Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

mande och därefter genom sina tolkningar visa att det egentligen ärmycket bekant.Hermes och etnografer har ytterligare ett gemensamt problem: hurde ska få sina tolkningar att framstå som trovärdiga. Hermes kundetala övertygande, dessutom var han slug och full av lister som hanutnyttjade när det behövdes. Kulturforskare, etnografer, har bara sinaord att lita till. Deras trovärdighet står och faller med deras texter.Beskrivningar, etnografi, har en central plats i etnologi och antropologi,som mål och som medel. I vissa arbeten är beskrivningarnasjälva forskningsresultatet, i andra tjänar de som underlag för analytiskaoch teoretiska resonemang, som då ses som det egentliga forskningsresultatet.Medan vissa typer av läsare gärna hoppar över tröttandeteori och metodavsnitt och direkt ger sig i kast med mer empirinärabeskrivande avsnitt, kan andra läsa beskrivningarna mer ”kursivt”,för att istället stanna upp vid teori och analys (Ehn och Klein1989:7f)Beskrivningar har bland etnologer och antropologer länge betraktatssom oproblematiska. Sedan 1980-talet har en flod av litteraturvelat ta oss ur den villfarelsen. 1 Närgångna studier har visat hurbeskrivningar bland etnografer regelmässigt omgetts av starka laddningaroch inte så lite mystik. Positivt laddade ord som åtminstone desenaste decenniernas etnografer kan använda för att skilja bra beskrivningarfrån dåliga är ”flödande” ”mustiga”, ”levande”, ”detaljrika”,”närgångna”, ”täta”, vilket säger inte så lite om hur en idealbeskrivningbör ser ut. Studierna har också visat hur det etablerats en heluppsättning konventioner och retoriska strategier för att åstadkomma”bra” beskrivningar, och samtidigt åstadkomma trovärdighet. Ett avde vanligaste sätten att skapa trovärdighet, och samtidigt auktoritet,autenticitet och legitimitet, är att framhäva författarens personliganärvaro i den främmande miljön. Som Clifford Geertz pekat ut skerdet ofta i tre steg. Först ”tro mig – jag var där!”. Sedan: ”Jag var intebara där, jag var en av dem, jag talar med deras röst!”. Sist: ”Om nihade varit där skulle ni också sett vad jag sett, känt vad jag känt, förståttvad jag förstått!” (Geertz 1988:16–22).I den här artikeln vill jag föra samman två ganska olika diskussioner,en om vad beskrivningar är och gör, och en annan om hur etnicitet52 Owe Ronström