9789100113902

Kapitel ett
Eftersom gatorna som leder från The Strand till The Embankment
är mycket smala är det bäst att inte gå arm i arm där.
Om man ändå envisas med att göra det måste advokatbiträden
ta flygande språng ned i leran; unga maskinskriverskor måste
rastlöst hålla sig bakom en. På Londons gator, där skönheten är
åsidosatt, måste excentriciteten betala priset och man ska helst
inte vara mycket lång, vara iförd en lång blå cape eller fäkta i
luften med vänsterhanden.
En eftermiddag i början av oktober när trafiken höll på att bli
livlig stegade en lång man beslutsamt fram längs trottoarkanten
med en dam vid armen. Ilskna blickar träffade dem i ryggen. De
små, upprörda gestalterna – ty i jämförelse med detta par såg de
flesta människor små ut – som var utrustade med reservoarpennor
och tyngda av dokumentportföljer, hade tider att passa och
lyfte veckolön, varför det fanns visst fog för den ovänliga blick
som riktades mot mr Ambroses längd och mrs Ambroses cape.
Men någon sorts förtrollning hade gjort såväl mannen som
kvinnan oåtkomliga för spydigheter och misshag. I hans fall
skulle man av läpparnas rörelse kunna gissa att det var tankar,
och i hennes fall av blicken som stelt riktades framför henne på
en höjd ovanför de flestas ögon att det var sorg. Det var bara
genom att förakta alla hon mötte som hon höll tillbaka tårarna,
och fientligheten från människor som svepte förbi henne var
uppenbart plågsam. Efter att i ett par tre minuter ha betraktat
trafiken på The Embankment med orubbligt lugn ryckte hon
maken i ärmen och de gick över mellan de snabbt framström-
7

mande automobilerna. När de befann sig i säkerhet på bortre
sidan drog hon vänligt undan sin arm från hans samtidigt som
hon tillät munnen att slappna av, att darra; sedan kom tårar
rullande ned och medan hon stödde armbågarna mot balustraden
skuggade hon för ansiktet mot de nyfikna. Mr Ambrose
försökte trösta; han klappade henne på axeln; men hon visade
inga tecken till att släppa honom inpå livet och eftersom han
fann det pinsamt att stå bredvid en sorg som var större än hans
egen lade han armarna i kors bakom ryggen och gick ett varv
på trottoaren.
Här och var skjuter kajen ut i vinklar, likt predikstolar; dock
är det inte predikanter som intar dem, utan små pojkar som
dinglar med snören, släpper ned småsten eller sjösätter papperstussar
för en seglats. Med sin skarpa blick för det excentriska
var de böjda att finna mr Ambrose skräckinjagande; men
den påhittigaste skrek ”Blåskägg!” när han gick förbi. För att de
inte skulle börja retas med hans hustru hötte mr Ambrose med
käppen mot dem, varvid de bestämde sig för att han enbart var
grotesk, och fyra i stället för en skrek ”Blåskägg!” i kör.
Fastän mrs Ambrose stod blickstilla, mycket längre än vad
som är naturligt, lämnade de små pojkarna henne i fred. I närheten
av Waterloo Bridge finns det alltid någon som tittar ned
i floden; ett par kan stå där och prata i en halvtimme en vacker
eftermiddag; de flesta människor som promenerar för nöjes
skull står och funderar i tre minuter; när de har jämfört tillfället
med andra tillfällen, eller kommit till någon slutsats, går
de vidare. Ibland liknar Westminsters bostadshus och kyrkor
och hotell konturerna av Konstantinopel i dimma; ibland är
floden överdådigt purpurtonad, ibland är den lerfärgad, ibland
glittrande blå som havet. Det är alltid värt besväret att titta
ned och se vad som händer. Men den här damen tittade varken
upp eller ned; det enda hon hade sett medan hon stod där var
en cirkelrund regnbågsskimrande fläck som sakta flöt förbi
med ett halmstrå mitt i. Halmstrået och fläcken snurrade runt,
8

unt bakom den darrande vätskan i en stor framvällande tår,
och tåren steg och föll och hamnade nere i floden. Så träffades
hennes öron av något helt nära inpå –
Lars Porsena av Clusium
inför nio gudar svor –
och sedan svagare, som om den talande hade gått förbi henne
på sin promenad –
ingen orätt skall drabba dem
som det mäktiga Tarquinia bebor. 1
Ja, hon visste att hon måste återvända till allt det där, men just
nu måste hon gråta. Hon höll för ansiktet och nu snyftade hon
mer ihållande än hon hittills gjort, under det att axlarna steg
och sjönk med stor regelbundenhet. Det var denna gestalt
hennes make såg när han, efter att ha kommit fram till den
blankpolerade Sfinxen, 2 efter att ha fastnat hos en man som
sålde vykort, vände om; versen upphörde ögonblickligen. Han
kom fram till henne, lade handen på hennes axel och sade:
”Käraste.” Rösten var bönfallande. Men hon slöt ansiktet mot
honom, som för att säga: ”Du kan omöjligt förstå.”
Eftersom han dock inte lämnade henne blev hon tvungen
att torka ögonen och lyfta blicken i jämnhöjd med fabriksskorstenarna
på andra stranden. Hon såg också valven i Waterloo
Bridge och kärrorna som rörde sig över dem, likt djuren på en
skjutbana. Blicken som såg dem var tom, men att alls se något
var naturligtvis detsamma som att sluta gråta och börja gå.
”Jag skulle hellre promenera”, sade hon efter att hennes man
hade hejdat en droska där det redan satt två män.
Orubbligheten i hennes sinnesstämning stördes av promenadens
inverkan. De framrusande automobilerna, som snarare
påminde om spindlar på månen än om jordiska föremål, de
9

dånande bryggarvagnarna, de skramlande tvåhjuliga droskorna
och små svarta kupéerna kom henne att tänka på den värld hon
levde i. Någonstans däruppe ovanför takspirorna där röken steg
i en spetsig kulle frågade hennes barn efter henne nu, och fick
ett tröstande svar. Vad beträffar den stora mängden gator, torg
och offentliga byggnader som skilde dem åt, kände hon i den
här stunden bara hur lite London hade gjort för att hon skulle
älska staden, fastän hon hade tillbringat trettio av sina fyrtio år
vid en gata. Hon visste hur hon skulle uppfatta människorna
som passerade henne; där var de rika som sprang av och an mellan
varandras hus så här dags; där var de trångsynta arbetarna
som åkte i ett rakt led till sina kontor; där var de fattiga som
var olyckliga och med rätta hätska. Trots att det fanns solsken i
diset nickade luggslitna gamla gubbar och gummor redan till på
bänkarna. När man avstod från att se den skönhet som höljde
saker och ting var det detta som var skelettet därinnanför.
Ett fint regn kom henne nu att bli ännu mer nedstämd;
vagnar med de besynnerliga namnen på dem som ägnade sig
åt besynnerliga verksamheter – Sågspåns-Fabrikör Sprules;
Grabb tackar inte nej till minsta bit pappersavfall – förfelade sin
verkan som dåliga skämt; oförskräckta älskande par i skydd av
en slängkappa tycktes henne sjaskiga, deras lidelse överspelad;
blomsterförsäljerskorna, ett förnöjsamt sällskap vilkas prat alltid
är hörvärt, var dyblöta gamla kärringar; de röda, gula och blå
blommorna, vilkas huvuden var tätt hoppressade, vägrade att
lysa. Till det kom att hennes man, som gick med långa snabba
rytmiska steg och emellanåt knyckte med den fria handen,
antingen var en viking eller en slagen Nelson; fiskmåsarna hade
fått honom att ändra ton.
”Ridley, ska vi åka? Ska vi åka, Ridley?”
Mrs Ambrose blev tvungen att tala med skarp röst; vid det
här laget var han långt borta. Genom att köra samma gata fram
i jämn trav förde droskan snart bort dem från West End och
kastade dem in i London. Det tycktes som om detta var ett
10

stort fabriksområde, där människorna ägnade sig åt att tillverka
föremål, som om West End med sina elektriska lampor, 3 sina
ofantliga skyltfönster som alla lyste gult, sina omsorgsfullt färdigställda
hus, och små levande figurer som travade trottoaren
fram, eller rullade fram på hjul på gatan, var det färdiga verket.
För att vara framställt av en så enorm fabrik tycktes det henne
som ett ytterst litet verk. Av någon anledning tycktes det henne
som en liten guldtofs i kanten av en ofantlig svart slängkappa.
Mrs Ambrose lade märke till att de inte passerade någon
annan tvåhjulig droska utan bara vagnar och kärror, och att
ingen av de tusen män och kvinnor som de såg var vare sig en
fin herre eller en fin dam, varvid hon förstod att det när allt
kommer omkring är normalt att vara fattig och att London är
otaliga fattiga människors stad. Häpen över denna upptäckt
insåg hon att hon själv i alla sitt livs dagar gick i en cirkel runt
Piccadilly Circus, så hon blev mycket lättad över att passera
en byggnad för aftonskolor som Londons grevskapsråd låtit
uppföra.
”Herregud, så dystert det är!” stönade hennes man. ”Arma
människor!”
Om det nu berodde på hennes förtvivlan över sina barn och
de fattiga eller på regnet, men hennes sinne liknade ett öppet
sår som skulle torka i luften.
Nu stannade droskan, för den riskerade att bli krossad som ett
äggskal. Den breda Embankment som haft rum för kanonkulor
och skvadroner hade nu krympt till en kullerstensgränd fylld
av ångande heta lukter av malt och olja och blockerad av kärror.
Medan hennes man läste anslagen som var uppklistrade
på teglet och där det meddelades vid vilka tider vissa fartyg
skulle avgå till Skottland gjorde mrs Ambrose sitt bästa för att
få information. Från en värld som uteslutande ägnade sig åt att
förse kärror med säckar, och som därtill var halvt utplånad i en
fin gul dimma, fick de varken hjälp eller uppmärksamhet. Det
var som ett mirakel när en gammal man närmade sig, gissade
11

deras belägenhet och föreslog att han skulle ro dem ut till deras
fartyg i den lilla båt som han hade förtöjd nedanför en trappa.
Med viss tvekan satte de sin lit till honom, intog sina platser
och vaggade snart upp och ned på vattnet, och nu hade London
krympt till två rader av byggnader, en på vardera sidan om dem,
kvadratiska byggnader och avlånga byggnader ställda på rad likt
ett barns gata av byggklossar.
Floden, i vilken det fanns en del oroligt gult ljus, rann fram
med stor kraft; klumpiga pråmar flöt snabbt nedåt åtföljda av
bogserbåtar; polisbåtar pilade förbi allt; vinden följde med
strömmen. Den öppna roddbåt där de satt guppade och knixade
tvärs över farleden. Mitt i strömfåran hejdade gubben sina händer
på årorna, och medan vattnet forsade förbi dem sade han
att en gång i tiden hade han fraktat över många passagerare,
medan han numera knappt tog några. Han tycktes erinra sig en
tid då hans båt haft sin förtöjningsplats i säven och förde över
späda fötter till gräsmattor vid Rotherhithe.
”Nu vill de ha broar”, sade han och pekade på den enorma
silhuetten av Tower Bridge. Sorgset betraktade Helen honom,
som lade vatten mellan henne och hennes barn. Sorgset blickade
hon mot fartyget som de närmade sig; det låg för ankar
mitt i strömfåran och de kunde otydligt läsa hennes namn –
Euphrosyne. 4
I den fallande skymningen kunde de mycket otydligt se konturerna
av riggen, masterna och den mörka flaggan som vinden
förde rakt akterut.
När den lilla båten smög fram till ångfartyget och den gamle
drog in årorna pekade han åter uppåt i det han sade, att fartyg
över hela världen hissade den där flaggan den dagen de avseglade.
I de båda passagerarnas sinnen framstod den blå flaggan 5
som ett olycksbådande tecken, och detta som ett ögonblick av
föraningar, men trots det reste de sig, samlade ihop sina saker
och klättrade upp på däck.
Nere i salongen på sin fars fartyg stod miss Rachel Vinrace,
12

tjugofyra år gammal, och väntade nervöst på sin morbror och
moster. För det första kom hon knappt ihåg dem, trots att de
var nära släkt; vidare var de äldre människor, och slutligen måste
hon, som sin fars dotter, vara något så när beredd på att ta hand
om dem. Hon såg fram emot att träffa dem på det sätt civiliserade
människor vanligtvis ser fram mot den första anblicken
av civiliserade människor, som om de vore något i stil med ett
stundande fysiskt obehag – en trång sko eller ett dragigt fönster.
Hon var redan onaturligt samlad för att ta emot dem. Medan
hon sysselsatte sig med att lägga gafflar obevekligt raka bredvid
knivar hörde hon en mansröst som dystert sade:
”En mörk natt skulle man falla huvudstupa nedför den här
trappan”, varvid en kvinnoröst tillade: ”Och slå ihjäl sig.”
Just som kvinnan uttalade de sista orden stod hon i dörröppningen.
Lång, storögd, svept i purpurröda sjalar var mrs
Ambrose romantisk och vacker; kanske inte intagande, för
hennes ögon såg med fast blick och begrundade det de såg.
Hennes ansikte var mycket varmare än ett grekiskt ansikte; å
andra sidan var det betydligt mer oförskräckt än ansiktet hos
en vanlig söt engelska.
”Å, Rachel, goddag”, sade hon och skakade hand.
”Hur står det till, min vän”, sade mr Ambrose och sträckte
fram pannan för att bli kysst. Systerdottern tyckte instinktivt
om hans magra knotiga kropp och det stora huvudet med
dess långsträckta drag och de genomträngande, oskuldsfulla
ögonen.
”Säg till mr Pepper”, bad Rachel uppassaren. Så satte sig
man och hustru på ena sidan om bordet, med systerdottern
mittemot sig.
”Far sa åt mig att börja”, förklarade hon. ”Han är mycket
upptagen med manskapet… Ni känner mr Pepper?”
En liten man som var böjd på det sätt vissa träd blir det av att
vara utsatta för blåst från ena sidan hade slunkit in. Han nickade
åt mr Ambrose och skakade hand med Helen.
13

”Dragigt”, sade han och slog upp rockkragen.
”Du har fortfarande reumatism?” frågade Helen. Rösten
var låg och lockande, även om hon talade ganska tankspritt
eftersom anblicken av stad och flod ännu var levande i hennes
tankar.
”En gång reumatism, alltid reumatism är jag rädd”, svarade
han. ”I någon mån beror det på vädret, fast inte så mycket som
folk ofta tror.”
”Man dör i alla fall inte av det”, sade Helen.
”Nej – inte i allmänhet”, sade mr Pepper.
”Soppa, morbror Ridley?” frågade Rachel.
”Tack, kära barn”, sade han och medan han höll fram tallriken
suckade han hörbart: ”Ah, hon är inte lik sin mor.” Helen
dunkade sitt glas i bordet bara en aning för sent för att hindra
Rachel från att höra det, och från att bli högröd i ansiktet av
förlägenhet.
”Tjänstefolkets sätt att handskas med blommor!” sade hon
hastigt. Hon drog till sig en grön vas med vågig kant och började
dra ut de hopträngda små krysantemerna, som hon lade på
bordduken och prudentligt ordnade bredvid varandra.
Det blev en paus.
”Ambrose, du kände bestämt Jenkinson?” frågade mr Pepper
över bordet.
”Jenkinson i Peterhouse?” 6
”Han är död”, sade mr Pepper.
”Ah, verkligen! – Jag kände honom – för evigheter sedan”,
sade Ridley. ”Det var han som var hjälten i puntolyckan, minns
du? En konstig prick. Gifte sig med en ung kvinna från en
tobakshandel, och bodde i The Fens 7 – hörde aldrig vad det
blev av honom.”
”Sprit – droger”, sade mr Pepper olycksbådande korthugget.
”Han lämnade en kommentar efter sig. Hopplös röra, har jag
hört.”
”Karln hade verkligen stora möjligheter”, sade Ridley.
14

”Hans inledning till Jellaby står sig fortfarande”, fortsatte
mr Pepper, ”vilket är förvånande med tanke på hur läroböcker
förändras.”
”Det fanns visst en teori om planeterna?” frågade Ridley.
”Utan tvekan en lös skruv någonstans”, sade mr Pepper och
ruskade på huvudet.
Nu for en darrning genom bordet och ett ljussken utanför
svängde åt sidan. Samtidigt ringde en elektrisk ringklocka
skarpt gång på gång.
”Vi är på väg”, sade Ridley.
En lätt men förnimbar våg tycktes rulla fram under golvet;
så sjönk den; så följde en annan, mer förnimbar. Ljus gled tvärs
över fönstret där persiennen inte var neddragen. Fartyget gav
till ett högt melankoliskt stönande.
”Vi är på väg!” sade mr Pepper. Andra fartyg, lika sorgsna
som hon, svarade henne där utanför på floden. Kluckandet och
brusandet av vatten hördes tydligt, och fartyget krängde så att
stewarden som kom med tallrikar måste gå balansgång när han
drog ned persiennen. Det blev tyst.
”Jenkinson i Cats 8 – har du fortfarande kontakt med honom?”
frågade Ambrose.
”Lika mycket som vanligt”, sade mr Pepper. ”Vi träffas varje
år. Det här året hade han oturen att förlora sin hustru, och det
gjorde det förstås smärtsamt.”
”Mycket smärtsamt”, instämde Ridley.
”Det finns en ogift dotter som sköter hushållet åt honom, tror
jag, men det är aldrig detsamma, inte vid hans ålder.”
De båda herrarna nickade förnumstigt medan de skar sina
äpplen.
”Det fanns visst en bok?” undrade Ridley.
”Det fanns en bok, men det blir aldrig någon bok”, sade mr
Pepper så häftigt att bägge damerna tittade upp på honom.
”Det blir aldrig någon bok, för den har någon annan skrivit åt
honom”, sade mr Pepper ytterst syrligt. ”Så går det för den som
15

skjuter upp saker, och samlar fossiler, och pryder sina svinstior
med rundbågar.”
”Jag måste tillstå att jag känner ett visst medlidande”, sade
Ridley med en melankolisk suck. ”Jag är svag för människor
som inte kommer igång.”
”… Avlagringarna av ett förspillt liv”, fortsatte mr Pepper.
”Han hade avlagringar nog för att fylla en lada.”
”Det är en synd som en del av oss undgår”, sade Ridley. ”Vår
vän Miles har kommit ut med ännu ett arbete i dag.”
Mr Pepper gav till ett syrligt litet skratt. ”Enligt mina beräkningar”,
sade han, ”har han, med hänsyn tagen till tiden då han
låg i vaggan och så vidare, åstadkommit två och en halv volym
om året, vilket vittnar om en berömvärd flit.”
”Ja, den gamle Mästarens ord om honom har verkligen gått
i uppfyllelse”, sade Ridley.
”Som vanligt”, sade mr Pepper. ”Du känner till Bruce-samlingen?
– givetvis inte avsedd för publicering.”
”Jag skulle knappast tro det”, sade Ridley menande. ”För att
vara teolog var han – anmärkningsvärt frispråkig.”
”Pumpen på Neville’s Row, till exempel?” undrade mr Pepper.
”Alldeles riktigt”, sade Ambrose.
De båda damerna var på sitt köns vis mycket skickliga i att
främja mäns prat utan att lyssna på det, varför de kunde sitta och
tänka – på undervisningen av barn, på utnyttjandet av mistlurar
i en opera – utan att avslöja sig. Men det kom för Helen att
Rachel kanske var lite för dämpad för att vara värdinna, och att
hon hade kunnat göra något med händerna.
”Kanske –?” sade hon slutligen, varpå de reste sig och gick,
detta till viss förvåning för herrarna, som antingen hade trott
att de var uppmärksamma eller hade glömt bort deras närvaro.
”Å, man skulle kunna berätta märkliga historier från den
gamla goda tiden”, hörde de Ridley säga innan han åter sjönk
ned på stolen. När de i dörröppningen kastade en hastig blick
16

tillbaka såg de mr Pepper som om han plötsligt hade lossat på
kläderna, och hade blivit en livlig och spydig gammal apa.
Kvinnorna svepte slöjor om huvudet och promenerade på
däck. De gled nu med jämn fart nedför floden medan de passerade
de mörka konturerna av fartyg för ankar, och London var
en svärm av ljus över vilken det hängde en blek gul baldakin. Där
var ljusen från de stora teatrarna, ljusen från de långa gatorna,
ljus som markerade ofantliga kvadrater av hemtrevnad, ljus som
hängde högt uppe i luften. Inget mörker skulle någonsin lägra
sig över dessa lampor, precis som inget mörker hade lägrat
sig över dem på hundratals år. Det verkade hemskt att staden
skulle stråla i evighet på samma fläck; hemskt åtminstone för
människor som reste iväg till äventyr på havet, och betraktade
den som en kringgärdad gravkulle, evigt bränd, evigt ärrad.
Från fartygets däck såg den stora staden ut som en hukande
och feg gestalt, en orörlig girigbuk.
Medan de lutade sig över relingen sida vid sida sade Helen:
”Blir du inte kall?” Rachel svarade: ”Nej… Så vackert!” tillade
hon ett ögonblick senare. Det syntes ytterst lite – några enstaka
master, en skugga av land här, en rad strålande fönster där. De
försökte ta sig fram mot vinden.
”Det blåser – det blåser!” flämtade Rachel och orden kördes
ned i halsen på henne. Helen, som kämpade bredvid henne,
övermannades plötsligt av rörelsens kraft och knuffades framåt
med bägge händerna om håret medan kjolarna lindade sig runt
knäna på henne. Men sakta dog berusningen över rörelsen bort
och vinden blev hård och kylig. De tittade genom en springa i
persiennen och såg att det röktes långa cigarrer i matsalongen;
de såg hur mr Ambrose kastade sig våldsamt mot stolsryggen,
medan mr Pepper veckade kinderna som om de varit snidade
i trä. Aningen av en skrattsalva kom ut till dem, och dränktes
omedelbart i vinden. I den torra gulbelysta salongen var mr
Pepper och mr Ambrose omedvetna om allt tumult; de befann
sig i Cambridge, och det var förmodligen ungefär år 1875.
17

”De är gamla vänner”, sade Helen och log vid anblicken. ”Nå,
och finns det någonstans där vi kan sitta?”
Rachel öppnade en dörr.
”Det är mer som en trappavsats än en salong”, sade hon. Det
hade verkligen ingenting av den slutna stationära prägeln hos
ett rum i land. I mitten stod ett golvfast bord och utmed dess
sidor fanns fasta bänkar. Lyckligtvis hade tropikernas sol blekt
möbeltyget till en dämpad blågrön kulör och spegeln med sin
ram av snäckor, ett alster av stewardens kärlek när tiden svävade
tung över de sydliga haven, var snarare kuriös än ful. Snäckor
med röda kanter och vridna som enhörningshorn prydde spiselkransen,
som var draperad i ett täcke av mörkröd plysch från
vilket det hängde ett antal tofsar. Två fönster vette mot däck och
ljuset som slog in genom dem när fartyget stektes på Amazonfloden
hade kommit gravyrerna på den motsatta väggen att bli
blekt gula, så att det knappt gick att skilja mellan ”Colosseum”
och Drottning Alexandra 9 lekande med sina spanielhundar. Ett
par korgfåtöljer vid eldstaden inbjöd till att värma händerna vid
en eldstad full av förgyllda träspån; en stor lampa gungade över
bordet – en lampa av det slag som för vandraren på landsbygden
utgör civilisationens ljus på andra sidan om mörka fält.
”Det är konstigt att varenda människa ska vara en gammal
vän till mr Pepper”, började Rachel nervöst, för situationen var
penibel, salongen kall och Helen egendomligt tyst.
”Du tar honom för given, antar jag?” sade mostern.
Rachel, som oförmodat fick syn på en förstenad fisk i en skål,
visade fram den och sade: ”Han är som den här.”
”Jag tror att du är för sträng”, sade Helen.
Rachel försökte genast mot sin övertygelse mildra det hon
sagt.
”Jag känner honom egentligen inte”, sade hon och tog sin
tillflykt till fakta, för hon var av den tron att äldre människor
i själva verket tycker bättre om dem än om känslor. Hon lade
fram vad hon visste om William Pepper. Hon berättade för
18

Helen att han alltid kom på söndagsvisit när de var hemma;
han visste besked om en mängd saker – matematik, historia,
grekiska, zoologi, ekonomi och de isländska sagorna. Han hade
översatt persisk poesi till engelsk prosa, och engelsk prosa till
grekiska jamber; han var en auktoritet på mynt, och – ytterligare
ett ämne – jo visst, det var bestämt fordonstrafik.
Han var här antingen för att hämta upp saker ur havet, eller
för att skriva om Odysseus troliga väg, för grekiska var när allt
kom omkring hans hobby.
”Jag har alla hans broschyrer”, sade hon. ”Små broschyrer.
Små gula böcker.” Det lät inte som om hon hade läst dem.
”Har han någonsin varit förälskad?” frågade Helen, som hade
valt en sittplats.
Det var oväntat träffande.
”Hans hjärta är en bit gammalt skoläder”, förkunnade Rachel
och släppte fisken. Men när hon blev förhörd måste hon
erkänna att hon aldrig hade frågat honom.
”Jag ska fråga honom”, sade Helen.
”Sist jag träffade dig höll du på att köpa ett piano”, fortsatte
hon. ”Kommer du ihåg – pianot, rummet på vinden, och de
stora växterna med taggarna.”
”Ja, och fastrarna sa att pianot skulle rasa genom golvet, men
vid deras ålder skulle man väl inte bry sig om ifall man blev
dödad på natten?” frågade hon.
”Jag hörde av faster Bessie för inte så länge sedan”, berättade
Helen. ”Hon är rädd för att du kommer att förstöra armarna
om du envisas med att öva så mycket.”
”Musklerna i underarmen – och sedan gifter man sig inte?”
”Riktigt så uttryckte hon det inte”, svarade mrs Ambrose.
”O nej – det gjorde hon förstås inte”, sade Rachel med en
suck.
Helen såg på henne. Hennes ansikte var snarare kraftlöst än
beslutsamt, medan de stora frågande ögonen räddade det från
att vara banalt; och nu när hon var i skydd inomhus gjorde
19

isten på färg och tydlig kontur att det förmenades skönhet.
Till det kom ett tvekande sätt att tala, eller snarare en tendens
att använda fel ord, som fick henne att verka mer än normalt
bortkommen för sin ålder. Mrs Ambrose, som hade talat nästan
på måfå, tänkte nu att hon verkligen inte såg fram mot den
tre–fyra veckors förtrolighet ombord som hotade. Kvinnor
i hennes egen ålder tråkade vanligtvis ut henne, varför hon
antog att det skulle vara ännu värre med flickor. Hon såg hastigt
på Rachel igen. Ja! så uppenbart det var att hon skulle vara
vankelmodig, känslosam, och när man sade något till henne
skulle det inte göra ett mer bestående intryck än ett slag med
en pinne mot vatten. Det fanns ingenting att ta fasta på hos
flickor – ingenting hårt, permanent, tillfredsställande. Hade
Willoughby sagt tre veckor, eller hade han sagt fyra? Hon
försökte komma ihåg.
I det ögonblicket öppnades emellertid dörren och en lång,
kraftigt byggd man kom in i salongen, steg fram och skakade
hand med Helen med ett slags sentimental hjärtlighet, självaste
Willoughby, Rachels far, Helens svåger. Eftersom det skulle
ha krävts åtskilligt hull för att göra honom till en fet man, ty
kroppen var så stor, var han inte fet; också ansiktet var en stor
struktur, som till följd av anletsdragens litenhet och rodnaden
i kindens fördjupning såg ut att vara bättre lämpad att stå emot
attacker från vädret än att uttrycka stämningar och känslor, eller
att reagera på dem hos andra.
”Det är en stor glädje att ni har kommit”, sade han, ”för oss
båda.”
Rachel lydde faderns blick och mumlade.
”Vi ska göra vårt bästa för att du ska få det bekvämt. Och
Ridley. Vi tycker att det är en ära att få ha hand om honom.
Pepper kommer att ha någon som säger emot honom – vilket
jag inte törs göra. Du tycker att den här flickan har vuxit, inte
sant? En ung kvinna, hm?”
Fortfarande med Helens hand i sin lade han armen om Rach-
20

els axlar så att de kom obehagligt tätt inpå varandra, men Helen
lät bli att titta.
”Tycker du att hon gör oss heder?” frågade han.
”O ja”, sade Helen.
”För vi väntar oss stora saker av henne”, fortsatte han, kramade
dotterns arm och släppte henne. ”Men nu är det din tur.”
De satte sig bredvid varandra i den lilla soffan. ”Var det bra med
barnen när du lämnade dem? De är väl klara att börja skolan,
antar jag. Brås de på dig eller på Ambrose? Visst måste de väl
ha huvudet på skaft?”
Härvid ljusnade Helen genast mer än hon gjort hittills och
förklarade att hennes son var sex år och hennes dotter tio. Alla
sade att hennes pojke liknade henne och hennes flicka liknade
Ridley. Vad begåvning anbelangade, var de kvicktänkta ungar,
tyckte hon, och hon tillät sig i all anspråkslöshet att berätta en
liten historia om sonen – hur han när han lämnades ensam en
minut hade tagit smörklimpen i fingrarna, sprungit tvärs genom
rummet med den och lagt den på brasan – bara för att han tyckte
att det var roligt, en känsla som hon kunde förstå.
”Och du fick lov att visa den lille rackaren att det inte passar
sig med den sortens spratt, hm?”
”Ett barn på sex år? Jag tror inte att det spelar någon roll.”
”Jag är en gammalmodig far.”
”Dumheter, Willoughby; Rachel vet bättre.”
Även om Willoughby säkert gärna skulle ha velat att dottern
berömde honom gjorde hon inte det; hennes blick var
aningslös som vatten, fingrarna lekte fortfarande med den
förstenade fisken, tankarna var förströdda. De äldre började
tala om arrangemang som kunde vidtas för Ridleys bekvämlighet
– ett bord placeras så att han inte kunde undgå att se på
havet, långt från ångpannor, samtidigt skyddat från åsynen av
människor som gick förbi. Om han inte tog ledigt nu, när alla
hans böcker var nedpackade, skulle han över huvud taget inte
få någon ledighet; för Helen visste av erfarenhet att ute i Santa
21

Marina 10 skulle han arbeta hela dagen; hans koffertar, sade hon,
var fyllda av böcker.
”Låt mig sköta det – låt mig sköta det!” sade Willoughby,
och uppenbarligen avsåg han att göra betydligt mer än hon
bad honom om. Men nu hördes Ridley och mr Pepper fumla
vid dörren.
”Hur står det till, Vinrace?” sade Ridley och sträckte fram en
slapp hand när han kom in, som om mötet vore melankoliskt
för dem båda, men på det hela taget mer för honom själv.
Willoughby bevarade sin hjärtlighet, uppblandad med re -
spekt. Ingenting blev sagt för ögonblicket.
”Vi tittade in och såg att ni skrattade”, sade Helen. ”Mr Pepper
hade just berättat en mycket rolig historia.”
”Äsch. Ingen av historierna var rolig”, sade hennes man
irriterat.
”Fortfarande en sträng domare, Ridley?” frågade mr Vinrace.
”Vi tråkade ut er så att ni gick”, sade Ridley vänd direkt till
hustrun.
Eftersom det var alldeles sant försökte Helen inte förneka
det, och hennes nästa replik, ”Men blev de inte bättre sedan vi
hade gått?” var oturlig, för makens axlar sjönk och han svarade:
”De blev om möjligt värre.”
Situationen var nu riktigt obehaglig för samtliga inblandade,
vilket visade sig i en lång stund av förlägenhet och tystnad. Mr
Pepper åstadkom visserligen ett slags avledning genom att när
draget träffade hans fotleder hoppa upp på sin stol med bägge
fötterna uppdragna under sig och inta samma ställning som en
gammal ungmö när hon upptäcker en mus. Hopkurad däruppe,
bolmande på sin cigarr med armarna om knäna, såg han ut som
en Buddhabild och från sin upphöjda plats började han hålla
ett föredrag riktat till ingen särskild, för ingen hade bett om
det, om oceanens opejlade djup. Han förklarade att han blev
förvånad över att få veta, att fastän mr Vinrace ägde tio fartyg
som gick i regelbunden trafik mellan London och Buenos Aires
22

hade inte ett enda av dem blivit beordrat att utforska de undre
vattenmassornas stora vita monster.
”Nej, nej”, skrattade Willoughby, ”monstren på jorden är
alldeles för många för mig!”
Rachel hördes sucka: ”Stackars små getter!” 11
”Vore det inte för getterna skulle det inte bli någon musik,
kära barn; musiken är beroende av getter”, sade hennes far ganska
skarpt, varpå mr Pepper började beskriva de vita, hårlösa,
blinda monster som låg hopringlade på sandåsarna på havets
botten, och hur de skulle explodera om man tog upp dem till
ytan, då sidorna skulle sprängas sönder och sprida inälvor för
vinden när de befriades från trycket, allt ytterst detaljerat och
med en sådan uppvisning av kunskap att Ridley blev äcklad och
bad honom sluta.
Av allt detta drog Helen sina egna slutsatser, som var tämligen
dystra. Pepper var en tråkmåns; Rachel var en flicka som
saknade hyfs och var utan tvivel fylld till bristningsgränsen av
förtroliga meddelanden, av vilka det allra första skulle vara:
”Moster förstår, jag kommer inte överens med far.” Willoughby
älskade i vanlig ordning sina affärer och byggde sitt Imperium,
och i dessa människors sällskap skulle hon bli ordentligt uttråkad.
Eftersom hon var en handlingskraftig kvinna reste hon
sig emellertid, och sade att hon för sin del tänkte gå till sängs.
Vid dörren såg hon sig instinktivt om mot Rachel, då hon väntade
sig att de två som var av samma kön skulle lämna rummet
samtidigt. Rachel reste sig, såg obestämt på Helens ansikte och
sade med sin lätta stamning: ”Jag ska gå ut och t-t-triumfera
i vinden.”
Mrs Ambrose fick sina värsta misstankar bekräftade; hon gick
genom korridoren krängande från sida till sida och parerade
väggen än med högra armen, än med den vänstra; vid varje
krängning utbrast hon med eftertryck: ”Fördömt!”