Döden och likkistan - Sveriges Museer

Ur Samtid & museer 1-2/04Nätverket lyssnade under dagenäven på några föredrag: ToreArtelius reflekterade över vårtförhållande till kvarlevor underrubriken "Döden före historien –om nutida och vikingatidaminneskonstruktioner" ochElisabeth Brundin berättade omsina dokumentationer avjordbegravningar i Bromma. LenaHejll gav sina tankar kring arbetetmed utställningen Memento moripå Historiska museet i Stockholm– idéhistoriska nerslag kringmänniskors sätt att förhålla sig tillDöden.Fredahls likkistfabrik i Åsarp. Foto Lena Larsén. KulturenLENA LARSÉNKULTURENDöden och likkistanDet fjärde seminariet inomnätverket för Dödens riter ochplatser i mångfaldens Sverigehölls den 21 oktober 2003 påFalbygdens museum i Falköpingpå västgötaslätten – ett områdeDödens riter och platsermed många gånggrifter.Museichefen Elisabeth Erikssonberättade inledningsvis att härtillverkas två tredjedelar avSveriges likkistor och att honkänner ett stort behov av att fådokumentera denna verksamhet.Besöket på Fredahlslikkistfabrik i Åsarp, somgrundades 1925, blev en unikupplevelse. En av ägarna, PeterDahlstrand, som visade runt sa atthan aldrig tidigare haft så frågvisabesökare. Företaget levererar 47000 kistor per år inom Sverige, 13400 till Norge och 5 100 tillDanmark. Gruppen fick följaprocessen från träskivor överinredningsarbetet till färdigprodukt. Anmärkningsvärt äratt den norska kistan skiljer sigfrån den svenska på flerapunkter: de har enklare exteriörär oftast vita, har dyrare inredningmed glansigare tyg, åtta handtagistället för sex som finns på de”svenska”, dessutom fastskruvademed en speciell skruv samt ärförsedda med ett kors på kistanskortsida.Dahlstrand nämnde också ettpar trendsättare: Olof Palmes vitakista och Sixten Herrgårds svartalackerade med vita liljor, vilkafick många efterföljare.Personer med icke svenskbakgrund som önskat att efter sindöd bli transporterade "hem",måste läggas i en plåtlåda iträkistan. På Ekdahls lillaplåtslageri tillverkas 200 sådanaper år. Gruppen fick också ta delav denna verksamhet.Med döden som ingångMångkulturellt centrum, somadministrerar nätverket Dödensriter och platser i mångfaldensSverige, arbetar också med ettlokalt förankratdokumentationsprojekt där dödenfungerar som konkret ingång tillfrågor om praktiker och normerhos både majoritetssamhället ochmänniskor som invandrat tillSverige. Även delar av projektet”Helger och högtider,” som är ettsamarbetsprojekt mellanMångkulturellt centrum ochStockholms länsmuseum, sernärmare på firanden relaterade tilldöden.Inom projektet intervjuas en radpersoner om hur de ser påbegravning. Intervjuernagenomförs med företrädare ochmedlemmar inom olika samfund,professionella och frivilliga.Genom dessa kommer dåreligiösa föreställningar att blisynliga liksom de lagar,

förordningar och praxis som styrdöendet och begravandet iSverige idag.Som ett andra skede idokumentationsarbetet vill vikomma in på praktiken, hur detfaktiskt går till (inte bara somföreträdarna säger att det går till).Här finns visst material insamlatgenom den metodkurs som hölls isamarbete med Samdok i april2003. Vi kommer att använda ossav Lilla Dalens begravningsplatssom fält. Genom att utgå frånsjälva platsen och se vad somhänder där slipper man fokuserapå grupper och den risk detmedför att dokumentationenhamnar i det vanliga”grupptänkandet”. Lilla Dalensaknar kyrka, men har ett kapellsom förändras beroende på vilkentyp av begravning somgenomförs. Här finns möjlighetatt studera konkreta ritualer kringdöden, rummet och platsen. Sehur erfarenheter, önskningar ochmening kopplas till detfysiska/estetiska. För attkomplettera bilden planerar viockså att genomförafotodokumentationer av de övrigatvå gravplatserna, Sankt Botvidoch Botkyrka kyrkogård, därboende i Botkyrka begravs.ANN PETTERSSONMÅNGKULTURELLT CENTRUMDödens ensamhetJag bläddrar i Louise Hagbergs”När döden gästar” utgiven 1937och ser hur människor ständigt ärnärvarande. Man tvättar liket,ordnar likrummet, grannar ochbekanta besöker dödshuset ochbeskådar den döde, utomståendelikväl som närstående dekorerarvägen till kyrkan. Alla följer dendöde till det sista vilorummet, attvara kistbärare är etthedersuppdrag. På kalaset tyckshela byn delta. Alla har med sigförning. Viktigt är att inte lämnaden döde ensam och inte hellerden sörjande familjen. Dennainställning finns på sina håll ävenidag. Men deltagandet haravmattats. Man lämnar gärna övertill en begravningsbyrå.Begravningen bestäms ofta efterhur det passar agendan. Kansketycker man inte ens att manbehöver vara med.I min undersökning av nutidabegravningsseder möter jag endag kyrkogårdsföreståndare EsaSalonen som arbetar på Brommakyrkogård. Vi vandrar blandgravarna och samtalar omgravskick. Vi kommer fram tillminneslunden. Esa säger: ”Komska du få se!” och för mig in i enbod. På några hyllor står ett antalbruna papplådor prydligt märktamed etikett med namn och datum.I varje låda finns en påse med grå,fin aska. Efter att ha checkat avlådorna mot en namnlista kommerEsa att tidigt en aprilmorgon, närjorden går att bearbeta, lastapåsarna i en skottkärra. Han tarmed ett redskap och gör ett hål iminneslundens gräsmatta varpåhan häller påsens innehåll i håletoch fyller igen med jord. Ovanpåläggs en grästorva. Ingen ärnärvarande mer än Esa ochkanske en och annan kvittrandefågel. Inga kyrkklockor ringer,ingen vän eller släkting följer medtill graven. Till grannen i gravenbredvid är det cirka femcentimeter. Identitet okänd. Ärman ensam eller…? Släktingarnahar i alla fall sluppit skötseln avgraven. Och sorgen, lätt attbearbeta….? Och jag undrar, i hurmånga kulturer överlåter man tillen främling att gravsätta?ELISABETH BRUNDINNORDISKA MUSEETFöremålsförvärvEfter besöket på Fredahlsförvärvade Nordiska museet avföretaget en vit kista av märketPalett, en av de mest använda idagför både kvinnor och män. Mankan dessutom beställa kistanomålad och måla den själv i valfrifärg. En vit träurna samt engravlykta samlades också in. Alla,vid förvärvstillfället hösten 2003,av senaste modell.Metodkursen 2003, i regi avNordiska museet, Samdok ochMångkulturellt centrum, har ävenden resulterat i föremålsinsamlingtill Nordiska museet. Det handlarom en ”avlidnalåda” från TumbaSjukhem som används i sambandmed dödsfall och föremålen däri:ett par ljusstakar, ljusmanschett,bordsduk, Nya Testamentet,lakanssvepning, skyddsrock,latexhandskar och namnkort.Aska grävs ned i minneslunden påBromma kyrkogård. Foto Harry Peronius