Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

Vår rädsla för omdömenEn läsning av beskrivningar gjorda vid Nordiska museet under1990-talet får mig att se ett gemensamt drag, tydligare i vissa fall,mindre tydligt i andra. Men dock uppenbart genom ambitionen attrada detaljer. Ändå är det svårt att få grepp om miljön eller scenernaoch detaljerna känns stereotypa.Vi nämner färg på klädesplagg, radar upp möbler och deras träslagi rum, berättar vad människor gör, och ibland vad människorsäger. Men beskrivningarna ger bara i sällsynta fall en aha-upplevelseeller visuell närvaroupplevelse.Varför? Kanske för att iakttagelseförmåga är något som måstetränas upp? Det jag saknar är pregnanta ord som mer exakt kan karakteriseramänniskor såväl som situationer och miljöer, och som skullehjälpa till att skärpa och förtydliga detaljbeskrivningarna. Likasåadjektiv som får mig att haja till, vakna till. I våra texter är människorinte skrikiga eller feta, och de beskrivs inte med hjälp av omgivningensreaktioner. Våra salonger kan möjligen ha sidentapeter och rosenträmöblermen också så mycket annat att det är svårt att se de utmärkandedetaljer som ger rummet stämning.Jag tror detta beror på att det först och främst är svårt att skriva,för att beskrivande är något som behöver tränas och för att vi harbråttom och är splittrade. Till det kommer vår inskolade akademiskaönskan att vara sakliga och odiskutabelt objektiva. Det här sitter imärgen på många museimänniskor och etnologer. Vi är rädda att fällasubjektiva omdömen, men också för att inte vara hänsynsfulla.Hänsynsfullhet är en god egenskap men blir den överdriven lederden till att beskrivningarna blir alltför trevliga, välanpassade, idylliskaoch slätstrukna, vilket etnologer redan tidigare observerat om etnologiskatexter. I museidokumentationerna luktar det nybakat bröd meninte svett, och människorna är präktiga, rejäla och trevliga men aldriginställsamma, skrytsamma – eller ens sorgsna? Ändå har människorinte bara goda egenskaper och de har åsikter som vi – om vi vill varatrovärdiga – inte kan undanhålla.När vi beskriver hem hittar jag sällan ord som ombonat, inte hellerkalt, påvert, överlastat, men däremot ord som rött, vitt, brunt och träslagsom furu, teak och björk. Ändå är det omdömesorden som snabbtBeskrivningar. Att förmedla det sedda och hörda 27