Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer
Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer
tjugo år sedan om ordens generaliserande nivå och fotografiets säregnaautencitet (Berger och Mohr 1982).Men ord kan också förmedla närvaro, inte minst genom detaljer.Av fotograferna och fotograferandet kan vi lära oss att se detaljerna,att visualisera, och sedan likt i fotolabbet framkalla bilden, men numed ord.Journalister brukar framhålla närvarokänsla och detaljrikedomsom utmärkande för goda reportage, en genre som brukar innehållamycket beskrivningar. Reportageförfattarens uppgift är då att ”få läsarenatt uppleva det som skildras, med hjälp av alla sina sinnesorgan”(Sundelin i DN 27 aug 1999). Reportern ska inte ljuga, och även omvarje berättelse är en tolkning av verkligheten, ”får reportern inte hittapå”, och ”inte lägga till sådant som inte finns där” (Sundelin somovan).Nu är jag inte övertygad om att det är journalistiska reportagesom vi ska skriva, men som sagt, vi kan lära. För likt reportagen villvi ”gestalta verkligheten” (Hansén och Thor 1990:7) och ”kommaverkligheten in på livet” (Lindqvist i Hansén och Thor 1990:9). Vi villförmedla iakttagelser och upplevelser, och förstärka närvarokänslanså att helst läsarens alla sinnen väcks till liv. I det stadium av beskrivningarsom vi ofta befinner oss (grundmaterialet för arkiven), behövervi dock inte som reportagen ”ge perspektiv, analysera och värdera,sätta saker och händelser i relation till varandra” (Hansén och Thor1990:16). Men våra beskrivningar ska kunna vara grund för och stimuleratill bearbetning och publicering, vår egen eller andras, idageller i framtiden.Vad som gärna betonas i reportageskrivande är detaljer som gerkarakteristika och identifikation, men också att måla bilder i texten(Hamill i Journalisten 9/1995).Jag vill exemplifiera med två så olika texter som en av amerikanenCharles Bukowski och en av sedermera museilektorn vid Nordiskamuseet Ernst Klein. Genom detaljer som lyfter fram de karakteristiskadragen hos människor och i platser ger båda en stark visuell närvarokänslatrots det lilla utrymmet.Charles Bukowski är en berömd, ifrågasatt och produktiv amerikanskförfattare, som dog för några år sedan. Han är inte känd förBeskrivningar. Att förmedla det sedda och hörda 25
att göra särskilt hänsynsfulla teckningar av människor i sina böckeroch han väjer inte för att gå bryskt till väga. Å andra sidan finns deti många av hans episka dikter en ömsint och respektfull ton, ett bejakandeav människors rätt att vara det dom är. Typiskt amerikanskt,tror jag man kan säga. Berättelsen jag har fastnat för ingår i samlingenWar all the times. Poems 1981–84 (1996) och handlar om fyra uddamänniskor i publiken på en hästkapplöpning.Med hjälp av detaljer kring deras kroppar, klädsel, sätt att drickaöl och högljuddheten karakteriseras personerna och målar Bukowskifram scenen framför åskådaren, som är både han själv och läsaren.Kvinnan och de tre männen svarar mot schablonbilden av typisk amerikanskunderklass – fet, öldrickande, skränig. Men att de också efteramerikanska mått är udda förstår man av påpekanden om tomrummetkring dem. Andra människor har valt att inte sätta sig bredvid dem,och Bukowski konstaterar att när den ene talar sker det med sammavolym som när andra människor skriker. Författaren iakttar dem fascineratoch längtansfullt, som om han ville in i deras högljudda ochsjälvklara gemenskap. Och så gör läsaren, för Bukowski, det är viddetta tillfälle också jag.Den andra texten är Ernst Kleins beskrivning från ett besök i bolsjevikernashögkvarter i S:t Petersburg våren 1917. Klein var vid denhär tiden ung journalist vid Dagens Nyheter men blev senare museilektorvid Nordiska museet. Klein tar läsaren vid handen och väljer signifikantadetaljer för att i några korta stycken beskriva miljön i det ockuperadepalatset. Han kontrasterar lackerade dörrar och lås i brons motden smutsiga och skräpiga trappan där det ligger papper och cigarettmunstycken.En salong de kommer in i beskrivs med några karakteristiskaurval av detaljer - sidentapeter, rosenträmöbel, tavlor, grönskafrån orangeriet. Och så en pianist. Och vid ett bord med polerad ljusskiva täckt med en filt en skrivande civilklädd ung man med långt håroch stor halsduk. Två soldater hänger över bordet med ögonen påtexten som växer fram på pappret. Se där scenen, visuell och som omden rullade fram på en film. Men enkel, pregnant. Man kan se det helaframför sig, och fylla i luckorna med fantasin.26 Annette Rosengren
- Page 5 and 6: Metodböcker från SAMDOK och Nordi
- Page 8 and 9: InledningMaria ErikssonAnders Sunde
- Page 10: het? Ytterligare en viktig diskussi
- Page 14 and 15: på hundarna och givit sig av efter
- Page 16 and 17: Jag letar ständigt efter scener at
- Page 18: sten är att få läsaren att fylla
- Page 21 and 22: pel inom film och radio talar om do
- Page 23 and 24: Numera tar jag ut svängarna allt m
- Page 25: handlingar, klädsel, gester, komme
- Page 29 and 30: förmedlar karaktären på hemmet.
- Page 31 and 32: marna reagerade, agerade och såg u
- Page 33 and 34: om byn Billinge, Inte som förr - t
- Page 35 and 36: Sundelin, Anders 1999: Precis så h
- Page 37 and 38: ningarnas plats och betydelse för
- Page 39 and 40: komma tillbaka med insamlat och kat
- Page 41 and 42: tioner som enbart förför oss. Bå
- Page 43 and 44: det förstås också flera fältarb
- Page 45 and 46: exempel på hur svårt det är att
- Page 47 and 48: det som att vi ställer oss bakom n
- Page 49 and 50: 11. Intressant är att det faktiskt
- Page 52 and 53: Att beskrivadet främmandeRefl ekti
- Page 54 and 55: och kulturell mångfald gestaltas.
- Page 56 and 57: orgarzonen”) (Ronström 1992, jfr
- Page 58 and 59: etnisk grupp, är alltså inte någ
- Page 60 and 61: stås också etnografi. Det vi är
- Page 62 and 63: nat. I sin både hyllade och kritis
- Page 64 and 65: långt fler positioner att växla m
- Page 66 and 67: ljud. I samband med att lokalen bef
- Page 68 and 69: många olika nivåer. De är spår
- Page 70 and 71: AvslutningHermes kommunikationsteor
- Page 72 and 73: vår kulturella särprägel, i syft
- Page 74 and 75: Clifford, James and Marcus, George
tjugo år sedan om <strong>ord</strong>ens generaliserande nivå och fotografiets säregnaautencitet (Berger och Mohr 1982).Men <strong>ord</strong> kan också förmedla närvaro, inte minst genom <strong>det</strong>aljer.Av fotograferna och fotograferan<strong>det</strong> kan vi lära oss <strong>att</strong> se <strong>det</strong>aljerna,<strong>att</strong> visualisera, och sedan likt i fotolabbet framkalla bilden, men numed <strong>ord</strong>.Journalister brukar framhålla närvarokänsla och <strong>det</strong>aljrikedomsom utmärkande för goda reportage, en genre som brukar innehållamycket beskrivningar. Reportageförf<strong>att</strong>arens uppgift är då <strong>att</strong> ”få läsaren<strong>att</strong> uppleva <strong>det</strong> som skildras, med hjälp av alla sina sinnesorgan”(Sundelin i DN 27 aug 1999). Reportern ska inte ljuga, och även omvarje berättelse är en tolkning av verkligheten, ”får reportern inte hittapå”, och ”inte lägga till sådant som inte finns där” (Sundelin somovan).Nu är jag inte övertygad om <strong>att</strong> <strong>det</strong> är journalistiska reportagesom vi ska skriva, men som sagt, vi kan lära. För likt reportagen villvi ”gestalta verkligheten” (Hansén och Thor 1990:7) och ”kommaverkligheten in på livet” (Lindqvist i Hansén och Thor 1990:9). Vi villförmedla iakttagelser och upplevelser, och förstärka närvarokänslanså <strong>att</strong> helst läsarens alla sinnen väcks till liv. I <strong>det</strong> stadium av beskrivningarsom vi ofta befinner oss (grundmaterialet för arkiven), behövervi dock inte som reportagen ”ge perspektiv, analysera och värdera,sätta saker och händelser i relation till varandra” (Hansén och Thor1990:16). Men våra beskrivningar ska kunna vara grund för och stimuleratill bearbetning och publicering, vår egen eller andras, idageller i framtiden.Vad som gärna betonas i reportageskrivande är <strong>det</strong>aljer som gerkarakteristika och identifikation, men också <strong>att</strong> måla bilder i texten(Hamill i Journalisten 9/1995).Jag vill exemplifiera med två så olika texter som en av amerikanenCharles Bukowski och en av sedermera museilektorn vid N<strong>ord</strong>iskamuseet Ernst Klein. Genom <strong>det</strong>aljer som lyfter fram de karakteristiskadragen hos människor och i platser ger båda en stark visuell närvarokänslatrots <strong>det</strong> lilla utrymmet.Charles Bukowski är en berömd, ifrågas<strong>att</strong> och produktiv amerikanskförf<strong>att</strong>are, som dog för några år sedan. Han är inte känd förBeskrivningar. Att förmedla <strong>det</strong> sedda och hörda 25
Change language