Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

att göra särskilt hänsynsfulla teckningar av människor i sina böckeroch han väjer inte för att gå bryskt till väga. Å andra sidan finns deti många av hans episka dikter en ömsint och respektfull ton, ett bejakandeav människors rätt att vara det dom är. Typiskt amerikanskt,tror jag man kan säga. Berättelsen jag har fastnat för ingår i samlingenWar all the times. Poems 1981–84 (1996) och handlar om fyra uddamänniskor i publiken på en hästkapplöpning.Med hjälp av detaljer kring deras kroppar, klädsel, sätt att drickaöl och högljuddheten karakteriseras personerna och målar Bukowskifram scenen framför åskådaren, som är både han själv och läsaren.Kvinnan och de tre männen svarar mot schablonbilden av typisk amerikanskunderklass – fet, öldrickande, skränig. Men att de också efteramerikanska mått är udda förstår man av påpekanden om tomrummetkring dem. Andra människor har valt att inte sätta sig bredvid dem,och Bukowski konstaterar att när den ene talar sker det med sammavolym som när andra människor skriker. Författaren iakttar dem fascineratoch längtansfullt, som om han ville in i deras högljudda ochsjälvklara gemenskap. Och så gör läsaren, för Bukowski, det är viddetta tillfälle också jag.Den andra texten är Ernst Kleins beskrivning från ett besök i bolsjevikernashögkvarter i S:t Petersburg våren 1917. Klein var vid denhär tiden ung journalist vid Dagens Nyheter men blev senare museilektorvid Nordiska museet. Klein tar läsaren vid handen och väljer signifikantadetaljer för att i några korta stycken beskriva miljön i det ockuperadepalatset. Han kontrasterar lackerade dörrar och lås i brons motden smutsiga och skräpiga trappan där det ligger papper och cigarettmunstycken.En salong de kommer in i beskrivs med några karakteristiskaurval av detaljer - sidentapeter, rosenträmöbel, tavlor, grönskafrån orangeriet. Och så en pianist. Och vid ett bord med polerad ljusskiva täckt med en filt en skrivande civilklädd ung man med långt håroch stor halsduk. Två soldater hänger över bordet med ögonen påtexten som växer fram på pappret. Se där scenen, visuell och som omden rullade fram på en film. Men enkel, pregnant. Man kan se det helaframför sig, och fylla i luckorna med fantasin.26 Annette Rosengren