Spelregler för TV-reklam mot barn

Institutionen för Ekonomi och Informatik 

C-uppsats i Handelsrätt, 10 p 

Kurskod: EJ0190 

Handledare: Leif Ståhlros 

Seminariedatum: 2003 06 12 

Spelregler för TV-reklam 

mot barn 

Helena Bohlström 750731 

helena.bohlstrom@telia.com 

Anna Sättermon 780925 

annasattermon@hotmail.com

Förkortningar 

Art Artikel 

EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen 

EES Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde 

EG Europeiska Gemenskapen 

EU Europeiska Unionen 

ICC Internationella Handelskammaren 

Kap Kapitel 

LR Länsrätten 

MD Marknadsdomstolen 

MFL Marknadsföringslagen (1995:450) 

KO Konsumentombudsmannen 

KoV Konsumentverket 

RTVL Radio- och TV-lagen (1996:844) 

SOU Statens offentliga utredningar 

St Stycke 

TV Television

SAMMANFATTNING 

Seminariedatum 2003-06-12 

Nivå C-uppsats i Handelsrätt 

Handledare Leif Ståhlros 

Författare Helena Bohlström Anna Sättermon 

Sörhörende 154 Lundbladsvägen 9c 

730 70 Väster Färnebo 633 49 Eskilstuna 

0224-194 31 016-51 61 39 

Titel Spelregler för TV-reklam mot barn 

Problem I Sverige sänds TV-reklam i både svenska och utländska 

TV-kanaler. Dessa kanaler går under olika lagstiftning 

beroende på vilket land de sänds ifrån. Olika lagstiftning ger 

olika förutsättningar. 

Syfte Syftet med denna C-uppsats är att klargöra de skilda 

spelregler som finns mellan TV3 och TV4 gällande reklam 

mot barn. 

Metod En jämförelse har gjorts mellan olika lagstiftningar. Vi har 

även studerat relevanta fall som blivit fråga för granskning. 

Både sådana som har varit uppe i Granskningsnämnden 

eller Marknadsdomstolen i Sverige och sådan som varit 

uppe i EG-domstolen. Sökning av relevant litteratur har 

gjorts på olika bibliotek. Vi har även använt oss av Internet 

för att leta reda på rättsfall. 

Resultat Det finns vissa likheter mellan den svenska Radio- och TVlagen 

och EU:s TV-direktiv. Båda lagarna föreskriver att det 

måste finnas en signatur som genom både ljud och bild 

klargör att det är fråga om reklamsändning och inte 

program. De två regleringarna innehåller båda föreskrifter 

om när reklam får sändas. Att det finns likheter mellan 

RTVL och TV-direktivet är inte så underligt då RTVL är 

grundad på EU:s TV-direktiv. Det Sverige har gjort som har 

föranlett skillnader är att Sverige valde att behålla vissa 

strängare regler. Den största skillnaden mellan svensk rätt 

och EU-rätt inom vårt område är att EU-rätten har mer 

normer istället för förbud. I svensk lagstiftning (Radio- och 

TV-lagen), som gäller för TV4, finns ett klart förbud mot att 

sända barnreklam. Någon motsvarande regel finns det inte i 

EU:s TV-direktiv som gäller för TV3. Detta innebär att TVkanaler 

som sänder ifrån någon annan EU-medlemsstat är 

tillåtna att sända barnreklam i svensk TV. Vilket de svenska 

TV-kanalerna är förbjudna att göra. Detta beroende på 

sändarlandsprincipen och effektprincipen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

1 INLEDNING....................................................................................................................... 1 

1.1 INLEDANDE TEXT...............................................................................................................1 

1.2 PROBLEMFORMULERING................................................................................................1 

1.3 SYFTE......................................................................................................................................1 

1.4 AVGRÄNSNING.....................................................................................................................1 

1.5 METOD....................................................................................................................................1 

1.6 MÅLGRUPP............................................................................................................................2 

1.7 DISPOSITION.........................................................................................................................2 

2 GRUNDLÄGGANDE VÄRDERINGAR ........................................................................... 3 

2.1 ALLMÄNNA VÄRDERINGAR............................................................................................3 

2.2 ICC:S GRUNDREGLER OCH RÅD....................................................................................3 

3 EFFEKTPRINCIPEN KONTRA SÄNDARLANDSPRINCIPEN................................... 6 

3.1 SÄNDARLANDSPRINCIPEN ..............................................................................................6 

3.2 EFFEKTPRINCIPEN.............................................................................................................6 

4 LAGSTIFTNING I SVERIGE........................................................................................... 8 

4.1 GRUNDLÄGGANDE FAKTA ..............................................................................................8 

4.2 TILLSYN .................................................................................................................................8 

4.3 MARKNADSFÖRINGSLAGEN (1995:450)........................................................................9 

4.4 MARKNADSFÖRINGSLAGENS OLIKA SANKTIONER ............................................10 

4.5 RADIO- OCH TV-LAG (1996:844).....................................................................................11 

4.6 POKÉMONFALLET (LR MÅLNR: 11248-00).................................................................13 

4.7 HEMGLASS-FALLET (MD 2002:31) ................................................................................14 

4.8 SAMMANFATTNING AV RÄTTSFALLEN ....................................................................15 

5 EG-RÄTT .......................................................................................................................... 16 

5.1 GRUNDLÄGGANDE FAKTA ............................................................................................16 

5.2 ROM-FÖRDRAGET ............................................................................................................16 

5.3 RÅDETS DIREKTIV (89/552/EEG) ...................................................................................18 

5.4 TOLKNINGSBESKED FRÅN EG-DOMSTOLEN ..........................................................19 

5.5 DE AGOSTINI FALLET (MD 1998:17).............................................................................20 

6 ANALYS/SLUTSATS/EGNA SYNPUNKTER................................................................ 25 

KÄLLFÖRTECKNING........................................................................................................... 27 

BILAGOR 

Bilaga 1 Delar av TV-direktivet (89/552) 

Bilaga 2 Delar av Radio- och TV-lagen (1996:884)

1 INLEDNING 

I detta avsnitt ges en inblick i uppsatsens ämne genom en inledande text. Fortsatt 

redogörs för uppsatsens syfte, avgränsning och metod. Slutligen specificeras 

kommande kapitels innehåll. 

1.1 INLEDANDE TEXT 

Televisionen har fått större och större betydelse i vårt samhälle. Åldersgruppen för 

TV-tittandet är väldigt bred. Många företag och TV-kanaler har starka kommersiella 

intressen att rikta reklam direkt till de TV-tittande barnen. Hur barn reagerar på detta 

och om det är etiskt riktigt eller inte är ett populärt diskussionsområde. 1998 togs ett 

väldigt uppmärksammat beslut i Marknadsdomstolen (MD). Det var i fallet mot 

De Agostini-förlaget som det blev klargjort att barnreklam som sänds i TV3 inte går 

att stoppa trots att det är förbjudet att rikta reklam till barn i TV4. Radio och TV Lagen 

gäller för de TV-program som sänds över satellit om satellitsändningen utgår från 

Sverige och den kan tas emot av något land som är bundet av EES-avtalet. Med 

andra ord gäller inte Radio och TV Lagen för TV3 och Kanal 5 som sänder från 

Storbritannien, trots att de båda sänder via satellit till Sverige, detta på grund av 

sändarlandsprincipen. Dessa programföretag är istället bundna av EG-direktivet om 

gränsöverskridande television (89/552/EEG). 

1.2 PROBLEMFORMULERING 

När vi blev uppmärksammade på att olika TV-kanaler döms efter olika lagar, ville vi 

fördjupa oss i ämnet och se vilka skillnader som förelåg. Det föreligger väsentliga 

skillnader och detta innebär skilda konsekvenser beroende på vilken lag kanalen ska 

rätta sig efter. Det fanns inga rättsfall som behandlar reklam som sänts i Kanal 5 så 

vi redogör endast för TV 3 inom EG-rätten och TV4 inom svensk rätt. 

1.3 SYFTE 

Syftet med denna C-uppsats är att klargöra de skilda spelregler som finns mellan 

TV3 och TV4 gällande reklam mot barn. 

1.4 AVGRÄNSNING 

Vi kommer att koncentrera oss på Radio- och TV-lagen (RTVL) och dess 

motsvarighet inom EG-rätten, men även redovisa regler och råd från 

Marknadsföringslagen (MFL) och Internationella Handelskammaren (ICC). Vi 

avgränsar oss även genom att endast studera reklam riktad mot barn. De rättsfall 

som vi har valt begränsas till reklam som har visats i TV3 och TV4. 

1.5 METOD 

En jämförelse kommer att göras mellan de två olika lagstiftningarna för att kunna 

klargöra vilka spelreglerna är för de olika TV-bolagen. Vi kommer också att studera 

relevanta fall som blivit fråga för granskning. Både sådana som har varit uppe i 

Granskningsnämnden eller MD i Sverige och sådan som varit uppe i EG-domstolen. 

1

Vi har varit på både Högskolebiblioteket och Stadsbiblioteket i Eskilstuna och letat 

efter vad vi ansåg vara relevant litteratur inom detta ämne. Vi har använt oss av olika 

lagstiftningar för att kunna göra den jämförelse som vi ville. Utöver det har vi sökt på 

Internet för att hitta rättsfall inom svensk rätt där TV4 sänt reklamen och även inom 

EG-rätten där TV 3 sänt reklamen. De sökord vi använt oss av är : Reklam mot barn, 

TV-reklam , Barnreklam. Sökningarna har gjorts generellt men TV 5 hade inte några 

fall som varit uppe i domstol angående barnreklam. 

1.6 MÅLGRUPP 

Denna C-uppsats riktar sig i första hand till studerande inom handelsrätten men även 

till lärare inom detta ämne och andra som intresserar sig för ämnet. 

1.7 DISPOSITION 

I andra kapitlet nämner vi de grundläggande värderingarna för reklam mot barn. Vi 

redogör även för ICC:s grundläggande regler. 

Det tredje kapitlet består av en redogörelse för de två principerna effektprincipen och 

sändarlandsprincipen. 

I det fjärde kapitlet beskriver vi för den svenska lagstiftning som berörs inom TVreklamen. 

Det vill säga Marknadsföringslagstiftningen och Radio- och TV-lagen. Vi 

redogör även för ett par reklaminslag som dömts i domstol. 

Femte kapitlet redogör för EG-rättens direktiv och fördrag som är relevanta. Vi 

kommer även att beskriva det rättsfall som blivit ett känt pilotfall inom denna fråga. 

I sjätte kapitlet diskuterar vi kring våra egna synpunkter angående de olika 

skillnaderna i lagstiftningen. Vi analysera även vad som kommit fram under 

skrivandets gång. 

2

2 GRUNDLÄGGANDE VÄRDERINGAR 

I detta avsnitt kommer vi att beskriva de värderingar som finns kring reklam mot barn, 

samt redogöra för ICC:s grundläggande värderingar kring reklam. 

2.1 ALLMÄNNA VÄRDERINGAR 

Reklam som riktar sig till barn kan få göras men då finns det höga krav på hur 

reklamen ska vara utformad för att få sändas. Reklamen får inte vara vilseledande 

utan måste vara vederhäftig då barn är mindre kritiska mot om det i reklamen kan 

stämma eller inte. Eftersom det är lättare att påverka med bilder blir det extra viktigt 

att detta görs rättvisande. Reklam får inte vara gjord så att den ska fånga just barns 

uppmärksamhet. 1 Den får inte heller utnyttja ”the presting power” det vill säga barns 

förmåga att kunna ”tjata” sig till saker. 2 

Vid bedömning om en viss annons syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn 

under 12 år ska, enligt lagförarbetena, samtliga betydelsefulla omständigheter 

beaktas. Dit hör till exempel: 

Varan eller tjänsten 

Vid marknadsföring av barninriktade produkter till exempel godis och leksaker tas 

extra hänsyn till de två följande omständigheterna. 

Utformning av annonsen 

En annons anses vara riktad till barn om den använder sig av animerade figurer, 

musik som barn tycker om med mera. 

Sammanhanget där annonsen förekommer 

Det spelar även roll vid vilken tidpunkt man låtit sända reklamen. 3 

2.2 ICC:S GRUNDREGLER OCH RÅD 

ICC består av 81 nationalkommittéer runt om i världen. Dessa nationalkommittéer 

bildar ett globalt nätverk vilket gör ICC unikt ibland näringslivsorganisationer. 

Företagen formar ICC:s policy i olika frågor genom sin nationalkommitté. Arbetet i 

Sverige sköts i stor utsträckning genom referensgrupper där ungefär 200 

representanter från organisationer och företag deltar. Svenska ICC är en av de mer 

tongivande inom hela ICC. 4 ICC:s uppgift är att gynna den höga etiska standarden 

som finns i näringslivet. ICC:s normer har en stor betydelse då de anses gallra ut 

förfaranden som anses strida mot ”god sed”. Dessa normer är självklart i harmoni 

med lagstiftningen. Normerna ska följas av näringslivet genom företagens 

egenåtgärder för att de ska kunna förbättra deras förhållande till kunder och 

konsumenter och även för att undvika konflikter. Egenåtgärder är åtgärder i 

organiserad form som används av till exempel företag med syfte att utreda, 

förebygga eller lösa olika problem i förhållandet till konsumenten. 5 

ICC:s grundregler är i första hand utformade för att användas i näringslivets 

egenåtgärder men ska också kunna utgöra en rättskälla för domstolarna inom ramen 

1 Gyllenstierna. E, Welander. G, Reklamjuridik. S. 94 

2 Svensson. C. A, mfl, Praktisk marknadsrätt. S. 110 

3 SOU 1990:7, Lagstiftning för reklam i svensk TV, s. 222 

4 http://www.icc.se/omicc/svenskaicc.htm 

5 Svensson. C. A, mfl, Praktisk marknadsrätt, s 32ff 

3

för tillämpliga rättsregler. Deras grundläggande principer säger bland annat att 

reklam ska vara laglig, hederlig och vederhäftig. Reklam får inte heller utformas på 

ett stötande sätt. Artikel (Art) 5 har namnet vederhäftighet och säger enkelt uttryckt 

att reklam inte får utformas på ett sätt som vilseleder konsumenten. 

Art 5 

1. Reklam får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt – genom antydan, 

utelämnande, oklarhet eller överdrift – är ägnad att vilseleda konsumenten. Särskilt gäller detta 

ifråga om 

a) produktens egenskaper som dess beskaffenhet, sammansättning, mängd, tillverkningssätt 

och produktionstidpunkt, dess användbarhet, prestanda, effekter och miljöpåverkan samt dess 

kommersiella eller geografiska ursprung, 

b) produktens värde och det totala pris som faktiskt skall betalas 

c) leveranssätt, bytes- och returrätt, reparation och underhåll, 

d) garantivillkor, 

e) förekomsten av upphovsrätt och annan immaterialrätt som patent-, varumärkes-, mönster- och 

firmarätt, 

f) offentlig utmärkelse eller godkännande, innehav av medaljer, priser och diplom, 

g) den intäktsandel som tillfaller välgörande ändamål. 

2. Reklam får inte missbruka forskningsresultat eller citat ur tekniska eller vetenskapliga 

publikationer. Statistiska uppgifter får inte presenteras så at ett reklampåstående framstår som 

mer generellt giltigt än vad som är fallet. Vetenskapliga termer får inte användas för att ge intryck 

av att ett reklampåstående har vetenskaplig grund, när sådan i själva verket saknas. 

De påföljande artiklarna går noggrannare in på olika föreskrifter för utformningen av 

reklam. Art 14 är den som är mest intressant för vår uppsats eftersom den tar upp 

reklam mot barn och ungdom. Barn och ungdom anses här vara ”personer vilka är 

underåriga enligt tillämplig nationell lagstiftning”. Artikeln är indelad i tre avsnitt som 

tar upp egenskaper som inte får förekomma i reklam riktad mot underåriga. Avsnitten 

behandlar godtrogenhet och oerfarenhet, säkerhet och trygghet samt sociala 

värderingar. 

Art 14. 

1. a Reklamen får inte utnyttja barn och ungdomars godtrogenhet eller deras bristande erfarenhet. 

1.b Den färdighet, skicklighet och ålder som normalt krävs för att använda en viss produkt får inte 

underskattas i reklamen. 

Särskild aktsamhet skall iakttas för att säkerställa att reklamen inte vilseleder barn och ungdomar 

om den annonserade produktens verkliga storlek, värde, beskaffenhet, hållbarhet och prestanda. 

Krävs det extra tillbehör (t ex batterier, färg) för att använda produkten eller för att uppnå ett 

illustrerat eller beskrivet resultat skall detta tydligt anges i reklamen. 

Ingår produkten i en serie skall detta klart framgå, liksom hur denna serie kan anskaffas. 

Illustreras eller beskrivs resultat som kan uppnås med produkten eller vid dess användning skall 

framställningen återge vad som, typiskt sett, rimligen kan åstadkommas av barn/ ungdomar i den 

aktuella åldersgruppen. 

1.c Prisuppgifter får inte utformas så att barn och ungdomar kan få en överdriven uppfattning om 

produktens verkliga värde, t ex genom användning av ordet ”ENDAST”. Reklamen får inte heller ge 

sken av att produkten ifråga utan vidare ryms inom varje hushållsbudget. 

2. Reklam får inte innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra att barn eller ungdomar 

utsätts för fysiska skadeverkningar eller påverkas negativt i psykiskt eller moraliskt avseende. 

Reklamen får inte heller vara sådan att den kan förleder barn eller ungdomar att försätta sig i riskfyllda 

situationer eller stimulera dem att söka sällskap med främmande människor eller att beträda okända 

eller farliga platser. 

3.a Reklamen får inte ge intrycket att själva innehavet eller användningen av en viss produkt ger ett 

barn eller en ungdom fysiskt, socialt eller psykologiskt övertag över jämnåriga eller att en avsaknad av 

produkten kan få motsatta följder. 

4

3.b Reklam får inte i strid med rådande sociala värderingar undergräva föräldrars auktoritet eller 

ansvar och inte heller deras normer för omdöme och smak. Reklam får inte innehålla direkta 

uppmaningar till barn eller ungdomar att övertala sina föräldrar eller andra vuxna att köpa den 

annonserade produkten åt dem. 

Art 18 säger att ansvaret för att grundreglerna följs ligger på annonsören och 

reklamproducenten, men även den som publicerar eller sänder reklamen anses vara 

delansvarig. Internationella handelskammarens grundregler för reklam innehåller 

också speciella råd angående reklam till barn. Där framgår att det är extra viktigt att 

reklamen är lätt att identifiera. Om det finns minsta risk för att reklamen kan uppfattas 

som redaktionellt material ska den tydligt markeras med ordet ”annons”. 

Fortsättningsvis sägs också att särskild aktsamhet ska iakttas så att reklamen inte 

vilseleder barn angående varans verkliga storlek, värde eller prestanda. Om varan 

ingår i en serie eller om det behövs extra tillbehör för att uppnå ett beskrivet resultat 

ska det klart framgå i reklamen. Vad gäller prisuppgifter får reklamen inte utformas så 

att den förvränger barns uppfattning om varans verkliga värde, till exempel genom 

användandet av ordet ”endast”. 

Författarna anser att vid reklam mot barn borde företagen använda sitt goda omdöme 

då de utformar reklamen. Detta borde de komma väldigt långt på. Att barn är 

känsligare anser vi vara ett välkänt faktum i dagens samhälle, vilket borde göra att 

annonsörerna tänker på vad de gör för slags reklam eftersom det påverkar barn så 

pass mycket. Det tidigare nämnda uttrycket ”presting power” anser vi vara väldigt 

köpstarkt ur reklamsynpunkt då reklam mycket väl kan få barn att tjata till sig saker 

utan att företaget har utnyttjat barnens ”presting power”. Om detta leder till 

konsumtion så har företaget lyckats med sin marknadsföring. 

5

3 EFFEKTPRINCIPEN KONTRA SÄNDARLANDSPRINCIPEN 

Vi kommer att i detta avsnitt redogöra för de två olika principer som är av vikt för vårt 

arbete. 

3.1 SÄNDARLANDSPRINCIPEN 

Sändarlandsprincipen finns fastslagen i TV-direktivets art 2. TV-sändningar (inklusive 

reklamsändningar), som uppfyller de nationella regler som gäller i sändarlandet, och 

som i sin tur överrensstämmer med gällande EG-regler är övriga länder skyldiga att 

mottaga. 

TV-direktivet avser TV-sändningar och reglerar sändarföretagens verksamhet vid 

gränsöverskridande reklam. Medlemsstaterna har skyldighet att kontrollera 

sändningarna som sker via sändarföretag från det egna landet. Sändarlandets lag 

gäller. Mottagarlandet får ej utöva kontroll som innebär hinder för återutsändning av 

programinnehåll. Sändarlandsprincipen gäller TV-reklam riktad till svenska 

konsumenter via företag i annat land till exempel England. 6 Sverige kan dock ingripa 

mot vilseledande reklam genom MFL som tillämpas på reklam till svenska tittare på 

den svenska marknaden. Däremot kan Sverige inte hindra reklamen mot barn för där 

måste Sverige följa EG-direktivet och sändarlandsprincipen. Detta innebär att reklam 

mot barn i princip är tillåtet, eftersom det bara finns vissa riktlinjer i direktivet. Sverige 

kan sätta högre gränser, men då bara för vår nationella TV-reklam mot barn. 7 

I ett fall, som vi kommer att redogöra för längre fram i arbetet, hade ett engelskt 

företag sänt reklam riktat till barn i Sverige via TV3. TV-direktivet hindrade att Sverige 

gick in och tillämpade nationellt förbud mot TV reklam till barn. Detta eftersom det 

skulle innebära en sekundär kontroll av TV-sändningarna hos mottagarlandet och 

detta skulle då hindra återutsändning även om det sker mot annonsören. 8 Det 

engelska företaget ansåg att sändarlandsprincipen enligt EU:s TV-direktiv skulle 

gälla. Men det visade sig att Sverige kunde ingripa med hjälp av MFL 6 § om 

vilseledande reklam, vilket innebar att det blev effektprincipen som användes. 9 

3.2 EFFEKTPRINCIPEN 

Effektprincipen innebär att den svenska marknadsföringsrätten är tillämplig på 

marknadsföring som är direkt inriktad till den svenska marknaden. Detta gäller även 

om reklamen inte är producerad i Sverige. Marknadsföringsrätten är även gångbar på 

marknadsföring som är inriktad på en internationell marknad som Sverige är en del 

av. 10 Effektlandsprincipen som den även kallas har Sverige hittills använt sig av. 11 

Det land som det marknadsförande företaget har sitt fasta driftställe i kallas 

ursprungslandet och det land som reklamen ger effekt i, det vill säga det land som 

reklamen sänds i, kallas effektland. Ursprungslandet är tvingat att ingripa mot 

marknadsföringen som har effekt i ett annat land. Men om reklamen endast strider 

mot mottagarlandets nationella lag och inte mot något som står i direktiven så 

6 Svensson. C. A, mfl . Praktisk marknadsrätt, s 669ff 

7 Nylander. C. Radio- och TV-rätt, s 53f 


9 Nylander. C. Radio- och TV-rätt, s 54 

10 Nordell, P.J. Marknadsrätten, s 87 

11 Svensson. C. A, mfl. Praktisk marknadsrätt, s 57 

6

ehöver inte ursprungslandet ingripa. Då måste effektlandet begära att 

ursprungslandet ska vidta åtgärder innan effektlandet gör det. 12 


7

4 LAGSTIFTNING I SVERIGE 

Här kommer vi att redogöra och beskriva de svenska lagar som vi anser relevanta för 

vårt uppsatsarbete. Denna lagstiftning är även viktig för att vi ska kunna föra en 

diskussion kring rättsfallen i detta och nästkommande kapitel. 

4.1 GRUNDLÄGGANDE FAKTA 

1971 infördes MFL som innebar att samhället övertog ansvaret för normbildningen 

och kontrollen på marknadsföringsområdet. Tidigare hade näringslivet själva 

utvecklat normer och sett till att de följdes. Näringslivets Opinionsnämnd var en sorts 

domstol som grundade sina uttalanden på en internationell hederskodex, det vill 

säga ICC:s grundregler för reklam. För att kunna tillämpa MFL inrättades två statliga 

organ, Konsumentombudsmannen (KO) och MD. 1996 kom ännu en ny MFL att 

träda i kraft, på grund av EES-anpassningen angående reklam i vissa 

gränsöverskridande TV-sändningar inom EES-området. Den gamla lagens 

sanktionssystem hade inte varit tillräckligt effektivt så en marknadsstörningsavgift 

tillkom, utöver det vite som funnits tidigare. 13 

MFL är en generell lag och kompletteras med lagar som reglerar vissa områden till 

exempel RTVL. MFL tillämpas när näringsidkare marknadsför eller efterfrågar 

produkter i näringsverksamhet och MFL omfattar bara marknadsföring som sker i 

näringsverksamhet. 14 

RTVL omfattar marksändning samt de särskilda bestämmelserna för 

satellitsändningar, närradio, lokala kabelsändningar med mera som innan reglerades 

i en mängd olika speciallagar. Lagen reglerar bland annat de rikstäckande marksändningarna, 

vilket innebär Sveriges Radios fyra radiokanaler, SVT1, SVT2 och 

TV4. Även de satellitkanaler som sänds från Sverige måste följa den svenska 

RTVL. 15 

EG:s TV-direktiv hindrar inte en medlemsstat att med stöd av sina nationella regler 

mot vilseledande reklam till skydd för konsumenterna ingripa mot annonsören så 

länge ingripandet inte hindrar återutsändning från ett annat land. Sverige kan på 

grund av detta inte hindra reklam mot barn under 12 år om sändningen är laglig i 

sändarlandet, såvida reklamen inte är vilseledande. 16 

4.2 TILLSYN 

För att förklara tillsynsförfarandet av reklamärenden måste det först göras en indelning 

av RTVL:s regler i två typer. Den första typen är regler för reklamavbrott med 

mera och den övervakas av Granskningsnämnden. Den andra typen är regler/förbud 

mot viss typ av reklam, vilka i sin tur kan delas in i dem som övervakas av 

Granskningsnämnden och de som övervakas av Konsumentverket (KoV)/KO. 17 

Barnreklamförbudet som finns i 7 kap 4 § RTVL övervakas av KoV/KO enligt 9 kap 2 

§ 2 st RTVL. 

13 

Svensson, C, A, mfl. Praktisk marknadsrätt s 76 

14 

Ibid, s 77 

15 

Nylander, C. Radio- och TV-rätt, s 17 

16 

Svensson, C, A, mfl. Praktisk marknadsrätt, s 524 

17 

Nylander, C. Radio- och TV-rätt, s 44ff 

8

I och med ikraftträdandet av RTVL är det Stockholms Tingsrätt och i andra hand MD 

som ska tillämpa de bestämmelser som KO/KoV har tillsynsansvar för. Dessa 

domstolar bedömer även reklam i allmänhet enligt MFL och kan döma ut 

marknadsstörningsavgift. 18 Beslut om särskild avgift fattas däremot av Länsrätten 

(LR) i Stockholms län (12 kap 4 § RTVL) med möjlighet att överklaga till 

Kammarrätten i Stockholm. 

Om ett Radio- eller TV-bolag inte följer lag- eller tillståndbestämmelserna kan 

Granskningsnämnden besluta om sanktioner mot bolaget. Ett fällande beslut kan 

åtföljas av ett föreläggande, det vill säga bolaget föreläggs att följa den aktuella 

bestämmelsen i fortsättningen. Föreläggandet kan förenas med vite, vilket innebär att 

programbolaget ska betala det aktuella vitesbeloppet om de inte i fortsättningen 

rättar sig efter den aktuella lag- eller tillståndsbestämmelsen. 19 Utöver detta finns det 

enligt 10 kap 6 och 7 § § RTVL möjlighet till stränga direktverkande ekonomiska 

sanktioner,. Ett programbolag som bryter mot någon av reklambestämmelserna 

riskerar i vissa fall att få betala en särskild avgift eller en marknadsstörningsavgift, 

den senare enligt MFL. Båda avgifterna kan variera mellan 5 000 och 5 miljoner 

kronor, och kan dömas ut redan efter första överträdelsen. 

Granskningen som Granskningsnämnden utför sker i efterhand. Nämnden 

anhängiggörs antingen genom ett initiativbeslut av nämnden själv, en anmälan eller 

genom underrättelse från programföretaget med anledning av begäran om 

beriktigande eller invändning. 20 

KO tar upp ärenden till behandling antingen från en anmälan eller på eget initiativ. 

Kan detta ärende inte lösas genom att KO och företaget förhandlar så går KO till 

domstol. När ett företag gjort något som strider mot 5-13 § § i MFL och det inte kan 

lösas mellan KO och företaget, kan KO antingen föra talan angående utdömande av 

marknadsstörningsavgift eller förbud/åläggande av vite. 21 Om KO skulle vilja 

åberopa marknadsstörningsavgift är de tvungna att visa för domstolen att företaget 

brutit mot bestämmelserna uppsåtligen eller av oaktsamhet enligt 22 § MFL. 

Stockholms Tingsrätt är första instans i mål angående marknadsstörningsavgift och 

skadestånd, 39 och 41 § § MFL. Tingsrättens domar kan överklagas hos MD enligt 

43 § MFL. Talan angående förbud eller åläggande enligt 14, 15 och 17 § § MFL 

väcks vid MD enligt 38 § MFL. 

4.3 MARKNADSFÖRINGSLAGEN (1995:450) 

MFL är en generell lag vilket innebär att den behöver kompletteras med 

speciallagstiftning. MFL innehåller inte några speciella regler för reklam mot barn, 

utan de regleras i speciallagstiftningen RTVL. 22 Den svenska MFL är tillämplig på 

marknadsföring som riktar sig till Sverige och den svenska marknaden. Det innebär 

att vi då tillämpar den så kallade effektprincipen. 23 Det har ingen betydelse var 

18 Ibid, s 55f 

19 Ibid, s 28 

20 Ibid, s 28 

21 Svensson, C, A, mfl. Praktisk marknadsrätt, s 76 ff 

22 Svensson, C, A, mfl. Praktisk marknadsrätt, s 77 

23 Ibid, s 57 

9

marknadsföringen har sitt ursprung utan var marknadsföringen ger effekt. 24 MFL har 

till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med 

marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot 

konsumeter och näringsidkare, detta enligt dess 1 §. 

Lagen får tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i 

sin näringsverksamhet enligt 2 §. Lagen tillämpas enligt 2 § andra stycket på sådana 

TV-sändningar över satellit som omfattas av RTVL (1996:844). Enligt 3 § MFL 

innebär god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som 

syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter. 

All reklam ska utformas efter god marknadsföringssed. 

MFL:s 4 § är en generalklausul och är utformad så att det går att ingripa mot alla 

reklam- och marknadsföringsåtgärder, vilka inte håller en godtagbar standard. 25 

Marknadsföring ska enligt 4 § stämma överens med god marknadsföringssed och 

även i övrigt vara lämplig mot konsumenter och näringsidkare. Med god 

marknadsföringssed avses främst Internationella Handelskammarens Grundregler för 

reklam men även den omfattande praxis som fortlöpande utvecklas inom 

näringslivet. 26 Enligt 5 § MFL ska all marknadsföring vara utformad och presenterad 

så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Den 6 §, som kan anses 

vara av mest vikt för detta arbete, säger att det är förbjudet att använda påståenden 

som är vilseledande angående sin egen eller annans näringsverksamhet. Detta 

gäller till exempel framställningar om en produkts art, kvalitet eller pris. Om 

marknadsföring strider mot god marknadsföringssed eller på annat sätt är olämplig 

för konsumenter eller näringsidkare, får den ansvarige för marknadsföringen 

förbjudas enligt 14 § att fortsätta med den eller att vidta liknade åtgärd. Enligt 19 § 

kan detta förbud även förenas med vite om det inte är överflödigt av särskilda skäl. 

4.4 MARKNADSFÖRINGSLAGENS OLIKA SANKTIONER 27 

Marknadsstörningsavgift kan bara utdömas till dem som överträtt 5-13 § § 

MFL och som stör marknadens funktion. Det kan vara en enskild 

näringsidkare eller en juridisk person. Det måste ha varit av oaktsamhet eller 

uppsåt för att det ska inträda avgiftsskyldighet. Det behöver dock inte vara den 

enskilda näringsidkaren eller den juridiska personen som handlat oaktsamt 

utan det kan vara en anställd på företaget. Sanktionen kan även drabba till 

exempel en reklambyrå som skapar reklam och som väsentligt har bidragit till 

överträdelsen. Sanktionen är lägst 5000 kronor och högst 5 miljoner kronor, 

men den får inte överstiga 10 % av företagets årsomsättning föregående år. 

Förbud kan bli aktuellt vid överträdelse av 4 § MFL om företaget har företagit 

en otillbörlig marknadsföringsåtgärd och inte får fortsätta med den eller någon 

liknande handling. Ett sådant förbud kan ges till juridiska personer och fysiska 

personer, till exempel en anställd, reklambyrå eller tidningen som gett 

annonsen. 

24 Ibid, s 524 

25 Ibid, s 94 

26 SOU 1992:49, EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen, s 32 

27 Svensson, C, A, mfl Praktisk marknadsrätt, s 76 ff 

10

Åläggande att lämna information är sanktionen för 4 § 2 st MFL som skall ses 

som en påföljd till företaget för deras underlåtenhet att lämna tillfredställande 

information om sina produkter, detta är alltså en så kallad försumlighet. Detta 

kan även ges till anställd eller någon som handlat åt företaget. Ett förbud eller 

åläggande hindrar att en ny talan väcks mot samma typ av 

marknadsföringsåtgärd. Detta gör att domen får rättskraft mot alla som är 

berättigade att föra talan enligt 14, 15 och 17 § § MFL. 

Intermistiskt förbud/åläggande kan ges om det finns särskilt starka skäl för 

det. En sådan dom blir gällande på en gång och gäller fram tills det att den 

slutliga domen kommer. Ett ytterligare krav för detta är att det skäligen kan 

befaras att svarande kommer under processens gång handla på något sätt så 

att betydelsen av en dom eller åläggande kan minskas enligt 20 § MFL. Detta 

kan ge stora ekonomiska avbräck. 

Vite ska förenas med förbud och åläggande om det inte är onödigt av 

särskilda skäl. Statliga organ kan inte få vite. Juridiska personer och fysiska 

personer kan få vite. Vitet bestäms i pengar och ska vara så högt att den som 

får det ska avhålla sig från att åsidosätta det. Vitet är oftast ett par hundra 

tusen kronor men kan vara upp till flera miljoner kronor. Vite kan vara löpande, 

det vill säga att vitet ska betalas varje gång förbudet överträds. 

Skadestånd till konsument kan uppkomma när konsumenten lockats till 

säljställe genom vilseledande reklam enligt 6 § MFL. Skadestånd kan utges för 

köparens utgifter för att ta sig till säljstället eller när företaget erbjudit en vara 

med viss kvalitet och till ett visst pris och det visar sig att detta saknar 

utfästelse. Om köparen avstår från köp på grund av detta då kan det vara 

befogat med skadestånd. 

4.5 RADIO- OCH TV-LAG (1996:844) 

Lagens första kapitel består av lagens tillämpningsområde. Enligt 1 § ska lagens 

föreskrifter användas på ljudradio- och TV-sändningar som är riktade till allmänheten. 

En sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt, och utan särskild 

begäran, är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Den 2 § innehåller 

några begränsningar i anknytning till den Europeiska Unionen (EU). RTVL gäller 

sändningar som kan tas emot i EES-stat och om den som bedriver sändningsverksamheten: 

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i art 2.3 i Europaparlamentets och 

rådets direktiv 97/36/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om 

samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och 

andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, 

2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat, 

men använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet, 

11

3. varken uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 eller använder sig av en 

frekvens som har upplåtits av någon annan EES-stat, men använder sig av en 

satellitkapacitet som tillhör Sverige, 

4. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 eller använder sig av en 

satellitkapacitet som tillhör någon annan EES-stat, men använder sig av en 

satellitupplänk belägen i Sverige, eller 

5. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2, 3 och 4 eller använder sig av 

en satellitupplänk belägen i någon annan EES-stat, men är etablerad i Sverige 

enligt art 52 och följande i Fördraget om upprättandet av Europeiska 

gemenskapen. 

Mest intressant för vår uppsats är radio- och TV-lagens 7 kapitel; reklam och annan 

annonsering. De delar av kapitlet som är mest relevanta kommer nedan att 

redogöras för. 

1 § klargör att varje sändning av annonser ska särskiljas, både före och efter, med 

särskild signatur. I TV ska denna signatur bestå av både bild och ljud. Om en annons 

inte är reklam ska det tydligt framgå i vems intresse den sänds, enligt 2 §. Där sägs 

även att det för reklamidentifiering finns regler i Marknadsföringslagens 5 §. 

Huvudparagrafen för denna uppsats måste anses vara den 4 §. Där klargörs att 

reklam i en TV-sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamhet hos barn under 12 

år. I reklam i TV får det inte heller uppträda personer som huvudsakligen vänder sig 

till barn under 12 år. 

Kapitlets 7 § omfattar när reklam får göras i TV. Annonser ska i TV-sändningar 

sändas mellan programmen. Vissa undantag finns dock, till exempel får program 

avbrytas för reklam om det görs naturliga pauser i själva programmet. Detta kan 

förslagsvis vara fallet i sportsändningar. Program får även avbrytas för reklam mellan 

avslutade delar i programmet, om delarna är över 20 minuter långa. I andra stycket 

samma paragraf anges att vid tillämpningen av första stycket ska ett program som 

inte består av annat än, utom angivande av namn eller källa, ett enkelt meddelande 

om tid, väderlek, nyheter eller dylikt, inte betraktas som ett särskilt program. Tredje 

stycket säger att reklam inte får förekomma omedelbart före eller efter ett program 

som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år, såvida det inte är fråga om 

meddelanden. 

Av 10 kapitlets 5 § framgår att den som åsidosätter de bestämmelser och villkor som 

anges i bland annat 6 kapitlet 4 § och 7 kapitlet 1 och 7 § §, får åläggas att betala en 

särskild avgift. Denna avgift kan variera mellan 5 000 och 5 miljoner kronor enligt 6 §. 

En annan påföljd beskrivs i 7 §. Där framgår att en handling som strider mot 7 kapitlet 

3 och 4 § § ska vid tillämpningen av 4, 14 och 19 § § MFL anses vara otillbörlig mot 

konsumenter. En sådan handlig kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 22-28 § 

§ MFL. 

Efter att ha studerat dessa två lagar så kan vi konstatera att det inom MFL inte finns 

några direkta regler för reklam mot barn. Däremot måste reklam vara utformad på ett 

sådant sätt att den inte kan anses vara vilseledande för konsumenten. I RTVL finns 

12

däremot ett förbud mot reklam riktat till underåriga, som gäller nationell reklam. Om 

reklamen sänds ifrån ett annat land, till exempel England, så ska den utformas i 

enlighet med sändarlandets lagar och det innebär i det här fallet EU:s TV-direktiv. 

Detta direktiv tillåter reklam riktat till barn, men det finns riktlinjer för hur 

barnreklamen ska utformas. Och så länge riktlinjerna följs får barnreklam sändas. 

4.6 POKÉMONFALLET (LR MÅLNR: 11248-00) 

Pokémon är en serie animerade filmer som sändes i TV4. Efter att själva avsnittet är 

slut – och texten ”to be continued” visats – följer efter varje avsnitt den så kallade 

Pokémon-rappen där olika figurer från serien presenteras i en rap. I början förklaras 

att det finns totalt 150 stycken Pokémon och att det idag ska presenteras 32 av 

dessa. Under själva rappen visas bilder och namnen på de olika figurerna. Flera 

gånger under rappens gång upprepas frasen: ”Fånga, fånga, fånga allihop, fånga 

allihop.” Efter rappen avslutades programmet med eftertexter och ”Pokémonsången”. 

MD fann tidigare att inslaget utgör reklam mot barn enligt 7 kap 4 § RTVL. MD biföll 

då KO:s yrkande om att TV4 skulle förbjudas att sända ”Pokémon-rappen”. 

Granskningsnämnden ansökte dock i det här fallet att LR skulle ålägga TV4 att 

betala en särskild avgift på 200 000 kronor. Granskningsnämnden anhöll i första 

hand som grund att TV 4, genom att sända Pokémon-rappen i anslutning till 

barnprogrammet Pokémon, bröt mot reglerna i 7 kap 7 § andra stycket RTVL. TV4 

ansågs även ha brutit mot 7 kap 1 och 7 § § RTVL genom att inte använda sig av 

annonssignatur och inte ha tänkt på annonsens placering. I andra hand åberopar 

Granskningsnämnden att TV4 åsidosatt förbudet mot otillbörligt gynnande av 

kommersiella intressen i 6 kap 4 § RTVL genom den exponering av 

Pokémonprodukter som skett under programmet. Granskningsnämnden menade att 

Pokémon-rappen utformats på ett sådant sätt att den framstod som ett rent 

reklaminslag för Pokémon-figurerna och de tillbehör som finns att köpa till dem. 

Granskningsnämnden anförde även att utöver det ovanstående så innehåller 

Pokémon konceptet en hel serie produkter till exempel dockor, spel och samlarkort. 

Bildtexten ”Gotta catch`em all” som avslutar deras program finns med genomgående 

i reklamen kring deras produkter. Refrängen ”Fånga dem alla” ihop med bildtexten 

ovan verkar därför som en direkt köpuppmaning för dessa produkter. På grund av 

detta borde den vara att betrakta som reklam i den mening som avses i 7 kap 7 § 

RTVL. Denna överträdelse mot reglerna angående reklam mot barn är så tydlig att 

TV4 måste ha insett att detta inslag stred mot 7 kap 7 § RTVL. Pokémonprogrammet 

har varit bland de populäraste barnprogrammen och har sänts i ett tiotal 

avsnitt under våren och med TV4:s ställning hos TV publiken har överträdelsen 

spridning varit omfattande. Granskningsnämnden ansåg att en avgift på 200 000 

kronor skulle vara skäligt. 

LR fann att Pokémon-rappen skulle anses utgöra reklam och menade därför att den 

sänts i strid mot 7 kap 7 § RTVL. Vidare ansåg LR att inslaget inte heller hade inletts 

eller följts av en annonssignatur som det föreskrivs i 7 kap 1 § RTVL. På grund av det 

menade LR att det fanns grund för att ålägga TV4 en särskild avgift. Eftersom 

Pokémon är ett väldigt populärt barnprogram och att det sänts i TV4:s rikstäckande 

13

marksändningar så fann LR att Pokémon nått en omfattande spridning bland 

allmänheten. TV4 har efter Marknadsdomstolens intermistiska beslut slutat sända 

Pokémon-rappen. Detta faktum och att det inte framstod vid sändandet att Pokémonrappen 

var reklam leder till förmån för TV4 vid fastställandet av den särskilda 

avgiften. Trots dessa förmåner ansåg LR att den yrkade avgiften på 200 000 kronor 

inte kunde anses som oskäligt hög, och biföll därför Granskningsnämndens yrkande. 

4.7 HEMGLASS-FALLET (MD 2002:31) 

KO ansåg att reklamfilmer för Hemglass räkning var riktade mot barn under 12 år. 

KO yrkade att MD skulle förbjuda Hemglass vid vite att använda sig av sådan eller 

liknade reklam. TV4, som sände reklamfilmerna ansågs även de vara ansvariga och 

KO yrkade även vite för dem. 

De reklamfilmer som uppmärksammades i målet var ”Gustafs blandning” och 

”Pingvinmamma”. I båda filmerna medverkar leranimerade figurer. Den film som 

sändes först var ”Pingvinmamma” och utspelade sig i en sydpolsliknade miljö. En 

pingvinmamma och hennes barn köper sill i en kiosk, men blir sedan besvikna när en 

annan pingvin går förbi och äter glass nynnande på Hemglass signatur. Pingvinmamman 

och hennes barn blir ledsna och sillen som de håller i sina händer slokar. 

Pingvinmamman kastar därefter sin sill över axeln, vilket ska visa att de nu hellre vill 

ha glass. I den andra reklamfilmen, ”Gustafs blandning”, öppnar en leranimerad hund 

luckan till Hemglassbilen för att presentera två nyheter. Han berättar om de två nya 

glassarna, Snurris och Småstrutar, och erbjuder sedan en videofilm för 29 kronor. 

Både glassarna och erbjudandet visas i bild med uppgift om antal och pris. Båda 

filmerna ansågs av KO vara påtagligt utformade för att tilltala barn. 

Reklamfilmerna hade sänts under alla veckodagar med varierande sändningstidpunkt. 

Reklamen hade vid flera tillfällen förekommit i samband med 

familjeprogram, men också före och efter Nyhetsmorgons barnprogram. 

Vad gäller reklamfilmen ”Gustafs blandning” biföll MD KO:s yrkan om förbud både för 

Hemglass och TV4. Domstolen ansåg nämligen att den animerade figurens utseende 

och uppträdande var utformat på ett sätt som drar till sig barns uppmärksamhet. 

Detta bedömdes även förstärkas med speakerröstens tonfall och tilltal. Både glassprodukterna 

och videoerbjudandet ansågs vara inriktade på barn. De tidpunkter som 

reklamen hade sänts på var ytterligare en detalj som bidrog till att MD ansåg att 

”Gustafs blandning” syftade till att väcka barns uppmärksamhet. Detta hade till och 

med Hemglass medgivit. MD kunde konstatera att den aktuella reklamfilmen stred 

mot 7 kapitlet 4 § RTVL, vilket leder till att den ska anses vara otillbörlig enligt MFL. 

TV4 hade från början medgivit att reklamfilmen innebar ett brott mot 

barnreklamförbudet. Men TV-kanalen hölls ändå ansvarig eftersom de genom 

sändning bidrog till marknadsföringen. Både Hemglass och TV4 förbjöds vid vite på 

400 000 kronor att använda respektive sända sådan eller liknande reklamfilm. 

MD ansåg däremot att reklamfilmen ”Pingvinmamma” var utformad för både barn och 

vuxna. De tyckte att eftersom det inte var någon speciell produkt som visades var det 

mer reklam för glass i allmänhet och företaget Hemglass. Reklamfilmen innehöll inte 

heller några direkta produkterbjudanden eller köpuppmaningar. Att det förekom 

animerade lerfigurer i filmen utgjorde inte skäl för att den skulle ses vara speciellt 

14

iktad till barn. MD avslog KO:s yrkan vad gäller reklamfilmen ”Pingvinmamma” 

eftersom det inte ansågs föreligga övervägande skäl för att den syftade till att nå barn 

under 12 år. Därav kunde den inte anses strida mot barnreklamförbudet i RTVL och 

därmed inte heller anses vara otillbörlig enligt MFL. 

4.8 SAMMANFATTNING AV RÄTTSFALLEN 

I det första rättsfallet ansökte Granskningsnämnden att LR skulle utdöma särskild 

avgift till TV4. LR biföll dess ansökan på grunden att inslaget var reklam och hade 

placerats i strid med 7 kap 7 § RTVL, eftersom det visades i samband med 

barnprogrammet. TV4 ansågs även ha brutit mot 7 kap 1 § eftersom inslaget inte 

hade föranletts eller följts av en annonssignatur. LR ålade TV4 att betala särskild 

avgift på 200 000 kr. Den aktuella reklamen hade tidigare även blivit dömd enligt 7 

kap 4 § RTVL. Vilket innebär att den anses otillbörlig enligt MFL. 

Det andra rättsfallet handlades i MD. Fallet behandlade 7 kap 4 § RTVL, det vill säga 

förbud att rikta reklam mot barn. Det var KO som yrkade att Hemglass och TV4 skulle 

förbjudas vid vite att använda/sända sådan eller liknande reklam. Av de två 

reklamsnuttarna som granskades blev bara den ena fälld. Detta visar just att 

skillnaden i utförande är av stor betydelse när det gäller bedömning ur en regelrätt 

synvinkel. Är den rätt utformad så kan den bli godkänd fastän den självklart påverkar 

barn som tittar, eftersom den inte är direkt riktad mot barn. 

Båda fallen måste anses vara okomplicerade. Både Pokémon- och Hemglassreklamen 

visades i svensk TV och var inriktade på svenska konsumenter. Detta 

innebär att det var svensk lagstiftning som användes och därmed omfattades fallen 

av effektprincipen. Man använder det lands lag som reklamen har effekt i. 

15

5 EG-RÄTT 

I detta avsnitt kommer vi att beskriva EG-rättens olika direktiv och fördrag för att 

sedan presentera ett känt rättsfall som faller under EG-rätten. I och med EG 

harmoniseringen så har två centrala direktiv inom marknadsföringen tillkommit. Det 

är direktivet om vilseledande reklam 84/450/EEG och TV direktivet 84/552/EEG. 28 Vi 

kommer enbart att använda oss av det sistnämnda. 

5.1 GRUNDLÄGGANDE FAKTA 

Sverige har sedan 1995 varit medlem i Europeiska Unionen. EU är en utvidgning av 

samarbetet mellan europeiska stater inom Europeiska Gemenskapen (EG). EU:s 

lagar går före den nationella lagstiftningen. EG-domstolen ansvarar för tolkningen av 

fördrag och rättsakter, det vill säga för EG-rätten. EG-domstolen har 15 domare, en 

från varje medlemsland. Domstolen ger även så kallade tolkningsbesked till 

nationella domstolar. Denna tolkning är bindande för den domstol som begärde den. 

Det finns tre typer av rättsakter från EG. 29 

Förordningar gäller i hela EU och är direkt tillämpliga i medlemsländerna. 

Direktiv riktar sig till medlemsländerna och säger att dessa ska uppnå ett visst 

resultat inom en viss tid. Men på vilket vis detta ska uppnås får länderna själva 

bestämma. Direktivet ska införlivas i svensk rätt om inte Sverige redan 

uppfyller kraven eller rent av har en strängare lagstiftning. 30 Direktiven kan 

vara av två slag. Minimidirektiv anger det minsta åtagande som landet kan 

följa och inte får understiga, medan maximidirektivet anger den övre gränsen 

som länderna måste följa. 31 

Beslut är bindande för den det är riktat till. 32 

Om en domstol finner att en nationell regel strider mot EG-rätten ska landet inte 

tillämpa denna regel utan följa EG-rätten därför att den har företräde framför nationell 

rätt. 33 

5.2 ROM-FÖRDRAGET 

Nedan berörs de artiklar i fördraget som nämns i det kommande rättsfallet: 

Art 28 (tidigare art 30) i fördraget säger att kvantitativa importrestriktioner samt 

åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna. 

Denna artikel ska tolkas så att den inte hindrar en medlemsstat att med stöd av 

bestämmelser i sin nationella lagstiftning ingripa mot en annonsör till följd av TVreklam. 

Däremot omfattar artikeln inte ett totalförbud mot reklam som riktar sig mot 

28 

Svensson. C. A, Den svenska marknadsföringslagstiftningen s 10 

29 

Hyden. H, Rättsregler s 55ff 

30 

Ibid, s 64 

31 

Svensson. C. A, mfl, Praktisk marknadsrätt s 659 

32 

Hyden. H, Rättsregler s 55ff 

33 Ibid 

16

arn under 12 år och inte heller mot vilseledande reklam som avses i svensk 

lagstiftning. 34 

Art 30 (tidigare art 36) 

Bestämmelserna i artiklarna 28 och 29 skall inte hindra sådana förbud mot eller 

restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän 

moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och 

djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, 

historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. 

Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig 

diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. 


1. Bestämmelserna i kapitlet om etableringsrätt och åtgärder som vidtagits med stöd 

av dessa skall inte hindra tillämpning av bestämmelser i lagar och andra författningar 

som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundas på 

hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. 

2. Rådet skall enligt förfarandet i art 251 utfärda direktiv för samordning av de ovan 

nämnda bestämmelserna. 

Kapitel 3 i Rom-fördraget handlar om tjänster. Art 49 (tidigare art 59) lyder som följer. 

”Inom ramen för nedanstående bestämmelser skall inskränkningar i friheten att 

tillhandahålla tjänster inom gemenskapen förbjudas beträffande medborgare i 

medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än 

mottagaren av tjänsten. Rådet får med kvalificerad majoritet på förslag från 

kommissionen besluta att bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas även på 

medborgare i tredje land som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig inom 

gemenskapen.” Enligt EG-domstolen ska den artikeln tolkas så att den inte hindrar 

en medlemsstat att med stöd av bestämmelser i sin nationella lagstiftning ingripa mot 

en annonsör till följd av TV-reklam. 


Som "tjänster" i detta fördrags mening skall anses prestationer som normalt utförs 

mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet 

för varor, kapital och personer. 

Med tjänster skall särskilt avses verksamhet 

a) av industriell natur, 

b) av kommersiell natur, 

c) inom hantverk, 

d) inom fria yrken. 

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitlet om etableringsrätt 

får den som tillhandahåller en tjänst tillfälligt utöva sin verksamhet i det land där 

tjänsten tillhandahålls på samma villkor som landet uppställer för sina egna 

medborgare. 

34 http://europa.eu.int, rättsfallsamling 1997 s. I-03843, 

17

5.3 RÅDETS DIREKTIV (89/552/EEG) 

TV-sändningar av program, inklusive reklam, är att anse som tjänster enligt artiklarna 

49 och 50 i Rom-fördraget. För att skapa förutsättningar för den fria rörligheten av 

dessa tjänster publicerade EG-kommissionen 1984 en grönbok om television utan 

gränser. Två år senare lämnade kommissionen fram sitt förslag till TV-direktiv som 

senare antogs 1989. 35 Direktivets fullständiga namn är: ”Europarådets direktiv om 

samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och 

andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.” Nedan 

följer ett urval, för denna uppsats viktiga, artiklar ur direktivet. 

Art 1 innehåller definitioner på bland annat TV-sändning och TV-reklam. TV-sändning 

ska ses som den ursprungliga överföringen av TV-program avsedda för mottagning 

av allmänheten, per tråd eller genom luften inklusive via satellit, i okodad eller kodad 

form. TV-reklam förklaras i sin tur som varje form av sänt meddelande mot betalning 

eller liknande ersättning som utförs av ett offentligt eller privat företag i samband med 

handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att mot betalning främja 

tillhandahållandet av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och 

förpliktelser. 

Enligt art 2 ska varje medlemsstat säkerställa att alla TV-sändningar som sänds av 

antingen landets egna programföretag, eller programföretag som utan att stå under 

någon medlemsstats jurisdiktion använder sig av en frekvens eller satellitkapacitet 

upplåten av eller en satellitupplänk belägen i denna medlemsstat, överensstämmer 

med den lagstiftning som gäller för sändningar, avsedda för allmänheten i denna 

medlemsstat. Medlemsstaterna ska även garantera fri mottagning och får inte 

begränsa återutsändning av TV-sändningar från andra medlemsstater av skäl som 

omfattas av direktivet. Art 2 fortsätter däremot med att medlemsstaterna interimistiskt 

kan inställa återutsändning av TV-sändningar om följande villkor uppfylls: 

a) En TV-sändning som kommer från annat medlemsland uppenbarligen, 

allvarligt och djupt överträder bestämmelserna i art 22. 

b) Programföretaget under de föregående 12 månaderna har överträtt samma 

bestämmelse vid minst två tillfällen. 

c) Medlemsstaten ifråga skriftligen har underrättat programföretaget och 

kommissionen om de angivna överträdelserna och om sin avsikt att begränsa 

återutsändning om sådan överträdelse åter skulle inträffa. 

d) Samråd med den sändande staten och kommissionen inte har resulterat i en 

uppgörelse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga underrättelsen enligt c och 

den angivna överträdelsen fortsätter. 

Kommissionen ska säkerställa att åtgärderna för att hindra återutsändningen sker i 

överensstämmelse med gemenskapens lagar. Kommissionen kan som ett angeläget 

ärende anmoda den berörda medlemsstaten att upphöra med åtgärder som strider 

mot gemenskapens lagar. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av 

procedurer, gottgörelser eller sanktioner för överträdelserna i fråga i den medlemsstat 

som har jurisdiktion över det berörda programföretaget. 

Medlemsländerna har rätt att tillämpa strängare regler för de egna programföretagen 

enligt art 3.1, detta förutsatt att reglerna inte strider mot EG-rätten. Ett mottagande 

land är med andra ord skyldigt att tåla en utländsk sändning som uppfyller direktivets 

35 Publica EU, pärm 2, nr 14, s 77 

18

krav, även om landet tillämpar strängare regler för sina egna programföretag. Det är 

alltså nödvändigt och tillräckligt att TV-sändningarna uppfyller sändarlandets lag. 36 I 

art 3.2 fordras att medlemsstaterna, inom ramen för sin lagstiftning, ser till att deras 

nationella TV-programföretag uppfyller bestämmelserna i direktivet. 

Art 10 punkt 1 klargör att TV-reklam ska vara lätt att känna igen och den ska skiljas 

från andra delar av programmet genom ljud och bild. Art 11 förklarar när reklam får 

visas. Enligt dess första punkt ska reklam infogas mellan program. Punkterna 2 till 

och med 5 beskriver de villkor som måste uppfyllas för att reklam också ska få 

infogas i program. Detta måste göras på sådant sätt, och med hänsyn till naturliga 

pauser samt programmets sändningslängd och karaktär, att varken programmets 

integritet och värde eller innehavarnas rättigheter kränks. 

Art 16 innehåller de riktlinjer som en TV-reklam måste uppfylla för att inte ”orsaka 

moralisk eller fysisk skada hos minderåriga”. Dessa riktlinjer är följande: 

a) Den skall inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst genom 

att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. 

b) Den skall inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller andra 

att köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna. 

c) Den skall inte utnyttja det speciella förtroende minderåriga hyser för föräldrar, 

lärare eller andra personer. 

d) Den skall inte utan skäl visa minderåriga i farliga situationer. 

Denna artikel är att jämföra med 7 kap 4 § RTVL inom svensk lagstiftning. 

Art 22 tar upp ytterligare skydd av minderåriga men i en vidare mening. Där står att 

varje medlemsstat ska använda lämpliga åtgärder för att garantera att TV-sändningar 

från nationella TV-programföretag inte inkluderar program som allvarligt kan skada 

den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Det talas speciellt 

om program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Bestämmelsen ska 

även gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller 

moraliska utvecklingen hos minderåriga. Detta bortsett från de tidpunkter, då det kan 

anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de 

minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. 

Medlemsstaterna ska också säkerställa att sändningar inte innehåller något som 

väcker hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. 

5.4 TOLKNINGSBESKED FRÅN EG-DOMSTOLEN 

MD begärde 1993 att EG-domstolen skulle ta ställning till flera principiellt mycket 

viktiga frågor angående vilka svenska regler som kan tillämpas på TV-reklam som 

sänds från utlandet. Först 1997 gav EG-domstolen slutligen sitt så kallade 

tolkningsbesked. Det löd enligt följande: 

En medlemsstat får ingripa mot en annonsör till följd av vilseledande reklam 

som sänds från annan medlemsstat. Detta betyder i praktiken att MFL kan 

tillämpas på reklam som sänds i utländska satellitkanaler. Vilket leder till att 

effektprincipen blir gällande för annonsören. 

36 Publica EU, pärm 2, nr 14, s 78 

19

Sverige får behålla sina nationella lagregler angående barnreklamförbud i TV. 

Det ansågs inte strida mot EG-rätten. Detta leder till att TV4 även i 

fortsättningen är förhindrade att sända reklam riktad till barn under 12 år. 

Sverige kan inte ingripa eller stoppa reklam av det skälet att den är riktad mot 

barn om den sänds i utländska satellitkanaler, på grund av 

sändarlandsprincipen. 37 

EG-domstolen ansåg att TV-direktivet ska tolkas så att det utgör hinder för att på 

sändningar som har sitt ursprung i andra medlemsstater tillämpa nationell 

lagstiftning, i vilket det föreskrivs att TV-reklam inte får syfta till att fånga 

uppmärksamheten hos barn under 12 år. Domstolen menade att direktivet innehåller 

kompletta bestämmelser om skyddet av minderåriga med avseende på TV-program 

och TV-reklam. Den sändande medlemsstaten ska säkerställa att dessa 

bestämmelser följs. Även om dessa bestämmelser inte innebär att det är förbjudet att 

tillämpa föreskrifter i den mottagande medlemsstaten, hindrar de att den mottagande 

staten tillämpar bestämmelser som särskilt har till syfte att kontrollera innehållet i TVreklam 

riktad till minderåriga och därigenom inför en andra kontroll utöver den 

kontroll som den sändande staten är skyldig att utföra enligt direktivet. Direktivet 

utgör därför i princip inte något hinder för att tillämpa nationella föreskrifter som på ett 

allmänt sätt syftar till att främja konsumentskydd. Detta så länge det inte införs en 

andra kontroll av TV-sändningar förutom den som sändarlandet är skyldigt att 

utföra. 38 

Efter att vi har studerat EG-rätten med koncentration på EU:s TV-direktiv kan vi 

konstatera att det inte innehåller något förbud mot barnreklam, men däremot vissa 

riktlinjer om hur reklamen ska utformas. Likaså MFL tar bara upp riktlinjer hur reklam 

ska utformas medan RTVL har ett förbud mot reklam riktat till underåriga. Riktlinjerna 

i TV-direktivet säger att reklamen inte direkt får uppmana till köp eller inte direkt 

uppmana barnen att övertala föräldrarna att köpa varan. Är det inte meningen att 

reklam ska uppmana till köp eller uppmana barnen att övertala föräldrarna till köp? 

Själva uttrycket inte direkt är enligt oss skrivet på ett sätt som gör det 

lättförebikomligt. Vilket vi anser leder till att programföretag kan sända barnreklam, 

även till den svenska marknaden. Det känns som att en reklam måste innehålla 

tydliga köpuppmaningar för att kunna bli fälld enligt TV-direktivet. Sverige kan ingripa 

mot reklam som är vilseledande enligt MFL, detta i enlighet med effektprincipen. Men 

blir då inte detta som en slags sekundär kontroll? 

5.5 DE AGOSTINI FALLET (MD 1998:17) 

De Agostini har under hösten 1993 marknadsfört tidningen ”Allt om dinosaurier!” 

genom en reklamfilm i TV. Reklamfilmen har visats under september månad i TV3 

och TV4. Filmen inleds med bilder av dinosauriefigurer som rör sig i uppbyggda 

naturlandskap. Bilderna kommenteras med en mansröst, som säger: ”Vilken 

dinosaurie kunde ha slukat en hel människa? Vilken åt tonvis med grönsaker varje 

dag? Och vilka blev större än bussar?” Rösten fortsätter med att säga: ”Svaren finns 

här, i Allt om dinosaurier!” Samtidigt syns första numret av tidningen ”Allt om 

dinosaurier!” i bild. Filmen fortsätter därefter med en pojke som sitter och läser 

tidningen. Olika uppslag från tidningen och rörliga tecknade bilder varvas med bilder 

37 Nylander, C, Radio- och TV-rätt, s 53f 

38 http://europa.eu.int, rättsfallsamling 1997 s. I-03843, 

20

av pojken som bläddrar i tidningen. Speakerrösten fortsätter: ”Dinosaurier, små som 

kycklingar eller stora som fyravåningshus. Hur kunde de överleva i 160 miljoner år, 

varför dog de ut, och hur kan man lära sig om dinosaurier genom att studera 

fossiler?”. 

Härefter visas hur plastdelar fogas ihop till en modell av ett dinosaurieskelett, samt 

hur det färdigbyggda skelettet lyser med ett grönaktigt sken. Vidare visas bilder av 

pojken som målar en komplett modell av en dinosaurie, nu med kropp utanpå 

skelettet. Speakerrösten kommenterar: ”Varannan vecka kan du samla delarna till en 

självlysande dinosauriemodell och samla alla tidningarna som tillsammans blir en 

uppslagsbok. Allt för bara 7:50.” I en slutlig stillbild, som visas i cirka 2 sekunder, 

syns dinosauriemodellen och tidningen samt en textremsa: ”Specialpris med 3-d 

glasögon 7:50, ordinarie pris 34:50, finns överallt.” Prisuppgiften 7:50 kr anges med 

större stilgrad än övriga uppgifter. Bolagets namn, De Agostini, finns också med på 

bilden. 

KO yrkade att MD, enligt 4 och 14 § § MFL, skulle förbjuda De Agostini Förlag AB vid 

vite att, på samma eller liknade sätt, marknadsföra varor eller tjänster som syftar till 

att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Yrkandet delades in i ett som 

gällde TV-sändningen i TV4 som omfattas av RTVL och ett som gällde TVsändningen 

i TV3 som ansågs vara riktad i huvudsak mot den svenska marknaden. 

KO ansåg tidningen ”Allt om dinosaurier” vara en produkt som i första hand är av 

intresse för yngre barn. Detta eftersom det i reklamen medverkar en pojke som dels 

läser den aktuella tidningen och även sysslar med att måla dinosauriemodellen. 

Reklamen har dessutom visats tidigt på kvällen och tidigt på morgonen och med den 

bakgrunden får man anse reklamen vara riktad mot yngre barn. 

KO menade fortsättningsvis att MFL är tillämplig på all marknadsföring som är 

inriktad på svensk publik, även om reklamen har tillverkats i utlandet. Under dessa 

förutsättningar gäller MFL även för de annonsörer som marknadsför sig via TV3:s 

sändningar. God marknadsföringssed enligt KO borde innebära att annonsörer 

avstår från att rikta reklam till barn under 12 år. Konsumentskyddet borde vara lika 

starkt gällande för all marknadsföring som är riktad till den svenska marknaden, 

oavsett om annonsören köpt reklamtiden hos ett svenskt eller utländskt 

programföretag. Reklamen för Allt om dinosaurier är riktat till barn under 12 år på den 

svenska marknaden. Annonsören omfattas därför av MFL på grund av sin 

marknadsföring. Marknadsföringen strider mot vad som anses vara god marknadsföringssed 

mot barn och ansågs därför av KO vara otillbörlig enligt MFL. 

I det fall att MD inte skulle bifalla dessa yrkanden garderade sig KO med ett andra 

yrkande. Detta var att, enligt 15 § MFL, ålägga De Agostini vid vite att i TV-reklam 

upplysa om antalet tidningar som krävs för att få tilläggsvaran och vad det totala 

priset blir för detta. KO anförde följande: Marknadsföringen av ”Allt om dinosaurier” är 

riktad till barn och den aktuella tilläggsvaran måste utgöra en stark lockelse för 

barnen och är därför en stark orsak till varför de vill köpa tidningen. Eftersom det 

medföljer delar vid varje nummer kan detta jämställas med en samlarserie. Att inneha 

en eller enstaka delar har inget värde, varför konsumenten har ett starkt intresse av 

att få alla delarna för det kompletta värdet. Då det måste köpas 18 nummer för att få 

den kompletta dinosaurien måste konsumenten få reda på vad den kompletta 

modellen kostar eftersom det annars är lätt för konsumenten att underskatta 

21

kostnaden. Information om det antal tidningar som krävs för en komplett tilläggsvara 

samt information om hela kostnaden måste således vara en sådan väsentlig 

information som avses i 15 § MFL. 

Fortsatt yrkade KO även att MD, enligt 14 § MFL, skulle förbjuda De Agostini vid vite 

att använda påståendet ”Varannan vecka kan du samla delarna till en självlysande 

dinosauriemodell och samla alla tidningarna som tillsammans blir en uppslagsbok. 

Allt för bara 7:50” eller annat liknande påstående. Detta eftersom uppgiften ”Allt för 

bara 7:50” ansågs vara vilseledande och otillbörlig enligt 6 § MFL. Det fanns ingen 

annan muntlig information om priset. Men i en slutlig stillbild fanns en uppgift om att 

7:50 är ett specialpris och att det ordinarie priset är 34:50 kr. Detta visas tillsammans 

med en annan text och med bilder som visar dinosauriemodellen och tidningen. Detta 

visas i ca 2 sekunder och på denna korta tid är det väldigt svårt att uppfatta 

informationen. Därför borde inte prisuppgiften uppfylla de krav som ställs på tydlighet 

i MFL. Man måste också tänka på att den muntliga prisuppgiften är lättare för barn att 

förstå då de kanske inte kan läsa eller läser långsamt. 

MD begärde ett förhandsavgörande från EG-domstolen för att få svar på frågan om 

det finns EU-lagstiftning som hindrar en medlemsstat att ingripa mot TV-reklam som 

sänds från en annan medlemsstat. Eller om EU-lagstiftning förhindrar användning av 

7 kap 4 § RTVL om förbud mot reklam riktad till barn. EG-domstolens dom lät enligt 

följande: 

1. Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa 

bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar m 

utförandet av sändningsverksamhet för television hindrar inte att en medlemsstat, 

med stöd av generella föreskrifter om skydd för konsumenter mot vilseledande 

reklam, ingriper mot en annonsör till följd av TV-reklam som sänts från en annan 

medlemsstat, under förutsättning att dessa ingrepp inte inom den förstnämnda 

medlemsstatens territorium hindrar återutsändning i egentlig mening av 

televisionssändningar som härrör från den andra medlemsstaten. 

2. Art 30 i EG-fördraget skall tolkas så, att den inte hindrar en medlemsstat att med 

stöd av bestämmelser i sin nationella lagstiftning ingripa mot en annonsör till följd 

av TV-reklam, med mindre saluföring av inhemska produkter och produkter från 

andra medlemsstater inte påverkas på samma sätt, såväl rättsligt som faktiskt, av 

dessa bestämmelser, eller dessa bestämmelser inte är nödvändiga för att 

tillgodose tvingande allmänna intressen eller för att uppnå ett av de mål som 

uppställs i art 36 i EG-föredraget, eller om de inte står i proportion till detta syfte 

eller om dessa mål eller tvingande hänsyn kan tillgodoses genom åtgärder som i 

mindre utsträckning begränsar handeln inom gemenskapen. 

3. Art 59 i föredraget skall tolkas så, att den inte hindrar en medlemsstat att med 

stöd av bestämmelser i nationell lagstiftning ingriper mot en annonsör till följd av 

TV-reklam. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att undersöka 

om dessa bestämmelser är nödvändiga för att tillgodose tvingande allmänna 

intressen eller för att uppnå ett av de mål som nämns i art 56 i EG-föredraget, om 

de står i proportion till detta syfte och om dessa mål eller tvingande hänsyn inte 

skulle kunna tillgodoses genom åtgärder som i mindre utsträckning begränsar 

handeln inom gemenskapen. 

22

4. Rådets direktiv 89/552 skall tolkas så, att det utgör hinder för att på sändningar 

som härrör från andra medlemsstater tillämpa en bestämmelse i nationell 

lagstiftning om radiosändning, i vilken det föreskrivs att en annons med reklam 

som sänds under annonstid i televisionen inte får syfta till att fånga 

uppmärksamheten hos barn under 12 år. 

Marknadsdomstolens domslut 

MD förbjuder De Agostini (Svenska) Förlag AB vid vite av två hundra tusen kronor att 

1. På det sätt som skett i den påtalade reklamen eller på annat liknande sätt, 

genom reklam i TV som omfattas av RTVL marknadsföra varor och tjänster på ett 

sätt som syftar till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Detta gäller 

reklamen som sänts i TV4. 

2. Vad gäller sändningen i TV3 så gällde vitet att i marknadsföring av en tidning och 

dess tilläggsvara i TV-reklam, som sänds från ett annat land inom EU och riktar 

sig mot barn, använda påståendet ”varannan vecka kan du samla delarna till en 

självlysande dinosauriemodell och samla alla tidningarna som tillsammans blir en 

uppslagsbok. Allt för bara 7:50.” Eller något annat påstående med väsentligen 

samma innebörd. 

MD ålägger De Agostini (Svenska) Förlag AB vid vite av 200 000 kronor att i TVreklam, 

som sänds från ett annat land inom EU och riktar sig till barn och avser en 

tidning och en tilläggsvara, upplysa om det antal tidningar som krävs för att få 

tilläggsvaran komplett och det totala priset för detta. 

MD lämnade yrkandet angående sändningen som var riktat mot den svenska 

marknaden utan bifall. Detta eftersom TV-direktivet utgör ett hinder mot att, på TVsändningar 

som härrör från andra medlemsstater, tillämpa ett förbud mot TV-reklam 

riktat till barn. 

Vi har förstått att det här fallet blev väldigt uppmärksammat eftersom det i stort sätt 

var första gången som det blev klargjort att det är tillåtet att sända barnreklam i TV3 i 

Sverige. Program i den TV-kanalen sänds från England till Sverige och går därför 

under sändarlandsprincipen. Det är landet som reklamen sänds ifrån som ska 

kontrollera att reklamen följer dess nationella regler. Eftersom reklamen var godkänd 

enligt engelsk lag och TV-direktivet inte har något förbud mot barnreklam så var det 

ok att sända reklamen i Sverige. 

MFL är tillämplig på sådan reklam som är riktad till svensk publik, oavsett var 

reklamen är gjord. Det vill säga enligt effektprincipen, som innebär att lagen i det land 

där reklamen har effekt ska användas. De Agostini hade riktat reklamen mot svenska 

konsumenter och var enligt MFL vilseledande. Därför kunde MD fälla annonsören för 

vilseledande reklam. Hade reklamen inte ansetts vara vilseledande så hade det varit 

ok för TV3 att fortsätta sända den. Detta eftersom Sverige i princip inte kan stoppa en 

enligt England godkänd barnreklam, så länge den inte är vilseledande. Detta innebär 

att det blir en kollision mellan sändarlandsprincipen och effektprincipen. EU:s 

grundtanke om att varor och tjänster ska kunna flyta fritt inom unionen, får stå åt 

sidan för effektprincipen i detta fall. Detta eftersom EG-domstolen fastslog att det är 

23

ok att ha strängare regler och kunna tillämpa MFL på annonsörer vid 

gränsöverskridande reklam. 

Vi anser det väldigt konstigt att EU tillåter barnreklam. Det är dock positivt att det 

finns vissa riktlinjer. Vi skulle ändå hellre se att även EU hade förbud mot 

barnreklam, eftersom barn påverkas oavsett på vilket sätt reklamen har utformats. Vi 

kan inte tänka oss att barn i andra EU-länder är mindre påverkbara. 

24

6 ANALYS/SLUTSATS/EGNA SYNPUNKTER 

I detta avsnitt kommer vi att diskutera och analysera vad som kommit fram under 

arbetets gång och vi resonerar även kring våra funderingar angående det som vi fått 

fram. 

Det finns vissa likheter mellan den svenska RTVL och TV-direktivet. Båda lagarna 

föreskriver att det måste finnas en signatur som genom både ljud och bild klargör att 

det är fråga om reklamsändning och inte program. De två regleringarna innehåller 

båda föreskrifter om när reklam får sändas. Vi har sett stora likheter mellan RTVL 

och TV-direktivet vilket inte är så underligt då RTVL är grundad på EU:s TV-direktiv. 

Det Sverige har gjort som har föranlett skillnader är att Sverige valde att behålla vissa 

strängare regler. Den största skillnaden mellan svensk rätt och EG-rätt inom vårt 

område är att EG-rätten har mer normer istället för förbud. I svensk lagstiftning 

(RTVL) finns ett klart förbud mot att sända barnreklam medan det inte finns någon 

motsvarande regel i TV-direktivet. Detta innebär att TV-kanaler som sänder ifrån 

någon annan EU-medlemsstat kan sända barnreklam i svensk TV. Sverige använder 

sig av effektprincipen som innebär att det är det land som reklamen ger effekt i, vars 

lagar som ska användas. EG-rätten däremot använder sig av sändarlandsprincipen 

som innebär att det är lagarna i det land som reklamen sänds ifrån som ska 

användas. 

Efter att ha redogjort för EG-rätten inom vårt område kan vi konstatera att TVdirektivet 

följer under sändarlandsprincipen. Detta i motsats till svensk rätt som går 

efter effektprincipen. Detta borde kunna ställa till med problem vid en bedömning av 

ett reklaminslag som sänts via satellit till Sverige. Eftersom det land som sänder ut 

reklamen ska ha kontrollerat den enligt de regler som gäller där. När sedan reklamen 

visas i svensk TV så har vi en strängare reglering mot det. Men vi kan inte göra något 

åt det eftersom Sverige då utför en så kallad andra kontroll av något som redan är 

kontrollerat i England. Och vi skulle då hindra varor och tjänster att flyta fritt inom EU. 

Hur ska då domstolarna döma? Enligt sändarlandsprincipen eller enligt Sveriges 

effektprincip? Dessa två olika principer har efter EG-domstolens tolkningsbesked 

kunnat användas i ett och samma fall där det egentligen bara skulle ha varit 

sändarlandsprincipen som gällt. Effektprincipen kan gälla mot annonsören när 

reklamen är riktad till svenska konsumenter och är vilseledande. Vilket bekräftas 

genom pilotfallet De Agostini. Sverige kan däremot inte använda effektprincipen och 

MFL på TV-bolagen då de går under sändarlandsprincipen. Detta på grund av att TVbolagen 

inte utformar reklamen utan bara sänder den. Med stöd av detta kan vi 

konstatera att TV-bolagen inte kan bli dömda för vilseledande reklam utan bara 

annonsören. Och i och med detta så kommer barnen att fortsätta utsättas för tv 

reklam så länge reklamen ”inte direkt” påverkar de. Ur annonsörernas synvinkel 

borde denna dom vara bra då de kan fortsätta att sända reklam mot barn och få dem 

att influeras till köp, vilket självklart är tanken med reklamen. För Sveriges del borde 

denna dom inte vara bra eftersom Sverige valt att ha en strängare reglering mot 

internationella annonsörer. Kommer inte detta att bli fel då alla ska dömas lika? Är 

detta lika förutsättningar? 

25

Att det finns skillnader i reglerna för svenska och utländska TV-kanaler kan leda till 

att svenska TV-bolag tappar marknadsandelar. Detta eftersom annonsörerna kan 

välja att sända sin reklam i TV3, där de kan rikta den mot barn. Det är väl känt att 

både TV-bolagen och företagen som annonserar sina produkter tjänar stora pengar 

på TV-reklam. Vi anser att denna typ av marknadsföring är den som når ut till flest 

konsumenter och även påverkar konsumenten mest. Mycket på grund av om 

företagen lyckas påverka barnens ”presting power”. Barnreklam borde vara en riktig 

guldgruva då barn är mer mottagliga för reklamens budskap än vuxna. En 

konsekvens av detta blir naturligtvis att företag som har barn som målgrupp vänder 

sig till TV3. Detta blir då ett konkurrenshinder för TV4, eftersom de inte har samma 

grundförutsättning som de utländska konkurrenterna. 

26

KÄLLFÖRTECKNING 

Litteratur: 

Bernitz, U., Marknadsföringslagen. Juristförlaget, Stockholm, 1997, ISBN 91-39- 

20082-5 

Eliasson, D. & Wahl, N. (red.), Publica EU – Kommentarer till EG-rätten. Norstedts 

Juridik AB, Stockholm, 1996, ISBN 91-39-10018-9 

Gyllenstierna, E & Welander, G. Reklamjuridik. Juristförlaget, Stockholm, 1996, ISBN 

91-7598-759-7 

Hydén, H., Rättsregler. Studentlitteratur, Lund, 2001, ISBN: 91-44-01668-9 

Nordell, PJ., Marknadsrätten – en introduktion. Norstedts Juridik AB, Stockholm, 

2002, ISBN 91-39-20297-6 

Nylander, C., Radio- och TV-rätt. Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1998, ISBN 91- 

39-20107-4 

Svensson, C, A. Den svenska marknadsföringslagstiftningen, Studentlitteratur, Lund, 

2001, ISBN 91-44-01710-3 

Svensson, C, A, mfl. Praktisk marknadsrätt, Norstedts juridik, 2002, ISBN 91-39- 

10424-9 

Offentligt tryck: 

SOU 1992:49. EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen – Delbetänkande 

av Marknadsföringsutredningen. Allmänna Förlaget, Stockholm, 1992, ISBN 91-38- 

13059-9 

SOU 1990:7. Lagstiftning för reklam i svensk TV – Delbetänkande av 

radiolagsutredningen. Allmänna Förlaget, Stockholm, 1990, ISBN 91-38-10498-9 

Internet: 

E-post kontakt med EU-upplysningen, 2003-03-18 

eu.upplysningen@riksdagen.se 

http://europa.eu.int, 2003-03-24 

http://www.icc.se/omicc/svenskaicc.htm, 2003-05-06 

27

Delar av TV-direktivet (1989/552) 

Bilaga 1 

Sid. 1 

KAPITEL 1 - Definitioner 

Artikel 1 

I detta direktiv avses med 

a) TV-sändning: den ursprungliga överföringen av TV-program avsedda för 

mottagning av allmänheten, per tråd eller genom luften inklusive överföring via 

satellit, i okodad eller kodad form. Den innefattar överföring av program mellan 

företag för vidaresändning till allmänheten. Den innefattar inte 

kommunikationstjänster som tillhandahåller data eller andra meddelanden som 

efterfrågas individuellt såsom telefax, databaser och andra liknande tjänster. 

b) TV-reklam: varje form av sänt meddelande mot betalning eller liknande ersättning 

som utförs av ett offentligt eller privat företag i samband med handel, 

affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att mot betalning främja 

tillhandahållandet av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och 

förpliktelser. 

Med undantag för de ändamål som anges i artikel 18 innefattar detta inte direkta 

erbjudanden till allmänheten som gäller försäljning, köp eller uthyrning av produkter 

eller tillhandahållande av tjänster mot betalning. 

c) Smygreklam: presentation i ord eller bild av varor, tjänster, namn, varumärke eller 

verksamheter som utövas av en varu- eller tjänsteproducent i program, då sådan 

presentation av programföretaget avses tjäna som reklam, och då allmänheten kan 

vilseledas i fråga om presentationens art. Sådan presentation betraktas som 

avsiktlig, särskilt om den görs mot betalning eller liknande ersättning. 

d) Sponsring: varje bidrag, som ges för finansiering av TV-program av ett offentligt 

eller privat företag som inte är engagerat i TV-verksamhet eller i produktion av 

audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, 

verksamhet eller produkter. 

KAPITEL 2 - Allmänna bestämmelser 

Artikel 2 

1. Varje medlemsstat skall säkerställa att alla TV-sändningar, som sänds 

- av programföretag inom dess jurisdiktion, eller 

- av programföretag som utan att stå under någon medlemsstats jurisdiktion 

använder sig av en frekvens eller satellitkapacitet upplåten av eller en satellitupplänk 

belägen i denna medlemsstat, överensstämmer med den lagstiftning som gäller för 

sändningar, avsedda för allmänheten i denna medlemsstat. 

2. Medlemsstaterna skall säkerställa fri mottagning och får inte begränsa 

återutsändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater av 

skäl som omfattas av detta direktiv. Medlemsstaterna kan interimistiskt inställa 

återutsändning av TV-sändningar om följande villkor uppfylls: 

a) En TV-sändning som kommer från annat medlemsland uppenbarligen, allvarligt 

och djupt överträder bestämmelserna i artikel 22. 

b) Programföretaget under de föregående 12 månaderna har överträtt samma 

bestämmelse vid minst två tillfällen. 

c) Medlemsstaten ifråga skriftligen har underrättat programföretaget och 

kommissionen om de angivna överträdelserna och om sin avsikt att begränsa 

återutsändning om sådan överträdelse åter skulle inträffa. 

d) Samråd med den sändande staten och kommissionen inte har resulterat i en 

uppgörelse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga underrättelsen enligt c och den

Bilaga 1 

Sid. 2 

angivna överträdelsen fortsätter. Kommissionen skall säkerställa att åtgärderna för 

att hindra återutsändningen sker i överensstämmelse med gemenskapens lagar. 

Kommissionen kan som ett angeläget ärende anmoda den berörda medlemsstaten 

att upphöra med åtgärder som strider mot gemenskapens lagar. Denna bestämmelse 

påverkar inte tillämpningen av procedurer, gottgörelser eller sanktioner för 

överträdelserna i fråga i den medlemsstat som har jurisdiktion över det berörda 

programföretaget. 

3. Detta direktiv skall inte beröra sändningar som uteslutande är avsedda för 

mottagning i andra stater än medlemsstaterna och som inte mottas direkt eller 

indirekt i en eller flera medlemsstater. 

Artikel 3 

1. Medlemsstaterna skall ha frihet att föreskriva att TV-programföretagen inom deras 

jurisdiktion fastställer mera detaljerade eller striktare regler inom de områden som 

omfattas av detta direktiv. 

2. Medlemsstaterna skall, inom ramen för sin lagstiftning, på lämpligt sätt säkerställa 

att TV-programföretagen inom deras jurisdiktion uppfyller bestämmelserna i detta 

direktiv. 

KAPITEL 4 - TV-reklam och sponsring 

Artikel 10 

1. TV-reklam skall vara lätt att känna igen som sådan och hållas åtskild från 

andra delar av programmet med optiska och/eller akustiska hjälpmedel. 

2. Enstaka reklaminslag skall endast förekomma undantagsvis. 

3. Reklam får inte använda subliminalteknik. 

4. Smygreklam är förbjuden. 

Artikel 11 

1. Reklam skall infogas mellan program. Under förutsättning att villkoren i 

punkt 2-5 i denna artikel uppfylls får reklam också infogas i program på sådant 

sätt och med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd 

och karaktär, att varken programmets integritet och värde eller innehavarnas 

rättigheter kränks. 

2. I program som består av fristående delar eller i sportprogram och på 

liknande sätt strukturerade evenemang och föreställningar som innehåller 

pauser, skall reklam endast infogas mellan sådana delar eller i pauserna. 

3. Överföring av audiovisuella produktioner såsom spelfilm och filmer gjorda 

för TV (utom TV-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärer) under 

förutsättning att deras programlagda sändningslängd är mer än 45 minuter, får 

avbrytas en gång för varje hel period om 45 minuter. Ett ytterligare avbrott 

medges om den programlagda sändningslängden är minst 20 minuter längre 

än två eller flera kompletta fyrtiofemminutersperioder. 

4. Om andra program än de som omfattas av punkt 2 avbryts av reklam skall en 

period om minst 20 minuter förflyta mellan reklaminslagen i programmet. 

5. Reklam får inte infogas i sändningar av gudstjänster. Nyhetsprogram och 

program om aktuella samhällsfrågor, dokumentärprogram, religiösa program 

och barnprogram får inte avbrytas av reklaminslag om deras programlagda 

sändningslängd är mindre än 30 minuter. Om deras programlagda 

sändningslängd är 30 minuter eller mer skall de ovan angivna styckena gälla.

Artikel 12 

TV-reklam får inte 

a) undergräva respekten för den mänskliga värdigheten, 

b) diskriminera någon på grund av ras, kön eller nationalitet, 

c) angripa religiös eller politisk övertygelse, 

d) uppmuntra ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet, 

e) uppmuntra ett beteende som är skadligt för miljön. 

Bilaga 1 

Sid. 3 

Artikel 16 

TV-reklam skall inte orsaka moralisk eller fysisk skada hos minderåriga och 

måste därför uppfylla följande kriterier: 

a) Den skall inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst 

genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. 

b) Den skall inte direkt uppmuntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller 

andra att köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna. 

c) Den skall inte utnyttja det speciella förtroende minderåriga hyser för 

föräldrar, lärare eller andra personer. 

d) Den skall inte utan skäl visa minderåriga i farliga situationer. 

Artikel 19 

Medlemsstaterna får inom sin jurisdiktion fastställa striktare regler för sändningstid 

och föreskrifter för programföretagens TV-sändningar, än de i artikel 18, i syfte att 

förena efterfrågan på TV-reklam med allmänintresset, varvid hänsyn särskilt skall tas 

till 

a) televisionens uppgift att tillhandahålla information, utbildning, kultur och 

underhållning, 

b) bevarandet av informationens och mediernas mångsidighet. 

Artikel 20 

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 får medlemsstaterna, med vederbörlig 

hänsyn till gemenskapens lagstiftning, fastställa andra villkor än de som fastställts i 

artikel 11.2-11.5 och i artikel 18 ifråga om sändningar, som uteslutande är avsedda 

för det nationella territoriet och som inte kan tas emot, direkt eller indirekt, i en eller 

flera andra medlemsstater. 

Artikel 21 

Medlemsstaterna skall, i fråga om TV-sändningar som inte överensstämmer med 

bestämmelserna i detta kapitel, inom ramen för sin lagstiftning vidta lämpliga 

åtgärder för att säkerställa att dessa bestämmelser efterlevs. 

KAPITEL 5 - Skydd av minderåriga 

Artikel 22 

Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TVsändningar 

från TV-programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte 

inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller 

moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller 

pornografi eller meningslöst våld. Denna bestämmelse skall utsträckas till att 

gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller 

moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom 

val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga

Bilaga 1 

Sid. 4 

inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. 

Medlemsstaterna skall också säkerställa att sändningar inte innehåller något 

som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. 

KAPITEL 6 - Rätt till genmäle 

Artikel 23 

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser inom civilrätt, straffrätt 

eller administrativ lagstiftning som antagits av medlemsstaterna, skall varje fysisk 

eller juridisk person, oberoende av nationalitet vars legitima intressen, i synnerhet 

vederbörandes rykte och goda namn, har skadats av påståenden om felaktiga fakta i 

ett TV-program, ha rätt till genmäle eller motsvarande. 

2. Rätt till genmäle eller motsvarande skall gälla gentemot alla programföretag inom 

en medlemsstats jurisdiktion. 

3. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att etablera rätten 

till genmäle eller motsvarande och skall fastställa den procedur som skall följas för att 

genomföra detta. Särskilt skall de säkerställa att en tillräcklig tidrymd medges och att 

procedurerna är sådana, att tillfälle till genmäle eller motsvarande vederbörligen kan 

ges fysiska eller juridiska personer som bor eller är etablerade i andra 

medlemsstater. 

4. En begäran om genmäle eller motsvarande kan avvisas om detta inte är motiverat 

enligt de villkor som angetts i punkt 1 eller skulle innebära en straffbar handling eller 

skulle medföra civilrättsligt ansvar för programföretaget eller skulle överskrida 

gränserna för allmän anständighet. 

5. Bestämmelser skall fastställas för förfaranden, varigenom tvister om rätten till 

genmäle eller motsvarande kan bli föremål för rättslig prövning. 

KAPITEL 7 - Slutbestämmelser 

Artikel 24 

På områden som inte omfattas av detta direktiv skall direktivet inte påverka 

medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter till följd av gällande konventioner som 

handlar om telekommunikation och rundradio. 

Artikel 25 

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är 

nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 3 oktober 1991. De skall genast 

informera kommissionen om detta. 

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till centrala 

bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av 

detta direktiv. 

Artikel 26 

Senast vid slutet av det femte året efter dagen för antagandet av detta direktiv och 

vartannat år därefter skall kommissionen till Europaparlamentet, rådet och 

Ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av detta 

direktiv och, om nödvändigt, utarbeta ytterligare förslag för att anpassa det till 

utvecklingen inom området TV-sändning. 

Artikel 27 

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Delar av Radio- och TV-lag (1996:844) 

Bilaga 2 

Sid. 1 

1 kap. Lagens tillämpningsområde 

1 § I denna lag finns föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-program som är 

riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. 

En sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild 

begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. 

2 § Lagen gäller för sändningar av TV-program, om sändningen kan tas emot i någon 

stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EESstat) 

och den som bedriver sändningsverksamheten 

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och 

rådets direktiv 97/36/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning 

av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra 

författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, 

2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat, men 

använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet, 

3. varken uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 eller använder sig av en 

frekvens som har upplåtits av någon annan EES-stat, men använder sig av en 

satellitkapacitet som tillhör Sverige, 

4. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 eller använder sig av en 

satellitkapacitet som tillhör någon annan EES-stat, men använder sig av en 

satellitupplänk belägen i Sverige, eller 

5. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2, 3 och 4 eller använder sig av en 

satellitupplänk belägen i någon annan EES-stat, men är etablerad i Sverige enligt 

artikel 52 och följande i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. 

Den som, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i 

syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till 

Sverige skall vid tillämpningen av denna lag anses etablerad i Sverige. Lag 

(1998:1713). 

3 § Lagen gäller för sändningar genom tråd endast om sändningen når fler än 100 

bostäder. Vad som föreskrivs i 8 kap. 1 § första stycket om kabeloperatörers 

skyldigheter gäller dock för sändningar som når fler än tio bostäder. 

Inga andra bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 §§ gäller för 

sändningar genom tråd som når 100 bostäder eller färre. Lag (1998:1713). 

4 § Lagen gäller för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas 

emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i 

Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet. Lag 

(1998:1713).

Bilaga 2 

Sid. 2 

7 kap. Reklam och annan annonsering 

1 § Före och efter varje sändning av annonser skall det sändas en särskild 

signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen 

skall i televisionen bestå av både ljud och bild. I sökbar text-TV och i 

försäljningsprogram som avses i 5 § tredje stycket skall signaturen alltid vara 

löpande, men behöver endast anges i bild. I fråga om sändningar som 

regeringen lämnar tillstånd till får regeringen medge undantag från 

skyldigheten enligt första stycket och från kravet enligt 6 §. Med annonser 

avses reklam samt sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av 

någon annan. 

2 § Av en annons som inte är reklam skall det framgå i vems intresse den 

sänds. Om reklamidentifiering finns bestämmelser i 5 § marknadsföringslagen 

(1995:450). 

4 § Reklam i en TV-sändning får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos 

barn under tolv år. I reklam i en TV-sändning får det inte uppträda personer 

eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen 

vänder sig till barn under tolv år. 

5 § Annonser får sändas högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I 

TV-sändning får denna tid dels under sändningstiden mellan klockan 19.00 och 

24.00 dels i rena undantagsfall, utsträckas till högst tio minuter. Om sändningstiden 

inte omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas under högst tio 

procent av den tiden. Annonser får i en TV-sändning sändas under högst tio procent 

av sändningstiden per dygn. Programtjänster som uteslutande är avsedda för 

program där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram) får 

trots vad som sägs i första och andra stycket sändas i televisionen. Med 

programtjänst avses ett samlat utbud av program som sänds under en gemensam 

beteckning. Utöver vad som följer av 6 kap. 9 § skall programtjänstens beteckning 

anges i början och i slutet av sändningen. Lag (1997:335). 

6 § Den sammanlagda annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte 

understiga en minut sedan sändningstiden för den särskilda signaturen har 

frånräknats. 

7 § Annonser skall i TV-sändning sändas mellan programmen. Under 

förutsättning att villkoren i 7 a § uppfylls får annonser dock avbryta ett 

program om det sker på sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser samt 

programmets sändningslängd och karaktär - varken programmets integritet 

och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Vid tillämpningen av 

första stycket samt 7 a och 7 b §§ skall ett program som inte består av annat 

än, utom angivande av namn eller källa, ett enkelt meddelande om tid, väderlek, 

nyheter eller dylikt, inte betraktas som ett särskilt program. Lag (2002:116). 

7 a § I sportprogram där det förekommer längre pauser eller i program som är 

föreställningar eller evenemang med pauser för publiken får annonser sändas i 

pauserna. I program som består av avslutade delar får annonser sändas mellan 

delarna. I spelfilmer och filmer som är gjorda för TV - utom TV-serier, lätta 

underhållningsprogram och dokumentärprogram – får annonser sändas om

Bilaga 2 

Sid. 3 

den programlagda sändningstiden överstiger 45 minuter. Annonser får sändas 

en gång för varje hel period om 45 minuter. Om den programlagda 

sändningstiden är minst 20 minuter längre än två eller flera fullständiga 

perioder om 45 minuter får annonser sändas ytterligare en gång. I andra 

program än de som avses i första och andra styckena skall det vara minst 20 

minuter mellan annonssändningarna i programmet. Lag (2002:116). 

7 b § Trots vad som sägs i 7 och 7 a §§ får annonser inte avbryta gudstjänster 

eller program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Program 

som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, 

dokumentärprogram och program om livsåskådningsfrågor får inte avbrytas av 

annonser om den programlagda sändningstiden är kortare än 30 minuter. Om 

den programlagda sändningstiden är 30 minuter eller längre gäller vad som 

sägs i 7 a § andra och fjärde styckena. Reklam får inte förekomma omedelbart 

före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen 

vänder sig till barn under tolv år såvida det inte är fråga om meddelanden som 

avses i 8 §. Lag (2002:116). 

10 kap. Straff och särskilda avgifter, m.m. 

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där 

tillstånd krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanläggning på 

öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan 

anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om 

- sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet 

till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från 

stationer utanför nationella territorier, eller 

- sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt 

påverkad. 

Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter 

denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är 

tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken. Åtal får 

väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen 

bestämmer mot 

- svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsedda att tas emot 

eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändningar blir skadligt 

påverkade här, eller 

- utlänningar även i andra fall än som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken. 

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet 

enligt 2 kap. 3 § döms till böter. 

5 § Den som åsidosätter de bestämmelser och villkor som anges i denna 

paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller 

1. villkor om annonser och sponsrade program som föreskrivits med stöd av 3 

kap. 3 § första stycket, 

2. bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 6 

kap. 4 §

Bilaga 2 

Sid. 4 

3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1 och 5-7 b §§, 

4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 § och 7 kap. 2 och 3 

§§, 

5. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 8 och 9 §§ samt 10 § andra stycket, 

6. bestämmelsen om reklam i 7 kap. 11 §, eller 

7. bestämmelsen om exklusiva rättigheter i 6 kap. 10 §. 

Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt beakta 

överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Avgiften tillfaller staten. Lag 

(2002:116). 

6 § Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem 

miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändandes 

årsomsättning under det föregående räkenskapsåret. När avgiftens storlek 

fastställs skall särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för 

prövning av frågan om avgift skall påföras samt de intäkter som den sändande 

kan beräknas ha fått med anledning av överträdelsen. 

6 a § Särskild avgift skall betalas till Radio- och TV-verket inom trettio dagar efter det 

att domen vunnit laga kraft. Lag (2002:1096). 

6 b § Om den särskilda avgiften inte betalas inom den tid som anges i 6 a §, skall 

Radio- och TV-verket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Indrivning skall ske 

enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 

Lag (2002:1096). 

7 § En handling som strider mot 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första och tredje 

stycket skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen 

(1995:450) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En sådan handling kan 

medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22-28 §§ 

marknadsföringslagen. Lag (1998:1713).

Spelregler för TV-reklam mot barn

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?