Ladda ner - Centrum för Näringslivshistoria

Intervju med H&M:sgrundare Erling PerssonKällorna berättar: Vid tre tillfällen hösten 1993 träffade dåvarande KöpmannatjänstsBjörn Edsta H&M:s legendariske grundare Erling Persson (1917–2002).Resultatet blev en flera sidor lång intervju som idag ingår i Svensk Handels arkiv.Intervjun redovisas här i sitt originalskick, men en aning förkortad. | intervju: björn edsta– jag är född i Borlänge och kom sentill Västerås i tidig ålder. Pappa hadeen charkuteriaffär på Skultunavägen iVästerås. Det var ingen stor affär, ettpar, tre anställda. Mamma var ocksåmed i affären. Hon hade ”go” i sig ochhon hade fantasi. men det var inte honsom bestämde. Hon skötte vissa sakermedan det var pappa som var yrkesmannen.Han var egentligen väldigtduktig. Det var nog meningen att jagskulle ta vid där, när jag slutat skolan.Men jag tyckte inte om branschen.Varför tyckte du inte om charkbranschen?– Jag hade andra idéer helt enkelt.Men jag tyckte inte heller om skolanoch de tyckte inte om mig heller tydligen.Så jag hängde lite i luften. Jag togett par kvällskurser. Det var trevligare.Där lärde jag mig lite handelsutbildningoch sedan var jag springpojke ipappas affär tills jag började militärtjänsten.Sedan flyttade jag till Stockholm,för jag hade andra idéer. Det varhelt mitt eget initiativ. Föräldrarna sågatt jag inte hade lust för chark. Pappasa, att låt pojken åka, han kommersnabbt tillbaka.Fick du några ord på vägen?– Nej, jag var bara välkommen tillbaka.Det var ju en styrka att ha denmöjligheten. Jag var 21 år då. När jagkom till Stockholm så hade jag en idéfrån Västerås, nämligen ost. Jag gicktill en firma som hette AktiebolagetOst och sa att jag hette Carl Persson,vilket inte imponerade så mycket pådom. Men jag fick köpa en kartongmed lagrad ost och betalade kontant,varefter jag sålde osten. Det var denförsta affären. Jag tog två ostar på pakethållaren.Det var ganska jobbigt attbalansera dem från Upplandsgatan nertill Centralrestaurangen, som var minstörsta kund. Ägaren sa att han hadeköpt fyra ostar och förstod inte varförjag kom med två ostar första gången.Men jag hade ju inga pengar så jagkunde bara lösa ut två ostar. Så sahan, att han har ju köpt två ostar till.Och jag sa att det här är Carl PerssonOstkällaren och vi har kontantpris.Han trodde naturligtvis att jag hadestulit ostarna, men han betalade så attjag kunde köpa ut de andra ostarna. Såfick han dom också.– Jag lärde mig något på den däraffären. Hur viktigt det är med finansieringoch transporter. Det är ju svårtatt transportera ost på pakethållaren.Så jag övergick till att sälja andra sakertill kunderna, bl.a. för EskilstunaJärnverk. Det gick ju lika bra att säljaknivar till restaurangerna. Det hölljag på med ända tills jag kom in pånågot annat tack vare min kompisBjörn Wennberg som kom till Stockholmungefär samtidigt. Och utanatt ha några större överenskommelserblev det bara så att vi gjorde affärertillsammans och det höll vi på med ifyra, fem år. Ända till 1946. Då hadevi hunnit med dom där julstjärnornaoch framförallt ransoneringsportföljersom vi sålde miljoner av till ICA ochHakon – och Epa, Tempo, Konsum.Alla köpte dom. Där var vi ocksåmed, varefter som ransoneringskortenkom ut. Det blev nästan ett måste attha en sån där portfölj för att bevara dehär kupongerna.Hur stora var dom?– Den var som en liten handväskamed tryckknapp. Och det här var,liksom julstjärnorna, hemarbete.Vi sålde också pennställ direkt tillkonsumenterna. Det var hela idéntill att vi så småningom fick kontaktmed pennor. Vi fick agenturen förMontblanc. Och när kriget slutadefick vi inga leveranser därför att detvar tyska pennor. De var väldigt lönsamma,de här affärerna och när vikom till Göteborg köpte jag en pennaffär.[1943]– Vi hittade en port i Göteborgsom vi tyckte skulle stängas och blien affär istället. Det var absolut bästaläget, Hamngatan 10. [Lite osäkertvad som menas, eventuellt Östrahamngatan.] Det finns kvar fortfarandesom Ur&Penn. Vi firar 50 årnu. Vi öppnade en butik mittemotockså på samma sätt. Det var en bredport i ett relativt nytt hus som denkände arkitekten Einar Eriksson haderitat. Vi tyckte att han skulle ha enuraffär i porten. Han sa ja och tyckteatt den där porten var onödigt stor såhan ordnade så att vi fick en affär därockså. Och så skulle vi ha en butiki Stockholm och vi kom till Hamngatanoch såg i det Sagerska huset enport som också skulle vara lämplig förvåra penn- och uraffärer. [Två Sagerskahus fanns tidigare där PK-husetligger idag.] Det var Ivar Tengbomsom hade ritat för Skandias räkningderas hus. Han ordnade så att vi ficken affär i porten. Det fanns inte rumför toalett där, så vi fick gå ner tillNorrmalmstorg och använda den toalettennär det var nödvändigt.24 företagsminnen 2006;1