Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

Numera tar jag ut svängarna allt mer men känner hur fast jagär i vanan att om möjligt varje detalj i miljöer, handling och utsagorska med när jag efteråt rekonstruerar mina upplevelser. En etnologisktumregel brukar vara ”att man aldrig kan skriva för mycket eller fördetaljerat” (Öhlander 1999:84) men den tumregeln kan lätt bli en klyschaoch stereotyp absurditet och måste tolkas relativt. Det är bra meddetaljer, men inte vilka detaljer som helst och inte för mycket.Jag har också insett nyttan av att låta undersökningarna dra utöver tid. På det sättet bildas kontext till intervjuerna baserad på denväxande insikt som flera års återkommande möten med människorger. Tid och kunskap hör förutom social fallenhet och gärna personligklangbotten till de kriterier som fotografen, författaren och museietnologeni Västerbotten Sune Jonsson har hävdat som viktiga förallt dokumentärt arbete, och vars riktighet ständigt bekräftas (Jonsson1978).Jag har inte varit ensam om att låta ett fältarbete dra ut över långtid. På samma sätt gjorde kollegan Bo Larsson när han följde ett småbrukarhushålli Värmland 1992–93, det som sedan blev den ljuvligalilla boken Lillolastugan (1995).Och när kollegan Karin Lövgren för några år sedan genomfördesitt projekt kring årets högtider, följde hon under ett års tid en handfullutvalda familjer i Stockholm. Hennes fältarbete består av beskrivningarfrån möten med familjerna och långa referat av vad de berättadeunder intervjuerna.Vad är beskrivningar?I antologin Etnologiska beskrivningar (Ehn och Klein 1989) definierarBilly Ehn och Barbro Klein beskrivningar som något som ”återger sakförhållandensom är specifika för tid, rum och social miljö”, dvs etnologinstre klassiska studieområden, som en gång Sigurd Erixon definieradedem. Beskrivningar definieras också som att ”miljöer, situationeroch människor avbildas med ord” (Klein och Ehn 1989:8–9), och attdetta sker med användning av ögats och örats vittnesbörd. I AnnickSjögrens bidrag skärskådas två olika typer av beskrivningar, ”summerande”och ”specifika”. De förra bygger i princip på omfattande observationeroch iakttagelser, medan de senare i allmänhet rör en specifik22 Annette Rosengren