abstrakt gastrodagarna switched to cyclosporine and 1 underwent liver transplantation. There were three deaths unrelated to the MMF-treatment and one patient died from liver failure. Long-term treatment has now been continued in 10 patients for a mean of 68 months (range 20-124). Of these, one have stopped steroids, five have a prednisolone dose 89% av frågorna besvarades). Majoriteten av deltagarna i undersökningen trodde att prevalensen av NAFLD i den allmänna populationen var ≤ 10%, dock trodde två tredjedelar att incidensen kommer att öka markant i framtiden. Den stora majoriteten (>90%) är medvetna om att traditionella kardiovaskulära riskfaktorer (obesitas, hypertriglyceridemi och diabetes) är riskfaktorer för NAFLD. Till trots för detta, så tror de flesta att NAFLD är ovanligt bland deras egna patienter (89% uppskattade en prevalens ≤30%). Den stora majoriteten (93%) samstämmer i att NASH är associerat med en ökad total mortalitet, men 60% tror även att enkel steatos medför en ökad leverrelaterad dödlighet. Majoriteten (74%) är ense om att en diagnos av NASH inte kan ställas med leverenzymer, men 67% stödjer 6-månaders kontroller av leverenzymer som det mest effektiva sättet att följa progression av NAFLD. De flesta deltagarna (70%) skickar inga remisser till gastroenterolog för misstänkta fall av NAFLD. Slutsats: Icke-gastroenterologer inser allvaret av NAFLD, men verkar underskatta dess prevalens, speciellt bland den egna patientpopulationen, detta till trots för kända riskfaktorer. Kunskap beträffande enkel steatos kontra NASH samt lämplig uppföljning av misstänkt NAFLD tyder på att mer kan göras för att förbättra icke-gastroenterologers kännedom av denna sjukdom. Detta får konsekvenser för identifiering av populationer i riskzonen samt adekvat remittering av patienter till gastroenterolog. PO-35 Hepatocellulär cancer hos patienter med Autoimmun hepatit. Finns det indikation för övervakning? Danielsson Borssén, Å.; Werner, M. Norrlands Universtitetssjukhus, Medicinkliniken och SILK, Umeå, Sverige Bakgrund: Autoimmun hepatit är en autoimmun leversjukdom som karakteriseras av förekomst av positiva autoantikroppar (ANA, SMA, LKM) stegring av transaminaser och förhöjt IgG. Prevalensen är 16-18/100 000 och incidensen 1/100 000 i Sverige. På sikt finns risk för utveckling av levercirrhos relaterat till den inflammatoriska processen, vilket predisponerar för utveckling av hepatocellulär cancer (HCC). Retrospektiva studier med AIH-patienter har tidigare visat på en årlig risk som uppgår till högst 1,1 % hos cirrhotiker. I litteraturen rekommenderas övervakning med ultraljud var 6-12:e månad då risken för HCC överstiger 1,5 %. I de kommande svenska nationella riktlinjerna rekommenderar man surveillance i brist på väl underbyggda studier men anger att evidensgraden är låg. Metod: En väl karaktäriserade kohort av AIH-patienter har värderats på ev förekomst av cirrhos, när den konstaterades och sedan jämfört mot cancerregistret. Resultat: 248 av 634 patienter hade cirrhos som konstaterats vid diagnos eller under uppföljning. Total uppföljningstid 8180 år, median 11,4 år (0-51,5), total uppföljningstid efter cirrhos 3158 år, median 12,3 år (0-40,5). Man följde patienterna till levertransplantation eller död. Flerta- let patienter har inte följts med screening. Vi fann 8 HCC ingen av dessa patienter hade viral hepatit, alla hade cirrhos. Detta ger en livstidsrisk på (8/248) 0,032 och årlig incidens på (8/3158) 0,0025. De drabbades av sin HCC i medeltal vid 58,8 års ålder (43-77 år). Standard incident ratio (SIR) var 54,55 (95 % CI 19,92-99,99) för patienter med cirrhos och SIR 17.14 (95 % CI 6.26-37.31) på hela kohorten. Slutsats: Risken att drabbas av HCC för AIH-patienter verkar föreligga först efter cirrhosutveckling. Den årliga risken att insjukna i HCC är låg i denna studie liksom i flera andra retrospektiva studier. Dock finns en klart förhöjd livstidsrisk men i reella tal måste den bedömas som liten och klart lägre än de för rekommendationerna för surveillance. Utifrån studien kan ultraljudsövervakning ej motiveras. De flesta som drabbades av HCC gjorde det i medelåldern och hade haft cirrhos i många år. Fler skulle sannolikt kunna ha räddats till ett längre liv om de genomgått övervakning. En osäkerhetsfaktor är också den låga obduktionsfrekvensen. Vi tycker därför att man möjligen kan motivera att AIH-patienter med cirrhos genomgår årligt ultraljud då många får sjukdomen i tidiga år under förutsättning att de är kandidater för kurativ behandling. PO-36 Insulinresistens associerad med nedsatt glukostolerans är en riskfaktor för utveckling av NAFLD vid långtidsuppföljning Önnerhag, K. 1 ; Nilsson, P.M. 2 ; Lindgren, S. 1 1Skånes Universitetssjukhus Malmö, Gastrokliniken, Malmö, Sverige; 2Skånes Universitetssjukhus Malmö, Klinisk forskningsenhet, Malmö, Sverige Bakgrund: Associationen mellan icke-alkoholorsakad leversteatos (NAFLD) och insulinresistens är välkänd. Målet med studien var att undersöka risken för individer med insulinresistens att utveckla förhöjda leverprover och NAFLD efter 15 års uppföljning. Metod: Patienter med insulinresistens identifierades från en populationsbaserad prospektiv kohortstudie, Malmö Kost Cancer-studien (MKC), vilken genomfördes 1991-1996 och inkluderade 28 000 individer. Insulinresistens mätt som HOMA-IR (homeostasis model assessment) analyserades hos en subgrupp. Individer i den fjärde kvartilen av HOMA-IR bedömdes vara insulinresistenta. Från denna grupp identifierade vi 305 individer med insulinresistens utan manifest diabetes. Efter exklusion inbjöds 285 individer för kontroll av leverprover (ASAT, ALAT, GT, ALP och PK). Om förhöjda utreddes de vidare med blodprover, för att utesluta annan orsak till leversjukdom, samt klinisk undersökning. Samtliga inkluderade genomgick röntgenundersökning av levern (ultraljud eller CT). Leverbiopsi var valfritt. Undersökningarna genomfördes 2005-2008. Resultat: 165 individer (57,9%) kontrollerade leverprover. 25 (15%) hade förhöjda prover, och bjöds in för vidare utredning, varav 4 hade annan orsak till de förhöjda leverproverna. 21 individer kunde inkluderas i studien, en ålder på 72,8±5,22 år (medel±SD). 16 stycken (76,2%) var kvinnor. Totalt 5 individer (23,8%) hade konstaterad steatos vid röntgenundersökning. Vi fann en signifikant korrelation mellan steatos och ALAT (p=0,035), HOMA-IR (p=0,0002) respektive det metabola syndromet (WHOs kriterier) (p=0,027). 4 av de 5 patienterna med NAFLD (80%) hade antingen utvecklat typ 2 diabetes mellitus eller hade nedsatt glukostolerans (fP-glu 6,1-7 mmol/L). 4 av 5 patienter med NAFLD (80 %) uppfyllde kriterierna för det metabola syndromet. Av samtliga 21 individer hade 4 (19%) utvecklat diabetes mellitus (2 med steatos) och 3 (14,2%) nedsatt glukostolerans (2 med steatos). Enbart 5 individer valde att genomgå leverbiopsi, av vilka 3 stycken hade biopsiverifierad minimal steatos, med normal röntgenundersökning. Prevalensen av NAFLD i en insulinresistent population med förhöjda leverprover vid långtidsuppföljning är därför minst 38,1% (8 av 21 individer). Slutsats: Risken att utveckla förhöjda leverenzymer och NAFLD efter lång tids insulinresistens är inte obetydlig, men framför allt associerad med samtidig utveckling av nedsatt glukostolerans, diabetes mellitus och/eller det metabola syndromet. Nutrition PO-37 Pre- och postnatalt tillskott av Lactobacillus reuteri minskar TLR2-svar hos barn Forsberg, A. 1 ; Abrahamsson, T. 2 ; Jimenez, E. 2 ; Björkstén, B. 3 ; Jenmalm, M.C. 1 1 Linköpings Universitet, Autoimmunitet och Immunreglering, Linköping, Sverige; 2 Linköpings Universitet, Pediatrik, Linköping, Sverige; 3 Karolinska Institutet, Institutet för Miljömedicin, Linköping, Sverige 40 Gastrokuriren 2 • 2012
abstrakt gastrodagarna Bakgrund: Djurmodeller indikerar att intakt signalering via Toll-lika receptorer (TLR) är viktigt för den allergiskyddande effekten av exponering för mikrobiella produkter. Vi har tidigare visat att tillskott av den grampositiva probiotiska bakterien Lactobacillus reuteri från graviditetsvecka 36 och till barnet under dess första år minskar prevalensen av IgE-associerat eksem vid två års ålder. Vi utforskar här möjligheten att tillskottet påverkat det innata immunsvaret mot bakteriella produkter och uttrycket av associerade TLRs. Metod: Mononukleära celler från blod samlades vid födsel, 6, 12 och 24 månader från 61 barn och odlades med ligander för TLR2, 4 och 9, d.v.s. lipoteikonsyra (LTA) från grampositiva, lipopolysackarid (LPS) från gramnegativa bakterier och ometylerat bakteriellt CpG DNA. Cytokin- och kemokin-utsöndring analyserades med Luminex och mRNA uttryck av TLR2, 4 och 9 med real-tids RT-PCR. Resultat: Probiotikatillskott var associerat med minskade LTA-inducerade kemokinsvar (CCL4, p
Change language