Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer
Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer
InledningMaria ErikssonAnders Sundelin skriver i denna bok att hans uppgift som reporter äratt berätta en historia, inte att redovisa ett forskningsresultat. Vilkenär vår uppgift som samtidsstuderande museitjänstemän? Är det inteatt redovisa ett forskningsresultat genom att berätta en trovärdig ochlevande historia? Eller är det ibland det ena och ibland det andra,beroende på undersökningens syfte eller målgrupp? Kan vi lära oss attbättre använda beskrivningar för att åstadkomma dokumentationersom tjänar sitt syfte, oberoende av vilket det är? Finns det i berättandetlärdomar att dra hos andra yrkesgrupper, som till exempel journalistereller dokumentärfilmare?Den etnologiska beskrivningen är inte något entydigt begrepp.Ibland menar vi den kontext till en intervju vi summariskt skriver neri fältdagboken, andra gånger den text behäftad med vetenskaplig teorioch analys som är resultatet av ett fältarbete. Oftast används beskrivningensom ett komplement till andra metoder, ibland utgör den ett isig självständigt och fullödigt material. Vissa gånger är den tänkt attpubliceras och andra är den endast ämnad för arkivet (läs mer ombegreppet i Annette Rosengrens artikel i denna bok). I varje studiumav samtiden finns en mängd implicit information som bör kunna varaen del av dokumentationen, men som alltför sällan tas tillvara. Inteminst därför behöver beskrivningen som fältarbetsmetod diskuteras7
och utvecklas. För hur behandlar vi egentligen de upplevelser och denkunskap vi som fältarbetare får när vi sitter vid fikabordet tillsammansmed en familj vars dotter vi nyss intervjuat, gör ett studiebesökpå en arbetsplats eller deltar under repetitionerna med en blåsorkester?Det finns en uppenbar risk att dessa reduceras till att bli kortaanteckningar för minnet inför rapportskrivandet, framför allt därföratt självständiga och utförliga beskrivningar tar tid att göra. Men omvi utnyttjar beskrivningens möjligheter kan analysen, rapporten ochutställningen bli flödigare och rikare och arkivmaterialet vi lämnarefter oss rikhaltigare.Att det är lätt att undvika arbete med utförliga beskrivningartill förmån för korta fältdagboksanteckningar och mer definierbaraintervjuer var något som deltagarna under kursen Beskrivningar ochmusea lisering, arrangerad av Samdok och Nordiska museet i november1999, var alltför överens om. Tidigare metodkurser (och efterföljandeböcker) har behandlat bland annat intervjuteknik, föremål ochfotografisk dokumentation. Denna gång hade vi valt att låta beskrivningarutgöra det metodiska temat. Vi lät deltagarna, alla yrkesverksammavid museer, välja någon aktuell företeelse på temat musealisering1 och sedan i ord eller bild beskriva denna. De av kursdeltagarnaförfattade beskrivningarna bildade sedan, tillsammans med föreläsningaroch grupparbeten, utgångspunkt för diskussion. Under kursenkombinerade vi alltså den metodiska diskussionen med en empirisk.I denna bok har vi emellertid valt att endast fokusera beskrivningensmetodik.Förutom de grundläggande frågorna om varför vi ska göra beskrivningaroch hur man kan skriva olika sådana beroende på dokumentationenssyfte behandlades under kursdagarna många andra viktigaspörsmål. Ett av dem, som också diskuterats på tidigare kurser, är detom vad vi i texten gör med oss själva som subjekt. Hur påverkas textensutformning och läsbarhet beroende på hur mycket vi skriver inoss själva i den? En annan fråga gäller hur detaljerade och utförliga viska vara. Vad är viktigt att ha med när vi gör våra beskrivningar? Hurbeskriver vi personer eller händelser? Hur är det med detaljrikedom,bredd och djup? Vad väljer vi bort av etiska skäl och vilka konsekvenserfår det? Hur styrs alla dessa val av rutin, intuition och medveten-8 Maria Eriksson
- Page 5 and 6: Metodböcker från SAMDOK och Nordi
- Page 10: het? Ytterligare en viktig diskussi
- Page 14 and 15: på hundarna och givit sig av efter
- Page 16 and 17: Jag letar ständigt efter scener at
- Page 18: sten är att få läsaren att fylla
- Page 21 and 22: pel inom film och radio talar om do
- Page 23 and 24: Numera tar jag ut svängarna allt m
- Page 25 and 26: handlingar, klädsel, gester, komme
- Page 27 and 28: att göra särskilt hänsynsfulla t
- Page 29 and 30: förmedlar karaktären på hemmet.
- Page 31 and 32: marna reagerade, agerade och såg u
- Page 33 and 34: om byn Billinge, Inte som förr - t
- Page 35 and 36: Sundelin, Anders 1999: Precis så h
- Page 37 and 38: ningarnas plats och betydelse för
- Page 39 and 40: komma tillbaka med insamlat och kat
- Page 41 and 42: tioner som enbart förför oss. Bå
- Page 43 and 44: det förstås också flera fältarb
- Page 45 and 46: exempel på hur svårt det är att
- Page 47 and 48: det som att vi ställer oss bakom n
- Page 49 and 50: 11. Intressant är att det faktiskt
- Page 52 and 53: Att beskrivadet främmandeRefl ekti
- Page 54 and 55: och kulturell mångfald gestaltas.
- Page 56 and 57: orgarzonen”) (Ronström 1992, jfr
och utvecklas. För hur behandlar vi egentligen de upplevelser och denkunskap vi som fältarbetare får när vi sitter vid fikab<strong>ord</strong>et tillsammansmed en familj vars dotter vi nyss intervjuat, gör ett studiebesökpå en arbetsplats eller deltar under repetitionerna med en blåsorkester?Det finns en uppenbar risk <strong>att</strong> dessa reduceras till <strong>att</strong> bli kortaanteckningar för minnet inför rapportskrivan<strong>det</strong>, framför allt därför<strong>att</strong> självständiga och utförliga beskrivningar tar tid <strong>att</strong> göra. Men omvi utnyttjar beskrivningens möjligheter kan analysen, rapporten ochutställningen bli flödigare och rikare och arkivmaterialet vi lämnarefter oss rikhaltigare.Att <strong>det</strong> är lätt <strong>att</strong> undvika arbete med utförliga beskrivningartill förmån för korta fältdagboksanteckningar och mer definierbaraintervjuer var något som deltagarna under kursen Beskrivningar ochmusea lisering, arrangerad av Samdok och N<strong>ord</strong>iska museet i november1999, var alltför överens om. Tidigare metodkurser (och efterföljandeböcker) har behandlat bland annat intervjuteknik, föremål ochfotografisk dokumentation. Denna gång hade vi valt <strong>att</strong> låta beskrivningarutgöra <strong>det</strong> metodiska temat. Vi lät deltagarna, alla yrkesverksammavid museer, välja någon aktuell företeelse på temat musealisering1 och sedan i <strong>ord</strong> eller bild beskriva denna. De av kursdeltagarnaförf<strong>att</strong>ade beskrivningarna bildade sedan, tillsammans med föreläsningaroch grupparbeten, utgångspunkt för diskussion. Under kursenkombinerade vi alltså den metodiska diskussionen med en empirisk.I denna bok har vi emellertid valt <strong>att</strong> endast fokusera beskrivningens<strong>metodik</strong>.Förutom de grundläggande frågorna om varför vi ska göra beskrivningaroch hur man kan skriva olika sådana beroende på dokumentationenssyfte behandlades under kursdagarna många andra viktigaspörsmål. Ett av dem, som också diskuterats på tidigare kurser, är <strong>det</strong>om vad vi i texten gör med oss själva som subjekt. Hur påverkas textensutformning och läsbarhet beroende på hur mycket vi skriver inoss själva i den? En annan fråga gäller hur <strong>det</strong>aljerade och utförliga viska vara. Vad är viktigt <strong>att</strong> ha med när vi gör våra beskrivningar? Hurbeskriver vi personer eller händelser? Hur är <strong>det</strong> med <strong>det</strong>aljrikedom,bredd och djup? Vad väljer vi bort av etiska skäl och vilka konsekvenserfår <strong>det</strong>? Hur styrs alla dessa val av rutin, intuition och medveten-8 Maria Eriksson
Change language