cyklopen. Jag är en timme sen 

till soundcheck och vet inte hur man hittar 

från Högdalens tunnelbana, så jag frågar en 

kille med svart keps som förstås ska dit och

Broder Tuck, eller 

”Brother Tuck” står det 

faktiskt på skylten. 

han följer mig på vägen. Hejhej, Alf hette han 

och gillar noise och grind. 

Cyklopen är häftigt, invändigt är det en 

byggnadsställning i plåt och på utsidan 

är det istället för väggar typ färgad vågig 

hårdplast, helt sick. Jag trodde det var för att 

man byggt Cyklopen av skrot och skräp, DIY, 

men min kusin Sebbe sa att dom fått massa 

deg för att bygga det och det fattar jag ju i 

efterhand. 

Folk hjälpte visst till att bygga det med 

sina egna händer och oj vilken praktfull 

byggnad det blev. Jag hade förstås hört att 

nassar brände upp det gamla cyklopen, så 

det var därför materialet var plast och plåt 

nu, tappade hakan av smarthet när polletten 

trillade ner! 

Mille är på plats men dom andra är också 

sena, men vi skulle inte soundchecka ändå 

så det gjorde inget (ser ni vad mycket man 

minns när man är nykter). Mille berättar 

istället om att när han skulle hem till sin 

”Cyklopen är häftigt, 

invändigt är det en 

byggnadsställning i plåt 

och på utsidan är det 

istället för väggar typ 

färgad vågig hårdplast, 

helt sick.” 

kompis Fruff i natt, full och arg över sitt 

karaokeantiklimax, så somnade han på 

pendeln i vanlig oordning och fick vänta i 

Sollentuna på ett tåg åt andra hållet. Där 

såg han en kille som stod helt ensam på 

perrongen och glodde på rälsen och när 

Mille frågade vad han höll på med så sa han 

”aäehh, ja tänkte ta livet av mä”. Full var han 

visst också och i övrigt var det visst inte heller 

så bra ställt med jobb och kärlek och allt 

vad det är som kan ställa till det. Mille har 

ju verkligen sina ljusa sidor, så han gaskade 

upp denne suicidalkandidat och fick honom 

att följa med till Fruff. 

Fruff är en go kille så det var lugnt att 

Självmordsfredrik, som han hette, kom på 

besök mitt i natten. Fruff heter också Fredrik 

och eftersom båda var fulla så frågade de 

varandra hela tiden vad den andra hette och 

det ledde till många skratt sa Mille. De drack 

öl och Självmordsfredrik blev visst på bättre 

humör, men sen kom han på att ”visstja, jag 

skulle ju ta livet av mig” och började förbereda 

sig på att gå. Då sa Mille och Fruff att 

han fick sova där om han lämnade telefonen 

i pant till Fruff och det är väl ganska rimligt 

ändå? 

Det tyckte inte Självmordsfredrik så han 

gick, men Mille kände sig rätt säker att han 

kommit på nya tankar under natten. Wow, 

sick historia tänkte vi andra i orkestern som 

samlat oss nu. Vi fick god punkgryta. Mille 

kollade på nån Brynäsmatch på telefonen

och vi andra kollade på en superfull kille 

som raglade runt på nedervåningen. Vi satt 

liksom uppe med utsikt över scenen och golvet 

och där gick denna karatefulla estradör 

runt i åttor. Han tog av sig mössan och la den 

platt på skallen och sen - OJ - trillade han 

baklänges, men han hade en stadig ryggsäck 

så det gick bara bra. Jag kände mig ganska 

kukig när jag satt och glodde och smygflinade 

där uppe, men jag har ju själv vart 

fyllepajasen några gånger så det fick väl vara 

lugnt tänkte jag ändå och kikade vidare. Han 

ankrade i en soffa tio minuter senare så det 

löste liksom sig själv. 

Först på scen var Vanvett, ett band från 

Stockholm tror jag. Jag tänker fan inte hålla 

på att betygsätta band hit och dit, men 

de hade texter om att allt var skit som jag 

minns det. Det får man ju respektera känner 

jag, även om det kanske la en lite deppig filt 

över starten på kvällen i min hjärna. 

Sedan var det vår tur, vi fick det här giget 

via internet för Gitarrjohan skrev i nån 

grupp att vi ändå var i stan för galan åsså 

fixade Ia Hammar in oss. Hon är schysst och 

är på alla våra spelningar i Stockholm typ, 

åsså fotar hon banden med. Vi körde ett kort 

och intensivt set eftersom det var många 

band och det gick bra tycker jag. Ryggsäcksfyllot 

vaknade till och gjorde en halv 

”Ryggsäcksfyllot vaknade 

till och gjorde en 

halv baklängeskullerbytta 

på scen, annars 

minns jag inget spektakulärt. 

Det är lätt att 

hamna i en liten bubbla 

när man spelar tycker 

jag, så detaljer försvinner.” 

baklängeskullerbytta på scen, annars minns 

jag inget spektakulärt. Det är lätt att hamna i 

en liten bubbla när man spelar tycker jag, så 

detaljer försvinner. 

Tortyr kom efter, de körde nedstämt och så 

där. Mullrande och dubbelkaggar skulle jag 

tippa så här i efterhand. De bröt av lite mot 

tjongkången som dominerade kvällen tyckte 

jag och knäppte med fingrarna 

Sedan var det Makabert Fynd som är unggubbs 

från Stockholm. Jag spelade trummor 

med dom på en USA-turne för några år 

sedan, så det var jättekul att få lira tillsammans 

med dom till slut. Mattis å Poffen är 

från Angry Hudik dessutom så det är kul! 

Två nya jeppar var med från sist jag såg dom, 

de byter medlemmar som apor skalar bananer. 

Hej vad det gick i alla fall, håll i hatten 

för Makabert Fynd. Jag tror det var bästa 

jag sett dom, mina insatser och exbasisten 

Rikkes basrunkorgier inräknade. 

Utanförskapet från Dalarna avslutade. 

Hela bandet har karisma, det märks att de 

kommer från hillbillyland och sätter manglet 

i första rummet. Trumslagaren donkar och 

donkar på ett säreget och effektivt sätt och 

Trumvältarfyllot säckar ihop.

vokalisten har en stadig pipa. Han har vart 

med i massa andra band också sägs det, 

och trummisen med, så de har några år på 

nacken orkestern men de matar på som hormonstinna 

femtonåringar. Trött i örona är 

jag dock efter fem mangelband, så det känns 

rätt skönt när kvällen är över. Succé blev det 

hur som helst och ganska mycket publik. Jag 

stod i vår slappa merch hela kvällen efter vi 

hade spelat, orkade liksom inte socialisera 

lika mycket utan fem öl i kroppen. Jag ljög 

med Makabertkillarna som stod bredvid och 

bytte några ord med de som köpte skiva, 

men nykter socialisering är verkligen nåt jag 

behöver träna på. Mingla alltså... shitfuck. 

27 februari 

Broder Tuck 

releasefest 

Idag spelar vi på Broder Tuck. Det är nån 

slags variant av släppfest av splitsjuan 

med Massgrav som släpptes vid årsskiftet. 

Vi åker ner på fredagen redan med 

två bilar. Vi har med några ungpunx från 

stan plus min gamla vapendragare Marcus 

från mitt gymnasietvåtaktsband DTG. Han 

sitter och håller låda i baksätet, krökar på 

gammeldansk och försvarar LUFs senaste 

utspel om legaliserad nekrofili så allt är i sin 

ordning. Vi släpper av Marcus i Sundbyberg 

där hans polare bor, men då svarar inte polaren 

i telefon längre, fuck. Och Marcus har 

sumpat sitt kontokort så han är helt black 

i ett stort farligt Stockholm. Paniken börjar 

krypa i Marcus och han ger mig en lätt 

headbutt, innan hans polare till slut ringer 

och reder upp problematiken. Jag far hem 

till min polare Matte och ungpunxen ringer 

förvirrade fyllesamtal för att hitta sovplats, 

det verkar lösa sig. 

Idag är det idag lördag som vi spelar. Jag 

inleder dagen med att bläddra i skivbackar 

fem timmar i sträck på Solnamässan, så 

när jag är färdig är jag darrbent, skitnödig 

och hungrig som satan. Skivmässor är så 

energislukande att det är sjukt. Jag springer 

in i Marcus och han är lite sliten men 

tillfreds. Han letar efter nåt band som heter 

Japan-x eller nåt sånt men det går dåligt. 

Jag äter något onyttigt och åker till Broder 

Tuck, där är orkestern och ungpunxen så det 

var ju bra. Sedan händer nog inte så mycket 

spännande innan vi ska spela, eller jo det 

är en satans kö! Broder Tuck är en ganska 

liten källarlokal under krogen som heter 

just Broder Tuck som ligger på Skanstull 

och av någon anledning måste man betala 

”Han sitter och håller 

låda i baksätet, krökar 

på gammeldansk och 

försvarar LUFs senaste 

utspel om legaliserad 

nekrofili så allt är i sin 

ordning.” 

med kort för att komma in ikväll. Det tar en 

jäkla tid och det är kö ända ut på gatan. Det 

känns ju surrealistiskt när man spelat inför 

20-30 personer så många gånger, men det 

blir verkligen tjocksmockat därinne. Marcus 

kommer för sent och missar att ta sig in, 

men annars hittade alla dit i tid. Ole, Olle och 

nån till kommer lite sent, men då får de gå 

förbi kön så de hinner se oss eftersom Olle 

gästar på en låt. En arg punkgubbe stannar 

Ole i trappen ner, berättar Ole senare, och 

säger syrligt ”vad kul att alla är lika mycket 

väääärda” och det har han ju faktiskt en 

poäng i. Inte ska man få gå förbi och så på en 

punkspelning med 100 meter kö. Nu var det 

kanske lite specialfall eftersom Olle skulle 

vara med på scen, men VIP och punk rimmar 

illa tycker jag. Det var tydligen rätt många 

som inte fick plats denna kväll, så egentligen 

borde nog giget varit på nåt större ställe 

men men... 

Vi öppnade kvällen i alla fall och hej vad 

det går när vi rockar loss. Vi körde låtar från 

alla våra skivor, plockade upp några gamla 

som vi inte kört på ett tag å det var kul. 

Ungpunxen från stan kastade glas och styrde 

moshpit så jag knappt kunde va på golvet. 

Jag fick gömma mig på scen som en pensionär. 

Höj panten skrek publiken, men det 

har dom ju redan gjort så den spelar vi inte 

längre om vi inte får superblepp. 

”Ungpunxen från stan 

kastade glas och styrde 

moshpit så jag knappt 

kunde va på golvet. ” 

Efter oss spelade Godmother, det var 

städade och trevliga ungdomar som spelade 

superfort musik. Jag gömde mig återigen 

bakom merchet, som egentligen bara är vår 

LP nu (vi sparar ihop så vi kan göra t-shirts), 

och det kändes lite dumt, men det var väldigt 

trångt på stället så det var skönt att sitta 

för sig själv. 

Massgrav gick på efter och det gick minst 

lika fort. Fula i mun är de och häcklar den 

betalande publiken, lite som på restauranger 

man hört om där kyparen är astaskig, samma 

grej liksom. Provokation är hur som helst 

bra tycker jag. Vrid och vänd på alla stenar 

men behåll sansen. Gud vad med t-shirts de 

krängde. Jag satt där bredvid som en scoutgosse 

som försökte sälja sina torrmögliga 

kakor medan Massgrav krängde iväg semmelwrap 

på lemmelstrap. Jag tänkte köpa 

en tröja, men var för sen på bollen förstås. 

Jag hade ju bara suttit i merchbåset typ hela 

kvällen, Dillweed Karlsson det är jag det. 

Kvällen avslutades med en återförening 

av ett gammalt raging-kängband, Sunday 

Morning Einsteins, som jag lyssnat lite på för 

jag känner en strängbändare i orkestern då 

vi ämbetar inom samma arbete. Och utan att 

trycka för hårt på recensionsknappen så hej 

vad det gick! Tajt och rutinerat och 150 procent 

tjofaderittanledsyn verkligen. Jag stod 

vid mina scoutkakor. Det var synd, hade nog 

velat skutta där framme egentligen. Gungade 

i takt från min undanskymda position, klart 

positivt överraskad!

Johan och Mille myser på Gröne Jägarn. 

Fight in the night. 

Sedan var det slut på det roliga. Övrig 

orkester inklusive ungpunx skulle vidare 

på upptåg, jag kände mig lika nykter som 

jag var och ville bara lägga mig nånstans. 

Jag fick slagga hos Matte igen, nice. Hans 

grabb som varit på spelningen följde med i 

bilen och sa att vi var hans favoritband i hela 

Europa och det var ju kul att höra! Personligen 

föredrar jag Movie Star Junkies från 

Italien samt The Pussywarmers & Reká från 

Schweiz framför oss, men trea kan jag gå 

med på. Nästa Stockholmssväng ska jag försöka 

socialisera lite mer i alla fall, får se hur 

det går. Det har ju mycket med dagsform att 

göra också. Kudos till eldsjälen Zäta också 

som arrar en massa i Stockholm, han verkar 

mycket reko tycker jag och styrde denna 

kväll med bravur, fast synd ändå att inte alla 

som ville kom in. 

12 mars 

Gula villan 

Den här helgen skulle bli kul tänkte 

vi. Det var inte bara rock’n’roll utan 

innan giget gick vi på korvfestivalen. 

Mille hade vart på korvfestivalen av nån 

slags slump för två år sedan och förklarat att 

det var intressant. Den gången filmade han 

en gubbe som sjöng en låt om grynkôrv och 

den har vi gjort cover på nu, tjoho. 

På lördagen steppade vi in på korvfestivalen 

och glodde runt. Hela Sveriges korvelit 

var på plats och stekte små slantar med 

tandpetare i som man fick gå och mola i 

sig. Vi är faktiskt hyfsat vegetariska av oss 

i bandet, men nu blev det all in på korv. Jag 

hade bara ätit chipsfrukost så jag slungade 

mig fram och tillbaka bland montrarna och 

slukade korv på korv. Man fick inget bröd eller 

tillbehör så det var ju bara att pressa kött 

rätt ner i ansiktet tills det tog stopp. Jag tror 

säkert jag stånkade i mig ett halvkilo korv 

innan det blev fullt upp till adamsäpplet och 

svettningarna bröt ut. Jag kände mig som 

en riktig gris och det var väl inte så konstigt 

eftersom cirka 1/180-del av mig var gris just 

då. Just ja, Mille sprang även in i Grynkorvens 

vänner och köpte deras skiva! Där var 

grynkôrvslåten med, samt fem andra låtar 

om grynkôrv och en om potäter, samt ett tal 

till grynkôrven. Vi lyssnade på den under 

andakt sedan på hemvägen. 

Vi drog till Gula Villan efteråt. Johan är 100 

procent vegetarian så han var svårt hungrig 

när vi for medan vi andra darrade i vårt 

korvsvett. När vi kom fram var inte maten 

klar för vi kom rätt tidigt, men arrangörerna 

hade lagt upp m&m’s i olika färger i glas, 

som ett sånt där rockstjärnerajderskämt och 

det var rätt kul. Henrik påstod att de olika 

färgerna smakade olika men I call bullshit på 

det. Sen lekte vi charaderleken, vi försökte 

få med The Dahmers också men vi klickade 

”På lördagen steppade 

vi in på korvfestivalen 

och glodde runt. Hela 

Sveriges korvelit var 

på plats och stekte små 

slantar.” 

inte helt tror jag. Innan vi stack senare på 

kvällen, då vågade vi se varandra i ögonen 

liksom. Så jävla svenskt va... så vi lekte själva. 

Just ja, Johan fick mat då också. 

Vi öppnade kvällen, skönt för Johan skulle 

upp på bruke på möra så vi måsta dra. Det 

var trevligt, vi gillar Gula Villan som ligger 

lite avsides i Handen. Det är som en blandning 

av Kafé 44 och ett miniatyr-villavillerkulla. 

Vi var rätt duktiga. Mille donka 

på snabbt och strängbändarna hade i princip 

total blepp! De sista låtarna trummade jag 

och Mille vråla. Vi spelade en färsk cover på 

Cortex ”Jesus i betong” och det gick bra. Oj 

vad Mille vråla. Mina armar var typ bortdomnade 

när jag trumma, jag kände mig 

spetälsk. Henrik var lite tankad tror jag, 

men på gott humör. Han gick runt och fotade 

foton. Det var inte så spännande kväll det 

här, men trevlig. Dom hade 0.0%ig öl som 

de bjöd på, konstigt nog kändes bara att ha 

en ölburk i näven som en trygghet... Mille 

mådde lite psykdåligt i bilen, så han högläste 

ur en Fritiof Piraten-bok. Mille är superduktig 

på dialekter så alla blev glada och Milles 

vånda släppte. 

26 mars 

Cyklopen 

Det här giget tyckte jag kändes som en 

mellanlandning lite grann. Inget fel 

alls på stämningen, publikantalet eller 

arrangörerna som var snälla och duktiga 

allihop, Men det tar fan på krafterna att åka 

upp och ner varannan helg. Jag var inte i 

supersocial form, mest mör liksom. 

Vi kom till Cyklopen i schysst tid och fick 

gott käk, sedan så tog jag mig in i biblioteket 

som de har ordnat längst upp i huset. Jag vet 

inte om jag skrivit det men jag är bibliotekarie, 

så det var kul att kika hur de gjort. 

Det var ett jättemysigt rum med soffor och 

fåtöljer och blandade böcker och trevlig belysning 

(till skillnad från typ alla kommunala 

bibliotek). Ett ganska bra utbud av serier, 

som jag gillar, och en del fanzines med, bland 

annat utmärkta ”Kattis serier” som jag kan 

tipsa om. Det är ritat av en Stockholmspunkare 

som heter Kattis och har en egen sykad 

och flokig stil. Annars var det mycket smala 

böcker, ofta med feministisk och anarko/ 

syndikalistisk anknytning. Intressant att 

spana in, inte böcker du ser varje dag på 

hemköp i Hudik. En grej jag hajade till på

Korvfestivalen, klackarna i taket. 

var att Strindbergs böcker var märkta med 

etiketter där det stod ”fiende”. Jag har inte 

superkoll på Strindberg, men fattar inte 

varför han är Cyklopens fiende faktiskt. Han 

skrev väl rätt mycket om vanligt folk eller? 

Är det nåt med hans kvinnosyn säger mitt 

bakhuvud? Upplys mig gärna. Jag gillade en 

bok om ångest, isolering och förföljelsemani 

som han skrivit men minns inte vad den 

hette. 

Vi inledde kvällen och ja det gick la bra. 

Jag var inte så social som sagt så det var inte 

superskoj att stå på scenen, som jag oftast 

känner annars. Istället lunkade jag fram och 

tillbaka på golvet mest. Hela giget fins på 

youtube, sök på Cyklopen Kronofogden eller 

nåt. En kul grej var att Mille sjöng sista tre 

låtarna (å jag trumma). Mille fyllde 27 år och 

hade kvällen till ära klätt sig i indiskmönstrad 

skjorta och snabba solbrillor. Vi andra 

såg slaniga ut som vanligt och jag tycker det 

är skoj att vår slappa klädinställning gör 

oss lite till råpunkens Union carbide, haha 

istället för patchar och ansiktstatueringar 

överallt. Mille skråla på väldigt bra och vi 

körde bland annat en Philemon Arthur & 

The Dung-cover. 

”En grej jag hajade till 

på var att Strindbergs 

böcker var märkta med 

etiketter där det stod 

”fiende”. Jag har inte 

superkoll på Strindberg, 

men fattar inte varför 

han är Cyklopens fiende 

faktiskt.” 

En kul grej med denna kväll var att det 

inte var 100 procent korvfest utan alla de 

andra banden hade stintor i orkestern. Jag 

har klurat en del på hur viktigt jag tycker 

det är med tjejer i band. Och givet tycker 

jag det är viktigt att tjejer syns på scen, men 

mest tycker jag att tjejer ofta är så jävla bra 

live och framför allt om det är vokalister. 

Snubbar kan lätt bli machoklyschiga på 

ett snarkigt sätt live, så det blir för mycket 

teater över det och jag tycker tjejer har ett 

annat röstregister när de vrålar som ofta blir 

väldigt fett. 

Fem bandtips från mig med balla brudar: 

Kitchen & The Plastic Spoons, Gorilla 

Angreb, The Nuns, Sporten är död och Avfart 

33. 

9 april 

Hudik hardcore-kväll 

på Tucken 

Ålrajt, sista stoppet. Jag kände verkligen 

att det börjar bli nog nu. Jag 

kommer uppenbarligen aldrig bli 

riktig råckstjärna... eller då får jag väl kapa 

kneget först och visst skulle väl gå. Men jag 

fattar ändå att man söper mye när man är on 

the road, å ska jag vara ärlig så tror jag hade 

haft bra mycket roligare på denna anti-turné 

om jag krökat. Men det är ju väldigt mycket 

därför jag är nykter med, för att träna bort 

bedövningsbegäret. 

Okej, vi åkte i två bilar för Harkrank, som 

är Gitarrjohans nya kängband, skulle också 

spela. Gps:en kukade ur när vi äntrade hufvudstaden 

och gav oss en rutt rätt igenom 

stadskärnan. Klockan 16.30. En fredag. Helt 

kallsvettiga kom vi fram till Tucken till slut, 

men det tog några timmar att hämta sig 

från den pärsen. Återigen ett tillfälle där 

åtta starköl hade suttit fint. Det var hejsan 

på kamrater, soundcheck och folk droppa in 

och sedan sparkade Harkrank igång kvällen. 

”Ett fyllo välte tre 

fjärdedelar av bandet 

mot slutet av giget, men 

Poffen var glad ändå sa 

han efteråt.” 

Det gick undan det, harkrankarna är nog 

inte mer än 19-25 år tror jag och det kändes 

lite ovant att se ett så ungt band mangla 

järnet, men kul! Det skulle vara kul överlag 

med fler unga band, men vafan vet jag, jag 

sitter ju mest i skogen. Det kanske kryllar 

av dom i det urbana Schweden. Sen lirade 

Dissekerad, både Mattis och Poffen är som 

sagt från Hudikkrokarna så den nya snygga 

hudik hardcore-backdropen som ungpunxen 

snickrat ihop fick sitta kvar på väggen hela 

kvällen. Ett fyllo välte tre fjärdedelar av bandet 

mot slutet av giget men Poffen var glad 

ändå sa han efteråt. 

Sedan var det vår tur och för att inte 

hunnit repa gick det klart bra. Publiken 

gjorde verkligen denna spelning, röjde på 

duktigt eller spelade intresserade i kulisserna. 

En tjej stod i moshpiten och skrek 

avgrundsskrik, antingen var hon påtänd som 

ett tomtebloss eller så kom hon verkligen 

in i stämningen. Jag tror det senare, så jag 

flydde micken till henne då och då så hon 

fick vråla ur sin avgrundskälla, fan mäktigt. 

Fyllot från Dissekeradspelningen fulländade 

sin sepekväll med att rasa in i baskaggen och 

knäcka ramen där kaggpedalen sitter, men vi 

fullbordade ändå. Blev tillåme vrålade efter 

extranummer, tjoho. 

Ja sedan for en bil hem, för rytmsessionen 

skulle spela folkmusik i Delsbo för bland 

annat min mormor på lördan. Andra bilen 

stannade kvar och gick på 30-årsfest i Uppsala 

dagen efter. 

Snipp snapp snut så var anti-turnén slut. 

Slutsats: kul men svårt. 

 

Arvid Karlsson



Därför är Jon kristen och punk 

Jesus och punk 

– så funkar det 

Elin 

Vedestig, 

Framfall. 

Misfits ”Last caress” 

n Världens bästa låt och Glenn äger. 

Ebba grön ”Mamma pappa barn” 

n Hög igenkänning från där jag bor 

nu och ställen jag bott på. 

The Kristet Utseende ”Bärs som 

bärs” 

n Favorit sen tonåren. 

Vice Squad ”Stand strong stand 

proud” 

n Hård och bra låt. 

Descendents ”Pervert ” 

n Jag gillar den som fan. 

Poison Idea ”Plastic bomb” 

n Den här låten har allt. 

GG Allin ”Bite it you scum” 

n En gammal favorit. 

Livin Sacrifice ”Mentalsjuk” 

n Grym låt. 

The 4-Skins ”Chaos” 

n Bra live-låt. 

Distillers ”Young crazed peeling” 

n Brody rocks. 

GG Allin 

Jag blev ombedd av fanzinets redaktör att 

skriva om punk och kristen tro och vad 

de båda tillsammans betyder för mig. 

Till att börja med kan jag bara säga att 

det tyvärr existerar fördomar mellan de 

två lägren, men enligt min erfarenhet bryts 

fördomarna ganska snabbt ner när kristna 

och punkare lärt känna en kristen punkare. 

Punkarna märker att det finns kristna som 

lyssnar på Rudimentary Peni och de kristna 

märker att det sitter tatuerade människor 

med konstiga frisyrer med på Gudstjänsterna, 

eller som hjälper till med att samla in 

psalmböcker på församlingens soppluncher 

för de äldre. 

Men jo, fördomarna finns och jag tror att 

jag, efter att ha lyssnat på punk sen mellanstadieåldern, 

bekände min kristna tro 

i de sena 20-åren, så blev 

bemötandet positivt bland 

de flesta punx och skins jag 

hängde med. 

En del skämt får man tåla, 

man måste ha humor, men 

jag kan bara säga att min 

erfarenhet av dem som jag 

värderar som vänner har 

varit odelat positiv till att 

jag fått ordning på mitt 

liv och inte behövt gå omkring 

och förtiga den tro 

jag haft sen barnsben. 

Jag tror att det som fick 

mig att ta steget fullt 

ut, var att jag levde som 

hemlös i Oslo under två år. 

Jag levde aldrig på 

gatan, utan hos stadsmissionen 

från dag 1 och där märkte jag hur 

positiv kristendomen var och jag försökte få 

ordning på mitt liv och nu kan jag säga att 

det enda alkohol jag druckit sedan januari 

2004 är nattvardsvin. Inte för att jag var 

världens alkoholist, men jag var på väg att 

göra det till en heltidssysselsättning att 

dricka. 

Kristendomen är för mig uppror och att 

tänka själv. Jag kommer från oi!-världen 

och har haft rakad skalle och kängor under 

omgångar, men jag har alltid uppskattat 

anarkopunkscenen för dess brutala uppriktighet 

och strävan efter rättvisa och frihet. 

Jag håller naturligtvis inte med om Crass 

ateism, men jag har, likt fordralet på Subhumans 

”The day the country died” uppmanat 

en till, nämligen att tänka och kommit till en 

egen slutsats. 

”Det finns kristna 

som lyssnar på 

Rudimentary Peni.” 

Punken är värdefull, för den samlar kids 

(och oss lite äldre) runt en musikstil som 

ganska snart blir en livsstil. Behandlar 

samhället dig som skit? Vi skapar vår egen 

subkultur! Talar inte musiken på listorna 

till dig? Vi skapar vår egen musik! Talar inte 

mainstreammedia om vad som är intressant 

för dig? Vi skapar våra egna bloggar och 

zines! 

Det finns i punken en ådra av upproriskhet 

som tilltalade mig att bli 

punkare och faktum är att det nog 

var samma upprorsanda som fick mig att 

gilla kristendomen. När jag växte upp var 

kristendomen tabu bland de coola kidsen, 

samma kids som diggade den avskyvärda 

80-talspoppen och vars föräldrar kunde ge 

dem fina kläder. 

Visst, det finns reaktionärt 

tankegods bland 

många kristna och det 

är nog därför så många 

punkare är avigt inställda 

till kristendomen. 

Låt mig göra ett par 

saker klara, förnekar 

inte dinosaurer, evolutionen 

är ett faktum och 

jag har inget emot homosexuella 

eller deras 

rätt att gifta sig. Kyrkan 

var allt för länge en 

maktapparat i samhället 

med kyrkan mitt i byn, 

men vänder man sig till 

Bibeln framgår ett helt 

annat budskap. 

Jesus var en upprorsmakare, 

såtillvida att Han utmanade (och 

utmanar än i dag) det etablerade samhället 

och dess religiösa och politiska elit. 

Mycket bra saker har hänt sedan det 

samfund jag tillhör, Svenska Kyrkan, 

skildes från staten, varav en kvinnlig 

ärkebiskop och samkönade äktenskap är 

några av de främsta landvinningarna. 

Vidare talar Bibeln om att man skall söka 

skatter i himlen, inte på jorden, begäret efter 

pengar som roten till allt ont och om det 

bara fanns plats, hade jag här kunnat skriva 

om Bibeln som en revolutionär skrift från 

Moses och befrielsen från Egyptierna till 

Uppenbarelsebokens ord om att inte böja 

sig för den ekonomiska och politiska eliten. 

 

 

Jon, punkpoeten

Just 4 Fun 

Records 

proudly presents: 

Mörbultad från Helsingborg manglar hardcore på dialekt. 

MADBALL 

PÅ SKÅNSKA 

RÖVSVETT 

Jesus Var En Tomte EP 

Nyutgåva av Rövsvetts klassiska 

EP från 1985, denna gång med 1 

bonus sång. 

Ända sedan jag hörde Problem 

och Wilmer X förstod jag att den 

skånska dialekten passade mer 

än utmärkt till att framföra rocklyrik. 

Och när jag nu, sisådär 30 

år senare, kommer i kontakt med 

Mörbultad inser jag att även hardcore 

är som gjord för att sjungas på 

skånska. 

Mörbultad bildades i början av 2013. Bandets 

gitarrist Dan Svensson berättar: 

– Jonatan Östling (trummor), Jesper ”Joe” 

Persson (bas) och jag hade tidigare spelat 

tillsammans. Jag har alltid haft en förkärlek 

till renodlad hardcore och hade under ganska 

lång tid varit sugen på att köra ett band 

med texter på svenska/skånska. Så jag skrev 

ihop ett par låtar och frågade mina gamla 

bandkollegor om de var sugna på att köra 

”Madball på skånska” och det var de. Kort 

därefter frågade vi Nicklas Malmquist om 

han ville sjunga och sedan var det klart! 

90-talet influerar 

Influenserna är förutom nämnda Madball, 

Biohazard, Sick Of It All och resten av 

hardcorescenen från 90-talet, med lite extra 

Madball. 

lutning mot New York. Bandets hemstad 

Helsingborg är en trevlig stad i alla bemärkelser, 

men den är inte New York. 

– Helsingborg har ju alltid varit en metal-stad 

och fortfarande är inte hardcoreoch 

punkscenen särskilt stor. Det finns inte 

direkt några schyssta ställen för mindre 

band i genren att spela längre. 

Hur har er musik utvecklats sedan ni 

startade? 

– Konceptmässigt har den inte ändrats alls. 

Det är fortfarande enkel, rak hardcore på 

skånska som gäller! Men jag vill ändå tro och 

hoppas att vi har blivit bättre på att skriva 

låtar som är minnesvärda, slagkraftiga och 

varierade. 

Vilka planer har ni för framtiden? 

– Våra framtidsplaner ser nog egentligen 

alltid ut på samma sätt oavsett när vi blir 

tillfrågade: att skriva ny musik, spela in den 

och komma ut och spela live så mycket som 

möjligt. 

Den amerikanska hardcorescenen lever 

och mår bra i Helsingborg av alla ställen, och 

inte nog med att Mörbultad spelar en grymt 

trevlig hardcore, de tillverkar även scenens 

snyggaste t-shirts. 

 


RÖVSVETT 

Ryssen Kommer EP 

Tranås stoltheter senaste mästerverk. 

Skivan har får lysande 

recensioner. 

Kommer: 

Nya skivor med P.R.O.B.L.E.M.S, 

The HIP PRIESTS och POISON 

IDEA m fl. 

Nya T-shirt`s med RÖVSVETT och 

POISON IDEA på gång. 

www.j4f.dk 

just4funrecords.bigcartel.com

Den 15 april i år lirade Mimikry på Club Messed Up i Lund. Bandet och jag har en lång historia ihop men detta 

BOSSEN SOM 

Nästan på dagen 18 år efter en 

synnerligen osympatisk recension 

träffades vi för första gången. 

Jag och Mimikry. Det blev 

ett kärt möte på Club Messed 

Up i Lund. Vi kramades och 

skrattade. Det fotograferades 

och filmades. Jag fick en superfin 

tischa och nya albumet ”Alla 

sover”. Och senare på kvällen 

bjöd dalmasarna på en utmärkt 

spelning där jag tillägnades 

låten ”Ditt blod”. Det satt fint! 

Svinet Sörling 

en av bossarna 

du måste förbi i 

PC-spelet MimiWar. 

Hej, det var kul att äntligen ses. Jag blev 

sjukt stolt att få en låt tillägnad som inte 

var en Meduza-cover. Det trodde man 

inte för 10 år sedan typ. 

Heavy: Det var jäkla kul och fränt! Som att 

säcken knöts, eller nåt. Vi är glada om du 

blev glad!! 

I början av Mimikrys bana så gillade jag 

inte er och ni tyckte jag var en gnällgubbe. 

Sedan ändrades ju det där och idag 

är jag ett stort fan. Mia skrev ju ett brev 

till mig för många år sedan. Hur tänkte 

du då? 

Mia: I många år har man läst dina recensioner 

och krönikor i Close-Up och på senaste 

tio åren även på din blogg. 

Du skriver bra, vi har 

oftast tyckt rätt lika om 

musiken du recenserar, 

dina ord har alltid varit 

intressanta att läsa och 

du skriver ärligt. Främst 

jag och Åsberg har följt 

dig genom åren och ofta 

diskuterat med varann 

”Det var tråkigt tyckte 

vi. Vi hade ju ändå 

startat ett krig med 

varann och vips slängde 

du ut ’jag skiter i 

er-kortet’ mitt i fighten.” 

och refererat till dig exempelvis.:”såg du att 

Sörling tyckte ditten och datten 

var bra, det var konstigt..” 

och ”ja men Sörling skrev 

att de hade släppt en ny 

singel” och så vidare. 

Mimikry fick några tunga elakheter kastade 

på oss och vi blev bittra och arga tillbaks 

över att du inte fattade bättre än så. Det hela 

blev lite roligt, vi trodde på oss – du hatade 

allt vi gjorde – vi läste dina ord om allt annat 

och tyckte ju att det var jättekonstigt att 

du inte förstod oss eftersom du förstod så 

mycket annat viktigt. 

Vi använde dig i vårt spel ”MimiWar” som 

boss som man skulle ha ihjäl för att kunna 

fortsätta till nästa bana, vi fnissade åt att du 

skulle upptäcka det och skriva om det. Men 

icke. Vi medverkade på en samlingsskiva 

till minne av Eddie Meduza (Låten ”Kuken 

står på Mats Olsson” från skivan Punkjävlar 

utgiven av Eggtapes & Records) och vi sjöng 

”Kuken står på Sörling” i sista refrängen med 

en slags hatkärlek till dig. Utan en endaste 

reaktion. 

Du slog inte tillbaka lika brutalt längre. Du 

hade nog tröttnat eller gett 

upp hoppet. Skivan Kryptonit 

med ”En flicka som är 

stark” nämnde du lite kort i 

ett annat sammanhang som 

att ”det var ju konstigt att 

Mimikry kunde göra en bra 

låt” eller nåt i den stilen. Sen 

ägnade du ingen mer tid till 

oss. Det var tråkigt tyckte vi. 

Vi hade ju ändå startat ett krig med varann 

och vips slängde du ut ”jag skiter i er-kortet” 

mitt i fighten. Därför kändes det extra viktigt 

för mig att skriva ett brev till dig i samband 

med att skivan Alderland föddes. 

Vi följde din blogg, vi läste dina recensioner, 

vi tyckte fortfarande samma saker om 

mycket. Jag kunde inte ge upp hoppet utan 

ett försök. Du fick ett handskrivet brev, rakt 

från hjärtat. I hopp om att du kanske skulle

var första gången vi träffades. Förhoppningsvis inte den sista. 

Foto: Cecilia Sörling 

BYTTE SIDA 

skriva en endaste liten kort rad i din blogg… 

Och om inte du skrev så visste jag ändå att 

skivan hade kommit fram och du hade läst 

mina ord. Det räckte egentligen. 

Sen kom ”Mimikrychocken” på din blogg 

och vi i Mimikry blev lika chockade som du. 

Resten är historia. Åsberg hade koll på att 

jag skickade brevet och skivan till dig. De 

andra killarna kommer jag inte ihåg om de 

visste eller inte. Kanske sa jag något, kanske 

gjorde jag det inte. Men resultatet av brevet 

kommer de (vi) definitivt ihåg. Va skönt så 

här i efterhand att vi inte la ner bandet efter 

dina brutalsågningar, nu var ju det förvisso 

aldrig ens på tapeten, men ändå. Du kunde 

ha förstört så mycket, din gnällgubbe 

Jag blev ju stormförtjust i Alderland. Vad 

hände med er där egentligen? 

Heavy: Främst handlade det nog om att 

vi skaffade en till gitarrist i bandet, Apan, 

som var en gitarrist som kunde spela annat 

än punkackord. Det gjorde ju även att 

Hjalle kunde skippa gitarren och fokusera 

på ”bara” sången. Apan tillförde både ny 

dynamik och snygga gitarr-grejer i musiken, 

men även ny energi i bandet. 

Sen handlade det mycket om 

att vi chansade och ringde 

Chips Kiesbye och frågade 

om han ville spela in skiva 

med oss. När han tackade ja 

så blev vi lite ”oj jävlar, nu 

måste vi verkligen se till att 

göra bra låtar och repa så inte Chips tycker 

att vi är dåliga”. Det var stort för oss att han 

ville spela in med oss. Så ”Alderland” var helt 

enkelt en omladdning och rejäl urladdning 

som hela bandet la ner hela sin själ i. 

I våras kom nya plattan ”Alla sover”, som 

jag inte kommer låta vila på länge. Berätta 

om skivan. 

Hjalle: Den känns som ett uppvaknade från 

vår sida. Att vara med i ett band är som ett 

äktenskap. Det går upp och ner 

men vi är liksom ”in it for life”. 

Det har varit ett gäng slentrianår 

där vi inte riktigt vetat var vi 

ska ta vägen. 

Men när vi började skriva till 

”Alla Sover” kändes det som att 

energin vi länge saknat var tillbaka. 

Vi hade efter 20 år hittat 

våra roller i bandet och lärt oss 

acceptera våra olikheter. Vi har 

nog inte samma ungdomliga 

”vi-ska-ta-över-världen-känsla” 

som vi hade när vi gjorde till 

exempel ”Alderland” men istället ett grymt 

självförtroende och en känsla av att vi vet 

vilka vi är vad vi är bra på. 

När det gäller låtarna så 

är ”Alla Sover” som vanlig 

en blandning av mina 

och Heavys melodier. Jag 

lyckades nog få ur mig ett 

par medryckande sånger 

i klassisk Mimikryanda. 

”Brinner” och ”Nationalist” 

har harmonier som går igen i många 

äldre låtar. Jag tvingar alltid Heavy att skriva 

”Så Alderland var helt 

enkelt en omladdning 

och rejäl urladdning 

som hela bandet la 

ner hela sin själ i.” 

melodier för han kan alltid få till de sånger 

som bryter mönstret och gör skivan mer 

spännande och mångfacetterad. ”Mitt blod” 

och ”Det spelar ingen roll” är två tydliga 

exempel på låtar. Den typen av låtar är inte 

skapta för nån speciell genre. Dom skulle 

kunna framföras i andra tappningar med 

helt andra artister. Det är en otrolig styrka 

i Heavys låtskapande. Även ”Dårar” är en 

låt av Heavy och jag 

försökte få igenom en 

dröm med den låten. 

Tanken var att jag och 

Micke Alonzo (KSMB) 

skulle sjunga varannan 

rad i låten. Den är bra 

nu men det skulle blivit 

fantastisk då. Jag hade 

honom på kroken ett 

tag men tiden blev för 

knapp så vi får ta det 

på nån framtida platta. 

Vi har med ”Alla 

sover ”även utvecklat vårt samarbete med 

producent och ljudteknikern Jonas Kjellgren. 

Hans magiska öron och mixerbordsfingrar 

har gjort så mycket för oss. Han tar upp allt 

en extra nivå. Fan va jag babblat men jag ska 

bara skriva nåt om det textmässiga innehållet 

också. 

Det är svårt att skriva texter. Många struntar 

i vad man sjunger men jag vet också att 

för vissa kan en sångtext betyda jättemycket. 

Jag har själv fått många värderingar genom 

mina favoritartisters texter och många gånger 

har det varit själavård att lyssna på 

”Vi var ett ganska 

glatt och naivt punkband 

från början och 

inspirerades mer av 

Toy Dolls, Räserbajs 

och alla roliga bilder 

på innersleeven till 

”Live After Death” än 

arga politiska punkband.

Close-Up Magazine #28, april 1998. 

#43, januari/februari 2001. 

#52, juli/augusti 2002 

Publicerad tisdag 10 februari 2009 på bloggen Turist i tillvaron 

Våren 1998 hörde jag Mimikry för första gången. Bandet 

hade skickat kassetten ”Ingenting alls” till Close-Up Magazine 

för recension i min demokrönika Sörlings Svinstia. 

Det var avsky redan från första öronkastet. Jag raljerade över 

att tre fjärdedelar av Mimikry hade gått en rockmusikerutbildning 

och jag tyckte det var störtlöjligt 

att de hade kvalificerat sig till den stora 

riksfinalen i rock-SM. Jag skrev ”önskar 

att det för deras del inte finns någon 

morgondag”. 

Sedan blev det egentligen bara värre. 

Dalmasarna fortsatta att provocera 

mig med sina inspelningar. Och jag 

skrev ganska elaka recensioner. Vi 

triggade säkert varandra på något 

konstigt sätt. Exempelvis följde ett 

PC-spel med albumet ”Vägen hem”, 

där jag var ett av monstren (ett annat 

var Per Bjurman på Aftonbladet) som 

skulle elimineras för att Mimikry 

skulle kunna ta sig hela vägen till 

skivbolaget i Köping. 

Det blev med tiden allt svårare att avsky bandet. Och när 

deras superfeta dvd kom för några år sedan blev jag 

ganska förtjust i Hjalle, Heavy, Mia och Åberg. Men inte för 

musikens skull, den sög fortfarande... förutom den där fantastiska 

”En flicka som är stark”. Men dokumentären avslöjade ett 

band med ett stort och varmt hjärta. Fyra personer man gärna 

skulle fika bort några timmar med, på café då – inte i någon 

replokal... 

Jag trodde att Mimikry var ett passerat kapitel i mitt liv. I höstas 

noterade jag att de var aktuella med en ny platta och trots att 

man kunde tjuvlyssna på myspace gjorde jag inte det. Jag diggade 

Mimikry, men inte deras musik. 

Men så i början på december dyker det upp ett riktigt brev, ni 

vet ett sådant med frimärke, från basisten Mia Mästerbo. Hon 

skrev att de saknade mina recensioner, att jag var en ”solglimt i 

deras liv”. Hon bifogade ”Ålderland” och sa ”Vi förstår om du inte 

vill recensera skivan på din blogg eftersom du med all sannolikhet 

inte kommer att gilla skivan. Men du får gärna mejla över 

några rader om du har tid och lust.” 

Jag satte på plattan direkt. Tänkte att det är lika 

bra att få det ur världen och så ett snabbt mejl till 

Mia ”Tack, tack för skivan. Men inte riktigt bla bla 

bla.”. 

Det blev inget mejl till Mia. 

Inledande ”Mitt kors” fick mig att tappa andan. 

Det är inte århundradets låt, men det är bra – 

bra på riktigt. Jag satte mig ner och l y s s n a 

d e på de 13 spåren. Och gillade det. Jag lyssnade 

igen. Fortfarande bra. Jag låter skivan ligga. Tänker 

att jag kanske är påverkad av Mias trevliga brev. 

Någon vecka senare är det dags igen. Är säker på 

att jag kommer tycka att det suger. 

Det gör jag inte. 

”Ålderland” är inte bra, den är kanon. Den blir 

under en tid min reskamrat i bilen till jobbet i Helsingborg. 

Jag sitter på E6 och skrålar med Hjalle. 

Och jag vet inte vad karln gjort med sin röst – men den där 

gnälligheten som präglade sången tidigare är borta. Det känns 

som om jag lyssnar på ett helt nytt band. Mimikry vågar som 

Charta 77 och bjuder på rusig punkenergi i 23 Tills anda. Melodierna 

är ledigt skrivna med så väl charm som attityd och Chips K, 

som producerat, har lyckats mejsla ut ett slagkraftigt sound som 

lyfter plattan. 

Det är en omtumlande, nästan chockartad upplevelse. Och 

jag är oerhört glad över att Mimikry inte lyssnade på den 

där magsura recensenten för drygt 10 år sedan. 

 

Mikael Sörling

Mimikry ”Nationalist” 

Jag har åkt alla vägar 

Vandrat i skogar och fjäll 

Jag har badat i Siljan 

en varm sommarkväll 

berättelser. Vi har alltid haft en politisk ådra 

i våra texter men först nu tycker jag att jag 

har hittat ett uttryck som förhoppningsvis 

kan få andra människor att reflektera över 

sig själva och sin omgivning. ”Nationalist” 

är ett sånt exempel men även översättningen 

av ”Streets of London” (”Ett annat 

Sverige”) har ett innehåll där jag hoppas att 

människor ska sluta sova och börja förändra 

sig själva och sin omgivning. 

För att sammanfatta Alla Sover så tycker 

jag att det är en skiva där vi nått 90 procent 

fram. Man ska fan aldrig vara nöjd för då kan 

man börja spela covers, men vi är nära nu 

Vi har redan börjat skriva låtar till nästa 

platta där jag hoppas att vi ska kunna ta det 

ett steg till. Det kan bli världens bästa skiva 

haha! 

Ni verkar inte helt nöjda med sakernas 

tillstånd, ni är fortfarande arga? 

Hjalle: Ja vi förstår bättre, så vi är nog argare 

nu än vi nånsin varit. Vi var ett ganska glatt 

och naivt punkband från början och inspirerades 

mer av Toy Dolls, Räserbajs och alla 

roliga bilder på innersleeven till ”Live After 

Death” än arga politiska punkband. Men 

verkligheter kommer väl ikapp ju längre 

man lever och det finns så sjukt mycket att 

va arg över, tyvärr... 

Jag tycker nog att ”Nationalist” är det 

bästa ni gjort såväl text som musik. Hur 

kom den till? 

Hjalle: Jag har länge stört mig på alla typer 

som har sagt ”snart får man väl inte ens fira 

midsommar utan att bli kallad rasist” eller 

”får jag inte ens va stolt över Sverige?”. Jag 

har slitits mellan att gilla vissa ”svenska” 

grejer men hatat all form av nationalism och 

patriotism. På diverse fester hag har ofta 

försökt argumentera och förklara att stolthet 

är kopplat till prestation och att man därför 

inte kan vara stolt över sitt ursprung. Det 

faller liksom på sin orimlighet. Men få har 

tyck som jag. 

Texten var en av få som liksom skrev sig 

själv när jag väl kommit på formen. Min 

identitet är Svensk men det är inte samma 

sak som att hedra nationalstaten. Musiken 

var en lite rip-off från Min Sång även om inte 

slutresultatet blev speciellt lika. Men jag ville 

göra en enkel och tydlig låt där budskapet 

gick fram. 

Vad händer i höst? 

Mia: Vi drar ut på en turnésväng till i oktober 

och sen är tanken att vi låser in oss i 

replokalen en stund och försöker göra hits 

till nästa världens bästa skiva. 

När ses vi nästa gång? 

Mia: Du är välkommen till Borlänge valfri 

torsdag då vi Mimikryare har gemensam 

lunch och diskuterar livet och planerar 

framtiden… 

 


Jag har sjungit i kyrkan 

För sommar och frihet och lov 

Och jag har bundit en 

midsommarkrans till ditt hår 

Men jag är inte nationalist 

Ser inga gränser alls 

Inte nationalist 


Jag har vrålat och jublat 

När Anja har kastat sig ut 

Jag har vart galen och full 

när Tre Kronor fått stryk 

Är tacksam för att jag fick födas 

I frihet och inte i bur 

Men inte kan jag känna stolthet 

för att jag haft tur 

Nej jag är inte nationalist 




Jag har mina rötter i myllan 

Och i Dalälvens virvlande ström 

Där morfar och jag sökte lyckan 

med glasfiberspön 

Vi fångade livet i flykten 

Och en abborre nån gång ibland 

Kan sakna min barndoms 

förenklade bild av vårt land 

Men jag är inte nationalist 



Ser inga gränser alls

Skivor och kassetter 

THE BRANDED 

Angry 7” (Beluga) 

Come on over 7” 

(Beluga) 

Två finfina singlar 

från Malmös The 

Branded som jag 

tidigare inte haft 

koll på, som tur är 

bandets bakkatalog 

rätt rejäl 

så det finns mycket 

att fördjupa sig i. 

”Angry” och ”Come on over” är stökig 

och stimmig garagepunk med drag 

av psychobilly, lite som om Stones, 

Thunders och Cramps hängt på kvarterskrogen 

Tröls en sen kväll. Jag gissar 

att The Branded är sjukt grymma live. 

Dessa båda singlar indikerar det. (3/3) 

THE BRISTLES 

Don’t give up 7” 

(Threat from the 

past) 

The last days of 

capitalism lp (Heptown/Civilisation/ 

Pike) 

Det skiljer 33 år 

mellan inspelningen 

av The Bristles 

första sjua och den 

senaste lp:n. ”Don’t 

give up” spelades in i november 1982, 

i juni 2015 sattes ”The last days of 

capitalism”. 

Det är väldigt kul att lyssna på båda 

så här efter varandra och följa bandets 

utveckling från den stökiga UK82råpunken 

till dagens mer bulldozerliknande 

mangel. Saker och ting var inte 

bättre förr, men låtarna på ”Don’t give 

up”-sjuan kan jag inte sluta lyssna på, 

de har varit mina vänner i drygt 30 år. 

”Bristles song” och ”Punx and skins” 

är klockrena, de övriga tre låtarna nästan 

lika bra. Men jag tvivlar på att jag 

kommer att plocka fram ”The last days 

of capitalism” när jag är 77 (!). 

Jag tycker den blir för mäktig att lyssna 

på i ett helt svep, som att mosa i sig 

en massa choklad – det är inte så jäkla 

gott till slut. Jag saknar dimensioner i 

manglet, det blir oftast lite enhanda 

även om det emellanåt sprakar till. Jag 

tror det här hade blivit en bra singel, 

en hel lp blir absolut för mycket av 

det goda. 

Jag är dock mycket nyfiken på Landskronagängets 

framtid eftersom man 

plockat in Moderat Likvidation-Tobbe 

på sång. Två gaphalsar kanske är vad 

som krävs för att The Bristles ruska om 

mig igen. (4/2) 

BULLSHIT 

Mariehem/Berghem 

7” (UåOi) 

När Umeå exploderade 

i hardcore för 

en sisådär tjugofem 

år sedan var det tre 

snubbar, eller två, som gick mot strömmen. 

Med rakade skallar, bomberjackor 

och kängor gissar jag att skinnskallarna 

var en udda fågel i Västerbotten. De 

kallade sig Bullshit och gav ut två lp på 

tyska Knock-Out 1993 och 1995. Plattor 

jag gör första gången hört denna sommar, 

så obskyra var Bullshit. 

Nu har trion återförenats och med 

singeln ”Mariehem/Berghem” lagt ribban 

inför framtiden. Jag tycker det här 

är en bra sjua, speciellt b-sidans East 

End-råa oi-smocka ”We are the rats” 

ger mersmak. Men även titelspåret får 

tummen upp. (3) 

FREEDUMB 

Feeding the 

tapeworm cd 

(Kräftpest) 

Norge har ju genom 

åren haft en hel del 

utmärkta band som 

exempelvis Kafka Process, Bannlyst, 

Stengte Dører, So Much Hate och 

Honningbarna. Riktigt i den klassen 

är inte Freedumb och det tog ett 

par lyssningar för att få ”Feeding the 

tapeworm” att lyfta. 

Norrmännen ä riktigt bra i de 

norska spåren som är mer melodiska 

och får mig att tänka på så väl Puke 

som Los Bohemos, medan de mer 

rock’n’roll-tyngda, oftast på engelska, 

låtarna har svårt att engagera. (2) 

GRÅ VARDAG 

Född frustrerad cd 

(egen) 

Punkrock utan krusiduller 

bjuder Grå 

Vardag. Östgötarna 

gräver sig ganska 

långt bak i historien och går garanterat 

främst igång på Ebba, Mackt, Spy och 

KSMB. Det är i den myllan ”Född frustrerad” 

rör sig, det är helt okej men 

behöver spetsas för att leva vidare. (2) 

HILFE 

Ep3 7” (AMTY) 

Det blir en gladlynt 

och småtrevlig 

tillvaro när Hilfe 

trallar sig genom 

denna singels fyra 

spår. Jag kan tycka 

att det blir lite för mycket av det goda 

CRASH NOMADA 

Ljuset som du sökte/Mälaren 7” 

(Transnational) 

När jag var runt 20 var jag tokfrälst 

i Torbjörn Säfve. Jag läste allt och 

hade några av mina största bokstunder 

tillsammans med ”Jag brinner”, 

om den ryske poeten Vladimir 

Majakovskij, och Ivan Aguéli – en 

roman om frihet. Jag sträckläste 

den på några kvällar och blev djupt 

fascinerad över konstnären, mystikern 

och anarkisten Ivan Aguélis 

livsöde. När favoritbandet Crash 

Nomada uppmärksammar honom i 

den briljanta ”Ljuset som du sökte” 

vill jag verkligen läsa om Säfves bok. 

Jag tror jag lyssnade på de dryga tre 

minuterna minst tjugo gånger på 

och skulle gärna vilja ha något som 

trasar sönder det fluffiga. Men i mindre 

doser inte alls så tokigt. Gillar du 

NO FX och Toy Dolls är du garanterat 

ett Hilfe-fan. (2) 

INSIDIOUS 

PROCESS 

Mirrors of the dead 

lp (Not enough) 

Göteborgs fetaste 

crustmetalpunks 

är tillbaka med tio 

tunga hits som får det att börja rycka 

i kängnäven. Elakt, svart, nedstämt, 

aggro rakt igenom. Definitivt ett 

soundtrack till apokalypsen. Jag gillar 

att det här albumet smakar mer Black 

Sabbath än tidigare men att det går att 

spåra referenser till så väl Grief som 

Disrupt. Dessutom sjunger ju Frida 

inihelvete bra. (3) 

MISILISKI 

Tuioku no shigre 

kassett (Distort the 

world) 

Jag har ingen aning 

om vad det här är 

för band. När jag 

googlar bandnamnet 

får jag träffar på 

länkar jag inte tänker 

följa. Kassetten är släppt av D-takt 

o Råpunks tapelabel och det räcker 

för att väcka intresset. Men det släcks 

ganska fort efter en genomlyssning av 

de två låtarna. Det är inte snabbt eller 

rått eller in-your-face utan bara lalligt 

raken, sedan bytte jag sida till den 

minst lika välljudande ”Mälaren”. 

Crash Nomada låter som inga andra, 

folkmusiken är kvar liksom kärleken 

till punken – men för första gången 

vilar även Thåströms ande över 

låtarna. Helt jävla genialt och årets 

bästa singel. (4) 

och ganska trist. Ljudet suger också 

vilket bidrar till att sänka ”Tuioku no 

shigre” ytterligare. (1) 

NERVVRAK 

Don’t need this 

shit kassett (Distort 

the world) 

Helfestlig hardcorepunk 

för dig 

som hellre sätter 

på ”Out of step” 

än ”Why?”. Korta 

pogo- och vevvänliga 

låtar inspelade 

i Östersundstrakten 2015 men kunde 

lika gärna ha producerats i Umeå eller 

Linköping tjugo år tidigare. 

Kul och bra. (3) 

POSSO KONGRO 

S/t cd (egen) 

Jag har länge 

varit nyfiken på 

det här hyggligt 

nya Örebrogänget 

och intresset avtog knappast efter att 

ha umgåtts med de fyra låtarna på 

bandets självbetitlade debut. 

Posso Kongro påminner en hel del 

om Asta Kask när de fortfarande härjade 

i Kloaken, men minst lika mycket 

tycker jag mig höra andra giganter 

som Contemptuous, Gatans Lag och 

Antipati. Jag gillar framför allt Posso 

Kongros råa aggrosida som sången 

bygger upp, men tycker även att de 

bjuder på melodier som kletar sig fast. 

Jag hör gärna mer. (3) 

Alla fyra 

400:- 

inklusive 

porto 

Turist 

i tillvaron 

Swisha till 

0734264716

5 Klassiker 4 Utmärkt 3 Bra 2 Godkänt 1 Inget vidare 

Samtliga skivor och kassetter som jag har tyckt till om här är sådant som skickats till mig. 

OBS! Det här är egentligen inga recensioner utan mer lite löst och slappt tyckande. 

SCENIC BELLY 

Trying hard to be a 

man 7” (AMTY) 

Halmstad fortsätter 

att leverera storslagen 

punkrock. 

Scenic Belly är inga 

duvungar i sammanhanget med sina 

dryga tjugo år i scenen och det glöder 

fortfarande om dem. 

Jag är mycket förtjust i den här pigga 

singeln, där framför allt melodierna 

sätter sig snabbt och refrängerna vittnar 

om allsångsfester på svartklubbar. 

Scenic Belly säger att de är inspirerade 

av The Clash, Rancid, Stiff Little 

Fingers och Cockney Rejects och det är 

däromkring du hittar bandets sound. 

Jag är sugen på att höra mer och skulle 

gissa att om de gick över till svenska 

så skulle det slå än större gnistor om 

dem. (3) 

SISTA ANSLAGET 

Va fan vill ni egentligen? 

Cd (egen) 

Oi – vad bra andra 

spåret ”I don’t care” 

är – ligistpunk som 

står på tå och skriker 

dig rakt i ansiktet att Sista Anslaget 

tar ingen skit.Sådant gillar jag. Och jag 

är faktiskt väldigt förtjust i resten av 

skivan också. Linköpingsgänget lirar 

ettrig UK82 som det är svårt att värja 

sig emot. Missa inte! (3) 

SKA’N’SKA 

A-team 7” (AMTY) 

Jag kan inte påstå 

att jag har någon 

vidare koll på den 

svenska ska-scenen, 

men efter de senaste 

släppen med The Liptones, Spökstan 

och nu också Ska’n’Ska verkar den 

må minst sagt ganska hyggligt. Det här 

tio (!) man starka gänget från Stockholm 

har funnits i tio år men ”A-team” 

är min första bekantskap och den är 

beroendeframkallande. Förtjusande 

dansant ska som överraskar med sitt 

balkan- och klezmerflirtande. Jag vill 

verkligen höra mer. Mycket mer! (4) 

URSUT 

Köp dig lycklig lp 

(Not enough) 

Minns du 2012? 

Det var ett lysande 

musikår (som 

alla andra egentligen). 

Thåström släppte ”Beväpna dig 

med vingar”, Neurosis ”Honor found in 

decay”, Patti Smith ”Banga”, River City 

Tainlines ”Coast to coast” och MGLA 

”With hearts of stone”. I Malmö var 

det som vanligt full fart: Bäddat för 

trubbel bjöd på ”Värdighet”, Infernöh 

”War tjard”, Beyond Pink ”Pride and 

prejudice” och så albumdebuterade 

Ursut med superfina ”Dårarnas 

paradis”. En riktig mangelpärla som 

Ursut har fullt upp mest 

hela tiden. 

borde uppskattats i breda lager av 

så väl crustpunkare som old school 

dödsmetallare. 

Medlemmarna i Ursut har ju ganska 

välfyllda liv vilket innebär att saker och 

ting tar tid och det är därför vi har fått 

väntat på uppföljaren i fyra år. Men 

hallå – det har det varit värt. 

Ursut är fortfarande lika angelägna 

och det desperata manglandet som 

emellanåt nästan smeker doom-kinden 

visar upp ett superskickligt band 

som sätter varje ton rätt. 

Soundet är proffsigt på ett bra sätt 

och hela utgåvan känns genomtänkt 

och genomarbetad, från varje riff 

till det läckra kollaget i gatefolden. 

Tillsammans med Utanförskapet det 

bästa manglet du hittar i Sverige idag. 

(4) 

UTANFÖRSKAPET 

S/t lp (Konton 

crasher) 

Det kan vara så 

att Utanförskapet 

är ett av de bästa 

mangelbanden som 

existerar just nu. Högsta nivån skyhög, 

lägsta nivån – finns det ens en sådan? 

Det finns många saker som lyfter 

dalmasarna. Jimpas gitarr-lir är exempelvis 

glimrande och T.B.s stämma 

ger karaktär och djup till den läckra 

råpunken. Om du tycker att Discharge 

är världens bästa band och funderar 

på att köpa deras nya platta så är mitt 

råd: skaffa denna istället. (4) 

VINNARCIRKELN 

Ni gör er jävligt 

svåra att gilla cd 

(egen) 

Vinnarcirkeln är ett 

jävligt roligt band 

att lyssna på eftersom 

de inte följer gängse regler och 

förordningar när det kommer till punk. 

Du vet aldrig var en låt med Vinnarcirkeln 

tar vägen och det är grymt uppfriskande 

att som lyssnare tvingas vara 

alert för att inte missa någon avighet 

eller knäppt pålägg. ”Missbrukarvård 

på kristen grund” är exempelvis en 

dunderhit Vinnarcirkeln är barnet Raped 

Teenagers fick när de var i Tranås 

och hånglade på 1980-talet. (4)

Skivsamlaren 

Äkta samlare har skit 

Enligt Oxford Dictionary är en 

samlare ”någon som eftersöker, 

lokaliserar, anskaffar, organiserar, 

katalogiserar, uppvisar, lagrar och 

underhåller saker som är av individuellt 

intresse”. 

Att äga skivor är dock inte samma sak som 

att samla. Av och till har jag hamnat på en 

fest och flippat igenom värdens ”skivsamling”. 

Ofta rör det sig om en brokig blandning 

av plattor med syfte att spela på fester och 

att spela cool. I sådana ”samlingar” hittar 

man skitfula 180 grams pressar med Black 

Sabbath, motbjudande bildskivor med Iron 

Maiden, en Beatles box 

i mono (naturligtvis 

har puckot i fråga ingen 

mononål på skivspelaren) 

och någon nyinköpt 

Asta Kask platta. När jag 

ser det måste jag i ett 

elitistisk och föraktfullt 

tonfall endast påpeka 

att detta inte rör sig om 

någon form av samling 

eftersom det fullständigt 

saknar logik och struktur. 

Att äga skivor och samla 

på skivor är helt två olika ting, liksom att jag 

har massor av verktyg 

i min källare, men jag skulle inte kalla mig 

en ”verktygssamlare”. Man kan notera att 

dessa ”samlare” kallar skivor för ”vinyler”. 

Idioter!!! Det heter skivor!!! 

En riktig samlare har någon form av logik 

i sitt samlande. Kanske samlar på ett skivbolag, 

typ Dischord, plattor med Ramones, 

eller en specifik genre eller ett land, modell 

japansk hardcore. 

Olyssningsbara skivor ett måste 

Att kliva in hos någon som tydligt säger ”Jag 

samlar på Ramonesplattor” (notera att de 

inte samlar på Ramonsvinyler) imponerar. 

Att sedan med några öl bli orienterad i udda 

”Att äga skivor och 

samla på skivor är 

helt två olika ting, 

liksom att jag har 

massor av verktyg i 

min källare, men jag 

skulle inte kalla mig 

en ’verktygssamlare’.” 

Japanska pressar eller bootlegs från Thailand 

tillhör de finaste stunder jag känner till. 

Det är i dessa stunder Ramonessamlaren 

plockar fram någon liveinspelning och torrt 

konstaterar ”den här är ju fan helt olyssningsbar, 

men kolla vilket coolt omslag”. 

Nu vet du att du är hos en en skivsamlare! 

Olyssningsbara skitinspelningar måste ju 

finnas i varje seriös Ramonessamling. 

Genuint musikintresse 

Många av de stenhårda samlarna är kompletistsamlare. 

Den innebär att de vill ha allt, 

typ varje norsk svartmetalplatta som någonsin 

har gjorts i varenda tänkbar pressning. 

De ägnar timmar att lista 

ut skillnader i pressningar 

och blir helt bananas 

när de inser att det finns 

minimala skillnader i 

skivans etikett eller jagar 

efter någon mystisk 

brasiliansk bootleg. Det 

innebär också att lugnt 

hälften av skivorna har 

spelats högst en gång. 

Respekt. 

För den senare kategorin 

av samlare finns 

det mycket förakt. Få gillar en skivnsnobb 

som ältar huruvida en viss pressning ska ha 

ett textblad eller inte och de får utstå kritik 

för att vara ”frimärkssamlare” och därmed 

helt ointresserade av musik. Frimärkssamlardelen 

må vara sann men musikintresset 

är genuint. Jag har aldrig träffat någon som 

samlar skivor som inte gillar musik. 

Inom vissa smala områden så kan vissa 

plattor vara rätt dyra, i synnerhet i bra skick. 

Det finns tidiga punksjuor som kan säljas 

från 1 000 till 10 000 kronor. 

En samlare som köper en sådan platta får 

räkna med feta spottloskor och glåpord att 

denne inte är någon riktigt punkare och inte 

respekterar idén med DIY. Här är det dags 

för lite uppsträckning. De flesta som hostar 

upp sådana pengar tillhör de mest lojala till 

musik scenen jag träffat. De går på spelningar, 

köper t-shirts, en del ger ut skivor 

själva eller spelar i band. Det finansierar 

sitt beroende med jaga runt på loppisar och 

skivbörsen för fynd som 

sedan säljs på tradera, 

discogs eller eBay (kapitalistsvin 

och krämare 

således). De jobbar 

som lastbilschaffisar, 

förskollärare, betongarbetare 

eller på kontor. 

Varenda jävla krona 

går åt att handla skivor, 

både nya och begagnade. 

”Livet 

är en 

konstant 

jakt efter 

skivor jag 

saknar.” 

Slutligen, de som gnäller på skivnördarna 

kan själva skaffa ett spotifyabonnemang 

och kränga iväg sina fula jävla 180 grams 

hipsterplattor och hålla käften. 

Samlar bara på förstapressar 

Själv är jag kompletistsamlare, men jag samlar 

”bara” förstapressar. Livet är en konstant 

jakt efter skivor jag saknar. Ett samlingsområde 

är svensk punk fram till 1990. Det 

innebär att jag har massor av grymma plattor 

som spelas dagligen. Det innebär också 

att jag har en hel del skitplattar som är mest 

köpta för att ha en komplett samling. 

Det senaste skitinköpet var Yoaccim and 

the Euros enda EP. Genom detta köp har jag 

alla punkplattor för Östergötland som jag 

känner till. 

När det gäller Svensk punk så är nog en av 

de sämsta plattorna som någonsin givits ut 

Anti-Avans EP från 1984. Den har jag inte 

spelat sedan 1980-talet då jag köpte den, fan 

helt olyssningsbar. Men som resultat av denna 

artikel så ska skiten spelas – ikväll åker 

den på svarven tillsammans med en bärs och 

papper och penna, det senare behövs för att 

skriva en lista över vilka punkplattor från 

Connecticut som saknas. 

Garanterat en hel del skit! 

Cod

Gamla favoriter 

G.B.H. 

City baby attacked by rats 

City babys revenge – 101 ways to 

kill a rat 

Jönköpings kulturhus en kall höstdag 

1984. 

På scen: G.B.H. 

Sångaren Colin Abrahall som vanligt 

klädd i svart – skjorta, jeans och boots. 

Det tar bara några sekunder innan 

den första loskan träffar. Under några 

minuter står Colin i ett salivregn. Den 

svarta skjortan blir vitprickig. 

Colin rör inte en min. 

Han fyller munnen med öl som han 

gurglar runt i munnen ett par varv. 

Sedan spyr han ut den över publiken. 

De mest hängivna längst fram försöker 

fånga vätskan med sina tungor. 

Inte så konstigt att jag föll för G.B.H. 

Den briljanta livevideon från Victoria 

Hall i Hanley 1983 visar ett snarlikt 

händelseförlopp. En vitprickig punkvokalist 

står i ett skyfall. 

Men den skiljer sig på en viktig 

punkt. 

Gitarristen Jock Blyth träffas av en 

riktig blaffa på kinden. Det bekommer 

honom inte. Han spelar vidare medan 

slemmet rinner nerför hans ansikte. 

Ett par låtar senare zoomas hans plyte 

in i igen. Snorloskan har sakta tagit sig 

ner till hakan. Det ser ut som om en 

mördarsnigel har slafsat ner hans kind. 

Det är motbjudande, men Jock spelar 

vidare som inget hänt. 

Inget stoppar ett punkband. 

Och jag slås idag över hur tiden 

förändrar. 

Då – jag var en spottande punkrockare. 

Idag - spottar jag inte... lika mycket. 

Men vissa saker förändras inte, exempelvis 

åsikten att "City baby attacked 

by rats" och "City babys revenge - 101 

way to kill a rat" är två av de bästa 

punkalbumen som spelats in. Skivor 

som gjorde Birminghamkvartetten 

odödliga. 

1981 lades grunden med sensationella 

tolvan "Leather, bristles, studs and 

acne", som innhöll klassikerna "Race 

against time", "Nechrophillia" och "Generals". 

Utgåvan följdes av de legendariska 

sjutummarna "No survivors" och 

"Sick boy". Vinylerna fick tidningen 

Sounds punkgeneral att gå i spinn. 

"Pogopärlor som kommer att tilltala 

såväl hardcorepunks som Motörhead-fans" 

skrev han. 

Och visst hade G.B.H. berett vägen för 

något storartat. Den första bekräftelsen 

på det var fullängdsdebuten "City 

baby attacked by rats" (1982). 

Skivorna 

Tretton låtar klockren pogopunk med 

attityd och hjärta. Rått mangel kombinerat 

med tyngd och melodi. Låtlistan 

är en blöt dröm med titlar som "Maniac", 

"Time bomb", "I'm the hunted" och 

"Slut". 

Det skulle bli ännu bättre. 

Singlarna "Give me fire" och "Catch 23/ 

Hellhole" brann och elden tog sig rejält 

till album nummer två - "City babys 

revenge - 101 way to kill a rat" (1983). 

G.B.H. sprudlade av självförtroende efter 

sina första succéår och vågade ta sitt 

sound ett steg vidare. Musiken flirtade 

friskt med den tidens hårdare metal och 

tonen hade blivit markant tuffare. 

Självsäkerheten kan ha haft andra 

orsaker. Jag bara spekulerar, men flera av 

texterna beskriver i bästa Beatles-anda 

trippar in i det okända. I "The forbidden 

zone" skaldas: 

"Thugs in lingerie greet you 

som gjorde 

G.B.H. odödliga 

Bitch queens with tattoos will eat you 

You haven't got a watch but it's nearly four 

And there's a police knocking on your door." 

Allt handlar dock inte om upplevelser i 

det okända. GBH kritiserar den diplomatiska 

immuniteten och kristendom. Om 

förlagans repertoar var en våt dröm är 

denna rena multipla orgasmen: 

"Diplomatic immunity", Drugs party 

in 526", "See the man run", "Vietnamese 

blues", "The forbidden zone", "Vallley 

of death", "City babys revenge", "Pins 

and needles", "Christianised cannibals", 

"Faster faster", "High octane fuel" och "I 

feel alright". 

Efter denna milstolpe tappade G.B.H. 

tyvärr fokus, såväl i sin musik som i sin 

verklighets förankring, och började ge ut 

skivor den ena menlösare än den andra. 

Men dessa två utmärkta verk, samt första 

tolvan, bör finnas i varje skivsamling av 

rang. 

 

Mikael Sörling

Freddie Wadling 

2 augusti 1951- 2 juni 2016. 

En unik röst 

har tystnat 

För ett par år sedan hade jag långt 

gångna planer på att skriva en bok om 

Freddie Wadling, men jag lade ner hela 

projektet när Robert Lagerström hann före 

mig med sin biografi Freak. Orsaken till att 

jag överhuvudtaget tänkte ge några år av 

mitt liv åt att skriva en bok om en annan 

människa var enkel, Freddie var en unik 

artist. 

Hans liv var en storslagen Hollywoodfilm 

vars manus med lätthet överträffade dikten. 

Där fanns allt; trasslig barndom, mobbning, 

en frånvarande pappa, räddning i punkmusiken, 

samarbete med diverse 

musiker och medlem 

i bland annat Straitjacket, 

Lädernunnan, Rukorna, 

Liket Lever, Cortex, Blue 

For Two Kingdom of Evol 

och Fläskkvartetten. Han 

var dessutom en talangfull 

tecknare och målare. 

”Freddie hade 

ett eget sound 

och uttryck och 

framförallt en 

gudabenådad röst.” 

All musik han la sin touch på hade något 

fullständigt originellt över sig. Han undvek 

in i det sista att låta som någon av de 

musikaliska förlagorna från England eller 

USA som överskuggar Musiksverige. Freddie 

hade ett eget sound och uttryck och framförallt 

en gudabenådad röst. 

Det var inte bara hans röst som 

påverkade oss alla, Freddie hade en 

fantastisk förmåga att ta en uttjatad 

text och göra den till sin egen, i vilken genre 

som helst. Han gav en del av sig själv varje 

gång han sjöng en sång. 

Hans vackra tolkning av 

”Over the rainbow” från 

Trollkarlen av OZ är lika 

personlig som Freddies 

sköra version av Håkan 

Hellströms ”Känn ingen 

sorg för mig Göteborg”. 

Och det var väl det 

som gjorde mig så intresserad av Freddie 

Wadling, ingen visste vad han skulle hitta på 

härnäst, vad han än tog sig an så blev det ett 

spännande möte. 

Likadant var det med alla de tv-intervjuer 

jag bevittnat genom åren. Jag satt alltid som 

på nålar; vad skulle hända? vad skulle han 

säga? Det var samma visa varje gång; en 

nervös programledare ställde tafatt en fråga 

varvid Freddie tittade med sina pliriga ögon 

på denne och svarade lite lagom kryptiskt 

med ett snett leende, och programledare 

förstod ingenting och gick vidare till nästa 

fråga. 

När The Leather Nun spelade på Södra 

Teatern i Stockholm 2015 var det 

tänkt att Freddie skulle dyka upp 

som gäst, men hans svaga kropp satte stopp 

för resan till huvudstaden. Istället valde 

Nunnan att visa ”Ingenting är sant, allting är 

möjligt – en liten film om Freddie Wadling”

1, Vad betydde Freddie Wadling för dig? 

2, Vilken är din favoritlåt med honom? 

Kajsa Grytt, 

musiker 

1, Freddie har 

funnits med sen 

Tant Strul spelade i 

Götet bland de första 

gångerna, med Cortex 

på en svartklubb 

nånstans på Hisingen 

tror jag. Han var mytisk redan då, och en 

suverän sångare. 

När Blue for two kom med sin första skiva 

hade jag och Malena också tagit ner vår 

grej till duo. Har sett fantastiska live-klipp 

från då som är bland de bästa sångperformamces 

jag sett på en scen. 

Och grejerna med Fläskkvartetten är 

också utomjordiska. När han spelade in 

min ”Farlig liten jävul” blev jag oerhört 

hedrad. Jag kände mig alltid underlägsen 

Freddie på något sätt. Det verkade så enkelt 

för honom. Han hade rak kanal med 

den musikaliska himlen. Han öppnade 

munnen och ut kom något gudomligt. 

2, Min favorit är ”Walk” 

Unni Drougge, 

författare. 

1. Freddie var den 

göteborgska punkscenens 

pulserande 

hjärta. Han satte fast 

en tändsticksask 

under tre av Lasse 

Dolores bassträngar 

så att han bara kunde använda en sträng, 

det räckte. För Freddie var minimalismens 

mästare. Ju knappare förutsättningar 

desto rikare blev resultatet. Sånt kan 

bara åstadkommas av unika begåvningar. 

Freddie var rebell på ett mycket djupare 

plan än de andra som lät sig frälsas av 

punken, han hade mer än bara en attityd, 

han hade en långt utvecklad filosofi som 

genomsyrade allt han gjorde och som 

gav honom den mest besjälade röst som 

nånsin hörts i Sverige, kanske rentav i 

världen. Lustigt nog var Paul McCartney 

hans stora sångarförebild, kollar man 

noga ser man det. 

Utan Freddie hade Göteborgspunken 

knappt varit värd att minnas. 

2. Min favorit är fortfarande Levande 

begravd med Liket Lever. 

”Stackars 

flicka.” 

Freddie Wadlings kommentar till journalisten 

Johanna Fränden efter att hon vågat 

sig fram till Freddie och förklarat: ”Det 

finns nog ingen musik jag lyssnat mer på 

än din”. 

av filmaren Carl Abrahamsson, som ett 

sorts förband. Inget ont om Lädernunnan, 

deras konsert var magisk på alla sätt och 

vis, men det var filmen om Freddie som 

berörde mig mest den kvällen. Ingen annan 

musiker kunde sätta sådana avtryck. 

Inte på mig i alla fall. 

Musikvärlden blev så mycket fattigare 

dagen då Freddie Wadling 

dog, och nu när Freddie inte är 

med oss längre är det kanske dags för 

mig att ta och skriva den där boken om 

honom. För om det är någon svensk artist 

som förtjänar ett par böcker om sig så är 

det Freddie Wadling. 

Det är oerhört sorgligt att Freddie är 

död, men det är näst intill outhärdligt att 

det inte finns någon som kan fylla tomrummet 

han lämnar. Hoppas du har det 

bra, var du nu befinner dig. 

 


Peter Kagerland, 

författare 

1, Idoler skulle man 

inte ha, punken stod 

ju för motsatsen. 

Detta fungerade 

kanske i teorin men 

knappast i praktiken. 

Freddie blev definitivt 

en av mina. 

Jag har alltid haft ett behov av att 

upptäcka nya artister men också av att ha 

några att följa. I stort sett har jag följt varje 

musikaliskt steg Freddie tagit genom 

åren. Liket Lever, Cortex, Blue For Two, 

Fläskkvartetten och soloplattorna förstås 

men hans inhopp och gästspel i alla möjliga, 

och omöjliga, sammanhang är många. 

Tack vare Freddie har jag skivor med allt 

från The Forge Players till adventskalenderskivan 

om Whitney & Elton Johansson. 

Att köpa alla skivor man ser med Freddie 

har aldrig varit enformigt. Att han själv 

sällan fick styra sin karriär är lite sorgligt 

men ändrar ingenting. 

Att beskriva Freddie utan att använda 

ordet unik går inte. Ingen sjöng som Freddie. 

Vare sig det rörde sig om hårda låtar 

som ”Jesus i betong” eller gamla psalmer 

som ”Blott en dag” fanns magin där. Alltid. 

2, Bästa låten måste bli Liket Levers ”Levande 

begravd” men strax bakom ligger i 

stort sett allt han gjorde. Unik, som sagt.

John Stabb blev 54 år. 

Foto : Jim Saah (www.jimsaah.com) 

Saknaden är stor 

Lördagen den 7:e maj drog jag upp 

riktlinjer till en artikel om Government 

Issue sångaren John Stabb, eller John 

Dukes Schroeder. En lite bortglömd punkikon 

i mina ögon. 

Jag tänkte berätta om banden han spelat i: 

Government Issue, Betty Blue, The Factory 

Incident och History Repeated; hans humor 

och ironi som han var rätt ensam om att 

besitta i punk-och hardcorevärlden; hans 

kommande bok som hade alla förutsättningar 

att bli en framtida klassiker efter de underhållande 

uppläsningarna jag hört; hans 

magcancer som tvingat honom till en långvarig 

sjukhusvistelse; gofund-kampanjen som 

startats för att hjälpa John med sjukhusräkningarna 

och som på två månader dragit in 

över 50 000 dollar; och om stödgalan som 

skulle gå av stapeln på söndagen den 8:e maj 

med bland annat Thurston Moore från Sonic 

Youth. 

Det skulle bli en kul artikel att skriva, 

trots att John nu led av cancer. 

För några år sedan blev John grovt 

misshandlad av ett gäng i närheten av sitt 

hem, vilket tvingade honom till flera jobbiga 

operationer, men han tog sig igenom dem. 

Det kändes som om han skulle fixa den här 

cancern också. 

Dagen efter nåddes jag av beskedet att 

John dött. Han blev 54 år. 

Jag deletade allt jag skrivit. Ett tomt dokument 

stirrade mot mig. Jag var inte alls 

upplagd för att skriva en minnestext 

över John, det var för jobbigt, så jag valde 

att lyssna på mina Government Issue skivor 

istället. Det är de minnena jag har. 

I’m only human 

been put on a pedestal 

I’ve made mistakes 

have and always will 

Johns sista ord var ”I love you.” Riktat till 

sin fru, men enligt henne även till hans fans. 

Jag saknar honom redan. 

 

Mikael Ekström

25 25 

www.amty.se 

oberoende postorder 

och skivbolag 

Bryggd sedan 1991 

www.facebook.com/ 

amessagetoyou/ 

www.amty.se 

info@amty.se 

AMTY är störst i 

Norden på Reggae, Ska, 

Punk, Oi! & mod. Hos 

oss finner du musik, 

böcker, pins, tröjor, 

kuriosa, brutus, 

harringtons & mycket 

mer...

COLLECTOR´S 

RECORDS 

WORLDWIDE MAILORDER SINCE 1986 

ÄLMHULT - SMÅLAND - SWEDEN 

Lika många vinyler som på Tradera, men till fast pris & på ett ställe. 

50.000 vinyler som du kan köpa på postorder eller direkt i vårt lager. Webbutik med en hel del, men du är även 

välkommen till vårt lager där du kan bläddra i allt från reabackar till syna riktiga rariteter. 

Betala kontant, med kort, på faktura eller med paypal. 

Anmäl dig på hemsidan för nyhetsmail, så får du inbjudan till våra butiksdagar och nyheter på ingång. 

Från 50-talet till Nu! Beat, Freakbeat, Garagerock, Popsike, Prog, Punk. New Wave, Hårdrock, Metal, Soul, Ska, 

Reggae, Indie, Pop, Synth, Industrial och mycket mer..... 

Massor med punkvinyler i lager! 

Vi betalar bäst för stora skivsamlingar i hela Sverige. 

www.hotstuff.se 

Hot Stuff butikslager : Torngatan 4:18, Älmhult, 

Telefon 0476-10449, orderdesk@hotstuff.se

Turist i tillvaron fanzine 2

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?