Ladda hem (pdf) - Svensk Gastroenterologisk Förening

abstrakt gastrodagarna
switched to cyclosporine and 1 underwent liver transplantation. There
were three deaths unrelated to the MMF-treatment and one patient died
from liver failure. Long-term treatment has now been continued in 10
patients for a mean of 68 months (range 20-124). Of these, one have
stopped steroids, five have a prednisolone dose 89% av frågorna besvarades). Majoriteten av deltagarna
i undersökningen trodde att prevalensen av NAFLD i den allmänna
populationen var ≤ 10%, dock trodde två tredjedelar att incidensen
kommer att öka markant i framtiden. Den stora majoriteten (>90%) är
medvetna om att traditionella kardiovaskulära riskfaktorer (obesitas,
hypertriglyceridemi och diabetes) är riskfaktorer för NAFLD. Till trots för
detta, så tror de flesta att NAFLD är ovanligt bland deras egna patienter
(89% uppskattade en prevalens ≤30%). Den stora majoriteten (93%)
samstämmer i att NASH är associerat med en ökad total mortalitet, men
60% tror även att enkel steatos medför en ökad leverrelaterad dödlighet.
Majoriteten (74%) är ense om att en diagnos av NASH inte kan ställas
med leverenzymer, men 67% stödjer 6-månaders kontroller av leverenzymer
som det mest effektiva sättet att följa progression av NAFLD. De
flesta deltagarna (70%) skickar inga remisser till gastroenterolog för
misstänkta fall av NAFLD.
Slutsats: Icke-gastroenterologer inser allvaret av NAFLD, men verkar
underskatta dess prevalens, speciellt bland den egna patientpopulationen,
detta till trots för kända riskfaktorer. Kunskap beträffande enkel
steatos kontra NASH samt lämplig uppföljning av misstänkt NAFLD tyder
på att mer kan göras för att förbättra icke-gastroenterologers kännedom
av denna sjukdom. Detta får konsekvenser för identifiering av populationer
i riskzonen samt adekvat remittering av patienter till gastroenterolog.
PO-35
Hepatocellulär cancer hos patienter med Autoimmun hepatit.
Finns det indikation för övervakning?
Danielsson Borssén, Å.; Werner, M.
Norrlands Universtitetssjukhus, Medicinkliniken och SILK, Umeå, Sverige
Bakgrund: Autoimmun hepatit är en autoimmun leversjukdom som karakteriseras
av förekomst av positiva autoantikroppar (ANA, SMA, LKM) stegring
av transaminaser och förhöjt IgG. Prevalensen är 16-18/100 000 och
incidensen 1/100 000 i Sverige. På sikt finns risk för utveckling av levercirrhos
relaterat till den inflammatoriska processen, vilket predisponerar
för utveckling av hepatocellulär cancer (HCC). Retrospektiva studier med
AIH-patienter har tidigare visat på en årlig risk som uppgår till högst 1,1
% hos cirrhotiker. I litteraturen rekommenderas övervakning med ultraljud
var 6-12:e månad då risken för HCC överstiger 1,5 %. I de kommande
svenska nationella riktlinjerna rekommenderar man surveillance i brist på
väl underbyggda studier men anger att evidensgraden är låg.
Metod: En väl karaktäriserade kohort av AIH-patienter har värderats på
ev förekomst av cirrhos, när den konstaterades och sedan jämfört mot
cancerregistret.
Resultat: 248 av 634 patienter hade cirrhos som konstaterats vid diagnos
eller under uppföljning. Total uppföljningstid 8180 år, median 11,4
år (0-51,5), total uppföljningstid efter cirrhos 3158 år, median 12,3 år
(0-40,5). Man följde patienterna till levertransplantation eller död. Flerta-
let patienter har inte följts med screening. Vi fann 8 HCC ingen av dessa
patienter hade viral hepatit, alla hade cirrhos. Detta ger en livstidsrisk på
(8/248) 0,032 och årlig incidens på (8/3158) 0,0025. De drabbades av
sin HCC i medeltal vid 58,8 års ålder (43-77 år). Standard incident ratio
(SIR) var 54,55 (95 % CI 19,92-99,99) för patienter med cirrhos och SIR
17.14 (95 % CI 6.26-37.31) på hela kohorten.
Slutsats: Risken att drabbas av HCC för AIH-patienter verkar föreligga
först efter cirrhosutveckling. Den årliga risken att insjukna i HCC är låg
i denna studie liksom i flera andra retrospektiva studier. Dock finns en
klart förhöjd livstidsrisk men i reella tal måste den bedömas som liten och
klart lägre än de för rekommendationerna för surveillance. Utifrån studien
kan ultraljudsövervakning ej motiveras. De flesta som drabbades av HCC
gjorde det i medelåldern och hade haft cirrhos i många år. Fler skulle sannolikt
kunna ha räddats till ett längre liv om de genomgått övervakning. En
osäkerhetsfaktor är också den låga obduktionsfrekvensen. Vi tycker därför
att man möjligen kan motivera att AIH-patienter med cirrhos genomgår
årligt ultraljud då många får sjukdomen i tidiga år under förutsättning att
de är kandidater för kurativ behandling.
PO-36
Insulinresistens associerad med nedsatt glukostolerans är en riskfaktor
för utveckling av NAFLD vid långtidsuppföljning
Önnerhag, K. 1 ; Nilsson, P.M. 2 ; Lindgren, S. 1
1Skånes Universitetssjukhus Malmö, Gastrokliniken, Malmö, Sverige;
2Skånes Universitetssjukhus Malmö, Klinisk forskningsenhet, Malmö, Sverige
Bakgrund: Associationen mellan icke-alkoholorsakad leversteatos
(NAFLD) och insulinresistens är välkänd. Målet med studien var att
undersöka risken för individer med insulinresistens att utveckla förhöjda
leverprover och NAFLD efter 15 års uppföljning.
Metod: Patienter med insulinresistens identifierades från en populationsbaserad
prospektiv kohortstudie, Malmö Kost Cancer-studien (MKC),
vilken genomfördes 1991-1996 och inkluderade 28 000 individer. Insulinresistens
mätt som HOMA-IR (homeostasis model assessment) analyserades
hos en subgrupp. Individer i den fjärde kvartilen av HOMA-IR
bedömdes vara insulinresistenta. Från denna grupp identifierade vi 305
individer med insulinresistens utan manifest diabetes. Efter exklusion
inbjöds 285 individer för kontroll av leverprover (ASAT, ALAT, GT, ALP och
PK). Om förhöjda utreddes de vidare med blodprover, för att utesluta annan
orsak till leversjukdom, samt klinisk undersökning. Samtliga inkluderade
genomgick röntgenundersökning av levern (ultraljud eller CT). Leverbiopsi
var valfritt. Undersökningarna genomfördes 2005-2008.
Resultat: 165 individer (57,9%) kontrollerade leverprover. 25 (15%) hade
förhöjda prover, och bjöds in för vidare utredning, varav 4 hade annan
orsak till de förhöjda leverproverna. 21 individer kunde inkluderas i studien,
en ålder på 72,8±5,22 år (medel±SD). 16 stycken (76,2%) var
kvinnor. Totalt 5 individer (23,8%) hade konstaterad steatos vid röntgenundersökning.
Vi fann en signifikant korrelation mellan steatos och
ALAT (p=0,035), HOMA-IR (p=0,0002) respektive det metabola syndromet
(WHOs kriterier) (p=0,027). 4 av de 5 patienterna med NAFLD (80%) hade
antingen utvecklat typ 2 diabetes mellitus eller hade nedsatt glukostolerans
(fP-glu 6,1-7 mmol/L). 4 av 5 patienter med NAFLD (80 %) uppfyllde
kriterierna för det metabola syndromet. Av samtliga 21 individer hade 4
(19%) utvecklat diabetes mellitus (2 med steatos) och 3 (14,2%) nedsatt
glukostolerans (2 med steatos). Enbart 5 individer valde att genomgå
leverbiopsi, av vilka 3 stycken hade biopsiverifierad minimal steatos, med
normal röntgenundersökning. Prevalensen av NAFLD i en insulinresistent
population med förhöjda leverprover vid långtidsuppföljning är därför minst
38,1% (8 av 21 individer).
Slutsats: Risken att utveckla förhöjda leverenzymer och NAFLD efter lång
tids insulinresistens är inte obetydlig, men framför allt associerad med
samtidig utveckling av nedsatt glukostolerans, diabetes mellitus och/eller
det metabola syndromet.
Nutrition
PO-37
Pre- och postnatalt tillskott av Lactobacillus reuteri minskar
TLR2-svar hos barn
Forsberg, A. 1 ; Abrahamsson, T. 2 ; Jimenez, E. 2 ; Björkstén, B. 3 ; Jenmalm, M.C. 1
1 Linköpings Universitet, Autoimmunitet och Immunreglering, Linköping,
Sverige; 2 Linköpings Universitet, Pediatrik, Linköping, Sverige; 3 Karolinska
Institutet, Institutet för Miljömedicin, Linköping, Sverige
40 Gastrokuriren 2 • 2012