Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

hur det kan förklaras och förstås. Det andra rör en annan aspekt påbeskrivningarna, nämligen hur det kan komma sig att de är så lika.Formatet är förstås en styrande faktor. Uppgiften gällde en sida,varken mer eller mindre. Det som inte kan skrivas på en sida måstelämnas därhän. Andra som säkert spelar in är att uppgiften varit attbeskriva och inte tolka; att studenterna inte haft särskilt mycket tidpå sig; samt att så många valt att beskriva offentliga miljöer i form avaffärer, restauranger, konsertställen etc.Men detta kan ändå inte förklara att en mycket stor del av beskrivningarna,uppemot en åttio–nittio procent, har en så tydlig gemensamstruktur. I normalfallet inleds de med en allmän fras, ett ”anslag” eller”intro”. Därefter tas vi snabbt till platsen för observationerna. Förstplaceras vi en bit bort, för att betrakta arenan från distans. Här görförfattaren vad som brukar kallas ett ”svep”. Poängen är att skapaöversikt, genom att raskt svepa med blicken fram och tillbaks, som ettfiktivt kameraöga. Därefter förs vi närmare och närmare, genom attnågon särskilt iögonfallande eller påfallande detalj fångas in i blickfältet.Detta kan vi kalla en ”zoom”. Det är mycket vanligt att ett föremåljust vid ingången zoomas in strax innan själva inträdet ska ske, t ex enskylt eller en vara i ett skyltfönster.Så här långt följer beskrivningen en tydlig rumslig disposition: frånen position på visst avstånd förs vi närmare och närmare. Ännu är detenbart synintryck som förmedlas. Det är vad vi ser som beskrivs. Meni samband med själva inträdet i arenan, butiken, restaurangen eller vaddet nu kan vara, tar näsan över ögats roll. Vi stannar upp på tröskelnoch lukter tränger på. Därefter är det åter ögat som dominerar. Vi fårnu en snabb översikt över lokalen genom ytterligare ett svep. På klassisktbildmässigt berättarmanér avslutas varje svep med en eller flerainzoomningar. Ögat liksom ”fastnar” på någon särskilt iögonfallandeeller avvikande detalj som vi får studera i närbild.Därpå följer ett avsnitt där författaren kan bre ut sig i närgångnaoch detaljrika beskrivningar av vad arenan innehåller i fråga om särskiljande,annorlunda saker. Först nu befolkas texten och vi får vetanågot om vilka som är i lokalen, vilka uppgifter de har. Röster av människordyker upp, t ex citat i direkt eller indirekt anföring. Mycketvanligt är också att vi får veta hur det låter i lokalen, musik eller andra64 Owe Ronström