Varsel - Virserums Konsthall

VARSELHur smakar fredagschipsen, om du inte har ett jobb att komma hem från?Vad betyder det att ha ett arbete? Definierar mitt jobb vem jag är? Vad betyder det att fråntassitt jobb? Handlar det bara om pengar? Vad skulle jag göra om Postkod-Richard förändrademitt liv? Skulle jag fortsätta gå till jobbet, eller skulle jag be chefen dra åt skogen, en gångför alla?Under 2010 och 2011 visas utställningar under namnet VARSEL över hela Sverige. I centrumstår ett trettiotal personer som drabbats av varsel och uppsägningar i krisens spår. Det ärberättelser om inställda semesterresor och om barn som måste sluta på dagis nu när pappagår hemma. Men även berättelser om framtidshopp, djävlar anamma och förmåga att ta sigstärkt ur en svår situation.Dessa berättelser väcker frågor kring hur det är att drabbas av varsel och arbetslöshet i tjugohundrataletsSverige. Måste alla ha ett snyggt layoutat CV? Måste en sågverksarbetare bättrapå sitt personliga varumärke, för att bli attraktiv på arbetsmarknaden? Vad vet egentligenjobbcoachen om IT-branchen?Idag går över 400 000 personer utan arbete i Sverige. Vad gör detta med oss som har jobbetkvar? Idag är arbetslöshet (som så mycket annat) ditt personliga problem. Det har skett enmarkant förskjutning från kollektiv till individ.På www.varsel.net kan du se mer från utställningarna och diskutera på forumet.Mats Aronsson, samordnareIntervjuer: Hillevi Wadensten (Västerbottens museum),Åsa Stenström (Västerbottens museum), Piamaria Hallberg(Stockholms stadsmuseum), Johanna Övling (Arbetesmuseum), Anette Kindahl (Norrköpings stadsmuseum),Christine Fredriksen (Bohusläns museum – Källor: BjörnOhlsson “Håfreström 1880 - 2009. Människorna ocharbetet på bruket”, Mellerud 2009 och Ewert Arwidsson,“Håfreströms bruk”, tidskrift Föreningen Industrihistoriai Väst, 2010 nr 1.), Birgitta Stribe (Virserums Konsthall),Linda Lundberg (Varbergs museum) och Elisabeth Lundin(Landskrona museum)Tack: ABF, LO, Kultur I Arbetslivet, Folkets Hus ochParker, Svenska Pappersindustriarbetareförbundet,GS, Facket för Skogs-, Trä- och Grafisk bransch, SvenskaElektrikerförbundet , SEKO, Svenska Transportarbetareförbundet,samt Kommunalarbetarförbundet iKalmar och Jönköpings länVARSEL 2

Foto: Charlotta SandelinLINDA, VarbergJag håller tummarna och hoppas på det bästa.Mitt namn är Linda, jag är 30 år, bor i Varberg, harsambo och vi bor i en lägenhet, 2 rum och kök på 70kvadrat.Jag har pluggat både på högskola och universitet, först påKalmar Högskola i 4 år, Kulturarv och samhällsanalys,sedan på Uppsala Universitet i 1,5 år, där läste jagMuseologi. Mina arbetslivserfarenheter inkluderarsommar-jobb på Kontrollhudar International, Svenskakyrkan i Malmö, Agura Grönvård, Äskhults by iKungsbacka och Länsmuseet Varberg. Utöver det harjag haft en kortare projektanställning på LänsmuseetVarberg och en eller ett par tillsvidareanställningar påKontrollhudar International.Har nu varit arbetslös sedan början på september, mereller mindre. Jag tycker att det är tråkigt men hoppas attdet blir kortvarigt. Har dock inga illusioner om att jagkommer att få jobb snabbt, inte som det ser ut nu medekonomiska kriser och annat. Jag håller tummarna ochhoppas på det bästa.Hur min ekonomi ser ut? Ekonomi? Vad är det? Skämtå sido, men det känns inte som att min ekonomi kommeratt se vidare bra ut med det lilla man får från alfakassan,jag har visserligen undanlagda pengar men jag har intelust att lägga dem på hyra och mat.Angående min framtid så tänker jag bara en månad itaget. Det går inte att planera längre fram när man intevet vad man kommer att göra längre fram än så.Den framtidsdröm som jag först av allt vill förverkligaär att få ett jobb med en lön som räcker till hyran, matoch lite nöjen utöver det. Utöver det vill jag så småningomha ett jobb inom det område som jag har utbildatmig till.I min bekantskapskrets är de flesta i samma situationsom jag, de hankar sig fram på ströjobb, har studieskulderoch vet inte hur framtiden kommer att se ut.Några har fast jobb eller i alla fall tillsvidareanställning.Jag följer inte med mediebevakningen aktivt angåendearbetsrelaterade frågor.VARSEL 3

OLA, RobertsforsJag vände mig faktiskt inte ens om, när jag gick ut genom grindarna.Varslet las den 21 april. Då var dom så hyggliga, ellervad man ska säga, så jag fick gå hem i maj, med full lön.Så jag har gått hemma hela sommaren till i oktober medfull lön. Så det är den bästa sommaren jag haft på många,många år.Jag trodde det skulle kännas konstigt, men jag vände migfaktiskt inte ens om, när jag gick ut genom grindarna. Jagvet många som, så fort dom fick veta att dom var varslade,började ringa runt för att få ett nytt jobb. Det berorväl lite på hur man är som person. Måste jag stämpla ettår, så skäms jag inte för det, för det är inget som jag rårför själv. Det är en annan sak om man gjort något somman hade kunnat påverka, men det kan jag ju inte. Så detär bara att bita i det sura äpplet och se vad som väntarbakom nästa krök.Innan varslet såg jag på labbet där jag var att det blevmindre och mindre jobb där också. Jag blev inte allsförvånad när chefen kom och sa att ”nu går vi och pratar”.Vi var nog 30 stycken på tjänstemannasidan som fick gå.Systerfabriken på Irland har dom fått lägga ned, inte helt,men dom har flyttat mycket av efterbearbetningen tilloss, eller till ”dom”, ska man väl säga eftersom jag inteär kvar där längre. Nu har många återanställts, men påtjänstemannasidan är det väl bara ett par tre stycken, somär tillbaka. Det sa VD:n rakt ut när vi fick gå hem, att domgjorde en omorganisation. Folk tyckte det fortfarandevar kvar en massa tjänstemän medan så många på golvetfått gå. Men då sa han att det var för att vi snabbt skullekunna öka produktionen rejält igen när det blev bättretider.Tja, det är som jag sa förut, att det är praktiskt, det ärnära och med den utbildning jag har så var det hyfsatbetalt, och jag har varit där i hela mitt liv, så man kännerju allt och alla. Så det är klart att fick jag chansen attkomma tillbaks, så skulle jag göra det. Och det är välnackdelen man har av att ha varit troget företaget i allaår, man kan ju som ingenting annat. Så att skriva ihop enCV, det blir väldigt enkelt. Jag menar, allt det jag lärt migdär, hur användbart är det? Hur många andra företag ärFoto: Petter EngmanVARSEL 4

det som gör diamanter, som jag kan söka jobb hos?Jag ser många av mina arbetskamrater, hur dom slutarsova, slutar äta, dom blir helt panikslagna. Och det ärklart att sitter du med huslån, nyinköpt villa och inseratt du tar mig inte härifrån ... Och som det ser ut frånArbetsförmedlingen, så är du skyldig att söka jobb överhela Sverige. Rent teoretiskt funkar det så att får jag jobbi Göteborg måste jag ta det, annars blir jag av med A-kassan. Men det ser likadant ut överallt och jag kännerinte nån som blivit tvingad iväg.Det finns så många konkurrenter runtom i världen ochdom som inte orkar kommer att försvinna. Marknadenkommer att hamna någon annanstans. Så därför kan manhoppas att dom ligger i startgroparna, så att den dagendet vänder... Men det kommer knappast att bli dom 300anställda det var förut. Dels har vi startat många fabrikeri Ryssland och i Kina, där man producerar mycket, mycketbilligare än vad du gör här, dels är det så att får du hittio nya maskiner kanske det genererar två arbetstillfällen.I mitten av februari 2010, får Ola veta att han kan kommatillbaka till Element Six. De kör för fullt igen, mycketberoende av att systerfabriken på Irland till viss del lagtsned. Maskiner därifrån har flyttats till Robertsfors. Tillatt börja med har Ola fått en tremånaders anställning,inte på labbet, utan denna gång ”på golvet” och han jobbarfemskift. Ola är mycket nöjd och hoppas få fortsättaefter att de tre månaderna gått.johanna, VarbergDrömmen är att starta eget.Mitt namn är Johanna, jag är 32 år, har sambo och hyrett hus utanför Varberg. Jag har studerat på högskolanoch har en fil. kand. med konstvetenskap som huvudämne.Eftersom en stor del av mitt liv ägnats åt studier har jaginte så lång arbetslivserfarenhet. Men som student varjag tvungen att jobba på sommaren och då hade jag diversejobb. Sedan har jag vikarierat på olika skolor ochförskolor. När jag flyttade till Varberg för fem år sedanjobbade jag som guide på museet. Efter det så jobbadejag för Varbergs föreningsråd inom olika föreningar. Jagvar kanslist och hade hand om kontorsgöromål menjobbade också med ungdomar på olika sätt. Det var härjag kom i kontakt med att använda datorn för att skapabilder, bildredigering och göra affischer mm, något somjag verkligen vill göra.Jag blev deltidsarbetslös 1 juni, men nu är jag helt arbetslös.Mina känslor angående arbetslösheten? De ärbåde bra och dåliga. Det positiva är att jag gick till arbetslöshetför att jag inte hade mer lönebidrag, vilketvisar på att jag inte har några arbetshinder. Det negativaär att jag blev arbetslös i en tid då det finns väldigt dåligtmed jobb. Det är lätt att gräva ner sig och känna hopplöshetnär jag inte får några napp.Jag började aktivt söka jobb redan för 1 ½ år sedan, dåjag visste att jag skulle bli uppsagd för att min lönebidragsperiodtog slut. Så all energin jag redan lagt på attsöka jobb håller på att ebba ut. Det som också är jobbigtär A-kassans regler som säger att man bara kan fåa-kassa i 75 dagar när man har ett deltidsjobb eller timanställning.Eftersom jag idag bara jobbar någon dag iveckan som guide så räknas de här dagarna så därförmåste jag hushålla med dem och ibland tacka nej. Detkänns jättetråkigt eftersom jag tycker det måste varabättre att jobba med någonting än ingenting. Eftersomarbetsmarknaden ser ut som den gör skulle de i.a.f. sättade här dagarna på ett år istället. Vad som händer när dehär dagarna är förbrukade är att jag bara får a-kassaför hela arbetslösa veckor. Men för att inte tappa stingetoch få hjälp går jag hos en arbetscoach på arbetsförmedlingen.Min ekonomi är kanske tyvärr den viktigaste frågan.Egentligen vill jag ju inte att min lycka ska mätas i pengar.Men när det inte finns tillräckligt så är det lätt attjag gräver ner mig. Nu har jag ju valt att leva ett livmed häst som inte precis är gratis. Den back-up jag harär min fantastiska sambo, men jag är inte den personensom vill leva på någon annan. Så det med att hitta ettjobb är väldigt primärt just med tanke på min ekonomi.När det gäller jobbfronten så ser den tyvärr mörk ut. Jagkommer att satsa på att hitta någon praktikplats och därförhoppningsvis få ett jobb. Jag tror att när väl en arbetsgivareträffar mig och ser mig in action så är det lättareatt få ett jobb. Drömmen är att starta eget, att jobbamed illustration, bildredigering, foto, göra olika tryckmaterial,mm. Att ha det egna på deltid och ett annatjobb vid sidan om. Det som hindrar mig är att jag intekan lyfta a-kassa om jag har ett eget företag och just nukänns inte marknaden het efter den typ av verksamhetjag vill syssla med. Drömmen kan också vara att jobbapå ett företag med den typ av arbetsuppgifter jag beskrivit.Men en konjunktur kan inte vara låg hela tiden,det kommer att ändra sig, snart har alla sparat och hålliti sina pengar så att de behöver göra sig av med dem ochdå gäller det att jag är framme när jobben utannonseras.VARSEL 5

ARCPHOTOVOLTAICSCENTRE OFEXCELLENCE2010/11ANNUAL REPORTBay Street Clean Room Sputter Machine.Figure 4.2.10UHV Electron Beam Evaporator.Figure 4.2.11Thin-Film Clean Room facility inBay Street, BotanyIn 2003, the Centre added a 120 m 2 cleanroomfacility in Bay Street, Botany to its infrastructure,greatly improving its experimental capabilities inthe area of thin-films. This cleanroom is equippedwith several fume cupboards, two tube furnaces,an electron-beam vacuum evaporator, a thermalvacuum evaporator, a glass washing machine, arapid thermal processing (RTP) machine and a5-chamber cluster tool. The cluster tool presentlyfeatures four plasma-enhanced chemical vapourdeposition (PECVD) chambers and one lampheatedvacuum annealing chamber. The PECVDchambers enable the low-temperature depositionof dielectric films (silicon oxide, silicon nitride,etc) and amorphous silicon films (either n- orp-doped or undoped). Furthermore, samplescan be hydrogenated by PECVD using hydrogenplasma at substrate temperatures of up to 480°C.During 2004, the Centre purchased a low-pressurechemical vapour deposition (LPCVD) system, aninfrared NdYAG laser scriber and a box furnace forsample annealing. The LPCVD system is capable ofdepositing doped crystalline silicon on glass andwith its additional remote plasma source is currentlyengaged in hydrogenation work. The NdYAGlaser, located outside the clean room, is used forscribing silicon films and other suitable metal anddielectric materials.In 2006, a state of the art multi-target sputtermachine was installed. In 2008 this vacuum toolwas upgraded from four to five separate targets.Each target is able to be operated independentlyof one and other, allowing users to cosputter athin film from more than one target and depositmultilayers without breaking vacuum. Three powersupplies are available with substrate biasing. Thecustom made system can handle substrates up to150mm x 150mm. Excellent film purity is assuredas the system incorporates a load-lock. Computercontrol can be used for most operations, includingsubstrate heating, allowing precise multilayers to bedeposited repeatedly.In 2009, an optically assisted IV measurementsystem was installed for the determination of statichot carrier distributions. The LPCVD computercontrol system was also upgraded to provideenhanced throughput. A line beam diode lasersystem was also installed, outside the clean room,for work on low thermal budget defect annealing.In 2010, the first stage of a multi-chambersputter system has been ordered to allow our 3 rdGeneration Group to carry out significantly differentfunctions on a sample without exposing it to theatmosphere between each process. Processesinclude sputter-depositing different dopants inseparate chambers, vacuum annealing, also PECVDlayers. This purchase will be “Stage I” in that onechamber will be purchased; a loadlock chamberand other peripherals have been configured fromdecommissioned stock. Stage II will involve thepurchase of a second processing chamber and atransfer/loadlock chamber.The addition of computer control to ourhydrogenation tool provides more reliableprocess repeatability and accuracy of set processparameters. The processor inputs all processparameters for each “layer” defining each stepbefore starting the process. This upgrade alsofrees processors’ time in that they need not be inattendance to change settings when beginningeach process layer.Organic Photovoltaic Laboratory (OPV)In 2010 fit out of a new OPV laboratory in theChemical Sciences Building commenced andOPV equipment currently located in other Centrelaboratories is being integrated into the new facility.A recent arrival has been the inert atmosphere, fourglove boxes with integrated spin coater. The newlaboratory includes the Centre’s first fume cupboardwith integral hydrofluoric acid scrubber as well assupport space for vacuum evaporation, annealingand sample storage.During 2007, a new computer controlled multipocket, multi source UHV electron beam evaporatorsystem was delivered. This equipment provides thecapability for high “industrial” rate silicon and otherthin film deposition.20

CRISTIAN, VästervikDet är ingen big deal.Måndagen direkt efter studenten fick jag jobb, jag ochen klasskamrat. Vi var två stycken som fick på elfirman.Vi hörde av oss jätteofta för arbetsgivaren visste inte omvi kunde få något jobb. Men vi hörde ju av oss hela tidenoch låg på och sen gav han med sig.När vi fick beskedet om varsel var jag sjuk just den dagen.Vi var ju fyra stycken som skulle få gå. Det hadeblivit mindre och mindre jobb så vi misstänkte att detkunde bli något sånt så det var ju inte värsta chocken. Såjävla bedrövligt tyckte jag inte det lät ändå. Jag tror intejag har fattat riktigt att jag har kommit in i arbetslivet,det är fortfarande ganska lugnt tror jag. Men har manblivit lite äldre så tror jag det slår mycket hårdare på en.De har väl ofta en mer etablerad omgivning med mycketskulder och vad det kan vara… lån, jag vet inte, det kanvara mycket, hyra och allt möjligt.Jag vill ju egentligen, någonstans inom mig vill jag juliksom styra och ställa med musik och så som spelas iradio, det är en liten dröm jag har. Jag sökte in till högskolani Kalmar men jag tänkte att det är bara ett andrahandsval.Om de tar in nya igen, alltså om det kommerin fler jobb då går jag tillbaka dit. Det känns mer tryggtegentligen att man har ett arbete för om man går ochpluggar då får man en massa skulder och sen vet jag juinte hur det blir, om man väl får något jobb.Jag har inte sökt något nytt jobb alls faktiskt, jag lever pådet som jag har sparat in. Jag har ju inte haft så jättemycketutgifter, så jag har fortfarande lite så att jag klarar migöver sommaren i alla fall. Sen om jag får tillbaka jobbetdå är det ju bara bra, men om inte då pluggar jag, tänkerjag. Än så länge har jag inte blivit uttråkad för jag harkunnat sysselsätta mig. Men det kommer väl till slut närjag blir väldigt uttråkad, att man måste göra något. Somtur var är det ju sommar här i Västervik, det är lite flyt.Jag tror ändå att det att kommer vända och att jag kommerklara mig så länge tills det vänder. Jag är grymt optimistisk,grymt optimistisk. Jag vet inte om jag tar detför lätt egentligen.Foto: Johanna ÖvlingVARSEL 7

KJELL, MellerudDet kommer att bli svårt att få nå´t ställe där man trivs så bra.Det kommer att bli svårt att hitta något ställe där manhar trivts så bra…. Jag trivdes bra på min förra arbetsplatsockså, där jag jobbade för många år sedan, på VolvoFlygmotor i Trollhättan. Men som jag sa så är jaglyckligt lottad om jag hittar en arbetsplats där jag kantrivas lika bra som på Håfreströms bruk, för här harvarit fantastiskt.Jag har mina rötter i Mellerud som ligger ungefär 15kilometer söder om Åsensbruk. Jag är 45 år och jag harbott i Mellerud egentligen så länge som jag kan kommaihåg. Mor och far var lantbrukare, men det året som jagfyllde sju år sålde de lantbruket och flyttade in till Mellerud,så jag har inte så många minnen ifrån tiden före.Jag gick i gymnasiet på maskinteknisk linje i Vänersborgoch Trollhättan. Sedan efter lumpen på I 17 i Uddevalla,så jobbade jag under 4 år på Volvo Flygmotor i Trollhättan.En dag ringde jag till bruket och frågade omdet fanns möjligheter att få jobb, för jag pendlade ju,åkte fram och tillbaka till Trollhättan och det är klartatt det tog på kroppen. Jag var i den åldern att jag villejobba mina åtta timmar och sen hinna göra annat. Jagtyckte att det var skönare och bättre att sätta sig i en biloch åka en kvart till Åsensbruk än att pendla längre tillTrollhättan. Det var så det gick till när jag började påHåfreströms bruk i oktober 1990.Beskedet om nedläggning, som jag minns det, kom tidigtpå morgonen den 25 september för två år sedan: Det varen kille som jag jobbade tillsammans med som ringde tillmig väldigt tidigt en morgon. Jag hade nog gått upp, förvi skulle ju naturligtvis jobba precis som vanligt. Jag trordet var en onsdag eller tisdag som vi fick beskedet. Hansson hade börjat förmiddagsskiftet och då hade han ringthem till pappan och sagt att - ”Fan det är något konstigt,för vi ska stoppa maskinerna, bägge maskinernaska stoppas för vi ska få information”. Och då ringdepappan till mig och sa –”Har du hört något för att nuär det något jävelskap på gång för bägge mas-kinernaska stoppa och alla klippar ska stoppas och vi ska fåinformation”. Och då kände man väl egentligen på sig,att vad skulle det finnas för anledning att stoppa helaproduktionen och samla alla som arbetar. Det finns inteså många besked, tror jag, som skulle kräva den typenav åtgärd. Så att då fick man en ganska stark känsla förvad det var dom skulle berätta. Men hoppet är ju detsista som överger en, så att man försöker att leta efterandra anledningar ändå.Den dagen ringde man in de skift som var lediga på förmiddagen,så att de kunde komma in till fabriken. ManFoto: Cecilia Ahlsénsatt tidigt uppe och ringde in de som var lediga så att dekunde komma hit till… jag kommer inte ihåg klockslagmen om det var till klockan nio som allting stannade av,tror jag att det var. Och så fick vi samlas alla nere i denstora efterbearbetningshallen och här stod då stora delarav personalstyrkan. Alla maskinerna var avstängda,det var en spänd stämning och alla undrade förstås vadsom stod på. Så kom brukets VD ut på läktaren, ställdesig på halvplanet ovanför vid rummen på andra våningen.Han berättade om beslutet samtidigt som vi fick utflygbladen där det stod att koncernen klarar inte av attdriva Håfreström längre. Han är en av de människorsom kan säga en sådan här sak på ett, ändå, bra sätt.Men det är klart att folk blev ledsna…men han gjordedet bra, tycker jag. Det var en ganska kort stund somhan pratade. Och sedan beslutade han att vi ska intestarta upp maskinerna förrän på eftermiddagen, det varflera timmar efter. -”Nu bryr vi oss inte om att startaupp, utan sätt er och diskutera och känn efter”, och allafick liksom tid att gå igenom informationen som hadekommit och vad det innebar.Dagen efter sen, när jag vaknade så satte jag mig upp isängen och liksom gnuggade ur ögonen och funderadepå ”Har jag drömt det?”. För det var liksom den känslanman hade dagen efter, det här kan ju inte ha hänt!VARSEL 8

Sedan tar det ju tid att förstå…. Det blev ju först slutgiltigtden da´n som man gick hem och inte skulle gå hitnågot mer, så att säga. Ända fram till dess hade det ändåbara varit en känsla. Och lång tid efter så kändes detoverkligt, att detta var något som inte kunde hända.Nu söker jag nytt jobb och jag har varit på fem till tiointervjuer. Jag kan tänka mig ett jobb inom produktion,kundtjänst, försäljning eller marknadsföring. Än sålänge har jag inte kommit längre än intervju, men minstörsta förhoppning är att jag ska hitta något inom pappersindustrinigen. Det finns ju en hel del pappersbrukkvar i Dalsland, bland annat Billingsfors och Skåpaforssom gör mjukpapper.Säffle, Karlstad eller Lilla Edet är sedan det som är närmasti denna bransch. Annars är det i Norge, i Halden,som är 12 mil upp från Åsensbruk. Men det är dåligavägar dit upp, det tar lång tid att köra på vägarna genomDalslandsskogarna. Jag kan tänka mig att jobba i Norgeom det går att lösa med bostad, så att jag kan pendlahem till Mellerud. Det är runt tio stycken som arbetadepå Håfreström innan, som pendlar till Norge nu. Det ärfrämst i pappersindustrierna i Moss och Glomma som dejobbar. Norge är ju en av de arbetsmarknader som finnsoch ligger ändå relativt nära.Som jag sa, så öppnade det sig fantastiska möjligheter förmig på Håfreströms bruk hela tiden och det var kul helavägen igenom. Jag har fått pröva på, dels varit i produktionen,jag började som passare, torkare, bestrykare,maskinförare och jag har arbetat som förman. De sistaåren fick jag en tjänst som tekniker eller pappersmästaresom det också hette, och 2008 blev jag erbjuden jobbetsom driftsingenjör på efterbearbetningen med ansvar förfyra arkmaskiner och risbindningsmaskinen.Däremellan var jag sju år på marknadsavdelningen – påteknisk kundtjänst där vi höll med support till kunder.Jag fick åka och träffa kunder på olika ställen och åka uttill tryckerierna och förhandla och diskutera med dem.Den tiden var förmodligen den bästa som jag hade påbruket! För det var ju nya frågeställningar och nya människor.Framför allt den här kontakten med andra människoroch att få prata med människor i olika situationeroch få lite nya infallsvinklar på saker. Det var intressantoch det saknar jag!Det var tal om att andra intressenter skulle ta över delarav papperstillverkningen och det var förhandlingar meden intressent. Det var ju ett chockbesked med nedläggningsbeskedet,även om man visste att företaget hadevisat röda siffror. Men perioden efter det här beskedet,närmaste tiden där, så var det mycket prat om vad detfanns för möjligheter, kan det komma in någon ny ochköra maskinerna, som kunde ta hand om efterbearbetningen….Så det var mycket sådana funderingar om vaddet fanns för möjligheter istället. Man satt och hade diskussionerom hur illa det var eller att det inte skulle gå,men det fanns ändå…. när vi var ute och pratade medkillarna och tjejerna här ute på golvet, så fanns det fortfarandeen tro och förhoppning att andra intressenterskulle komma in. Och så gjorde de ute på efterbearbetningen,vid klippmaskinerna, ett fantastiskt jobb den härsista tiden för de körde för fullt hela tiden. Från det attbeskedet kom och bara fortsatt att köra i samma tempo.Och det kan man mycket väl tänka sig att man då iställetsätter sig ner och tänker – ”Vad fan, det här går åt skogenändå, så varför ska jag slita häcken av mig”. Och detkändes ju skönt för mig då som nästan nyss hade börjatpå den avdelningen som driftsingenjör.Jag och min familj bor i Mellerud, jag är gift och har enson som fyller 13 år nu i sommar och vi bor i en villa iMelleruds tätort. Som det är nu så får man tänka efter,men det är klart att jag flyttar inte från Mellerud. Jagoch resten av min lilla familj är väldigt rotade här ochför min del handlar det om veckopendling om jag fårett jobb längre bort. Det är klart att man har haft detbra och allting, men samtidigt får man inte vara rädd förförändringar. För det är trots allt så att de flesta förändringarsom sker, i slutändan för något bra med sig och dethoppas jag och tror jag att den här förändringen kommeratt göra det i slutändan för de allra flesta. Sedan har maninte valt det här själv. Det är väl inte ett drömläge nu, närkonjunkturen blev som den blev och det slog tvärstopppå allting. Man hade väl kunnat önska sig en bättre tidatt söka nytt jobb.Så man kan säga att det går lite upp och ner, specielltefter en intervju om man inte har nått ända fram, utanfått ”avslag”. När de säger ungefär som att – ”det varinget fel på dig, men den andre var lite bättre så vi gårvidare med honom…”. Så det känns när man inte blirerbjuden jobbet man sökt, man satsar ju så mycket på enintervju och vill att den ska bli bra. Men det är ju ocksåså att det är många som söker jobb just nu. Så jag fårkanske börja tänka mig att sätta mig på skolbänken igen.Ett minne från Håfreströms bruk när vi samlades alla, ärden fest som facken ordnade efter sista arbetsdagen. Den6 juni, på nationaldagen och det var dagen efter att störstadelen av arbetsstyrkan gjort sista arbetsdagen så pålördagen var det fest och avslutning. Det var en speciellavslutning och fantastiskt roligt och det ska dom ha allheder av de som hade jobbat med detta, för det blev riktigtbra. Jag var inte själv här på dagen, det var karuselleroch ansiktsmålning och Tobbe Trollkarl, det var mycketbarn som kom kan jag tänka mig. Men jag var uppe påkvällen sen på festligheterna här. Det är inte det vanligasättet att avsluta, men det var väldigt bra och det kommycket folk.Företaget ordnade också en avslutning den siste mars,dagarna efter att pappersmaskinerna stoppats, då det varmed gravöl och smörgåstårta.VARSEL 9

SOFIA, NorrköpingJag har alltid sagt upp mig själv, det är jag som har styrt.Jag arbetar som tjänsteman, sammanställer bokslut ochsätter ihop prognoser och budget.Jag trodde att nu kommer det nog att hända något, för jagsåg ju att siffrorna inte såg så bra ut. Men jag trodde att detvar produktion som skulle drabbas. Jag tänkte inte att detvar något som skulle drabba mig, men nu blev ju varslethälften av varje, produktion och tjänstemän. Det hade jaginte trott.Jag är yngst, medelåldern ligger kring 40 år. Jag var anställdnäst sist. Vi kände allihop att våra anställningar kanske varhotade. Men sedan gick det ganska fort. Innan sommarenfick vi veta vilka som var oplacerade, som företaget kalladedet, de som skulle omplaceras eller sluta. Min chef skötteallt väldigt bra.Jag är med i facket, men jag kände inte så mycket stöddärifrån. De hade ju sina listor på sist in, först ut. Det varinte mycket till tröst för mig. Jag gick med mest för derasinkomstförsäkrings skull.Överhuvud taget var det inget prat om varslet på fikarasteroch så. Jag tror många av dom kände sig väldigt trygga.Dom har jobbat där så länge. Många tycker ju det är jobbigtmed förändringar men jag tycker det kan vara bra attröra om lite, att det inte ska vara som det alltid varit. Menmånga sa ju att det är så bra här, varför måste det ändras?Men så känner inte jag. Jag har nog inte heller så mycketgemensamt med mina arbetskamrater och jobbet görs själv.Jag har alltid sagt upp mig själv, det är jag som har styrt,så det var ju en ny känsla att vara varslad, jag kunde intesjälv påverka. Sen har väl aldrig jag känt att det skulle varakatastrof om jag skulle bli arbetslös. Jag har provat på ganskamånga jobb och känner mig säker på det jag gör och lärmig hela tiden. Så ett nytt jobb tror jag ändå att jag hade fåttoch jag är inte rädd för att prova på nytt. Är man arbetslöskan man ju inte välja och vraka utan måste ta det man får,det är skillnad om man söker nytt när man har ett jobb.Innan semestern fick vi besked att ingen på vår avdelningvar berörd av varslet. Vi gick samman med en annan enhetmen ännu har det inte påverkat mitt jobb eller någon annanshär. Men det är konstigt hur mycket ekonomin kanstyra och påverka, ibland undrar man… Men för oss medjobb så har allt blivit bättre, räntan är låg, vi har mer iplånboken och jag ändrade inte något i mitt liv eller hartänkt i andra banor.Foto: Elisabeth BooghFREDRIK, StockholmJag arbetade på ett litet måleriföretag. Han var ensamföretagareså det var bara han och jag. Jag var traditionellmålarlärling och var där i knappt två år så jag hade enmånads uppsägningstid. Min arbetsgivare pratade redanför ett år sedan om att jag kanske inte kunde vara kvar.Det är ju så i målarbranschen, det går sämre på vintern.Man borde ju ha lite framförhållning och man borde halite sparade pengar. Det har man ju i andra branscher. Detär trist att man inte har det bland målerifirmorna. Det varJag tycker att alla människor ska ha samma lön.lite svårt att få min arbetsgivare att fylla i alla papper menhan lyckades med det till slut. Man blir lite uppgiven.Jag är med i facket men när man varslar p.g.a. arbetsbristfinns det inte så mycket att göra.Min ekonomi är inte så bra men jag har en del förtroendeuppdragi facket så jag klarar mig än så länge. Jag försöktetidigare att gå med i A-kassan men min arbetsgivare ochjag hade svårt att fylla i alla papper det var så kompliceratDet havererade och det var ju trist. Nu har jag gått med iA-kassan och jag har fått hjälp från facket.Jag vill fortsätta i måleriyrket. Måleribranschen är ju skapligtbra om man jämför med dom som jobbar i vården. Jagtycker att alla människor ska ha samma lön, vi män har ju20% högre lön än kvinnor, det är ju knäppt.En viktig sak är just det här runt Vaxholmskonflikten. Detär ju jäkligt surt att vi ska börja tävla mellan länder om delägsta lönerna. Att man ska kunna importera folk från andraländer för att få billig arbetskraft i Sverige. Jag tror inteatt någon tjänar på det, inte arbetsgivaren heller. Då måstede sänka priserna och få mindre marginaler jag tror inte attnågon kommer att tjäna på det i längden. Jag hoppas att vikan vända spiralen.VARSEL 13

SUKANAYAStockholmsusanneUmeåJag vill inte jobba svart för jaghar två barn, jag vill ha pension.Jobba svart är olagligt också..Jag heter Sukanya är 43 år och kommer från Thailand.Jag har två tonåringar och det är lite jobbigtnär man är arbetslös. Man känner sig otrygg. Det ärtufft när man inte har jobb.Jag ångrar mig att jag inte läste på högskolan. Jaghar kunskaper men jag har ingen utbildning. Jag äringen Internettjej men jag tittar på nyheterna och pådokumentärer för dom ger mig kunskap.Här i Sverige var jag servitris från början. Sen arbetadejag med catering, med att packa thaimat ochatt köra ut maten. Sen bytte dom ägare. Dom nyaville inte betala semester eller för övertid. Sen fickalla sparken. Det är ett år sedan jag slutade sen harjag varit vikare två veckor sådär, lite då och då. Detvar jättesvårt att få arbetsgivarintyg från min sistaarbetsgivare. Jag har fortsatt att ringa henne men jagkan inte nå henne.Jag vill inte jobba svart för jag har två barn, jag villha pension. Jag har krav, jag vill ha papper så att jagvisa vad jag gjort. Jobba svart är olagligt också. Jagär ledsen jag vill ha jobb men jag kan inte få jobb.Det är svårt.Jag är med i facket och det fungerar bra dom hjälpermig. Han på facket sa, du är inte ensam, bara kämpa.Jag vill ju inte ha svarta pengar. Men jag är arbetslös,jag skäms. Förut jobbade jag på restaurangoch på catering. Man kände sig stolt när man hadeett jobb.Jag ser ingen framtid. Jag blir inte glad när jag tänkerpå framtiden.Jag har alltid mitt CV med mig när jag går på stan.Jag lämnar det på ställen jag går förbi. Mest påThairestauranger och andra restauranger men ocksåpå ICA och Vi. Några har hört av sig och sagt att detinte finns något jobb nu men att de behåller mitt CVom det skulle bli något. Så jag försöker vara positiv.Jag heter Susanne, är född 1968 och bor i Umeå. Under2009 blev jag varslad och uppsagd från Umeå IK:skansli där jag jobbat sedan december 1995. Där var jagmarknadsansvarig med helhetsansvaret för damlagetsmarknadsföring, matcharrangemang, sponsorvård ochförsäljning, utformning av marknadsmaterial samt kommunikation.Min bana hos Umeå IK började 1995 med att jag villekomplettera mina språkstudier på universitetet med etthalvårs ALU-jobb för att ta reda på vad jag egentligenville göra i mitt liv. Jag hade gått en kurs i kvinnligt ledarskapvia Västerbottens idrottsförbund och Vindelnsfolkhögskola så jag var lite inne på idrottsbanan och haralltid tyckt att fotboll är roligt, så jag gick in på Umeå IK:skansli och frågade om de behövde lite gratis arbetskraftett halvår – och det tyckte de var en jättebra idé! Så dåkom jag in där.Det var tre stycken på kansliet vid den tiden, varav baraen person var fast anställd av huvudföreningen somkanslichef åt alla Umeå IK:s då fem sektioner (handboll,brottning, bowling, konståkning och fotboll). Hanbokade resor och planer åt lagen samt skötte ekonomin,bokföringen – ja, den biten. De övriga gick på någon typav utbildningsbidrag. Så de tyckte det var jättebra att få innågon extra. De såg mig som en form av praktikant somkom dit en stund, tanken var inte att det skulle bli någotlångvarigt.Till att börja med fick jag arbetsuppgifter av kanslichefenoch det kunde vara att mata in medlemsregister i en dator,skriva kuvert, skriva julkort och liknande. Mycket klippoch klistra och småpyssel! Jag tyckte ju själv att fotbollenvar roligast så jag drogs automatiskt till det och fick fleroch fler uppgifter där. Våren -96 fick jag prova att säljaannonsplatser. För varje match fick Umeå IK en halvsidesannonsi Västerbottens-Kuriren och den skulle då fyllasmed annonser från olika företag. Nio rutor rymdes påhalvsidan. Umeå IK använde en ruta för matchannonsenoch sålde ut resten och kunde då tjäna pengar på dessaannonser. Så en vecka fanns det två eller tre annonsrutorkvar att fylla och jag fick uppgiften att försöka sälja dem:”Åk ut på stan och sälj ut de här!”. Jag åkte ut en sväng– det tog väl en eller två timmar – och hade dem sålda.Jag visste ju inte att det hade varit så himla svårt för dematt sälja, så de blev superförvånade! ”Vart for du – hurgjorde du – hur gick det där till? Men hoppsan, hon kanskekan syssla lite med det där då!” Så då blev det mer ochmer annonsförsäljning. Och när de sex månaderna hadeVARSEL 14

Man göra detbästa möjligaliksom… borstaav sig och gåvidare.Foto: Petter Engmangått frågade jag om de ville ha mig kvar – och de var junöjda och ville gärna ha mig kvar – så då ordnade jag sexmånader till på utbildningsbidrag. På den tiden var detmycket herrar som höll på med denna typ av säljuppdrag– kostymmänniskor som bokade in möten och så – ochdär kom jag och var lite så där ”halvrocker” – hade randigthår och tatueringar och sådant där – och bara knalladein på något ställe och sade: ”Tjena, får jag prata medchefen?”. Så jag tog dem kanske lite ”off-guard”.Då matcherna drog igång – det här var första året iallsvenskan – fick jag också jobba med bitarna runt arrangemangen.Inte lika stort och mycket som i dag – utandet handlade om att skriva ut, kopiera och sätta uppaffischer och fara runt med fribiljetter för att få upp intressetför matcherna. Lite lätt marknadsföring kan mansäga. Umeå IK vann publikligan första året, trots att manåkte ur allsvenskan, men jämför man med i dag var detingen stor publik! Men de andra lagen i allsvenskan hadeännu sämre.Efter de sex månaderna hade jag ett litet uppehåll hosUmeå IK innan jag blev anställd för att försöka sälja åt dempå provision. Så jag satt hemma på min säng och ringdeföretag från början och där märkte man att attityden folkhade till damfotboll inte var positiv. Folk vid större företagkunde vara rent otrevliga och säga: ”Ska flickor spelafotboll?” eller ”Damfotboll, usch!”. De tyckte jag slösademed deras tid. Så när jag ringde och mötte den där attitydengång på gång kände jag att jag måste byta taktik.Jag fick informera ganska tufft om vilka Umeå IK var föratt de nästa gång åtminstone skulle veta det – trots attUmeå IK då spelat i allsvenskan. Många gånger bokadejag in möten bara för att berätta vilka Umeå IK var, utantanken att kanske få in pengar då. Målet var att skapa enkontakt. Jag hade med fribiljetter till företagen också ochpratade inte alltid med chefen utan det kunde likaväl varafolk i receptionen eller andra anställda vid företaget somfick höra talas om Umeå IK. För då kunde de sätta tryckpå chefen att sponsra. Jag märkte upp biljetterna ocksåpå baksidan för att se vilka företag som kom på matcherna.Sedan räknade jag biljetterna och kunde sedan visaför chefen att de anställda tyckte Umeå IK var intressant.Många av företagen började senare sponsra tack vare den”uttjatningstaktiken”!Jag trivdes så bra på Umeå IK då, att jag var väldigt angelägenatt komma in där ordentligt!Jag blev senare anställd på kansliet som sponsoransvarigoch i det ingick både arbetet med sponsringen ochmarknadsföringen. Så småningom började jag jobba medatt dra in pengar för kommande år. Vid arrangemangenfick jag också arbeta hårt och blev så småningom ansvarigäven för dem.2006 tog jag tjänstledigt i sex månader för att skriva bokenom Umeå IK. Eftersom jag är intresserad av resorville jag gärna bo utomlands under perioden. Det blev dåUSA där jag via kontakter kom att bo tillsammans mednio tjejer som spelade tillsammans i New Jersey Wildcats.Ja, 2009 blev jag varslad och uppsagd från Umeå IK:skansli då man beslutat att lägga ner marknadsavdelningenpå grund av pengabrist. Självklart kändes det väldigttråkigt då jag arbetat så länge inom klubben. Jag blevbåde arg och ledsen.Men har man slutat där så har man slutat där. Då fårman göra det bästa möjliga liksom… borsta av sig och gåvidare.VARSEL 15

PER, LandskronaJag har åldern emot mig, men är optimistisk.Jag började som maskinoperatör på Haldex (HaldexBrake Products AB) och sen vart jag teamledare. Jagfick gå den tionde i tredje. Vi fick beskedet före jul.Det var dålig information om varslet och ryktena varganska många. Men sen kallades vi in en och en ochfick beskedet. Det var bara ledningen som var närvarande.Det var ju förhandlingar, det fanns en lista attgå efter, och dom var facket med i. Det var väntat, förvi hade märkt en stor nergång. Vi hade väldigt mycketatt göra september oktober, men i november kommersignalerna från våra kunder att nu är det tvärtom.Jag trodde inte att jag skulle behöva få gå. De hadeju ändå satsat lite på mig. Men jag hade förhållandeviskort anställningstid. Jag gick på vikariat fram till2007, så jag vart inte fast anställd förrän då.Det här med ekonomin är det värsta. Jag fick lön förjanuari februari. Sen har man sju dagars karenstidutan någon ersättning. Sen tar det minst tre veckorinnan A-kassan kommer igång. Det har varit kämpigt.Det finns inte så många jobb att söka inom verkstad.Så det är väldigt kärvt för en del. Jag har andra utbildningarsom jag kan gå tillbaka på. Jag har jobbat18 år inom vården. Jag började som mentalskötareoch sen har jag läst till socialpedagog. Men det är likatufft där.då mister jag min A-kassa. För att få högsta möjligaersättning, så krävs det att du har en månadsinkomstpå 18 700. Tar du ett jobb med lägre lön beräknas dindin A-kassa på den nästa gång du är arbetslös. Detdriver folk i fattighet. Har man hus och bilar så är detbara att sälja. Så länge det är nån i familjen som harett arbete så hjälper det ju upp ekonomin. På Haldexvar det många gifta par som varslades och dom satt ihus och och…. Många av mina yngre kolleger har gåtti fällan att söka sms-lån. Dom tänker nog att det ordnarsig. Det är bara det att dom betalar 32 procentsränta. Dom betalar lånet kanske fem gånger. Har mandå otur och hamnar hos kronofogden, då kan man sesig om efter ett förstahandskontrakt när man sökerbostad.Uppföljning:Per har först flyttat till Stockholm, men där gick detinte så bra. Sedan flyttade han till Kisa, där han trivsmycket bra. Han söker fortfarande jobb och har välsökt ungefär 70 jobb sedan vi träffades, men inte fåttens ett vikariat. Han har just varit på två intervjuer.Den ena blev det ingenting av, men den andra väntarhan på besked om. Det är ett jobb inom vården ochhan hoppas få det. Då får han flytta till Virserum. Pertror att han har åldern emot sig, men är optimistisk.2003 hade vi också lågkonjunktur. Då jobbade jagsom arbetshandledare på ett vikariat i Helsingborg.När det tog slut fick jag inget jobb. Så började jag påLernia för att lära mig skärande bearbetning. Därifrånkom jag till Haldex.Jag har aldrig blivit varslad förut. Jag har bara haftvikariat, som inte har blivit förlängda. Jag mår intebra av att gå arbetslös. Jag blir håglös och initiativfattig.Jag funderar på om jag ska försöka öppna eget,hitta nån butik och köpa eller nåt sånt. Jag har sökthundra jobb över nästan hela Sverige. Får jag ett jobbdrar jag iväg. Hellre det än att gå arbetslös. Vi identifieraross så mycket med vårt arbete. Där får vi denbekräftelse vi behöver.Jag läser till produktionstekniker på Ky (KvalificeradYrkesutbildning) i Eslöv. Det är en distansutbildning.Och så söker jag jobb. Jag försöker strukturera uppmin dag. Dom här två sakerna har jag fokus på. Jagsöker inte jobb som timanställd personlig assistent förVARSEL 16

KERSTINVarberg… det var bara att skrivapå och vara glad.Men det drog en kall kårutmed ryggraden.Foto: Charlotta SandelinMitt namn är Kerstin, jag är 56 år och bor i Varberg. Jagär gift och har barn. Jag arbetar på Autotube AB, där jagarbetat med att köra en bockningsmaskin i snart 12 år.Jag har arbetat med många saker innan. Har arbetat påICA Kvantum samt hjälpt till på Auktionskammaren iVarberg, sen har hem och barn tagit mycket tid.Egentligen fick jag inget varsel, utan blev uppsagd direkt,men hade haft mina aningar om att det skulle gå så.Vi gick ju nästan på varandra så det var väl väntat. Harett återanställningskydd på 9 månader.Min första fysiska reaktion när min produktionsledarekom och hämtade mig var att jag blev både varm ochkall, pulsen gick nog upp ganska bra också. Men jag haderedan anat och känt det på mig, så det var bara att skrivapå och vara glad. Men det drog en kall kår utmed ryggraden.Annars påverkar det inte livssituationen mycketjust i nuläget. Känner mig ganska lugn i tanken att detkommer att ordna sig på något vis. Men visst drar detigång en massa grejer med Arbetsförmedlingen och arbetslivsresurs.Att söka nytt jobb och liknande. Kanskeär jag tillbaka om ett år på Autotube eller så har jag fåtten “kick” och skaffat ett annat jobb, de sista åren framtill pensionen.Ingen i min omgivning tycker ju att det är roligt precis.Är nog jag som är mer bekymrad, inte för egen del, menför mina vuxna barns del, då båda dom också är varslade.Min man gick dock på tå de första dagarna.Stämningen på arbetsplatsen blev väldigt dämpad, ävenom nästan alla anat att det skulle komma ännu ett varsel.Vi hade ju det första för ett år sen, och ett sent ihöstas -08. Det görs inget på arbetsplatsen gemensamt.Folk på arbetsplatsen har undrat hur det här skall sluta.Det är ju mycket folk med specifika kompetenser somhar fått gå. Vem ska göra det och det sen? Dom är kvarhar nog mest varit oroade för sin egen situation och hurarbetet skall bli sen.Facket hade nog en hård kamp mot företaget undersista varslet. Det drog ju ut på tiden, och dom hadetystnadsplikt. Arbetsförmedlingen och Arbetslivsresursär inkopplade. Dom har varit i kontakt med oss. Vi harregistrerat våra CV där. Kommunen bryr sig nog inte,har inte hört nåt i alla fall.Försöker hålla lite koll, kanske närmast mot våra kundertyp Volvo och Scania. Men det är inte kul att höra att detnu börjar “sprida sig” inom andra branscher.Framtiden inom arbetslivet handlar ju om ca 10 år till.Kanske kan jag “sadla om” ännu en gång för den sistaperioden. Känns som om det skulle vara bra för mig.Kanske behöver jag denna “sparken i ändan” för att fixadet. Det förekommer ju lite tunga grejer inom mitt arbete,en del lyft och så, så tankarna om att söka någotnytt har funnits ett tag.Hade jag kunnat så hade jag tagit jobb inom kommunensom hustomte. Jag är ju ganska tekniskt lagd och jaghade tyckt om att få göra lite småsysslor för dom äldre.Uppföljning:Jag är kvar på Autotube. Blev återanställd strax föresemesterperioden i somras. Ekonomin är densamma nusom före uppsägningen, men med en liten avtalsenlighöjning. Men vad hjälpte det, regeringen tog ju det viaarbetslöshetsavgift. Så det blev väl +/- 0 ungefär.Varslet gjorde att jag kanske tänkte över min situationlite mer, dom åren jag nu har kvar fram till pensionen.Har faktiskt tänkt mig försöka byta arbete, OM det går,dom sista åren. Det är väl sista chansen…VARSEL 17

OLLEStockholmDataspelsförsäljningen går baraupp den är inte konjunkturkänsligutan det är snarare känsligt åt andrahållet. När folk blir arbetslösaköper dom dataspel.Jag heter Olle och är 28 år. Jag är uppvuxen i Gröndal,Stockholm och utbildad vid Kungliga Tekniska Högskolan.Jag är civilingenjör i datalogi. Jag arbetar medatt programmera dataspel. Jag fick jobb direkt när jagvar klar på den firma där jag gjorde mitt examensarbete.Efter drygt 2 år blev jag varslad pga ett projekt somlades ner. Varslet togs sen tillbaka. Den här branschen ärså pass liten i Sverige, det finns egentligen bara en handfullföretag. Det finns ett par till men dom är så små,bara ett par anställda.Dessutom var det svårt i hela branschen. Jag hördenågon siffra att det har sparkats 5000 personer över helavärlden. Och då är det inte lätt att få jobb utomlandsheller.Om det börjar gå uppåt och alla börjar anställa då blirdet världens skjuts, eftersom det är en sån liten bransch.Men det lär nog dröja ett tag.Den här gången kändes det inte så jobbigt att bli varslad.Första gången var det riktigt jobbigt och jag blev ju liteställd, det var lite som en chock, men den här gångenkändes det, jovisst så här är det. Okej det löser sig.Det är många företag som går omkull och de flesta företagsom finns här har startats av någon som kommerfrån ett ställe som gjort konkurs eller så har de blivitarbetslösa.Det kändes inte helt definitivt. Företaget hade inte lyckatsgå så bra som vi hoppades på för ett halvår sen. Ochäven om jag realistiskt inte tror att jag kan stanna, finnsdet hopp så är det ändå lite så … ja, det kan svänga.Jag har haft lite kontakt med en rekryteringsfirma somrekryterar mest till England men också till USA ochKanada.Det finns många spelstudios i England men dom liggerpå landsbygden och skulle jag flytta till England så skulledet vara till en stor stad.Om man får ett bra erbjudande från USA eller KanadaFoto: Elisabeth Booghkunde det vara intressant, där finns många kända studiosoch man kan utvecklas professionellt.England är lite för nära men framförallt är det mer spännandestudios i USA och Kanada.Den svenska branschen är väldigt beroende av hur kronanär jämfört mot dollarn, eller mot euron. Det projektsom vi förlorade förra året blev plötsligt 40 % dyrare ochär det då i 100 miljonersklassen blir det mycket pengar.Men dataspelsförsäljningen går bara upp, den är intekonjunkturkänslig utan det är snarare känsligt åt andrahållet. När folk blir arbetslösa köper dom dataspel.Det känns inte så farligt om jag skulle bli arbetslös entid. När man söker jobb ska man gärna ha arbetsprovermen nu när jag jobbar 40 timmar i veckan och det blirlite övertid till och från så blir det ingen tid över. Iblandkommer man ju på en idé med något man vill testa ochägna tid åt. Att göra något eget som man sen kan visaupp när man söker jobb. Ja, det skulle jag göra beroendepå hur mycket jag måste vara på Arbetsförmedlingen.Då skulle jag kunna demonstrera en sorts teknik, kanskeinte en färdig produkt utan hantverket bakom.VARSEL 18

BENGT,VarbergOm jag får spåna helt fritt så skullejag vilja ha en liten fiskrestaurang.Mitt namn är Bengt. Jag är 54 år och bor på Söderhöjdi Varberg. Jag lever som singel och har två vuxna pojkarsom bor och arbetar i Oslo. Jag har arbetat på Autotubesom är en underleverantör till bilindustrin sedan augusti1997. Har där arbetat med lite av varje, dels som maskinoperatör,dels med att montera. Robotar har jag ocksåkört.Det var ett tag sedan varslet lades, minns inte riktigt när.Från början varslade dom 21 och då låg jag på plats 22.Hade dom hållit sig till det första antalet så hade inte jagblivit varslad. Men under dom centrala förhandlingarnaräknade dom om till 22. Jag räknade dock mer eller mindremed att bli uppsagd. Vi har nämligen haft två uppsägningsperiodertidigare så det var ingen chock. Det är bättreatt vara inställd på att man åker då blir det positivt omman får stanna kvar.Min reaktion? Jag gillade det här företaget och mitt jobb.Jag har kunnat byta skift och avdelning när jag velat. Detkändes vemodigt. Jag blev inte jätteledsen eller arg. Detvar ingen stark reaktion i och med att jag nästan räknatmed att det skulle hända. Men jag har arbetat där 12 år iaugusti.Skulle jag bli arbetslös, du vet väl vilket hus jag bor i? Detär inte jättebilligt att bo där så frågan är om jag har rådatt bo kvar. Det finns saker som jag kan dra in på men jaggillar att bo där. Billigare lägenheter kan man ju hitta. Detär det första orosmomentet. Om jag hittar ett annat jobbså kan jag inte ta för givet att jag hittar det i Varberg. Jagmåste ändå kanske flytta. Jag har varit i den här situationenförr och det har alltid ordnat sig.I en lågkonjunktur som vi är inne i nu så är det ingen somblir överraskad. Dom tänker bara att där är en till. Minaarbetskamrater tyckte självklart att det är vemodigt mendom tycker att första varselomgången som vi hade kändesvärre. Nu har alla anpassat sig. Om det inte vänder kommerdet att bli fler uppsägningar. Det har inte varit någrajättereaktioner.Företaget skött varselprocessen ungefär som jag hade väntatmig. Dom har inte gjort något exceptionellt åt någothåll. Jag upplever inte att dom har gjort något övertramp.Företaget måste överleva på något sätt. Jag utgår ifrån attdom inte har något att välja på.Facket har gjort så väl som dom har kunnat göra. Folk harspelat sina roller som jag har förväntat mig. Jag kan vältycka att vissa saker har dragit ut på tiden under den härperioden. Besked har inte kommit och det går en massarykten. Det är inget som jag har retat upp mig på menjag har konstaterat det. Viss ryktesspridning hade kunnatundvikas men företagsledningen visste kanske inte själva.Nedgången gick ganska fort och alla blev tagna på sängen.Jag reagerar inte längre på att dom säger att 500 är varsladedär eller där. Jag följer inte med mer i nyheterna eftersomjag tror att vi måste ner i botten innan det vänder. Detkrävs bara lite tålamod.Jag kan inte lägga mig ner och dö, det är omöjligt. Varjesådan här situation innebär vissa möjligheter. Jag behöverinte bo här, jag kan lika gärna jobba i Danmark ellerNorge. Rent teoretiskt kan jag sova på en soffa hemmahos mina pojkar under en period om det är så, men domvill kanske inte ha mig där.Jag önskar dock att Autotube tar tillbaka varslet för dåbehöver jag inte lägga för mycket energi på andra saker.Ett miljöombyte skulle emellertid ge mer erfarenhet. Omjag får spåna helt fritt så skulle jag vilja ha en liten fiskrestaurangmed några få bord nere i Hamnmagasinet. Dethade varit det ultimata. Det hade jag gjort tillsammansmed mina båda söner. Det hade jag velat göra om möjlighetenfunnits.Uppföljning:Jag blev återanställd strax före semestern så jag har arbetathela tiden förutom 4 veckors semester. Ekonomin har juvarit svagare under perioden men jag har anpassat mitt livefter det. Inga jättestora förändringar. Varslet fick mej atttänka till. En nyttig spark i häcken på sätt och vis. En nysituation innebär ju nya möjligheter.Tanken framöver är ändå att försöka behålla jobbet. Detser ju trots allt lite ljusare ut framöver. Det känns som omframtiden får bli som den blir. F n är jag inblandad i framtidaprojekt på Autotube så jag hänger med så länge jag kan.Foto: Charlotta SandelinVARSEL 19

ANDERSÅsensbrukFoto: Cecilia AhlsénNär pappersproduktionenlades ner, hade jag arbetat24 år och 352 dagar påHåfreströms.Jag heter Anders Öhrling och jag är född och uppvuxen iÅsensbruk i DalslandMina föräldrar arbetade på bruket i samhället här, påHåfreströms pappersbruk, när jag växte upp. Min pappaarbetade på brukets transport och utearbete och minmamma var på laboratoriet.Åsensbruk är ett litet samhälle, nu bor väl runt 400 – 500personer här. Det ligger i hjärtat av Dalsland och runt omkringpå andra orter fanns också pappersbruk, i Håverudsom är närmast, Skåpafors, i Billingsfors…ja, det var påflera platser. Skogs-, och pappers- och massaindustrin harvarit stor i Dalsland. Men många av bruken är nedlagdaoch flera andra industrier har haft svårt på senare år. Närman hörde om en av de stora neddragningarna på Lear iBengtsfors för tio år sedan, då var det lite omskakande.Man säger att Dalsland är en avfolkningsbygd, men jagvet inte om jag ser det så. Jag gjorde det inte så länge somjag hade arbetet på bruket i alla fall.Håfreströms pappersbruk har varit navet i Åsensbruk,bruket har varit en jätteviktig arbetsplats. Det blir lite speciellt,många kommer från denna lilla ort och har arbetatpå bruket. Ja, den var ju den största arbetsplatsen i kommuneninnan nedläggningen. Det är många från bygdernasom har arbetat på bruket, från Mellerud, från Dals Rostockoch Bäckefors, Håverud och orterna runt omkring.Och det är många som har arbetat länge på bruket, somhar haft långa anställningar, upp till 30 – 40 år eller merför en del.Bruket startade redan 1880 och har funnits på orten sedan1908. Så det är mer än hundra år som papper hartillverkats här och då blir det en del traditioner. Det blir entyp av bruksanda. Så det blev väldigt tråkigt med dennanedläggningen av bruket, för jag hade tänkt att pensioneramig i Åsensbruk, det var nog ”grundplanen”, för jagtrivs så bra här. Det är väldigt småskaligt och det är finanaturområden runt omkring. Dalsland är känt för sin finanatur och stora skogarna och Kroppefjäll. Och det är ettlitet samhälle och man känner varandra. Man månar omsamhället och man har också månat om bruket, om gemenskapen.Men samtidigt: ska man vara positiv och såfinns det möjligheter att göra annat. Det kanske är dags attgöra något nytt, för det är några år kvar till pensionen, ialla fall 22 år eller vad det blir… jag fyller 44 i år.Jag började på Håfreströms bruk som sextonåring då jagsommarjobbade, klippte lite gräs och gjorde lite smågrejor.Så i augusti, efter att jag hade jobbat på bruket helasommaren och direkt efter studentexamen 1984, fick jagfast anställning. Fram till den 5 juni 2009 när jag slutadeför gott – när pappersproduktionen lades ner – hade jagarbetat 24 år och 352 dagar på Håfreströms.Jag har trivts bra med gemenskapen på arbetet och minkänsla för bruket har vuxit hela tiden. Man kan säga attden stärks när det är sämre tider. När det är bättre tideroch man kan få jobb var som helst, då kanske det inte ärså jättenoga. Men när jag började här som 18-åring, såtänkte jag att det blir väl ett tag och sen gör jag väl någotannat. Men åren går och sen blir man bekväm och du tjänardina pengar och har nära till jobbet, som här i Åsensbruk.Och du gifter dig och skaffar hus. Jag menar, då kandu inte bättre ha det egentligen.Det första jobbet som jag hade när jag blev fast anställdvar på pappersupplösningen, där vi körde ner kasseratpapper och löste upp igen och gjorde om till massa. Fråndet gick jag över till något som kallades kallander, en glättpå tvåan. 1984 när jag började på bruket, så var det enstor utvidgning av produktionen, man startade upp pappersmaskinnr 2 igen och då var det stora nyanställningar.Det var 50 – 60 personer som nyanställdes. Och det passadebra, för då gick jag ut gymnasiet i Vänersborg och dåkunde jag börja jobba direkt. Efter några år som pappersupplösareoch glättare, så började jag vid pappersmaskin6, PM 6. Vid pappersmaskin 6 arbetade jag först som passareoch senare som torkare och bestrykare. Här arbetadejag väl en 15 år, tror jag, och jag blev också reservförmanVARSEL 20

eftersom jag var intresserad av personalfrågor. 2003 gjordesen omorganisation i produktionen när flera förmänersattes av skiftledare för 33 man i ett skiftlag. Jag fick enav tjänsterna som skiftledare och detta var det största somhar hänt mig på bruket, när jag blev skiftledare det året.Nu fick jag andra arbetsuppgifter med att leda och följaupp arbetet i skiftlaget, rehabansvar och personalplanering.Speciellt planering av produktionen under sommarenkrävde mycket arbete. Ett sjätte skift skulle sättas sammanmed folk från de olika skiftlagen och vikarier, för att klarasemesterperioden.Jag har arbetat skift nästan hela tiden och det har kroppenklarat, men det beror på att jag aldrig har haft problemmed sömnen. Det är värre när man blir lite äldre ochsliten, då är det svårare med skiftarbete. De sista åren påbruket då arbetade vi sju dagar i sträck och så var vi ledigai fyra eller fem dagar. Sedan var det sjudagar igen i enfemveckorscykel. När man började på måndagen, så varförmiddagsskiftet kl 06 – 14 på måndagar och tisdagar,kvällsskiftet var kl 14 – 22 på onsdagar och torsdagar ochnattskiftet var på fredag, lördag och söndag kl 22 – 06. Påhelgen var det alltid samma tre skift som vi arbetade.2008 hade vi en ny omorganisation på gång, men den blevaldrig helt genomförd. Vi hade en omorganisationsplansom hette APH 2009, som innebar besparingar och att vigick ner i produktion. Planen skulle vara genomförd tilli slutet av 2009. Men den blev aldrig genomförd fullt ut,utan det var vissa av tjänsterna som försvann och produktionenminskade. Men jobben som skiftledare togs bortoch jag började då på dagtid som koordinator för utlastningen.Att arbeta dagtid passade mig bra, det var bättresocialt sett så att säga, man hinner mer på vardagen. Detvar ju elpriset och priset för massa och råvaror över huvudtagetsom var en stor kostnad i produktionen, kontravåra papperspriser. Sen på våren någon gång eller påvintern sista året så blev det bättre betalt för pappret…men då var det för sent, för att bruket skulle kunna räddaskvar. Det har ju också varit en stor utländsk konkurrens,så det fanns ju en väldig överkapacitet på just vårat papper,den papperskvalitet som tillverkades på bruket.Jag har under min tid här vid bruket upplevt andra storarationaliseringar. När jag började 1984 var vi cirka 500anställda, men i september 2008 så var vi inte fler än cirka300. Personalreduceringar har skett överallt på bruket.Men det svåraste var den 25 september 2008 när beskedetkom om nedläggning av Håfreströms bruk!Även om man var beredd, så var det lite chockartat, detfår man ju säga. Vi trodde tvärtom egentligen, för i somrasså förvärvade koncernen ett bruk i Tyskland och då troddevi liksom att….. vi frågade oss om det var bra eller dåligt.Men det var ju den typ av papper som de gör i Munkedal,så det var ett komplement, så jag tänkte att det blir jubra….Det var mycket frågor då vid beslutet om nedläggning,mycket oro för vad det skulle bli. Om det blev någon formav ersättningsjobb eller någon annan industri i dessa lokalerna,men under hösten kom de slag i slag – varslen. Detvar ju varsel över hela Sverige och kanske framför allt iVästsverige, så det var en mörk höst. Ju fler varsel destosämre möjligheter till att få en ny anställning, det förstodman ju. Så när beskedet om att bruket skulle läggas nerkom, så kändes det nästan skönt – ja inte skönt, men detvar änna lika bra att få ett avslut, då måste man hitta pånågot annat. Då måste man finna en ny inriktning. Menjag vet att det varit svårt för många när beskedet kom.Ändå har vi på något vis varit beredda sen många år, i ochmed att det har gått så dåligt så länge för bruket.Vi fick uppsägningarna då i december, den 5 decemberblev vi officiellt uppsagda och sen var det sex månadersuppsägningstid till nu. Men sen så tyckte man att det varså lång tid kvar, det blir inte förrän framåt våren. Men nuär vi ju där….nu kommer vi inte undan! Full produktionhar vi haft till den 24 eller 26 mars och efter det så harefterbearbetningen fortsatt, arbetet med det som vi hadei lager.Eftersom jag var en av dem som varit skiftledare tidigare,så fick jag hoppa in och ta hand om informationen omnedläggningen för mitt gamla skiftlag. Jag fick ta in dem ilaget en och en, och de fick skriva på uppsägningspappren.Men alla visste ju om det redan, men alla skulle få beskedsamtidigt. Och ingen skulle behöva gå hem före den sistemars och så blev det ju också, även för vikarier. Det varett krav från facken på förhandlingarna. Sen var det olikaanställningstider, så uppsägningstiderna har varit olika. Viräknar att i början av mars, när de första i arbetsstyrkanskulle gå, då var vi runt 260 anställda på bruket. Ett annatkrav från facken, förutom att facken motsatte sig nedläggningenförstås, var att ta in en oberoende arbetstagarkonsultsom skulle se på brukets ekonomi och att siffror ochsånt stämde. Och att se på framtida möjligheter, men detsista kom kanske inte fram så mycket.Visst kommer det att bli jobbigt, helt klart. Men jag ärändå rätt lyckligt lottad för jag har en fru som har jobb iMellerud och sen har jag ju som tjänsteman en inkomstförsäkring.Så paniken kändes inte så akut. Men den kommerkanske sen om man inte hittar en ny anställning.Men jag tror att för mig och min familj är framtiden fortfarandeÅsensbruk när det gäller boende, sen är det ju fråganom var jag kan få tag i ett arbete. Till en början är detsäkert bara att ta ett arbete så man får lön, om sedan konjunkturenvänder då kommer det att öppnas möjligheter.Då får man kanske göra en avvägning, om du vill tjänabra och jobba långt borta eller tjäna mindre och jobbanärmare. Det får jag ju ta i så fall, för man blir ju inte yngreheller. Men än så länge ser jag positivt på framtiden. Fårse om jag deppar ihop senare.Vi köpte hus för tretton år sedan, ett fint sextiotalshusuppe i området här. Sonen som är 22 år är utflugen, menvi trivs bra. Ett av mina intressen är att hålla på med husetoch trädgården. De allra sista dagarna på bruket tog jag utVARSEL 21

mina semesterdagar som jag hade kvar. Då jobbade jag påhuset och oljade altanen, och så gick jag en arbetslivskursom nätverk och kontakter ”att bearbeta sina kontakteroch utvidga sina nätverk” och vilken nytta som man harav det i arbetslivet. Den hette Kanaler och Nätverk, det varTrygghetsrådet som hade ordnat kursen. Den gick i Trollhättan,tre halvdagar var det. Min syster arbetade ocksåpå bruket till nu fram till den 5 juni. Min syster och hennesman kommer också att bo kvar i Åsensbruk, de har husoch hon funderar på att söka jobb som personlig assistent.Hennes man jobbade också på Håfreströms´ innan, menhan fick ett jobb i Säffle redan året innan nedläggningen,så då klarar dom sig ju bra. Sen startade ett byalag häri Åsensbruk förra våren, det var nog just en reaktion pånedläggningen. Många som jobbade på bruket är med ochär aktiva i byalaget. Dom kommer att jobba för bygden,för att ha kvar skolan och alla årskurser som finns här nu,istället för att detta flyttas in centralt till Mellerud. Nären sådan här arbetsplats läggs ner, då drabbas ju affärer,skola och vård och omsorg och alltihop. Det betyder jurätt mycket att det finns någon form av industri eller arbetsplatspå en ort. Så vi får hoppas för samhällets skullatt det dyker upp lite mer företag. Vi har ju inte så mycketannat, vi har Konsum och vi har någon pizzeria ochblomsteraffär och…Jag kan mycket väl tänka mig att veckopendla till ett jobb,den enda begränsningen är att jag flyttar ju inte. Jag harbott och jobbat här i snart 25 år, så det skulle inte vara felatt prova på lite veckopendling. Det skulle jag inte ha ontav. Huvudsaken är att jag får en anställning som jag trivsmed. Jag har sökt en utbildning i hälso- och sjukvårdsadministrationi Malmö, men det visade sig att jag inte varSOFIENorrköpingDet första varslet skickades ut via sms.Foto: Johanna ÖvlingKonsultjobben tog slut på grund av finanskrisen, det blevfärre order och färre kunder. Det var från den ena dagen tillden andra som vi fick gå tillbaka till uthyrningsföretaget.Allt hände så snabbt. Man är inte säker någonstans, det ärinte som förr när man gick ut skolan och sedan hade mansitt jobb i 40 år. På uthyrningsföretaget lär man sig varaflexibel. Man kommer till nya ställen hela tiden, måste helatiden vara tillgänglig. Dom kan ringa och så ska man varapå plats hos en kund timmen därpå.Det första varslet skickades ut via sms, före jul. Jag klarademig även vid andra varslet i januari. Lite förberedd var jagförstås eftersom jag antog att de gick efter anställningstid.Jag blev uppsagd den 20 mars (2009) med två månadersuppsägningstid. Den personalansvarige informerade migmuntligt. Han sa att nu hade förhandlingarna avslutats ochdu är en av dom som blir uppsagd och nu ska vi skriva på ettuppsägningsavtal. Då sa jag att jag ville smälta det och läsapå lite. Så jag läste avtalet och insåg att jag måste meddelamin arbetsgivare om man ska ha förtur till återanställningoch om man vill överklaga. Jag läste på om A-kassereglernaoch dagen därpå skrev jag på uppsägningspappren.Jag är inte med i något fack, främst för att både bekantaoch familj upplevt att de aldrig haft någon nytta av facketnär de väl behövt hjälp. Det är ju sånt som påverkar. Ochdet finns ju inget fackförbund som är politiskt obundet. Jagkände inte heller att jag platsade i något speciellt förbund,det viktiga var att vara medlem i A-kassan.Ändå fast man vet logiskt att det inte beror på att jag gjortett dåligt jobb, att det är arbetsbrist, så är det ändå ett hårtslag att få uppsägningspappret framför sig. Man blir ledsen.Man vet ju inte hur förhandlingarna har skett, om någonblivit undantagen. Kanske blev en facklig medlem kvar iställetför mig?Jag tror att om folk inte läste tidningarna skulle inte krisenvara lika djup. Det blir som ringar på vattnet. Alla påverkarvarandra. Det blir självuppfyllande. Jag är lite mer: nä, mendet blir nog bättre sen. Det kan inte hålla på hur länge somhelst.Men jag känner mig ändå utanför det där, även om jag ocksåär varslad och uppsagd. Det är väl just för att jag vet vad jagkommer att göra den närmaste perioden, jag ska vara mammaledig.Jag kan ju inte veta hur det blir efter min ledighet,hur det ser ut då kan jag ju inte gå och oroa mig för. Ochjag har hört att dom säger att eftersom det gick fort nedåtkommer det också att gå fort uppåt.Vi får stöttning av ett omställningsföretag som är betald av enförsäkring som arbetsgivaren har. De ska coacha oss till nyajobb eller utbildningar. Hjälper oss skriva CV och ansökningaroch så vidare. Hjälper oss komma vidare, helt enkelt. Jaghar pratat med dom och de ska hjälpa mig till hösten, justnu är det ju inte aktuellt. Man måste påbörja coachningeninom ett år. Det finns ju saker man kan göra även om man ärföräldraledig. Jobba med CV och skicka ut ansökningar ochså. Det är bra tycker jag att få en personlig plan.VARSEL 22

ehörig för jag saknade engelska och svenska B-kursen.Men det är inte värre än att jag sökte in till Komvux påhösten, just för att läsa upp de två. Språk är bra att ha.Det är inte så många som har flyttat från Åsensbruk,som jag vet om. Det var några stycken som har flyttat tillFalkenberg, ett par tre stycken tror jag, för dom fick jobbpå ett företag där nere. Och en del har fått jobb i Dalslandpå olika arbetsplatser runt om i Mellerud och grannkommunerna.Många har också fått hjälp med utbildningar,som att ta lastbilskörkort. Det har man blivit erbjuden ochdet är genom en utbildningsfond till oss, som Artic Papersatte av. Sedan har flera gått på väktarkurs i Boden.Genom Trygghetsrådet kan man få hjälp i två år efter enuppsägning och genom dom så har jag anmält mig till enprojektledarkurs. Det är sex heldagar i januari och februari.Det står ofta ”vana vid projektledning” i arbetsannonser,så jag känner att kursen är bra att gå. Och innan harjag gått UGL-kurs i företagets regi; utveckling, ledare ochgrupp, så jag är intresserad av att söka jobb som innebärarbetsledning och liknande. Sedan så finns en intressentsom nu har skrivit kontrakt om en del av lokalerna häroch att utnyttja den gamla gasoltanken öster om bruketockså, tror jag. Det är ett återvinningsföretag, av bildäck,för att utvinna olja och gas. De har haft en pilotanläggningi Göteborg som det här företaget äger, men den skulle flyttashit då. Jag har anmält mitt intresse dit. Det var kanskeett trettiotal jobb som det skulle bli här då. Jag ringde nertill en på företaget, som jag letade upp på hemsidan, ochsa att jag var intresserad och frågade om jag kunde skickapapper. Ja, det gick ju bra, sa han. För det hade ju varitbra, Åsensbruk kanaväldigt bra, om det hade gått att fåjobb här igen. Nära och bra, ett riktigt önskejobb!Mikael, NybroJag blev av med jobbet – och fick dettillbaka. Jag var nära att mista livet– men fick det tillbaka.Foto: Björn StridhSå skulle man kunna sammanfatta mitt 2009. Jag har upplevttvå genomgripande händelser och de har satt sinaspår. Jag vågar nog säga att jag har fått en ny syn på livet.Jag har förstått vad som är viktigt: hälsan, jobbet ochfamiljen. Inte ny bil, nytt kök och lyxigt badrum.I början av november ringde de från Kährs och drog tillbakavarslet. När min chef ringde hade jag precis kommithem från lasarettet i Kalmar. Tre veckor tidigare hade jagfått min infarkt. En torsdag på jobbet hade jag fått ont ibröstet och veckan därpå gick jag till läkare. Han pratadeom inflammation i magmunnen och jag fick tablettersom var verkningslösa. Smärtan var outhärdlig. Jag hadekramper och fick panikångest. I ambulansen tog de EKGoch såg hur det var fatt. Jag kördes direkt till en ballongsprängningpå operation.Det jag varit med om sätter sina spår. Jag hetsar inte uppmig för småsaker längre. Det här jagandet för att få detfinare och bättre, jag ställer inte upp på det. Jag hör ju hurfolk pratar om rot-avdrag hela tiden. Det måste vi utnyttja,säger de. Jovisst, men det finns viktigare saker i livet änatt gå runt i ett designkök.Hälsan var inget jag funderade över förut. Att jag skullevara frisk tog jag bara för givet. Jag hade ju aldrig tidigarevarit sjuk. Inte sjukskriven en dag. Och så ligger man där.Det blev ett uppvaknande.Men Arbetsförmedlingen har ställt upp bra, det får jagsäga. De har sina direktiv och går efter sina normer, mentjejen jag pratat med har varit jättetrevlig. Coachen påAventus har också varit bra. Hjälpt mig med CV och andrapapper. Hört av sig och frågat hur jag mår. Hela denbiten. Det har absolut varit värdefullt. Jag har haft någonatt prata med och jag har alltid känt mig välkommen.2009 är det värsta år jag upplevt. Jag hoppas att 2010 kanbli ett nytt avstamp. Jag har lärt mig en del. Ödmjukhettill exempel. Att inte ta något för givet. Det gäller att levai nuet. Det är inte lätt när vardagen rullar på, men manmåste påminna sig om det ibland. Jag ska försöka ta varapå vardagens glädjeämnen. Inte irritera mig på småsaker.Inte hetsa upp mig i onödan. Stannar en maskin så fårman åtgärda felet. Ge sig tid. Det är inte mer med det.Det pratas så mycket i medierna om utanförskap. Det ärsvårt att förstå vad det innebär innan man hamnat därsjälv. Nu vet jag. Och nu vet jag vad ett arbete betyder. Jagskulle vilja säga till alla: Var glad åt det du har, jaga intehela tiden efter mer!Men girigheten genomsyrar hela samhället. Du ska tjänamer och mer, sko dig själv och skita i andra. Den mentalitetenråder. När en människa tror att han är värd mer änandra, då är det fel. Jag känner mig besviken på alla somvill roffa åt sig. Samtidigt är jag oändligt tacksam övermitt eget liv. Mitt nya liv med hjärttabletter.VARSEL 23

anders, VirserumFoto: Björn StridhJag trodde att jag var rätt säker däruppe på sågen. När jagbörjade fick jag höra att om jag bara skötte mig så skullejag vara fast anställd efter ett halvår; sen skulle jag ha jobbså länge jag ville. På hundra år hade ingen enda förloratjobbet på sågen i Långasjö. Inte om han inte misskött sigrejält.Men nu är jag varslad och nu sitter vi här, min sambo ochjag, mitt i den stora osäkerheten. Vi hade köpt hus och såsmått börjat tänka på familj – det är ju det man längtarefter – men plötsligt var allt förändrat. Jag hankar migfram på några månader i stöten och Åsa, min sambo, ärarbetslös.Det har blivit platt fall för oss båda, men man lever ju påhoppet. Man måste rida ut stormen.Det är exakt två och ett halvt år sen jag började som hyveloperatörpå Södra Timber i Långasjö. Ganska snart dökdet här gamla huset i utkanten av samhället upp; vi blevkära i det och slog till. Vi gick igenom ekonomin noga ochräknade ut att vi skulle klara oss på min a-kassa, ifall detskulle knipa. Vi kollade igenom alla risker så att vi åtminstoneskulle vara säkra på att klara lånen. Jag räknadeinte med att förlora jobbet, men man kan inte vara säkernågonstans. Sen kan man förstås känna sig säker, men detär en annan sak.Nu är det helt värdelöst jämfört med innan. Man hade juhoppats på en framtid här.Det här varslet beror inte på arbetsbrist. Det är bara så attden nya hyveln har sån kapacitet att två av de gamla kanstängas av, så mycket virke skiter den ut. Den hyvel jag varpå förut är redan nedlagd och den jag är på nu ska läggasner till jul.Redan när man började prata om varsel förstod jag, attjag med mina två år var i riskzonen.Det var klart redan före jul vilka som skulle varslas, menföretaget ville inte säga något. De ville väl inte förstörajulen för oss, det var väl så de tänkte, men det bästa ärförstås att få ett besked så snart det bara går.Direkt efter jul blev vi kallade till ett utomhusmöte. Vdpratade till oss genom en högtalare och redogjorde förläget. Han sa inte vilka av oss som skulle få gå, bara att dethandlade om trettiotre personer; sjutton anställda, restentillsvidare och inhyrda.Sen gick det ett par dagar och så kallade min chef in mig.VARSEL 24

På hundra år hade ingen enda förloratjobbet på sågen i Långasjö.Det var det man hade gått och väntat på. Om han skullegöra det eller inte. Och så gjorde han det.Det var en konstig stämning när man gick där och avvaktade.Vi var fyra stycken på min avdelning och vi trivdesmed varandra. Vi höll inte på och surade, utan körde påsom vanligt. Alla var förstås oroliga men jag försökte hållamin oro för mig själv. Hela tiden surrade det i mitt huvud:Ska han ringa eller inte, ska han ringa eller inte…Så ringde han och bad mig komma upp på kontoret. Dåvisste jag.Han sa att som du vet är det uppsägningar på gång och jagmåste tyvärr meddela att du är en av dem som drabbas.Han tyckte det var tråkigt, sa han.Jag hade försökt fråga ut honom tidigare om vad hantrodde och han hade sagt att jag nog inte behövde oroamig. Han visste inget, kunde inget lova, det var han tydligmed. Men det var en trygghet ändå att han sa så där.Att jag nog inte behövde oroa mig. Det är skönt att höranågon säga så, även om han backar upp det med att haningenting lovar.Så kom jag hem till Åsa och berättade hur det låg till. Jagvar ledsen såklart och hon tyckte också att det var skittråkigt.Vi hade ju räknat lite med det, haft det i bakhuvudet. Vivar beredda på att det kanske kunde bli så här. Nu stodvi där med värsta scenariot. Från att båda hade jobb tillatt kanske ingen skulle ha det. Vi hade som sagt räknat påom vi skulle få ihop det med huset, eller om vi skulle varatvungna att sälja. Nu tror vi att det trots allt ska funka.Enligt första varslet skulle jag få gå den 28 mars. En veckaföre det datumet fick jag förlängning med en månad. Islutet av april fick jag veta att jag skulle stanna fram tillsemestern den 10 juli.Nu är det mitten av juli och jag har ingen aning om hurdet kommer att bli. Det låter kanske oambitiöst, men jaghoppas nästan att de säger upp mig. Jag har ju jobbat insemestern, och om jag bara får ett par månader till så kännerjag inte för att ta ut någon ledighet. Jag tar hellre pengarna.Vi har en brunn som har gått sönder och då kan jaglägga tusenlapparna på den istället.Facket har överlag agerat bra. De har försökt skynda påprocessen så att vi skulle få information. Kanske har facketvarit lite vekt på vissa punkter. Varsellistan kom framväldigt sent. Jag tycker att de skulle ha tryckt på så in ihelvete för att få fram namn. Man behöver få besked såsnabbt som möjligt så att man har en ärlig chans att hittanågot nytt. Jag har diskuterat det där med fackkillarna.Att man måste få fram namn. Fan, vet ni något så rapa utdet!Det är för lite stake i facket, jag är för den lite hårdarestilen. Facket ska inte hålla på och mjäka. Man förväntarsig tydlighet och snabb information. Facket måste pressapå som satan för att vi ska få besked. Det hade varit bättreatt vi fått åtminstone några namn före jul, men som någonsa: De är väl rädda att man ska bli deprimerad och supaner sig under julen.Det är lite löjligt, kan jag tycka. Super gör man väl ändånär det är jul.Vi har haft folk ute från Lernia. Mentorer eller vad manska kalla dem. De ska bolla idéer med oss. Lära oss skrivaCV och sånt.Min mentor och jag har inte träffats så mycket än. Vi avvaktareftersom jag fått förlängning gång på gång. Men liteutbildning har vi pratat. Rörmokare, murare, elektriker.Det är sånt jag kan tänka mig. Jag inser att det här skullekunna vara en chans att skaffa sig en yrkesutbildning. Jagbörjade jobba direkt efter gymnasiet och folkhögskolandär jag pluggade musik. Så det är klart man kan se det härsom en möjlighet. Man behöver något att falla tillbakapå. Spelar inte så stor roll vad det är. Jag är öppen för allaförslag och kan tycka att det mesta är kul.Men helst av allt vill jag ha ett jobb. Jag har köpt hus. Jagvill försörja mig.Jag försöker hålla ögonen öppna och kolla upp gamla kontakter.Det är på det viset jag hittills har fått jobb. Genomkontakter. Och jag kan tänka mig att pendla. Det är barasju mil till Karlskrona och där har jag morsan. I värsta fallkan jag slagga hos henne.De flesta i min omgivning säger att det löser sig. Hittillshar jag haft sån jävla tur; fast jag inte har någon yrkesutbildninghar jag alltid haft jobb. Jag har alltid försökt attvisa framfötterna och det har funkat.Jag räknar med att det blir tufft ett tag, men sen löser detsig nog, det gör det alltid. 2012 ska det bli en jädra fartigen, säger de. På jobbet brukar radion stå på och det harvarit jävligt negativt ett tag nu allt man hört. Man påverkasmentalt och tänker att nu är det helt kört; jag blir uppsagd,jag får sitta hemma och glo, det är ingen idé att jagförsöker när det inte finns något… Det är farligt att fastnai såna tankar men det är lätt gjort.Arbetsförmedlingen kommer jag inte att lägga mycketenergi på, hittills har jag aldrig fått jobb genom dem. Det ärju tusen personer som skickar sitt CV på varje ledigt jobb.Jag hoppas att min mentor ska kunna hålla mig sysselsattpå något sätt. Visa på möjligheter och ge inspiration. Närjag tänker efter är nog en utbildning inte så dumt i minsituation. Man borde kanske passa på i alla fall.Innan jag kom till sågen i Långasjö var jag på ett företagdär jag blev uppsagd. Jag blev förlängd en vecka i stötenunder ett bra tag. Varje fredag kom de och sa att det skullebli en vecka till. En vecka till, en vecka till…VARSEL 25

De är väldigt fräcka när det gäller. Personalen är inte mycketvärd. Det finns alldeles för många anställningsformer, dekan göra vad de vill med en. Provanställning är okej, mensen tycker jag att det är fast anställning som ska gälla. Så fåanställningsformer som möjligt, då skapar man trygghet.Det största projektet vi har, Åsa och jag, är vårt hus. Detär från 1890-talet men tillbyggt på 50-talet. Vi har lagt jättemyckettid på huset. Vi vill göra i ordning det så bra sommöjligt och sen skaffa familj. Det är jag väldigt sugen på,men nu får man lugna sig lite. Man vill ha trygghetskänslaninnan man bildar familj.Sen behöver man förstås inte bo just här. Jag är anpassningsbaroch kan trivas var som helst. Men vi har förälskatoss i det här läget. Hästar i hagen och inga grannari närheten som bryr sig om ifall man klipper gräset ellerinte. Jag kan spela trummor utan att störa. Ändå är mannära det mesta.Både Åsa och jag håller på med musik. Vi träffades påfolkhögskolan i Tomelilla när vi gick deras folkmusikinriktning.Jag har planer på att bygga upp en liten studiohär hemma. Jag är väldigt intresserad av att skriva egnalåtar, både musik och text. Jag har massor av idéer som jagförsöker sitta med ibland. På sistone har det varit lite segt;tankarna kretsar kring allt annat. Det är mycket som skagöras med huset och vi har ved som ska klyvas.Skulle vi vara utan jobb så inte skulle vi sitta och glo. Viförsöker se det som så, att nu har vi tid med det här. Mensamtidigt, har man inte jobb så har man inte pengar heller.Annars hade det varit perfekt att ha några månader härhemma innan det vänder.Nu är verandan klar och uthuset nästan totalrenoveratutvändigt. Vi gör det mesta själva, men det finns struligagrejer. Ackumulatortanken gick åt helvete och brunnenmåste bytas till trekammarbrunn. Det är dyra grejer, säkertfemtio- eller sextiotusen kronor. Men vatten och avloppmåste ju funka. Köket har vi målat vitt. Egentligenhade vi tänkt oss helt ny köksinredning, men som det ärnu får det vänta.Fick jag välja fritt skulle jag jobba med musik. Men manär ju realist. Fast egentligen håller jag på med låtskriverihela tiden. Svensk vispop. Melodier, det är min grej. Detkan dyka upp en melodislinga när jag står där och jobbar.Det händer att jag går undan en stund med telefonen ochnynnar in melodin. Kommer jag på en text så skriver jagner den någonstans. Men melodin är själva centrum ochjag älskar folkmusik. När jag kommer på en text fastnarjag ofta halvvägs. Det är svårt att skriva på svenska, detblir så lätt löjligt. Jag längtar efter att få sitta ifred ett tagoch göra något riktigt bra.Drömscenariot är att Åsa och jag skaffar familj. Det varså det var tänkt bara för et halvår sen. Nu har man fått enriktig käftsmäll. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ärledsen och besviken. Det är tungt att få det här i ansiktet.Men man bygger upp nytt hopp hela tiden, i alla fall görjag det. Jag vill vara kvar på jobbet, det vill jag. Då kanman skaffa en stabil grund innan man prövar något annat.Det är inget drömjobb, men det är ett jobb.Åsa och jag ska fixa till huset. Vi ska skaffa familj. Och såhar jag en dröm till: att gå en singersongwriterkurs. Innanjag dör vill jag ha gjort en platta med tolv låtar som jagskrivit och komponerat själv. Det är ett mål. Sen spelardet ingen roll hur lång tid det tar att komma dit.Uppföljning:Jag är fortfarande kvar på företaget, men nu närmar sigfinalen. Den 18 december är det slut för oss som gång pågång fått förlängt. Det tror både facket och personalarna.De säger att nu ska vi inte hålla på och förlänga mer. Jaghåller med om att det här har pågått länge nog. Man kännersig bakbunden när man inte riktigt vet vad som skahända. Visst är det skönt att ha jobb ett tag till, men mansitter fast i osäkerheten och kan inte gå vidare.Under hösten har det blivit förlängning ett par gånger.Efter semestern fick vi till slutet av september. I septemberförlängde de till den 18 december. Företaget har kört tvåmånader i stöten. Jag kan väl säga att man vant sig. Mankommer in i det och tänker: det blir två månader till, tvåmånader till… Man har vant sig vid småportionerna.Jag har väldigt blandade känslor. Jag vill ha jobbet kvar,men inte att de ska förlänga och förlänga. Det är förjädra drygt att hela tiden ha det så här. Man hamnar iett vakuum. Det blir ingen ordning på livet när man intekan planera. Till en början låg jag vaken om nätterna ochgrubblade, men inte nu längre. Det är som jag säger, manvänjer sig.Under hösten har jag sökt en del jobb. Det hade känts braatt få ett jobb och sen kunna säga till Södra Timber: Hejdå, nu sticker jag till några som vill ha mig.Samtidigt trivs jag och vill vara kvar. Man känner sig halv,så är det. Motivationen är inte så hög. Man är inte skitsugenpå att gå till jobbet, inte som förut. Ibland tänkerjag att det värsta som kan hända för företaget är att delåter mig vara kvar, för då har de jävlats med mig helti onödan och då har jag inget förtroende för dem utankommer att söka mig därifrån så fort jag får chansen.Jag tycker liksom inte att man ska leka med människor.Min sambo har fortfarande inget jobb, men så länge jaghar är det lugnt. Man får rätt bra lön uppe på sågen, sådet rullar på. Men vår ekonomiska buffert har gått åt. Vivar tvungna att sätta in ett nytt avlopp och det gick påfemtiotusen.Sånt är läget. Hon är arbetslös och jag kan bli det. Menjag tror fortfarande att det löser sig. Jag är inte kräsennär det gäller jobb. Bara man har hyggliga arbetskamraterså går det mesta. Någon anställningsintervju har jaginte blivit kallad till än och som det känns är chansen attfå ett jobb inte så stor. Ska jag gissa så blir det så att jagVARSEL 26

får gå hem från sågen den 18 december och så kallar dein mig igen efter ett tag. Det är så det blir, den känslanhar man. Jag vet garanterat att de kommer att skicka hemfolk, men det är ju inte säkert att jag blir en av dem. Jaghar fått såna indikationer. Inte så att någon sagt det raktut, men man hör ju hur pratet går.Ingen har kunnat göra så mycket åt situationen som uppstått.Det är som det är. Facket har inte så stor makt ochenskilda personer har bara att finna sig.Coachen från Lernia har jag inte snackat med på länge.Vi gjorde ett CV ihop, men sen hördes vi på telefon ochsa att vi skulle vänta med kontakten eftersom jag fått förlängthela tiden.En yrkesutbildning på ett år är väl vad som skulle passamig. Kruxet är att jag inte fyller tjugofem förrän i juli.Och betald utbildning kan det inte bli fråga om förrän jagdels gått arbetslös i tre månader, dels hunnit bli tjugofem.Det känns lite motigt, man sitter i kläm och blir rätt lesspå alltihop.Några mil härifrån var det ett företag som sa upp fyrtiopersoner härom veckan. Det innebär fyrtio personer tillsom slåss om jobben. Jag har knappast en chans att hittanågot här i krokarna. Ska de ta in en gubbe så väljer dei första hand någon de känner. Så är det på småorterna.Det handlar om kontakter och vi har ingen släkt här.Vi har snackat om att dra igång något eget så länge, Åsaoch jag. Kanske loppis i uthuset. Man skulle kunna köpain och renovera gamla möbler. Många gillar möbler somser snyggt slitna ut. Det är onödigt att sitta och drällaframför teven när man kan göra något kreativt. Det gälleratt hålla sina idéer vid liv.Åsa har varit mitt största stöd under den här tiden. Vi hardiskuterat alla möjliga lösningar. Ska vi dra till Norge eller?Man skulle kunna sticka medan det är lågkonjunkturi Sverige och komma tillbaka när det är uppåt igen. Husetfår vi i så fall hyra ut, men det skulle kännas rätt dumteftersom det är vår stora satsning. Så var det i alla falltänkt. Vi blev så kära i det här stället och vi planerade såmycket. Nu ligger allting på is. Vi vågar inte dra igångnågot och när man är varslad är det svårt att ta lån. Vihade otur med brunnen, det gick åt mycket pengar där.Pengar som vi skulle lagt på huset. Nästa grej kan händanär som helst och då är det kört. Eller kört är det väl inte.Jag har pratat med vår lokala bank och om något händerfår vi låna femtiotusen.Jag kan inte precis säga att självkänslan är på topp.Man har gått och känt sig värdefull däruppe på sågen,men nu är man inte värd ett skit. Det är som om man interäknas längre. Som att bli sist vald till brännbollslaget.Jag jobbar ihop med två killar och två av oss kommer attfå gå hem. Vi pratar inte så mycket, konstaterar bara attavgörandet närmar sig.Beskedet om hur det ska bli brukar komma som ett öppetmejl på intranätet. Sen pratar cheferna med de berörda.Det har hänt att vi blivit inskickade till personalchefenoch han har berättat vilka som får stanna. Sist var vi trestycken som satt där. En av oss fick beskedet att han måstegå hem. Det kändes som att han blev utröstad. Lite fultkan man tycka. Lite slit och släng. De menar det säkertinte, men det är så det känns. Man blir lite småbitter. Resultatetblir att man gör sitt jobb men inte mer.Man kan väl säga att jag lärt mig att inte ta något förgivet. Man är inte säker någonstans. Så är det.annaUddevallaPå sätt och vis var det bra att detta hände.Det är mycket kring lärandeprocessen i mitt arbete, hurupplevelser i barnaåren påverkar livet senare. Barnen lekermycket, men i leken lär man sig också mycket.Förskolan är ju inkörsport till den ”riktiga” skolan, Detär ju inte undervisning på förskolan, men personalen bedriveren pedagogisk verksamhet. Och det är detta somjag vill jobba med.Jag började inom barnomsorgen för 5 – 6 år sedan ochsedan fick jag vik efter vik. Jag trivdes med att vikarieraoch jag är rätt så rastlös av mig så det passade mig bra attarbeta på olika förskolor. Min tanke var från början attjag skulle utbilda mig till förskolelärare eller barnskötare.Men tiden gick och det var intensivt hemma med egnabarn och jag tänkte inte vidare på att jag kanske skulleskaffa mig en utbildning. Jag var jätteglad då när jag fickfast anställning för ett par år sedan, men sedan blev jagvarslad i maj förra året. Det var inte direkt någon överraskning,beskedet fick jag i början av april och i början avmaj blev jag varslad. Så från i början av augusti upphördemin anställning. Det som jag fick höra var att barnantaletvar för litet så de var tvungna att stänga fyra avdelningar.Jag hängde nog löst eftersom jag inte hade någon utbildningoch bara en kort tid som fast anställd. Det var minchef, som var nytillträdd rektor, som kom och avbröt närjag och en kollega satt och åt frukost med barnen. Hon saatt hon hade något som hon ville prata med mig om ochså gick vi in i ett annat rum. –”Vi behöver säga upp flerapersoner och du är en av dem”, meddelade hon mig. Honsa också att det var första gången som de var tvungnaatt säga upp personal, kommunen brottades med dåligekonomi.VARSEL 27

En del av dem som blev varslade var tvungna att gå hemefter att de fått veta. En som jag känner, hon var heltförkrossad. Det är klart att man blev ledsen, jag ville juvara kvar. Men nu vet jag att jag måste utbilda mig. Menatt förlora sitt jobb innebär att man förlorar lönen, semesterdagar,kontakt med arbetskompisar. Det är just desista åren som man märkt hur viktigt det är att man haren arbetsplats att gå till, att man mår bra då. Att manär uppskattad av sina kollegor, att man känner att manutför något. Men jag är lyckligt lottad för min man harett jobb som är bra betalt och vi har ett fint hus. Jag harfamilj och livet fortsätter ju, man kan ju inte koppla bortallting. Barnen ska i alla fall inte behöva byta skola, så attflytta är det inte tal om. Jag hoppas att det löser sig. Jaghar höga krav på mig själv, jag vill ha en inkomst, jag villkänna mig fri.I Sverige betyder jobbet mycket på ett annat sätt än utomlands.Vi bodde tre år utomlands, vi fick erbjudande omatt flytta till Belgien och jag fick då säga upp min fastaanställning i Göteborg. I Belgien var det helt normalt attman var hemmafru. 2002 när vi flyttade dit, så hade kvinnornaprecis börjat gå ut och jobba, innan var det meravanligt att de var hemma med barnen. Om man har enutbildning som lärare eller ingenjör så tjänar man mycketmer än i Sverige. Inkomsterna blir större så det gick atten i familjen var hemma. I Belgien var alla väldigt stoltaöver vad de utförde, ingen ställde frågan - ”Ska du varahemma med barnen?”. I Sverige får jag en känsla av attman klassar folk, det är så viktigt att veta vad man jobbarmed. För att på något sätt stoppa in någon i ett fack.Så därför blir det socialt sett också viktigt att ha ett jobbi Sverige.När jag blev uppsagd, så undrade jag –”vad ska jag göraistället”. Tanken att gå arbetslös skrämmer mig. Jag harstämplat förut och gått på A-kassa. Men nu ville jag integå till Arbetsförmedlingen, utan jag kom på att jag skullehoppa på den här kursen och när jag är klar i juni så ärjag utbildad barnskötare. Och det är en påbyggnadskurspå gymnasiet. När jag fick veta att jag var uppsagd, såhade jag två veckor på mig innan datumet gick ut för attsöka kursen. Och då tar det några dagar innan beskedetom uppsägning ”sjunker in”, innan man tar till sig beskedet.Och under den tiden så skulle jag ordna alla pappertill ansökan, så jag hade två intensiva veckor i maj innanallt var klart. Och så ska man inte söka till bara en kurs.Jag sökte också en kurs till elevassistent i Mölndal ochtill friskvårdkonsulent i Nödinge, en ettårig kurs. Och jagkom faktiskt in på samtliga kurser och det blev jag väldigtglad för. Först tänkte jag att jag tackar ja till friskvårdskursen,men efter att ha funderat lite till så bestämde jagmig för detta med barnskötarutbildningen. För det är vadjag trivs med och den utbildningen är närmare hem. Ochjag har flera års arbetslivserfarenhet nu.På sätt och vis var det bra att detta hände med uppsägningen,så att jag sökte och kom in på denna kurs. För jag varså uppe i mitt arbete förut, att jag inte hade tagit mig föratt utbilda mig som med denna kurs. Och det är tydligenockså sista året som kursen ska ges.martinLinköpingDet skulle va en jädra konstig känsla attinte behöva gå upp vid sex och dra tilljobbet.Jag är arbetsledare på Peab. Eftersom det är dåligt på denmarknaden så håller jag på med våra egen-regijobb förvåra egna villor som vi bygger och säljer. Jag sitter medtillval och pratar med kunder och tar fram lite säljunderlagför kommande områden. Idag var egentligen min sistadag. Jag fick en månads förlängning nu tack vare att jaghållit på mycket med våra egen-regijobb. Jag hoppas välpå en förlängning i det, alltså att det kommer igång litemer så att det kan bli en tjänst av det istället.Jag har aldrig blivit uppsagd. Jag har liksom hoppat fråndet ena till det andra och jag har själv slutat hela tiden ochprovat på nytt. Det var första gången i min karriär som jagöver huvud taget blev uppsagd så att det var ju lite nyttmed den känslan.Vi fick veta att det finns ett trygghetsråd. De har väldigtmycket som är jädrigt bra. Man kan få mycket utbildning.Jag tänker att om jag nu går hem så ska jag passa på attfå ännu mer utbildningar. Man får passa på att utnyttjaatt man går hemma. Jag är inte så jätteorolig, jag får gåhem, fixa med mitt eget hus istället. Vad fasen det måste juordna sig. Det går ju inte bara att sätta sig och tjura. Det ärju ingen som kommer och säger ”jamen det här fixar jag”.Utan jag får ordna det själv. Det är ju tur att man inte ärså lastgammal. Det är ju så idag, du ska ju helst vara trettiooch ha trettio års erfarenhet och tio år på högskola ochinte vilja ha barn. Då är du attraktiv för då jobbar du bara.Mig spelar det ingen roll vad jag gör bara jag har ett jobb.Det skulle va en jädra konstig känsla att inte behöva gå uppvid sex och dra till jobbet. Det är väl den största förändringenockså. Man är ju van att alltid jobba eftersom manär uppfödd så, föräldrar med eget företag och man var intresseradav det. Då är det bara att resa sig upp vid fem påmorgonen och hänga med farsan till jobbet.VARSEL 28

Det kan bli så att jag måste komplettera min utbildningoch gå fler kurser. Men mycket av kompetensutvecklingges som utbildning genom arbetsgivaren. Det pedagogiskaarbetet förändras hela tiden och man måste hänga med.Så som vi bemötte barnen för ett år sedan gör vi inte nu.Det här jobbet är inte som att sitta på kontor, utan manmåste vara flexibel. Men det är väldigt roligt och det är enförmån att jobba i en sådan här verksamhet, det förhöjerdig som person.För många av mina kollegor har det varit en chockartadupplevelse att bli av med jobbet. Inget socialt kontaktnät,minskad inkomst, och tänk för dem som är ensamstående,det kan vara en personlig tragedi. På en förskola tog rektornin vikarier den dagen hon skulle meddela uppsägningarna,för att de som fick beskedet skulle kunna gåhem resten av dagen. Och en kvinna här hon var tvungenatt gå hem, hon bröt ihop. Hon kunde inte jobba på fleradagar efter beskedet heller, för det var för tungt. En avdem som sades upp hade varit anställd i 20 år, men hadeinte rätt kompetens. Det går inte att lita på att det de sägerstämmer, att reglerna i anställningstrygghetslagen följs.Det här handlar om människor som har ett liv utanför,det är så viktigt att ha ett jobb att gå till, jätteviktigt ärdet.Jag har ingen förhoppning om att få ett nytt jobb i kommunenhär, för de vill först och främst ha förskolelärare.Men i kommunerna runt omkring finns fortfarande mångabarnskötartjänster och likadant i Göteborg. Och jag kantänka mig att pendla en del. Huvudsaken är att jag får ettjobb där jag trivs. Och så är man snart 40 år och då harman lite en press på sig att få jobb. Men kraven är myckethögre för att kunna få ett jobb, än förr. Men då tycker jagockså att man ska kunna ha, att det är viktigt att man kanha en dialog med arbetsgivaren där de säger uppriktigtatt det är viktigt att du vidareutbildar dig, både för dinlöneutveckling och för jobbet. En del som är uppsagdanu säger att erfarenhet inte har någon betydelse. Men endel som kommer ut färdigutbildade har inte bytt en endablöja. De har varit på praktik, men det är inte samma somatt ha lång erfarenhet.För ett par veckor sedan blev jag erbjuden en återanställning.Det visade sig att de hade ett vikariat till mig, somvar ett sjukvikariat på fem månader. Nu går jag på dennakurs, men jag tänkte först att jag kunde arbeta deltid samtidigt.Men det gick inte kommunen med på och det hadeinte gått för kursen heller. Men jag tackade i alla fall ja tillerbjudandet om vikariat, men samtidigt är jag nu tjänstledigför studier. Nu fick jag också veta att de har nio förskolelärartjänsterute, samtidigt som så många har blivituppsagda. Man undrar ju hur de tänker, det är ganskaupprörande. Jag är inte med i facket, bara i arbetslöshetskassanoch det var ganska bra den här gången eftersomde då måste följa lagen. Det visade sig nämligen att kommunengjorde fel vid uppsägningarna. Kommunen harblivit tvungen att återanställa samtliga uppsagda, eftersomde fick facket på sig.Uppföljning:Förut var jag arbetsledare och då var jag på ett bygge. Nuär jag tillbaka på Peab som projektutvecklare/säljare. Enmånad var jag hemma och sen blev jag återkallad och detbörjade med femtio procent. Det var arbetetmed våra egen-regijobb som föll välut så att det blev en tjänst av det. Så detkänns jättebra.Jag var arbetslös för länge sen en gångoch då fick jag inget bra intryck av Arbetsförmedlingen.Och det ser precis likadantut idag, det funkar lika dåligt, de haringen koll. Så att man blir bara uppdateradpå att det inte är lätt att bli arbetslösi det här landet. Allting ska ju styras viaArbetsförmedlingen, alltså obligatoriskamöten man måste gå på där du inte fårveta någonting. Det enda de gör är att destår och säger att det inte är deras fel.När jag gick hemma en månad så visstejag ju inte vad jag skulle göra. Det var juriktigt skönt sen att få komma tillbakaoch ha ett jobb att gå till. Det är nästan så jag tänker nunär jag är ute och går längs med vattnet på helgen att detnästan är för bra. Man vågar inte riktigt njuta av det för dåhänder det väl något. Så det är riktigt bra.Foto: Johanna ÖvlingVARSEL 29

JEANETTE, UmeåTack för stämpeln i arslet!Det var just efter jul, som vi fick veta. Egentligen vardet genom tidningen. Vi får alltid veta allting genom tidningenföre. Det är Volvo lastvagnar i ett nötskal. Närman kommer till företaget, då kommer cheferna, men dåvet man ju redan om det.Så ringde dom och sa ”det finns inget jobb den här veckan,du behöver inte komma”. Och så ringde dom veckanefter det och sa ”du behöver inte komma”. Det här harvarit två tre månader nu under våren. Och så plötsligtfår vi bara ett brev i brevlådan om att vi är ”hemförlovade”,vi behöver inte jobba nå´ mer, vi har full betalning,men behöver aldrig mer komma tillbaka. Så ringdemin chef och sa att jag skulle komma in och skriva påpappren. Och då sa jag till min chef ”ska man inte hanåt möte, ska man inte säga hejdå, vad är det här? Så härkan det väl inte gå till?”Jag är inne på mitt elfte år på Volvo. Det fanns inte såmycket tjejer inom industrin. Först och främst tjänarman mer pengar och så tycker jag det är ett trivsamtarbete och att jobba med killar är bra. När jag var påArbetsförmedlingen, då ville dom att man skulle blisjuksköterska eller undersköterska och det ville jag inte,så då valde jag robotutbildning för att söka mig in påVolvo. Tjejer och utlänningar var det just då.Från början när jag jobbade där, då ville dom att manskulle utvecklas, genom möten bl.a. På så sätt var detmycket bra. Vi var t.ex. gruppsamordnare. Och för att fåextra lön skulle vi engagera oss och utbilda oss. Och detgjorde vi. Men sen vart det så att det plockades bort. Därkan man se hur företaget numera värdesätter oss människor,att dom inte vill ha fram dom intelligenta, domvill ha dom här som bara står och jobbar, som idioter,som dom kan sparka på och behandla hur dom vill. Detär så vi pratar om det. Mest är det ilska mot företaget.Det är en besvikelse. Man trodde ju att man var ganskatrygg på sitt arbete. Jag menar så mycket som man ställtupp på det företaget, man har jobbat övertid, det är vårlediga tid som vi gett bort till dom och vi har inte ensfått ett ”tack ska du ha”. Det enda vi fick var stämpeln iarslet. Så det är klart att det är en besvikelse. Alla lögner,dom har lovat så mycket.Så det som alla misstänker är att dom håller på att ”tabort oss” nu och sedan skaffa folk genom Man Powerföretag.Då betalar dom bara personalen i fyra månader,sen ”rensar dom upp”. Det känns så falskt på något sätt.Man har slitit för det här företaget, har slitit för derasbonusar och allt. Och så blir man arbetslös. Då byggsdet en ilska gentemot företaget. Det är inte säkert attvi vill komma tillbaka mer. Vi trivdes jättebra på vårajobb och vi trivdes med våra arbetskamrater, men vi ärfruktansvärt besvikna på vår ledning. När det gick braför företaget, då var det dom som tog åt sig äran. Dåvar det dom som skulle ha bonusar, för att dom var såduktiga ...Vi får inte göra någonting, facket har ju röstat fram förlänge sen att vi inte får strejka. Nu skulle företaget göravad som helst för att vi skulle strejka, för då har domanledning att skicka iväg oss. Men det är klart att allaär så arga, så alla skulle vilja strejka. Det har varit pratom att vi alla ihop, när alla vi har fått gå, då kanske vigör nån stor grej av allting, gentemot våra högsta chefer.Jag har varit stolt över att säga att ”jag jobbar på Volvolastvagnar i Umeå”. Idag skäms jag. Jag skäms för attfolk är så fruktansvärt elaka. Dom är fullständig elakamot människor. Dom är inte intresserade av att förhandlamed oss, dom är inte intresserade av att lyssna på oss.Dom är inte ens intresserade av att komma ner på golvetoch säga hej till oss, för det vågar dom inte. Så vi ser aldrigvåra chefer. Vår nya chef har aldrig ens presenteratsig för oss, som normalt andra chefer gjort förut. Det ärväldigt tråkigt.När jag satt i matsalen igår, efter mötet med arbetsförmedlingen,så kom högsta chefen och satte sig och åtlängst in i matsalen med dom andra högdjuren. Jag satill mina vänner att ”nu när jag liks är varslad, så kanjag säga vad jag vill, nu kan jag gå fram till högsta chefenoch säga hej, ursäkta mig, i och för sig har du inte presenteratdig, men jag tror att det är du som är min nyachef, tack för stämpeln i arslet!” Jag gjorde det inte, menjag hade god lust. Det är precis så jag känner det. Sengick han iväg och alla satt bara och tittade, ingen sa hej.Förra chefen, om han kom in i matsalen, sa alla hej ochvar trevliga.Vi hade ett möte igår, det var... ledsamt. Facket gick uppoch sa att ”det här hade man ju inte velat, stå här idagoch säga ...”. Det blir ledsamt, för man träffar sina arbetskamrater,som man levt ihop med, skrattat och haftså fruktansvärt trevligt ihop med ... det är som en skilsmässa.Jag hade mer tid tillsammans med mina arbetskamraterän vad jag hade med min sambo.Det finns en ilska hos ungefär hälften och det är en otroligsorg för andra hälften. Vissa människor orkar inteens prata om det. Vissa människor vill bara stänga insig, slutar skratta. Dom vill bara därifrån, dom vill intevara där längre. Det är som två sidor, man reagerarolika. Den som tar det hårdast är den som inte vill prataom det, som bara vill bort från företaget, som bara villVARSEL 30

kräkas, bara stänga in sig och gömma sig. Sen finns detdom här som vi, som är arga, som går ut och skriker ”Viaccepterar inte det här, så här får det bara inte vara”. Vifår ju ut vår frustration på något sätt.Sen vi fick en ny regering, så har dom motarbetat facket,som är människor som står för oss. Regeringen ville välinte ha någon som kämpar för oss arbetare!? Det är klartatt det är facket dom vill göra svagt. Blir dom svaga, dåblir vi svaga. Deras djävla ursäkter och deras lögner, somdom står där uppe och säger. Det finns ingenting som domsäger, som är sant. Dom skulle ju ge alla arbete, det haraldrig varit så mycket arbetslöshet. Regeringen som vi harnu, den ska bort. Och dom som röstade in dom, dom haringet arbete idag, dom ville ha en förändring. Men den härförändringen ville dom inte ha, att dom inte får några jobb.Och så blir föräldrarna, som jobbat hela sitt liv, arbetslösa,samtidigt som dom unga. Så det är klart att derashopp släcks ju ytterligare. Dom önskar inget annat äratt få jobb, att kunna starta sitt liv, skaffa barn och hus.Dom vill ju så gärna starta sitt liv. Deras hopp och derassyn slocknar när dom ser att dom som har kämpat, domsom har slitit, t.o.m. dom blir arbetslösa. Det är oss domser upp till.Jag älskar ju Umeå, det brinner jag för, det är livet förmig. Här är jag uppvuxen och här vill jag tillbringa mittliv. Men just nu ... jag tror jag hamnat i en dvala, jag villinte tänka, jag hoppas att det löser sig och att jag fårkomma tillbaka till mitt jobb. Men jag har tappat hoppet,jag tror aldrig att det kommer att bli så. Jag har välhela tiden gått och hoppats, medan tiden har gått. OchFoto: Petter EngmanDet är vi på golvet som har pratat om det, vi har inte fåttstrejka, vi har inte fått göra någonting. Nu efteråt, när vihar fått gå, då kanske vi drar ihop allihopa och ställer ossemot dom, för att visa att vi inte har godtagit det domhåller på med. Dom kan inte behandla människor på detsättet. Jag tycker det är så fult att en del människor skatyckas vara nåt mer än en annan och gotta sig på andrasbekostnad och skratta folk bakom ryggen. Jag förstårinte vilken människosyn vissa människor kan ha.Min dotter är jättelessen, hon kämpar själv för att fåjobb. Hon är 20 år. Det hon gnällt om hela sitt liv det är”mamma du jobbar jämt”, så är hon uppvuxen. Och såplötsligt kommer hon själv ut i arbetslivet, söker jobb.när dom kom med det här varslet efter oss, att 320 styckentill skulle gå, då kändes det som att det finns ingenchans att man kan få komma tillbaka nå´ mera. Och detär väl då den här ilskan har kommit upp, gentemot företaget.Men jag vet inte riktigt. Just nu så vill jag absolutinte flytta på mig, men situationen kan ju se annorlundaut i morgon.Om man säger så här... jag är ju en väldigt positiv människa.Samtidigt kan jag ju säga att det finns trehundrajobb på typ 6000 eller fler arbetslösa. Det är många ungaoch andra. Att slåss med dom är inte roligt. Det är judom som inte ens fått chansen att arbeta, någonsin.VARSEL 31

JERRY LEE, VirserumOch så har vi badet här i Virserum, det är ju gratis att hoppa i vattnet.När jag kom tillbaka efter semestern 2008 hade någothänt på jobbet. I tio år hade jag arbetat som snickare påW-möbler i Virserum. Jag hade spikat sitsar, klätt in sittdelartill soffor med skumgummi och gjort det ena med dettredje. Men så efter semestern fanns det plötsligt nästaninget material att jobba med.Företaget gick sämre och sämre, det blev mindre och mindreatt göra. Man gick där och sopade och fick lite jobbsom man gjorde undan på några timmar. Folk avskedadesvartefter. Från början hade vi varit tjugofem stycken, påslutet var vi kanske tolv.En dag kom konkursförvaltaren och sa att nu är det slut.Vi skulle få köra en månad till men det blev några dagar,inte mer. Vi hade väl mer eller mindre gått och väntat påslutet, men chefen hade varit optimistisk och sagt att detnog skulle ordna sig.Foto: Björn StridhDen 2 februari 2009 stod jag utan jobb. Den 2 juli toglönegarantin slut. Nu är det a-kassa som gäller.Från företaget sa de just ingenting. Jaha, nu var det slut,inte mer med det. Inte ens tack för tiden som gått. Alla varknäckta, de flesta hade ju barn och alltihop.Så dök det upp folk från Arbetsförmedlingen och facket,konkursförvaltare och advokat. Arbetsförmedlingen informeradeom a-kasseregler. Facket pratade om vad somskulle hända, men det är inte mycket som har hänt. Jag vetförresten inte vad facket hade kunnat göra. Men något,det tycker man ju. Jag har betalat till dem i alla år, men närman borde ha nytta av dem då blir man bara besviken, dåtappar man förtroendet.Som arbetslös är det mycket man tvingas lära sig. Regleroch papper och krångligheter. Man måste vara på hugget,hålla sig informerad, inte göra fel. Det ställs stora krav. Attjobba är mycket enklare, då flyter livet på.Jag har varit arbetslös två gånger tidigare, men då var detandra tider och ingen kris i samhället.Det första man tänkte var ju: Hur ska jag hitta ett nyttjobb? Jag hade redan kollat runt på firmorna häromkringeftersom jag visste att det skulle ta slut på W-möbler.Många svarade att de själva just sagt upp folk. Andra saatt visst, om jag hade specialutbildning, så.Sen dess har det blivit ännu svårare. Fler firmor har gått ikonkurs, det avskedas folk hela tiden. Ska man få ett jobbmåste man vara beredd att pendla, sägs det. Jag är beredd,men det har inte hjälpt.Arbetsförmedlingen kan tvinga en att åka fjorton mil tillLinköping och ta jobb där och det tycker jag är för jävligt.Jag skulle inte klara det, jag som är ensamstående med tvåbarn. Men reglerna är hårda. Jag frågade och sa att jaghar ju hus och barn. Men de sa att jag kan tvingas säljahuset och flytta dit där jobben finns. Och ungarna får bytaskola. Man får några månader på sig att lösa uppgiften,mer är det inte.Att jag hamnade i Virserum en gång i tiden berodde på attmin dåvarande fru hade rötter här. Husen var billigare äni Strängnäs, där vi bodde då, och vi trodde att det skullevara bra för barnen att växa upp här. När vi väl flyttat hit,köpt hus och allting, visade det sig att det inte blev någotmed jobbet jag blivit lovad. EU-projektet hade upphört,eller hur det nu var. Men det ordnade sig. Det är övertio år sen och på den tiden var jobb inget problem. Jagär utbildad snickare och har gjort snickeriarbeten både iGloben och på Stockholms stadsteater.För tre år sen separerade min fru och jag. Barnen borVARSEL 32

hos mig. Angélique är sjutton och Vincent är elva. Jagförsöker att oroa dem så lite som möjligt. De visste ju attdet gick dåligt för W-möbler, för det hade jag berättat.Lite förberedda måste de vara på att saker och ting skulleförändras. Barnen tänkte att jaha, då måste vi flytta. Mindotter vill gå klart medieprogrammet i Hultsfred. Mensonen, som går i femte klass, han måste ju flytta med omdet skulle vara så.Någon ekonomi att tala om har man inte längre. A-kassanär inte mycket att leva på, men man får klara sig. Jagfår ut knappt tiotusen i månaden. Det blir förstås mindremed kläder till barnen. Min dotter sköter sig själv, honhar sitt studiebidrag. Men min son får inte lika mycketsom förut; det fattar han själv att det måste bli så. Han fårså han klarar sig men ingenting extra.För egen del har jag kläder så det räcker. Men man kommerinte ut lika mycket som förut och det är lite tråkigt.Då kunde man åka iväg till Växjö ibland, det var kul. Nublir det kanske någon gång i månaden, för det är billigareatt storhandla där. Men jag har inte råd som förr att tabilen och sticka iväg några mil. Och värre lär det bli. Eftertvåhundra dagar sjunker A-kassan till sjuttio procent. Detär nästan så att man får gå till socialen och det drar mansig för. Det skulle inte vara roligt att gå dit och tigga.Efter konkursen fick jag en coach på Lernia. Vi har hafträtt regelbunden kontakt. På sistone har hon mest sagt attdet inte finns några jobb att söka. Hon säger själv att detär kört, så det har bara blivit att man suttit där och fikatoch pratat av sig en stund.Annars består coachningen mest av att de föreslår kurseroch sånt. Det är det de kan hjälpa till med. Men jag är uteefter ett jobb och det får man försöka fixa själv.På sitt sätt är det väl bra med en coach. Att man harnågon att vända sig till även om det inte ger så mycketrent konkret. Skulle jag komma på att jag vill gå en kursoch lära mig svetsa så skulle coachen hjälpa mig med det.Men då måste jag veta att kursen leder till ett jobb, annarskänns det meningslöst. Om jag var garanterad jobbefteråt så skulle jag mycket väl kunna tänka mig en kurs.Inte annars.Jag har kompisar som fått jobb i Järnforsen en bit härifrån.Det finns en hel del företag där. I Järnforsen. Menrätt många från W-möbler går fortfarande utan arbete. Vihåller kontakten och brukar träffas. Tar en kopp kaffe,pratar lite, åker runt och söker jobb ihop. Så sitter viframför datorn och kollar om det finns några jobb mendet gör det inte, det krävs specialutbildning överallt.Det bästa är att sätta sig ett gäng i bilen och åka iväg ochsöka. Vi är två som ofta åker tillsammans. Mellan ossfinns ingen konkurrens. Får jag jobb så är det bra, får hanjobb så är det bra.Men det är många som slåss om varje jobb. När vi kommertill ett företag så ser vi att de har buntar med ansökningarpå bordet. De har flera tusen sökande redan.Våra papper hamnar i den stora högen och sen är det renalotteriet vem de väljer. Det finns firmor där vi varit fleragånger och hört oss för. Men nej, nej, nej. Runt jul trorsomliga att de kanske ska anställa fler. Vi får väl se omman blir en av dem.Jag kollade hur många arbetslösa man får ut varje vecka iHultsfred och fick svaret att elva stycken. Och hur månganya arbetslösa? Tolv! Och det där med ”få ut” handlarsällan om jobb. Det kan vara en kurs eller någon annanform av sysselsättning.Varje gång man ser på tv och hör att ännu fler blivit uppsagdaså tänker man att jaha nu ökar konkurrensen ännumer. Det är inte kul att tänka på hur många familjer somdrabbas. När det vänder, när det kommer en nyhet typ nuanställer vi hundra, då kan man orka titta igen.Man blir rätt skrämd när man ser hur företagen går omkull,det ena efter det andra.När W-möbler gick i konkurs skulle alltihop säljas ut påauktion. Det finns en firma som heter Pettersson och Son.Där kunde man registrera sig och följa det hela. Vi köptelite småsaker, kompisen och jag. Lampor och soffor ochsånt.De har onlineauktioner varje vecka och då kan man sehur många firmor som kursat. Man ser hur illa ställt detär i Sverige.Jag och kompisen la bud på ett konferenshotell iJönköping. Han köpte rubbet och jag plockade lite grejer.Du kan göra riktiga fynd. Men när man ser hur storaföretag rasar, då tänker man att vad fasen. Jättemaskinersäljer de ut, och ingen lägger bud för vad ska man medmaskiner till. Det går åt helvete, tänker man när man sersånt.Nu är jag inte en person som sitter hemma och deppar.Jag har inga problem att hitta på grejer. Jag har bytt takpå huset, målat om några rum och tapetserat lite. Jag äruppe tidigt och ser till att barnen kommer iväg. Sen harjag hjälpt grannarna att snickra och renovera. De har nyssflyttat hit från Estland och det finns en del att göra på derashus. Killen jag umgås mest med har jag hjälpt att läggaom taket. Man får passa på när man ändå är arbetslös,man får försöka göra något vettigt av det. Sitter man ochglor så blir man knäpp. Man blir ju det. Det går bara inte.Det är klart att jag behöver ett riktigt jobb. Jag tar vadsom helst. Jag måste tjäna pengar. Fasen, att gå på bidragär inte roligt. Som jag sa, någon liten kurs är jag inte intresseradav. Och att satsa flera år på utbildning och seninte få jobb, nej tack. Får man bara ett jobb så kan manlära upp sig där.Än så länge håller jag humöret uppe, men det är lite tilloch från. För det mesta är jag positiv, jag är en sån person.Det finns säkert de som tar livet av sig. Som sitter i en lä-VARSEL 33

Foto: Björn Stridhgenhet och inte har någonting för sig. Det händer nog, dettror jag. Att de föredrar döden.Skräcken är att tvingas gå till socialen och höra dem sägaatt jag måste sälja huset och flytta. Jag har pratat med socialenoch berättat hur det ligger till. Jag har lagt ner bådetid och pengar på huset. Renoverat och satt in bergvärme.Jag förlorar mycket om jag måste sälja. Sånt är inte roligtatt tänka på.Men jag har lite grejer på gång, faktiskt. Egna grejer. Tvåuppfinningar. Tyvärr hittar jag ingen som kan tillverkadem. Jag har pratat med Virserums köping. De har gettmig en del tips, men det har inte lett vidare. Jag har enfärdig produkt som jag skulle kunna leva på, bara jag ficknågon att tillverka den. Jag har åkt runt och visat prototypen,men är rädd att någon ska sno idén.Dessutom gör jag eget godis, en sorts marknadskarameller.Jag skulle nog kunna sälja lite. Om nu A-kassantillåter. Jag har i alla fall skaffat hem en bunt påsar. Deligger där borta, under stereon. Bara för skojs skull ochför att inte gräva ner mig. Men det är dyrbart material tillkarameller.Nu ska jag strax hem till en kompis och hjälpa honom attbygga om trappan. Sen väntar matlagning, tvätt och diskoch allt det vanliga. Jag har att göra, men längtar efterarbetskamrater. Jobb till varje pris, så brukar jag tänka.Men fem mil bort och skift! Det vore inget vidare när manhar barn. Ändå skulle jag inte kunna säga nej.Barnen är viktigast. De ska känna sig trygga, jag vill inteskrämma upp dem. Jag vet att de gärna vill ut och resa,men i somras fick de nöja sig med Öland. Tio mil någonenstaka gång måste man ha råd med. Och så har vi badethär i Virserum, det är ju gratis att hoppa i vattnet.Vi ska i alla fall åka till Strängnäs på höstmarknad. ISträngnäs har vi folk som vi kan bo hos. Och något roligtbehöver man unna sig.Hela tiden väntar man. Väntar och väntar, ringer och farrunt. Sista månaden är det några stycken här i byn somfått jobb. Men de är uppvuxna här, jag är inflyttad ochdå är det inte lika lätt. Man måste ha kontakter. Arbetsgivarnaväljer i första hand personer som de känner.Uppföljning:Just nu känns det lite bättre och det kan jag tacka slumpenför. Tre månaders jobb väntar, det är förstås ett lyft. Litelustigt är det att jag har min dotter att tacka för det.Jag vet inte hur många jobb jag sökt under hösten. Jaghar åkt runt och visat mig på hur många företag somhelst. Överallt häromkring. Åseda, Vetlanda, Hultsfred…Men det har aldrig blivit napp. Här i Virserum har detvarit hopplöst och jag vet varför: Jag är inflyttad. Elva årräcker inte för att räknas som virserumsbo. På såna härsmåorter anställer man personer som man känner. Släktoch bekanta.Det är lätt att tappa geisten när alla säger nej. Det kostaren del ekonomiskt också att kuska runt så där. Men geupp, det går inte.Internet är värdelöst; där handlar det bara om jobb somkräver specialutbildning. Då är det bättre att åka runtmed sitt CV. Men det är lite tröstlöst, det också. Att sealla ansökningar som ligger där. Att förstå att man deltari ett lotteri.Men så slumpen, alltså.Min dotter som går medieprogrammet i Hultsfred hadefemveckorspraktik på konsthallen här borta. Jag gick ditför att se vad hon hade för sig och stötte ihop med konsthallschefen.Jag frågade förstås om de hade något jobbför en snickare.Det visade sig att de behövde ett par man som kunde läggagolvet i den nya utställningshallen. Så nu ska jag ochkompisen sätta igång med det. Från 25 januari och tvåeller tre månader framåt. Lönen har vi inte gjort upp omän, men den ska väl i alla fall bli högre än a-kasseersättningen.Det är klart att jag är beredd att ta det arbete jag får, mennär Arbetsförmedlingen ville sätta mig på ett vårdjobb iJönköping, femton mil härifrån, då vägrade jag. Till slut,när jag räknat ut hur mycket bilresorna fram och tillbakaVARSEL 34

skulle kosta, gav de med sig. De insåg att det inte var rimligt.Inte när man är ensam med två barn.Arbetsförmedlingen har jag inte haft någon hjälp av. Jagringer regelbundet och redovisar vad jag sökt. Mer är detinte. Man tycker att de kunde höra av sig själva någongång och tipsa om ett jobb. Men aldrig någonsin. Och närde nu visste att konsthallen behövde folk. När de hadebåde mig och en rad andra som arbetssökande. Då tyckerman att de borde kunna lägga ihop ett och ett. Det sa jagtill dem och då blev de sura. Men jag säger alltid vad jagtycker.Arbetsförmedlingen står för krångel och hot. Det är minupplevelse. Då har coachen på Lernia varit bättre, menhon har slutat nu. Hon kunde tipsa om vilka företag somsnart skulle behöva folk. Men vänta ett par veckor medatt söka, kunde hon säga. Då hamnar du inte underst ihögen.Jag har varit arbetslös tidigare i livet också, bland annatnär jag bodd i Strängnäs. I den vevan råkade jag ut för entrafikolycka, och i samband med det kom jag i kontaktmed försäkringskassan. Jag måste säga att de var bra mycketeffektivare än Arbetsförmedlingen. Efter arbetsträningenfick jag ett jobb där kassan betalade en del av lönen.Så småningom fick jag en vanlig anställning, men den togslut den också.Humöret har jag lyckats hålla uppe hela tiden, jag är ensån person. Och A-kassan går att leva på även om det inteblir så fett. Men jag vill ha något att göra. Något som gerpengar. Som tur är har jag ett billigt boende. Men skulledet hända något med huset så står man där. Den oron harman.Nu hoppas jag att månaderna på konsthallen ska bli flerän tre. Om inte annat får jag en ny a-kasseperiod då ochklarar mig ett år till. En bit i taget, det är så man får tänka.Tanken på fast heltidsjobb har man nästan gett upp, ioch med att man aldrig får något svar. Men lite hoppfulltkänns det nu. Det ena kan leda till det andra. När detsprider sig att man är ute och jobbar igen, då kan sakerbörja hända. Då märks det att man finns. Man är intebara en sån som går hemma.Jag längtar efter arbetskamrater, folk att prata med. Nuhar ju barnen haft jullov och då har man haft några attumgås med. Jag behöver ha människor omkring mig. Visserligenhar jag bra grannkontakter, men ett riktigt jobbslår det mesta. Och som jag sagt förut, det värsta som kanhända är att man tvingades iväg till socialen för att tigga.Det har man inte lust med, men det kanske går så långt,det vet man inte.Jag har funderat en del över vilken nytta man egentligenhar av facket. Ingen nytta alls, säger jag. Men man måsteju vara med. Facket är maffian i Sverige.Det är något fel med hela systemet. Folk borde få a-kassanär de är sextiotre. De som vill, alltså. Många vill slutajobba när de fyllt sextiotre. Låt dem få a-kassa. Ta in yngrepersoner istället, det måste vara vettigare.Eventuellt kommer jag att starta firma tillsammans medmina nya grannar. De är från Tyskland och ska flytta hitför gott. Det blir i så fall något inom snickeri. Ett specialområde,jag vill inte säga vilket. Vi ska börja med enmarknadsundersökning, sen får vi se.Nu är det snart vår och jag tror att det mesta känns lättaredå. Ljusare på något sätt. Lite mindre tröstlöst. Någotmåste hända, det är det man hoppas på.Men nu har jag några månader med jobb framför mig.Kanske hinner arbetsmarkanden förändras. Jag skjuter ialla fall upp problemen en tid.ANNA, NorrköpingHumorn blir ett skydd.När chefen säger vad som ska göras, kan folk fråga ärdet någon idé, vi kanske måste sluta ändå? Humornblir ett skydd.Jag är inte med i facket. Jag tror inte att det skullehjälpa mig då de kämpar för sist in – först ut och dåkänns det inte som om de skulle kämpa för mig.Vi måste konsumera, om vi slutar konsumera får flersluta jobba. Det är ju så vi lever idag, men när varsletlades skulle jag köpa ett par nya skor och då kände jagdirekt att jag inte kan slösa mina pengar på ett par nyaskor om jag får sparken. Men egentligen är det ju litelöjligt att det är det jag tänker på nu.Vad har jag lärt mig av att vara varslad? Ja, hur jag reagerar,att jag blev mer orolig än jag trodde jag skullebli.VARSEL 35

onny, TrollhättanJag har jobbat 42 år på Saab, som mekaniker och täthetsprovare.Jag är från Trollhättan, född på Maria AlbertsBB och uppvuxen här.Jag började 1967 på Saab, när jag var sexton och etthalvt år, och jag körde varje dag med mopeden till fabriken.Men jag köpte snart en egen bil, jag var redan dåintresserad av att meka med bilar och av ”femtitalare”.Det känns som att Saab alltid har funnits här i Trollhättan.1947 startade Saab och då tillverkades första Saabexemplaret, ”Ur-Saaben”, vagn 001. Förut byggdes enbartflygplan på fabriken. Jag gick vanlig folkskola ochsedan sökte jag jobb på Saab. Jag hade äldre bröder somhade jobbat här förut, en bror började redan 1958, såvår familj har alltid jobbat på Saab kan man säga. Menjag kände ändå inte till så mycket när jag började ochinte mina kompisar heller som började samtidigt.1968 – 69, lite efter att jag hade börjat på fabriken, dåhämtade de folk från Finland, hur mycket folk som helstfrån norra Finland. Det var unga killar, som knappt hadesett en bil. De fick börja på ”linan” – på löpande bandet.Då när jag började så gjorde de den sista tvåtaktaren.En liten sportbil med extra lister och krom och så, SaabSporten, den som Erik Karlsson körde på tävlingsbanorna.Sedan startade tillverkningen av Sonetten, men dentillverkningen flyttades rätt snart till Finland.Hur det var att få jobb på Saab? – Jag tänkte att jagjobbar några år och så slutar jag sedan. Det fanns andraindustrier i Trollhättan - Noab, Ferro Legeringar ochandra stora industrier. Man gick till Saab och jobbadepå ”linan” några år och sökte sedan till andra industrier.Det var vanligt att man gjorde så och det var mest yngrefolk som gjorde så, för de äldre ville inte stå på linan påSaab. De andra industrierna hade ingen ”lina”. På linan,där var det pressat och monotont att jobba, och sedan såvar det lite mer eftertraktat på andra ställen, för det varlite högre lön där på de andra industrierna i Trollhättan.Jag började först som ”springpojke” på Saab, men sedanblev jag mekaniker på efterjusteringen. Det är där fel påbilarna justeras efter att de har testats. När bilarna ärklara på linan, så testas de på rulltester. Det kunde varaen slang som inte var riktigt monterad eller tjuvgängad,eller bromsen. Eller ett elektriskt fel. Vi var två som jobbadeihop i lag för det mesta på efterjusteringen. Då vardet en som hade inredning och mycket elektriskt, och ensom hade justering av bagage och dörrar. Och när bilarnahade justerats, så var det en kontrollant som kontrollerade.Var det bromsarna som det hade varit fel på,så testade de ute på provbana. Sedan var det kontrolloch justering av lacken. Så jag har aldrig jobbat på linan,men det var ackord på efterjusteringen också. Hade mandå otur så fick man en bil med mycket fel, och då blev detmycket jobb och lågt ackord. Ackordet mätte de genomatt ta ut 100 bilar och så mätte de, att denna veckan ärdet så mycket fel. Och så tog de ett genomsnitt, iblandvar det mer och ibland mindre. När jag började så varvi väl 50 man på efterjusteringen, men sedan utökade denär det blev nya modeller och då har vi varit 100 – 150man. Senare drog de ner på efterjusteringen, då gjordesjusteringen mera på olika stationer på linan. Och då ärdet lättare att justera felen, för då hade de byggt ihopbilen.Jag jobbade sedan i spolbox. Jag var täthetsprovare, närbilen var helt klar, då satte de en grön lapp på den – leveransklarbil. Då gick jag och tog en bil, valde en slumpartatsom skulle testas. Då körde jag in den i en spolboxoch så satt jag i och kontrollerade och mätte om det varläckor, om vatten läckte in. Vi hade en ”kännare”, enmätapparat, för att mäta läckor i underredet, så att vislapp att lossa på mattorna. Om man hittade ett litetbrännhål från svetsen nere vid fogen, en genombränningfrån punktsvetsen, så blev det läckage och det kundevara många bilar med det felet. Det är också många ställensom ska tätas för hand. Och då kanske roboten laen tätningssträng några millimeter fel. Likadant när dela ihop kaross och tak, så hade de punktsvetsmedel ochsedan användes ett tätningsmedel som inte fick hamnafel. Hittade man fel och läckage, så fick man kontrollera50 bilar före testbilen och 50 bilar efter för att verkligenjustera alla fel. I spolbox har jag jobbat sedan 90-talet.Jag hade nog aldrig slutat på Saab, men jag var så less påskiftarbetet. Jag jobbade självständigt och hade kontaktmed karossen och måleriet och monteringen, den avdelningen.Och likadant med dem på tekniska sidan. Såsjälva jobbet var det inget fel på. Men jag hade tvåskiftde sista tio åren. Att jobba förmiddag gick bra, då komman hem i bra tid. Men eftermiddagsskiftet var katastrofbåde fysiskt och psykiskt. Många ”gick i väggen” ochdet var tufft med omställningen varje vecka – vi jobbadeförmiddag en vecka och eftermiddag en vecka. Så jag sågtill att komma med i personalminskningarna som vardå och fick ett erbjudande. Jag hade ju inga småbarn desista åren, men många hade mindre barn och många varensamstående och för dem var det svårt med skiftarbetet.Den veckan med eftermiddagsskiftet när man slutadeelva på kvällen, eller tjugo över tolv om de förlängdeskiftet - man kunde inte göra något, man träffade intefamiljen. Som tur var arbetade min fru på ett jobb meddagtid och det var bra för barnen. Det är ju inte så kulatt dra iväg med ungarna i ottan, om man skulle ha tidigtskift. Det var ett helvete med skiftarbetet och omställningenvarje vecka, speciellt när man blev lite äldre.VARSEL 36

Nu när jag har anmältmig till Arbetsförmedlingenoch har någraår kvar till pensionen,så är det inte lättatt få jobb.Foto: Cecilia AhlsénMen annars var det ett fritt och bra jobb som jag hade.Vi hade också fått ett högre arbetstempo på senare år.En höst så ville de att vi skulle jobba extra tio lördagari sträck, men jag sa nej. ” Jag har ett femdagarsarbete,det är mitt avtal”. Jag har jakthundar, två dreverhundarsom jag tränar mycket och jaktmarker utanför Trollhättandär vi bor. Så fritiden är viktig och jag har inte köptjakthundarna för att inte hinna med dem. Det var ocksåfärre då som jobbade på efterjusteringen. Så en dag närjag hade mycket arbete, mycket fel på en bil, jag var såtrött på eftermiddagen, så kom min förman farande medfrågor och då bad jag honom att ”fara och flyga…..”.Jag kom i ordentligt gräl med honom. Men egentligenså känner vi varandra sedan gammalt och visste var vihade varandra. Då hade jag innan dess tänkt lite på erbjudandensom folk fått för personalminskningarna. Såjag frågade honom om han inte kunde ordna ett avtaltill mig. Sedan skadade jag knäet och gick hemma i etthalvår, men en dag i oktober så ringde min förman ochsa att han hade några papper till mig. Jag fick ett 24månaders erbjudande om uppsägning, som jag har gåttpå tills nu den förste januari 2010. I papperen står det”uppsägning på grund av arbetsbrist”. Men jag sa också”Kan du inte ordna att jag får ett längre avtal”, för tjänstemännenhade 36 månader. För jag tyckte att jag hadejobbat där så länge ändå, så att jag hade kunnat få någramånader till. Han skulle se om han kunde ordna det,men det var visst inte så lätt. Men jag var nog den då,som hade jobbat längst på Saab.Personalnedskärningarna på Saab hade varit i flera omgångar.Först var det när GM, General Motors, tog överför tio år sedan. Sedan var det neddragningar på hösten2007 och i april 2008 och april 2009. Folk fick erbjudandeom uppsägningstid, som jag då med 24 månader,och de som fyllt 60 eller 61 fick erbjudande om pensionmed 75% lön fram till 65. Man erbjöd först de sominte orkade med arbetstakten eller var mycket sjuka,de som kanske hade ont i leder eller axlar, som hadeförslitningsskador eller arbetsskador. Erbjudandet varförhandlat med facket och det var frivilligt, men mångatackade ja. Sedan var det yngre också som fick erbjudande,men med kortare uppsägningstid. Nu har jagprecis anmält mig till Arbetsförmedlingen och ska börjasöka jobb, men det är svårt, jag är 59 år och har ingenutbildning och det är ont om jobb här. Men jag behöverjobba några år till för ekonomins skull.Så från den 1 januari är jag nu arbetssökande och jaghar en jobbcoach. Jag har haft ”fritid” nu i ett par år, jaghar fiskat och jagat och grejat med huset. Jag har kunnatgöra så mycket, men nu ska jag börja söka jobb. Detsom jag vet för den närmaste framtiden är att jag skagå en datakurs genom Arbetsförmedlingen. Det blir bra,för data kan jag inte så mycket om…. Men de jobbensom vi har haft i bilindustrin, de finns ingen annanstans.Och nu ska man ha skola och rätt utbildning, för att fåett jobb.Det är tråkigt med alla besked om Saabs nedläggning,men nu verkar det ha bestämts om en försäljning ochatt produktionen ska fortsätta. Det är i alla fall två ochett halvt tusen tror jag som nu jobbar på Saab, så detberör många. Men att få ett besked en dag och ett annatbesked en annan dag, som det har varit nu och i tidningaroch TV, det är tufft för dom som jobbar där. Det ärmånga som är beroende av sitt arbete, om båda jobbarpå Saab, kan man klara sitt hus och ekonomin? Nu harju också många underleverantörer till Saab varslat, detär så osäkert. Det är svårt för hela Västsverige. För hurmånga på Saab är det inte som bor i Uddevalla, Vänersborg,Färgelanda, Dalsland och runt ikring. Så man fårhoppas att det kan bli en bra köpare till Saab, jag hoppasför alla arbetskompisar som jag har kvar på Saab,att produktionen kan fortsätta.VARSEL 37

Foto: Petter EngmanangelicaRobertsforsDom har bestämt i Sydafrika, att nu skall det omorganiseras och nu får dom här gå.Det Foto: går Petter så mycket Engman snack och så många rykten, men oftastfinns det ju någon sanning. Det var någon kombinationav att det blev den här extrema lågkonjunkturen och attdet kom rykten om hur dom gör på Irland och vad somhänder i Sydafrika (där koncernen också finns). Det harvarit tre varsel inom loppet av ett och ett halvt år. Förstvar det 30 som fick gå och då tänkte man “jag klarade migden här gången, åh vad skönt”. Så gick det ett halvår, såkom det upp ett anslag på anslagstavlan om att nu måstevi skära ner igen. Då fick jag ont i magen, “åker jag nu?Nej jag klarar mig!” Och så kommer nummer tre och detvar 60 som fick gå, däribland jag. Just det här att det höllpå som en utdragen, smärtsam process, i tre varselvågordet knäckte folk.Det var väldigt lite att göra på slutet. Man minns hur detvar för ett par år sedan när man gick in på industrin. Detvar full fart i varenda vrå. Maskinerna gick överallt ochdet var folk och det var spring och det var fart och fläkt.Nu är större delen av fabriken stängd, pressarna är tysta.Det är alltså stora hallar med diamantpressar. Det har intehänt någonting det sista året. Lokalerna står tomma, detär släckt. Dom säger det dom som är kvar, att träffar manen människa så studsar man till, för det är så ödsligt.Facket kan inte göra någonting. Det finns ingenting attgöra. Dom har bestämt i Sydafrika, att nu skall det omorganiserasoch nu får dom här gå och då är det bara attlyda. Det här är ju numera ett dotterföretag.Det har inte förekommit några demonstrationer, detfinns inget att demonstrera mot, vad skulle det vara? Ja,regeringens undfallenhet skulle jag väl kunna tänka migatt ställa mig på barrikaderna och skrika över. Men jaghar stått på barrikaderna och skrikit förr och det leddeingen vart. Nu gräver jag där jag står och visar med mittliv vad jag menar. Jag har tidigare varit politiskt aktiv somkvinna här i kommunen men det var ingen höjdare.Tidigare fanns ju arbetsmarknadsutbildningar på ett annatsätt. Man har nedmonterat komvux. Det är så mycketsom har försämrats, samtidigt som man talar om ettlivslångt lärande. Det stämmer inte. Det hade verkligenvarit på sin plats att t ex dom som har gamla gymnasiebetyghade kunnat läsa upp dem med A-kassa och sedanfå riktade utbildningar. För någon gång vänder det ju ochdå kommer man att behöva utbildad arbetskraft. Mendet är så tyst, och det är provocerande och frustrerande.Så vi tänker “ja men vi har ju fåren och grisarna, vi kansätta potatis, vi kan elda med ved, vi kan äta gröt, det ärbara Skellefte Kraft som måste ha sina pengar”. Det ärväl bra för miljön i och för sig, att man tänker så. Menvi är lyckligt lottade som inte har små barn. Våra barnär vuxna, har jobb båda två och så en som pluggar. Detkänns skönt, vi klarar oss alltid. Men jag tänker dom somhar småbarn, bägge har fått gå, dom har två-tre knoddaroch kanske en nybyggd villa. Där är det riktigt, riktigtjobbigt, för där kan du inte dra ner hur mycket som helst.Företaget har vetat att dom haft en lojal stab, som harkommit och gått efter konjunktursvängningarna. Det ärnytt. Jag tror att tidigare var det jättevanligt att man jobbadehela livet, tills pensionen. Trivdes man på sin arbetsplatsså ... Man började där när man var ung, bildadefamilj, jobbade hela sitt liv och så gick man i pension,med guldklocka, som min sambos pappa gjort. För detsom hänt nu är eljest, att ingen kan känna sig trygg längre.Nu kan du aldrig vara säker. Det är omorganisationeroch annat, överallt. Jag har tillhört den här flocken somär konjunkturdämpare. Som åker ut och in. Och innanman fått fast anställning vill man inte vara för opportunistisk,för då får man inte komma in igen.VARSEL 38

Och nu får jag inte stämpla, det är nästa grej, som görmig så förbannad. Jag har skadat mig ordentligt i någraolyckor, jag har nedsatt arbetsförmåga, så sista åren harjag jobbat 25 %. Och du får inte stämpla när du jobbat25 %, fastän du betalat till facket hela ditt liv. Så nu ärden inkomsten borta. Det jag har kvar är sjukbidragetoch det har dom dragit ner nåt fruktansvärt. Och nu skadet dessutom omprövas, nu vet jag inte vad som händermed mig. Det ska ju bli en tidsbegränsning på 18 månaderför sjukskrivna, och då ska alla magiskt blivit friska. Detär just den här oron, det är så tvära kast och så mycketnya regler. Nu ska mitt fall omprövas i oktober och jaghar ingen aning om vad som händer. Jag vet inte vad domtror att dom vinner på det här, jag förstår inte syftet. Detär som en kollektiv bestraffning för att dom tror att vi ären stor klunga fuskare.Det goda är väl att man av tvång blir mer miljömedveten,för man kör mindre bil, man sparar på energin, man drarner på onödig konsumtion, det är bra! Samtidigt som detdå blir mindre jobb. Om man då i andra vågskålen skullesatsa mer på miljöteknikutveckling i det här landet, dåhade det känts bra, men det gör man inte det heller.Fabriken har varit en identitet, i alla fall för den äldregenerationen. Dom har haft en väldig sammanhållning.Säkert umgåtts jättemycket familjerna emellan. Mångatillhör IOGT-rörelsen och dom har haft mycket aktiviteteroch många har varit engagerade i fackföreningsrörelsen.Så industrin har nog varit ett kitt i samhället. De var ocksåmed och byggde “det goda landet”. Det var liksomfolkhemsdrömmen. Arbetarna bodde i små trevliga villor,det var så trygg och bra. Dom byggde hela samhälletkring industrin.Men det går inte att älta det som hänt, man måste vändablad. Det som vore riktigt, riktigt bra vore om min sambokunde få tillbaks nåt jobb där eller nåt annat. För åtminstoneen inkomst behöver vi. Jag är mer begränsad, är inte såanställningsbar, om man säger så. Finns det välutbildademänniskor tar dom inte mig i första hand. Så jag måstegöra något eget. Och då tänker jag lite besöks-näring,besöksgård, sommarkafé, turister som kan komma medsina barn och titta på djuren, tova eller vara med ochmjölka. Det blir ingen jätteinkomst, det är väl mera detatt det skulle vara så himla kul att göra det. Att visa på attså här kan man också leva. Man behöver inte så mångastatusprylar när man lever på det här sättet. Det är vi inteså intresserade av, utan vi vill visa på ett alternativ.tina, SaxtorpJag är sugen på lastbilskort, frisör, ja, barn.Jag började arbeta 2005, på sommaren efter studenten. Senså har det rullat till och från mellan olika arbeten. Jag harjobbat på Haldex och Thorn och på City-mail, varit liteledsagare och serverat lite på helger på Dannys corner ochså där.Jag har jobbat som operatör på Pilkington i ett och ett halvtår, synade glas och packade. Jag började på femskift och sengick vi ner till fyrskift och sen så var dom tvungna att gå nertill treskift och då fick jag gå.Dom kom ut med stor information, informationsmöte,två månader innan, och sa att vi fick gå ner till treskift ochså här många kommer att bli varslade. Facket har suttit iförhandlingar med VD:n och nån annan chef om hur domska lägga upp den nya skiftgången och vilka dom ska varsla.Vi fick ingen information under förhandlingstiden. Baraatt dom har börjat förhandlingarna, men inte hur långtdom kommit. En dag när vi kom till jobb så kallade domin en efter en och berättade att man fick gå. Men så fannsfacket utanför och tog hand om dom som var jätteledsna,så det var jättebra ändå. Många arbetskamrater blev ledsnamen vissa såg det som en chans att ta tag i livet. För det ärju inte allas mål att stå på en industri tills man är pensionär.Många försökte se det positivt ändå.Jag försöker vända varslet positivt. Men det är ju tradigt.Det hade varit roligt att få stanna med sin andra familj, somvi kallade det på jobbet. Man var ju så mycket där vid skiftgångenså man kom ju varandra nära. Vi var ungefär 16personer i skiftet. Vi brukade hitta på saker för att behållaen bra, god kamratskap. Jag har vissa som jag umgås medprivat också, som man blev kompis med. Vissa var ju baraarbetskolleger, men dom var trevliga att prata med dommed.Jag fick gå samma dag, med betalt hela april och så hela majnu. Så den förste juni är jag så kallat arbetslös. Jag var en avdom sista in, så det var inte så mycket att göra. Jag har jubara tre månader kvar tills graviditeten är avklarad, så förmin del så … Men det hade ju varit skönt att ha något attkomma tillbaka till efter att man varit mammaledig, men…Jag får betald mammaledighet, det kollade jag upp närdom kom ut med informationen om varslingen. Så jag förloraringenting på den. Om jag inte har jobb efter mammaledigheten– då får man ta det då.Jag blir väl mammaledig ett år ungefär. Så får man sökajobb under tiden och hittar man något så får pappan kanskevara hemma lite.Jag söker inte jobb aktivt just nu, men jag ska kolla liteutbildningar och se om jag hittar något jag fastnar för, kanske,jag har inte bestämt mig än. Jag har gymnasieutbildning,barn och fritid. Kommer jag in på en utbildning ochvet vad jag vill bli kommer jag att satsa på det till fullo. Detär en möjlighet för mig nu att hitta en rätt utbildning. Jagär sugen på lastbilskort, frisör, ja, barn, det är väldigt olika.Som ung har man kanske lite fler valmöjligheter. Skulle manhoppa på en utbildning på fem år, ja då är man inte förgammal för att börja arbeta sedan heller.VARSEL 39

Jag heter Jaana, är född 1970, är gift, har hund och borsedan 2003 i en villa i Dorotea. Det var då som jag fickjobb på husvagnsfabriken SoliferPolar här i byn. Jag är föddi Hudiksvall och har jobbat där, i Sundsvall och i Umeåsom arbetsledare för ett städföretag, Sodexo. Ett tag hadejag mitt eget företag inom samma bransch. Men sedan träffadejag min man, som är från Dorotea, och när vi såg attde sökte folk upp hit till SoliferPolar var det givet att manskulle söka – och så fick jag jobbet. Jag arbetade med eftermarknaden,på service- och garantiavdelningen. Det var jumest att vända papper... Och ja, kundkontakt hade man jui och för sig också en viss del, mycket gentemot den finskamarknaden. Jag hjälpte också till i receptionen och medposthantering och lite sånt. Och mina sista fyra veckor varjag nere på husvagnsmuseet utanför husvagnsfabriken ochtog emot besökare.Jag hade jobbat vid SoliferPolar i fem och ett halvt år dåjag blev varslad. Det var tredje omgången varsel som gickut och vi var nio som blev varslade på kontoret och tjugo– tjugofem i fabriken. Vi fick reda på varslet nästan fyramånader innan vi fick sluta. Men man förstod ju redan innanatt nu är det ju nånting på gång när alla fackrepresentanterförsvann med ledningen.Stämningen? Ja, det var liksom inget… De första dagarnakanske det vart lite kallt och folk började tänka och så, mensen var det precis som vanligt. Alla körde på och hoppadesatt det skulle vända. Det var glada miner ända till sista dagen.Men då var det ju jobbigt, men man var ju förberedd.Dels hade man jobbat fyra veckor ensam i husvagnsmuseetså då vart det ju som ett lätt… ett lätt avslut. Det var ju intealls så där jättejobbigt…Men de som fick gå före, de hade det ju riktigt jobbigt. Dåsåg man ju hur jobbigt det var. Pratade man med dem såbörjade de ju gråta. Det var där man trodde man själv skullehamna, men jag tyckte det gick bra.Det har ju blivit stressigare för dem som är kvar. Nio personersarbetsuppgifter har delats ut på dem. Plus arbetsuppgifternasom de fem som fick sluta före oss hade… Så att detfinns ju hopp om att de ska återanställa när det blir bättretider. Om de återanställer blir det först i fabriken. Där ärdet riktigt tungt. De måste ju göra jobb för en hel armé. DetFoto: Petter EngmanJaana, DoroteaJag säger vi hela tiden! Jag kommeraldrig att komma ifrån det där, vi ...som har gjorts förut ska ju göras i alla fall… och vi får juinte sänka kvaliteten. Då får vi aldrig tillbaka marknaden.Jag säger vi hela tiden! Jag kommer aldrig att komma ifråndet där, vi...Om SoliferPolar försvinner? Då försvinner ju hela byn! Dåklappar de väl snart igen ICA eller Konsum så det bara bliren butik kvar. Statoil har ju redan plockat bort macken härifrån.Då börjar ju barnfamiljerna försvinna – för de måste juha jobb. Och så stänger väl sjukan. Det blir ingenting kvar.Jag hoppas tidningarna slutar skriva om finanskrisen. Närsvininfluensan hamnade på löpsedlarna så sade jag: Tack,tack svininfluensan! Nu finns det ingenting i tidningarnaom finanskrisen och i och med det börjar ju folk handla!Jag slutade läsa tidningar när det var som värst, jag slutadetitta på nyheter, för jag vart så irriterad. För det hände ingentingannat i hela världen än de här förbannade finanskriserna,börsen gick nedåt och än det ena… Jag slutade. Jagläser fortfarande inte tidningen. Jag är så irriterad. Det varju bara negativt. Det var ju bara hemskt, hemskt, hemskt,hemskt. Och hur ska man då kunna hålla sig positiv, omman bara läser hot?Ekonomin? Ja, det blir ju svårare när man blir arbetslös. Dettar nio veckor innan facket har bestämt vilken ersättningsnivådu ska ha. Och sen ska det där pappret skickas tillFörsäkringskassan. Och sen tar det tid innan de betalar ut,för vissa tror jag det tar 26 veckor innan de ger ut besked.Och tänk dig då att vara ensamstående och bli arbetslös.Vilket helvete. Så vi har ju ett bra fack som det bara taråtta – nio veckor för. Jobbigast är ändå att vänta på besked.3 000 kr får man under tiden, det är den lägsta nivån.Att vara arbetslös – det är nånting nytt. Man måste lära signya saker. Och det är ju jättespännande. Javisst, det är jättetråkigt,men det är spännande. För det är ju nånting somman aldrig har upplevt. Så det är ju som en kunskap manmåste bära med sig. Och det är ju inte tungt!Bitter? Nej, så länge företagen gör det de kan, varför ska jagvara bitter och elak på dem då? Varför ska jag sparka undanmina egna ben? För det är ju det man gör.Jag fixade en praktikplats på en gång, på Vuxenskolan.Redan innan jag slutade hade jag ordnat praktiken för jagupplever att man har lättare att få jobb om man har ett jobb.Så gäller det att hålla sig sysselsatt också. För sätter man signer då tror jag att man är körd. Då är det nog jobbigt attkomma tillbaks.Om jag vill tillbaks? Ja, men självklart vill man det. Det ärju en trygghet. Det är ju ett stort företag och det är ju en braarbetsgivare, så att självklart vill man ju tillbaks.VARSEL 40

hannaStockholmAndra dagar kan jag ringa flera samtaloch tycka att det går ju bra.Jag heter Hanna och fyller snart 30 år. Jag är uppvuxen påMälaröarna. Sen har jag bott på en massa olika ställen häri stan. Jag har en utbildning inom personalområdet ochjag har läst pedagogik. Sen har jag läst arbetsrätt, ledarskapoch organisation och dessutom humanistiska ämnensom konstvetenskap och litteraturhistoria. Efter gymnasietbörjade jag jobba på ett bemanningsföretag som receptionistoch blev uthyrd till olika företag. Sen börjadejag plugga men hade kvar min tjänst. Jag jobbade underlov och när jag gjorde studieuppehåll. När jag var klarfick jag fortsatt anställning på bemanningsföretaget sompersonalare, kandidatansvarig, sa man.Då jobbade man med att försöka få tag i rätt folk. Jag varpå skolor, universitet, arbetsplatser och hade kontakt medArbetsförmedlingen. Då var det väldigt mycket högkonjunktur.Sen sökte jag vidare inom företaget och fick dentjänsten jag nu är varslad ifrån. Det var som konsultchefi ett dotterbolag som rekryterar och hyr ut hantverkare.Det var en ny verksamhet och den gick fort framåt. Sommest var vi 200 personer ute och 9 inne på kontoret.Sen i oktober 2008 sade det bara stopp. Alltså inom byggsvängen,ingen ville ha våran personal. Det är otroligtkonjunkturkänsligt. Och det vet man ju att, det har manlärt sig när man hyr ut personal. Det är den inhyrda personalensom får ryka först. Så det var jätteextremt frånatt ha varit ca 200 personer 2008 så var det 30 kvar vidårsskiftet och av oss åtta på kontoret blev 7 varslade.Detberor ju på anställningstiden men jag hade fem månadersuppsägning och efter 2 månader blev jag arbetsbefriad.Jag hade ju anat och vi spekulerade jättemycket eftersomvi höll på att säga upp våra konsulter. Det fanns en väldigtstor medvetenhet där om budget och resultatet hela tiden.Så det var ju bara att räkna ut. Vi visste hur många sommåste arbeta ute för att täcka upp för en person inne påkontoret.Så det var galghumor, vem … vem får gå först men jaghade längst anställningstid och jag trodde inte att domskulle ta bort hela gruppen. Så jag trodde inte att jag skullefå gå.Vi fick veta precis innan julveckan. Vi skulle ha ett gemensamtmöte på onsdagen men när vi kom till jobbet fick viveta att det inte skulle bli något gemensamt möte utan attvi skulle ha enskilda möten med vår chef. Vi gick in enoch en och han, chefen, sa egentligen bara, sorry. Så här ärsituationen så här ser det ut. Jättetråkigt men jag måste gedig beskedet att du inte längre får ha din anställning kvar.Det var väldigt rörigt och det blev ju också väldigt konstigtför vi satt i kontorslandskap och vi fick beskedet att vi intefick säga något till varandra förrän alla fått beskedet, ochdet kan man ju förstå. Men det var en kollega som varborta och skulle komma kl 13.00 så alla satt i någon slagsspänd stämning.Och vi skulle själva säga upp 20 personer samma dag somvi blev uppsagda. Jag var väldigt arg, jätteförbannad. Viskulle jobba 110 % samma dag som vi själva blivit uppsagda.Vibörjade prata för vi tyckte … vad är det här ...Det var stökigt i organisationen. Vi hade många synpunkterpå ledningen och hur vi blev uppsagda var droppen.Och jaha nu är jag här på andra sidan, arbetslös, det hadejag inte tänkt mig och jag upplever det verkligen är attvara på andra sidan. När man jobbar är man i den socialamiljön på en arbetsplats och man har sina kollegor varjedag. Nu efter två och en halv månad tycker jag att det börjarkrypa under huden, man är inte med, man är utanförnågonstans. För mig finns det jobb att söka och jag sökerallt jag ser inom mitt område.Annars pendlar det upp och ner, ena dagen känner mansig helt apatisk … och bara jag kommer aldrig att få någotjobb. Andra dagar kan jag ringa flera samtal och tycka attdet går ju bra, det här kommer att ordna sig. Det värsta äratt inte ingå i ett socialt sammanhang. Jag har familj, vänneroch många intressen utanför jobbet, men när man intehar något jobb inser man hur viktigt det är.Foto: Elisabeth BooghVARSEL 41

BO, VästervikJag måste arbeta fram någon plan för mig själv hur jag ska göra och det tarju sin lilla tid. Man får gå och slipa på det där.Min bakgrund är att jag har gått den långa vägen.Jag gick på vanlig folkskola och sen därefterett par år på yrkesskola inom verkstadsteknik. Jaggick två år på fackskola för att bli maskiningenjöroch jag har varit ute i arbetslivet sen dess.Det finns ju knappt några jobb för den som är sextiettår. Det är ju lika svårt för dem som är sextiettkanske som för de yngre som inte kan komma inpå arbetsmarknaden. Om jag ska ta ut min pensiontidigare och gå över och bli privat, alltså egenföretagare, där jag kan ta projekt istället kan detvara lättare att få in en fot igen på företaget.Foto: Johanna ÖvlingNär jag blev arbetslös 2003 och gick till arbetsförmedlingendå fick man gå på information ganskatidigt efter att man blev arbetslös. Där taladede om hur man skulle gå till väga och göra sinaVarslen var ju väntade, även om jag alltid gick och hopulrika,StockholmJag har aldrig varit tillsvidareanställd. Jag hoppas att jag blir det någongång, det vore väldigt trevligt.Jag heter Ulrika. Jag är född och uppvuxen i Stockholmoch nu bor jag här igen.Jag är byggnadsantikvarie och har utbildat mig i Stockholmoch på Gotland.Efter utbildningen har jag varit projektanställd. Jag haraldrig varit tillsvidareanställd. Jag hoppas att jag blirdet någon gång, det vore väldigt trevligt.Jag har haft varierande arbeten men temat har varitdetsamma. Med en projektanställning har man ett slutdatumoch då meddelar arbetsgivaren en månad innandet aktuella datumet att tjänsten inte kommer att bliförlängd, det är dom tvungna till. Dom har den ekonomiskapressen på sig och det finns inga pengar. Det ärberoende av konjunkturerna och allt möjligt.pades på att skulle kunna bli förlängt. Ja, det var ju oftaså tillfälligt präglat överhuvudtaget, med boende och sådär, provisoriskt.Men man kommer ju in i arbetet. Jag har rotat migväldigt bra i alla projekt jag hållit på med och man harengagerat sig.Och så ska man sluta. Även om det inte är oväntat såblir det en stor omställning, alltid. Jag tänkte någongång att jag varit väldigt naiv och inte tänkt så mycketpå att det var tidsbestämt. Jag var ju så uppe i arbetetoch det var så mycket att göra och sedan…när det varklart var det ju jättetråkigt.Det var tråkigt av många anledningar, man blir fäst vidalla, man är bland kollegor och i projektarbete. Manbygger upp kontakter och blir väldigt engagerad i sinaarbetsuppgifter. Och det arbetar man ju upp under långVARSEL 42

CV:n och sådant, och så har det väl fortsatt till idag.Skillnaden är ju att jag är tvungen att söka i hela Sverigeidag. I och med att jag har varit ute och gjort en resatidigare, pendlat och varit borta veckovis är ju inte detså roligt. Sen har jag ju blivit cirka tre, fyra år äldre senden tiden och då är det inte så kul att vara borta frånfamiljen om man vet att man har en hustru som gårhemma och får ta ansvaret för alltihop.Samtidigt så är det inte Arbetsförmedlingen som harskaffat fram jobben och den tendensen ser det ju ut attvara nu också. Det är jag själv som får hålla efter det därså att det händer någonting. För att även om jag lämnarin ett CV till dem så har jag inte fått ett enda svar fråndem att de har bevakat det. Man kan inte förvänta signågon större hjälp ifrån Arbetsförmedlingen utan manär ju mer rädd för att det ska bli stjälpt i och med att dekan säga att man inte har skött sin arbetssökning. Jagmåste arbeta fram någon plan för mig själv under tidenhur jag ska göra och det tar ju sin lilla tid. Man får gåoch slipa på det där.Läget är ju fortfarande att jag är arbetslös. Huvudsakenär att jag får vara hemma i stan. Sen har jag ju haftfunderingar på att starta ett eget företag. Jag får tänkaefter lite till vilket som blir bäst. För det känns ju bättreatt få en inkomst än att behöva ta ut pension i förtid fördet ger ju inte mycket i pensionväg. Arbetslösheten harväl påverkat att jag inte är ute så mycket utan går mesthemma och stökar. Men man måste ju ut och nu när detblir mörkt på hösten sådär så blir man lite tröttare ochvill vara kvar i sängen lite längre. Det är väl det som ärnackdelen.Jag tror att det är såhär att det habegär som man hadenär man var yngre det har jag inte nu när jag är äldre. Deyngre däremot är lockade av så mycket mer och krävermer kapital. Och ser de att de inte kan få fram det därkapitalet så slår det mer emot psyket. Och då blir det judet här att de kanske går ner sig och söker tröst i annat.Vi som har hem och sådant uppbyggt behöver ju intetänka på så sätt utan vi använder ju det vi har. Så att jagtror att det frestar de yngre mer på det sättet. Förr fannsdet ju mycket mer ideella uppgifter, de gick dit för attdet var kul, men idag så vill de ju ha betalt för allting degör. Men det kanske ändrar sig i framtiden, de kanskefår en annan syn.Jag måste vara optimist tycker jag. För på något sätt såtror jag ju att det kan lösa sig. Man får vara alert och taförsta halmstrået som kommer.tid. Men det avslutas plötsligt och väldigt tvärt, vilketär lite….ja det blir en tuff omställning.Det blir många reaktioner på en gång. Dels är det enekonomisk faktor, att jag blir arbetslös och inte harnågot annat på gång. Att jag plötsligt inte har någontillhörighet, en gemenskap och allt det där som mankommer att stå utanför. Jag har trivts väldigt brapå alla arbetsplatser, jättebra. Och då blir det någotman kliver ur, ett sammanhang det är verkligen jättetråkigt.Foto: Elisabeth BooghEtt jobb är något som stärker en, att man är behövdoch har en uppgift att fylla.Men jag har valt att utbilda mig till byggnadsantikvarieoch det är ju inte en speciellt stor bransch. Detfinns få tjänster generellt. Och dessutom befinnervi oss i en be-gynnande finanskris vilket ju inte görsaken bättre.Men jag är helt övertygad om att det kommer attlösa sig. Jag kommer nog att hitta ett jobb förr ellersenare även om det inte blir som antikvarie.Jag känner mig rätt positiv även om jag tror att detblir tufft.VARSEL 43

sofiaUddevallaJag vill ha ett riktigt jobb, därman är uppskattad och görnågot nyttigt, och där man haren riktig lön …Foto: Sigfrid CarlssonJag gick ut gymnasiet i Uddevalla i våras, i juni 2009.Jag flyttade hemifrån för ett år sedan och bor nu inne istan. Men mina föräldrar bor ut mot kusten och där harjag vuxit upp.Jag valde Medialinjen, med inriktning foto, när jag söktetill gymnasiet. Det var en populär linje när jag sökte.Jag hade en tanke när jag var yngre att arbeta med TVproduktion, med dokumentärfilmning. Att arbeta medviktiga frågor. Och sista året på gymnasiet gjorde vi någratjejer ett projekt om kvinnomisshandel. Vi gjordeen utställning, hade kontakt med kvinnojourer och intervjuadeen kvinna som tidigare blivit misshandlad avsin man. Det kändes viktigt. Men när jag hade gått utgymnasiet, så kände jag att detta kanske inte var någotför mig.Jag har jobbat extra på McDonalds i fyra år, under helagymnasietiden. Jag har jobbat både på Torp köpcentrumoch inne i stan. Jag jobbar fortfarande på McDonaldsnär det behövs, det är kvällar och helger och om någonär sjuk eller ledig. Men jag försöker att få mera jobb där.Jag jobbar helst på Torp, för det var där som jag började.Det är mer kunder där på sommaren, det är mycket turister,folk som kommer in efter en dag på badstranden.Då kan vi vara uppåt 50 personer som jobbar under heladagen och kvällen. Jag tycker att det är en bra erfarenhetatt ha arbetat där. Att lära sig att hantera stressen ochatt möta kunder som inte är nöjda. Sedan jobbade jag påBauhaus byggvaruhus i somras också. Och när jag varännu yngre, så sålde jag jordgubbar vid Rotviksbro. Jagstod i ett litet stånd utanför affären där.Jag tänker när jag söker jobb, att till TV kan jag intesöka. Jag har ingen utbildning. I alla annonser står attman ska ha utbildning. Och filmbranschen är tuff, specielltför producenter är det hård konkurrens. Som detkänns nu så vill jag bli fastighetsmäklare. Jag ska sökatill hösten. Det är en 2- eller 3-årig utbildning. Här iVästsverige finns den bland annat i Borås eller Trollhättan.Och så ska man ha praktik. Det som lockar meddetta är annonserna och broschyrerna på lägenheterna.Det är mitt fotointresse som gör att det är intressant attkanske göra broschyrerna och foton. Och så vill jag haett yrke där man kan träffa människor och inte sitta påkontor hela tiden. Jag är väl ganska social, upplever jagatt jag oftast är. Men den utbildningen är väldigt populärså det kan vara svårt att komma in. Jag har ocksåsett att det finns en utbildning till butiksägare, det ärmed textil och mode. Den är också väldigt populär; denfinns i Borås.Jag kan inte flytta så långt, typ Norrland, eftersom minpojkvän bor i Göteborg och han har en egen firma. Hademan fått ett heltidsjobb i Örebro, Karlstad eller Borås,så hade man kanske haft råd att hyra en liten lägenhetoch så pendla till Göteborg. Arbetsförmedlingen sägeratt det är en fördel om man kan tänka sig att bo någonannanstans för att få ett jobb. Det är ju väldigt hög arbetslöshethär. Jag tror till exempel att det är svårareför ungdomar att få jobb, eftersom Uddevalla har en avSveriges största gymnasieskolor. När jag pratade medmin handläggare på Arbetsförmedlingen så har jag sagtatt jag kan tänka mig att pendla om jag får ett heltidsjobb.Jag skulle känna att det hade varit roligt att flyttapå sig och se lite annat, men så är det att han har svårtatt flytta på sig, min kille.Jag har varit arbetslös sedan september. Jag hade så attjag kunde klara mig på McDonalds jobbet till dess ochjag hade hoppats att jag skulle få mer, att jag skulle få75 % i alla fall. Men nu måste jag söka annat jobb, förjag klarar mig inte på det jag har i höst. Det är lite jobbigtatt inte få mer, för jag behövde läsa upp matten påKomvux för att kunna söka till Fastighetsmäklarutbildningen.Då hade det varit bra att ha mera jobb på Mc-Donalds, så att jag klarat ekonomin.Om jag inte får ett jobb, så är det lite jobbigt att hållapå så här. Som jag har levt det senaste året, det har varitväldigt mycket snålande. Det har varit alla utgifter i förstahand att betala; hyra, el, värme, internet, mobilräkningaroch att man får spara hela tiden. Man har fåttplocka pengar från sparkontot istället.Jag har fått Jobbgarantin för ungdomar, genom Arbets-VARSEL 44

förmedlingen. Det är arbetsmarknadsinsatser specielltför ungdomar. Det är en bra motivation att vara meddär, för att man kan få jobb eller praktik. Man ska sökajobb också under tiden, det är mycket på eget ansvar attman söker….jag har varit på två intervjuer, men inte fåttnågot jobb. Sedan har jag ringt på ett jobb i Göteborg,på en pastarestaurang. De sökte servitriser och servitörer,en plats fanns det. Då ringde jag och frågade om det,typ, var något för mig. Då frågade han: ” Har du någonutbildning eller erfarenhet av restaurangbranschen?””Ja, jag har arbetat på McDonalds”, men han ansåg noginte att det var ett restaurangjobb för han skrattade migrakt i ansiktet. ” Hur länge har du jobbat där?”, ”fyraår”, ” Ja, lycka till med livet då”, önskade han.Många som har gått ut gymnasiet och som inte har jobbaten dag i sitt liv, de har mycket svårare än jag attfå jobb. Många av mina kompisar pluggar och mångasöker jobb. Några bor i Göteborg, det är lite lättareatt få jobb där. Sedan är det några som har flyttat tillStrömstad. Nolby köpcentra vid norska gränsen har jubyggt ut och de sökte personal. Och några har fått jobbi Norge.Dom sa på Arbetsförmedlingen att de kunde erbjudapraktik. Det är bra att de har praktik, men då ska manha bättre betalt. Att få den ersättningen på 124 kronorom dagen, det tycker jag är jättedåligt. Man kan inteöverleva på det, man kan inte betala hyran och annat.Det blir en billig arbetskraft. De tjänar på att ta in praktikanter.Men jag vill ha ett riktigt jobb, där man är uppskattadoch där man har en riktig lön. Och så väntar jagpå en tid hos en jobbcoach, så jag kan förbättra min CV,jag kan känna att det är därför jag inte får jobb, manmåste ha bättre CV och personligt brev.Rolf, VästervikVi frågade chefen ”Vet du om att vi går hem nästa fredag?”Från början är jag från ett mindre samhälle utanför Västervikoch där arbetade jag på ett sågverk. Jag har gjort det ifyrtio år. Jag har bara haft det arbetet och nu är jag uppsagd.Den tjugosjunde augusti går jag ut i arbetslöshet, detär sista dagen jag arbetar om han inte tar tillbaka folket.Tre ska gå nu om onsdag redan och sen är de fyra, femstycken som går den tjugosjunde augusti. Det ska vara trekvar och vi begriper inte hur de kan köra det sågverket påtre man. Jag har inte börjat tänka på det riktigt, men justnu så jobbar jag. Men man har ju tröttnat på det, det ärju halvfart. Så blir det väl när man blir uppsagd, att manskiter i det.Om jag blir av med jobbet blir det väl att gå till A-kassanoch ta dagen som den kommer och söka arbete. Men detfinns ju inget, det finns ju inget sommararbete ens. Annarsfår jag väl flytta till Norrköping och börja där när detsågverket kommer igång, de ska ju bygga ett där ute vidpappersbruket någonstans. Jag hade tagit pension istället,men det får man ju inte. Man måste arbeta till sextiofemår och det är tio år till. Det hade ju varit bättre att slutaarbeta och släppa in en yngre på en arbetsplats till exempel,de har ju inga arbeten heller de här ungdomarna,tjugofemåringarna till exempel.Vi har fått en coach från Lernia. De har något samarbetemed Arbetsförmedlingen, de ska ju hjälpa oss. Då sa de attdu måste nog gå en kurs i data. Och det blir väl det förstaman får göra förstås, men jag har ingen dator. Som detlåter på den här coachen då får man ingen semester närman är arbetslös.Jag tycker att det är ingen kris. Jag tycker att de arbetarsom fasiken folket. Gå till en affär, det är ju fullt med folk.Det är ingen kris tycker jag, de handlar som bara den. Jagförstår inte var krisen är någonstans. De handlar ju, köperhus och bilar och så där, folket. Men det kunde de ju integöra om det var kris va?Uppföljning:Vi fick påbackning två månader i början. Det skulle hagått ut i morgon men så fick jag det här idag, ett anställningsintyg,heltid. Så nu kan han ju inte säga upp mig, nubehöver jag inte gå hem. Vi frågade chefen i fredags ”vetdu om att vi går hem nästa fredag?”, ”gör ni?” sa hanbara. ”Får vi vara kvar eller?”, ”jag ska tänka på det” sahan då. Och så kom han idag. Det har alltid varit så, sistaminuten, sista timmen. Vi slog vad, han kommer på fredagsa vi, fem i när vi ska gå hem klockan ett och säger att vifår vara kvar. Det var nära att han gjorde det.Man får hoppas att det går bra nu framöver så att de andrakan stanna kvar också. Du vet ifall de får gå så är det julite synd om dem för de har ju familj och sånt. Det kanskehade varit bättre att de hade varit kvar kanske för jag ärju ensam.Nu kan man ju planera bilköp och sånt där och handla,det kunde man ju inte förut. Man visste ju inte hur mycketman fick från A-kassan och sånt där. Det är ju det. Nuhar man ju en stadig inkomst hela tiden. Man hade ju detinpräntat att man skulle gå hem imorgon, så då har jag juväntat på det, så det blev ju en liten glädjechock. Det blirnog att gå ut och äta lite kanske. Men det är ju arbetsdagimorgon, man får ju inte vara hemma för det.VARSEL 45

Ann-catrin, StockholmDet var väldigt mycket tårar.Vi sa att det var dags att köpavattenfast mascara.halvt år. Man kollade ju LAS-listan och på kompetensen.Det blev lugnt och vi jobbade vidare men det var ovanligttyst, inte samma glädje på jobbet. Man märkte avdet. Folk var dämpade och väldigt oroliga och så fick vitill slut veta att namnen på dom som skulle få gå skullemeddelas följande måndag. Jag fick veta det samma dagsom jag skulle in och operera min axel.Och så på måndagen var jag tillbaka. Alla kom till jobbetmen det var ingen som började jobba utan alla startadeupp datorerna ... och så satt vi där och bara: jaha.Så började chefen kalla in personer. Det kom ut en tjejsom också hade jobbat en kort tid. Hon hade inte varitdär så länge som jag. Hon var inte så där jätteledsenmen hon var ändå ganska tagen, jag tror hon var merförberedd än jag. Så var det min tur, hjärtat slog och jagvar helt genomsvettig. Jag tänkte, fan, vad skulle mangöra liksom. Jag gick in och min chef sa att tyvärr varjag en av dom som skulle få sluta.Foto: Elisabeth BooghJag heter Ann-Catrin och är 27 år. Jag kommer frånSkåne och har bott i Stockholm tre och ett halvt år.Jag flyttade hit för att börja plugga. Jag gick en inriktningmot försäljning och marknadsföring. En himlabra utbildning. När jag höll på med mitt examensarbetesåg jag en annons från ett bemanningsföretag och söktejobb där.Jag fick komma på intervju och det kändes jättebra. Jagfick jobbet samma dag jag tog min examen. Det är alltsåtvå år sedan och jag har varit arbetslös i ett halvt år.För ett halvår sedan informerades det om att 90 personerskulle varslas om uppsägning. Efter ett tag återkom ledningenoch berättade vilka tjänster som var berörda ochdet visade sig att min tjänst var berörd. Det tog väldigthårt på mig. Jag tog det väldigt personligt. Min chef saatt jag inte skulle ta det personligt, men jag kände att detskulle skita sig för jag hade ju bara varit där i ett och ettJag blev nog mer förbannad, eller jag vet inte hur jagreagerade. Hon förklarade en massa och hade argumentsom förklarade och hon tyckte det var jättetråkigt. Ochjag kan förstå henne, det kan inte vara kul att säga uppfolk vi var ju ett väldigt tajt gäng inklusive chefen. Så detär klart att det var jobbigt för henne. Men jag började …ja du vet, redan under tiden hon pratade, jag hade slutatlyssna för länge sedan. Jag tänkte bara, vad händer nuvart ska jag ta vägen, vad ska jag göra om dagarna? Varska jag hitta ett nytt jobb i dessa tider och var ska jagfå inkomst ifrån? Och får man ett jobb så är man sist indär, jag hann tänka massor. Men så bröt jag ihop totaltoch min chef blev jätteledsen och började gråta.Sen var det så här hela hösten, alla grät lite då och då.Det var väldigt mycket tårar. Vi sa att det var dags attköpa vattenfast mascara. Det var jättejobbigt. Alla tycktedet var jättejobbigt och vi blev tröstade av våra kollegor.Vi tre som blev uppsagda umgicks rätt mycket påfritiden. Vi gick iväg och fikade och satt och snackade,ja kräktes av oss lite och stöttade varandra. Det var tuffadagar, en tuff höst överhuvudtaget. Det var väldigt,väldigt jobbigt.VARSEL 46

obert, VirserumFoto: Björn StridhJag hade jobbat ett år som truckförare på Melam AB iÅseda när jag blev uppsagd. Att bli arbetslös var som attse proppen gå ur ens liv. Jag trivdes så in i helsike med jobbet.Jag brukade tänka att här kan jag stanna tills jag blirsextiofem.Det värsta är nog att se hur familjen påverkas. Min dottersom är sju år har inte rätt att gå på fritids längre. Sånt ärsvårt att förklara. Det är tungt för henne. Hon kommerifrån det sociala. Kompisarna.Det känns som att man får en stämpel av folk runtomkring.Man är inte lika mycket värd längre. Ingen sägerdet rakt ut, men jag känner hur de tittar. Personer som vetatt man är arbetslös, de vaktar på en hela tiden. Jag kanföreställa mig hur somliga tänker: Där går han hemma,undrar om han söker några jobb. Jag försöker att inte brymig om vad andra tänker. Men när man går och lägger sigpå kvällen, då kommer det tillbaka.Familjen tycker att jag har förändrats som person ochdet tycker jag själv också. Jag har blivit grinigare och merlättirriterad. Det tar på psyket, det här. Både Lotta ochbarnen brukar sucka: Åh vad skönt att det är fredag! Självuppskattar jag inte fredagarna längre. Fredag är bara ännuen arbetslös dag, och under helgen som kommer kan maninte söka några jobb.Coachen på Lernia talar mest om att starta eget. ”Startaeget, starta eget.” Det hör man hela tiden. Och det är klart,att har man en bra affärsidé så. Som man kan leva på!Av Arbetsförmedlingen har jag inte fått någon hjälp allas.Där handlar det bara om utbildningar. Starta eget-kurseroch sånt. Men utbildning, nej tack! Mitt läshuvud tog slutefter åren i skolan.Min dotter har interätt att gå på fritidslängre. Sånt är svårtatt förklara.Uppföljning:Nu kan jag komma hem och njuta av att vara ledigJo, det är så att jag fått jobb. I Järnforsen. Arton kilometerfrån Virserum. Företaget heter Plannja och tillverkarplåttak. Jag kör truck som tidigare och det är jag bra på.Nu kan jag njuta av fredagarna igen. Komma hem ochkänna hur skönt det ska bli att vara ledig. Förut betyddefredag bara att jag hade två dagar framför mig när jaginte kunde söka jobb. Nu betyder det fredagsmys medfamiljen.Min dotter som ska fylla åtta har fått börja på fritids igen.När jag var arbetslös och hemma hade hon inte rätt attgå dit. Klart att hon var arg på mig. Det var pappas fel atthon måste sluta på fritids, så blev det ju. Det är inte barnensfel att en förälder förlorar jobbet, men de blir lidande.Arbetsförmedlingen tycker jag gott att man kan skrota,de åstadkommer ingenting. De sitter som fångvaktare ochser till att man sköter sig. Det är klart att soffliggare sominte anstränger sig kanske mår bra att ha piskan över sig.Men för de nittio procent som bara längtar efter att fåarbeta är övervakningen bara påfrestande.Familjen, huset, jobbet. Sen står inte så mycket mer påmin önskelista. Vi har det bra så här. Nu kör vi på. Vi slippervrida och vända på varenda krona. I februari ska minfru och jag göra en spa-resa med Birka Paradise över ettveckoslut. Den blir en sorts firande, den där resan.Får jag fast på Plannja så stannar jag tills jag blir sextiofem.VARSEL 47

VARSELDeltagandeinstitutionerVästerbottens MuseumStockholms Läns MuseumStockholms StadsmuseumArbetets MuseumNorrköpings StadsmuseumVirserums KonsthallBohusläns MuseumLänsmuseet i VarbergLandskrona MuseumFolkets Hus och ParkerABFLOSAMDOKwww.varsel.net