(pdf). - Centrum för Näringslivshistoria

Blå hallens mjuka färgskala. Ett fragment av en drälldukfrån Dylta Bruk blev utgångspunkten. Servetterna måsteockså dämpas i tonen till milt gulvitt.Blå hallen kräver stora och tydliga gester och, KarinBjörquist föreslog kraftiga guldinslag i servisen och klarafärger, ivrigt påhejad av Gunnar Cyrén som svarade uppmed det rika guldet i glasen. Varje del av servisen blev enindivid med soppskålens granatäpple och dessertskålensblomma som framträdande storheter.Saltkar inspirerat av snäckaEn detalj var saltkaret. Jag älskar saltkar. Saltet står inte iförsta hand på bordet som krydda, utan för att visa gästfrihetoch generositet med det en gång så dyrbara saltet, somkom ur havet likt Venus. Därför är saltkaret ofta formatsom en snäcka. Det inspirerade Karin till en liten nautiluspokalmed förgylld fot. I glasservisen med förgyllda benavvek vitvinsglaset och avecglaset med ett grönt respektiveblått “storkben” som hommage à Simon Gate, Orreforsberömde formgivare under början av 1900-talet.Att få fram ett nytt bestick var en stor svårighet, dåingen längre kunde göra nysilverbestick i Sverige av såhög kvalitet som fordrades. Äkta silver var inte att tänkapå – tyvärr! Även besticket skulle begränsas till så fådelar som möjligt. Med förebild i Karl Johans magnifikauppsättning på slottet fick nobelbesticket 7 delar:sked, kniv och gaffel för mat, detsamma men förgyllt fördesserten för syrans skull, samt en fiskkniv. Det tillverkadesi Japan i rostfritt försilvrat, respektive förgyllt, stål.Fiskkniven fick bli en lustighet, en bordsskulptur i formav en förgylld fisk med ett grönt öga, inspirerad av enfiskspade från 1700-talet.För att kunna presentera det ovanliga förslaget krävdesexakt utförda provexemplar, ett mödosamt och kostsamtarbete. I början av juni kunde vi duka upp fyra kuvert påduktyget, nervösare än inför en tentamen. Styrelsen med LarsGyllensten i spetsen uppenbarade sig och började lyfta etteller annat föremål litet planlöst. Stämningen var avmätt ochtyst. Då gjorde den försenade Peter Wallenberg stor entré ochutropade “Vad härligt det ser ut”.Stämningen lättade och ett konstruktivtsamtal kom i gång.Kuverten såldes slutEtt sommaruppehåll stodför dörren. Klässbol ochjapanska Yamasaki hadegett klartecken för tillverkningenmedan Orrefors ochGustafsbergs finska ägare vartveksamma. För att förstärka finansieringenhade jag föreslagit attman efter middagen skulle sälja dukningen.Trots ett från början ljumtintresse blev det så. Dagen efter festen såldes 1 200 kuvertmed alla delar av porslin, glas och bestick för 10 000 kronorstyck slut på ett par timmar. Honnörsbordets hundra kuvertbehöll Nobelstiftelsen.Tillverkningen kom i gång i rasande fart. Första veckani december började leveranserna komma. Mängden varegentligen ofattbar: 6 500 glas och 13 000 porslinsdelarmed reserver. Därtill askfat, soppkannor och vattenkannorsamt alla dukar och 1 300 servietter. De stora lådornafick ställas i arkaderna, och trädgården vaktades avSecuritas. Allt måste diskas, vilket ingen hade tänkt på.Stadshusets husmor gjorde en hjälteinsats med en i hastinkallad extra personal.Ätbar NobelmedaljEn lustig sak att nämna är konfekten – Nobelmedaljen.Etagärerna i den brännförgyllda bronsuppsatsen skulle juanvändas till konfekt, självklart chokladpengar i form avmedaljen. Dessa ströddes också ut över borden för att någotbryta stelheten. Något för gästerna att ta med hem till barnoch barnbarn. Succén blev pyramidal och har sedan dessblivit konvention.Banketten 1991 blev en stor framgång. Stig Ramel strålade,och vid middagens slut reste han sig och gick framtill mig där jag stod i arkadernas skugga och gav mig enstor kram. Kritiken blev över lag mycket positiv. Vissainvändningar kom dock mot «överdådet». Allvarligast varkritiken att vi inte hade använt unga konstnärer från våregen tid. Det fanns dock ingen möjlighet till det. Det varen förutsättning att likt Karin Björquist, Ingrid Dessauoch Gunnar Cyrén ha stor erfarenhet av den gamla konstindustrinpå femtiotalet.Framgången underströks av Föreningen Svensk Formsstora designpris till projektet, och året därpå inbjödsNobelprojektet till Frankfurtmässsan på «Ehrenplatz»,något av det förnämsta inom designvärlden.Från början var meningen att Nobelstiftelsen endastskulle ställa Nobelbanketten till förfogande för att lanseraen ny servis och dukning. Året därpå skulle man återgåtill det vanliga konceptet. Men succén blev så stor atttanken på en återgång blev omöjlig. Hundra kuvert hadeNobelstiftelsen köpt in till honnörsbordet men allt det övrigavar utsålt. Det blev om möjligt ännusvårare att få fram de 1 200 kuvert sombehövdes till Nobelfesten 1992. Detlyckades dock, och då hade vi tänktpå både uppackning och diskning.åke livstedt är konst-, kultur- ochmåltidshistoriker. Han undervisarvid de flesta svenska högskolor medinriktning på konst och design, skriverregelbundet artiklar och har haft en storbetydelse för svenskt konsthantverk.30 företagsminnen 2011:5