Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer
Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer
ändring sedan 50-talet och hur invånarna förhöll sig till dessa förändringar.Den då drygt trettio år gamla Bruksvallsundersökningenbetraktades inom museet som nytänkande genom sitt syfte att varainte bara tillbakablickande utan även samtidsinriktad och ha avsiktenatt följas upp med återkommande undersökningar.Det gjorde att jag förväntade mig att möta 1950-talets Bruksvallarnanär jag dök ner i arkivmaterialet. Men sällan blev det så annat äni fotografierna eftersom etnologer på 50-talet inte arbetade med deltagandeobservation i vår bemärkelse och idealen inte var närvarofylldabeskrivningar. Mina ouppnådda förväntningar gjorde i alla fall att jagblev uppmärksammad på hur värdefullt det hade varit om vi haft samtidabeskrivningar av livet och människorna i de många byar och samhällen,som museifolket besökt under 1900-talet. En omöjlighet i sigeftersom var tid har sina ideal och konventioner.När jag själv for upp till Bruksvallarna ville jag beskriva och intebara intervjua människor och jag ville att i arkivmaterialet skulle läsarenfå ta del av den verklighet jag själv mötte i byn. Följden blev mångabeskrivningar av situationer och människor, och där jag inte minstbeskrev hur människor såg ut och talade och hur de var till personlighetenoch, när det var möjligt, hur andra bybor kommenterade dem.Svea t ex, som jag bodde hos först, gjorde ett starkt intryck på mignär hon redan första kvällen berättade hur maken och en svåger hadeförolyckats i en bilolycka tjugo år tidigare och hur två av hennes sönernågra år senare hade tagit livet av sig. Hon var en stark kvinna, somsedan klarat av att uppfostra tre pojkar och som i hög grad levde i nuetoch med intresse för världen runtom. En hårt drabbad kvinna som harklarat det bra, sa man om henne. Eller Gustaf, en äldre arbetsivrig ungkarlom vilket ryktet gått i många år att han haft en nära relation medhustrun i granngården, en man som jag var oerhört nyfiken på och somaldrig varit längre söderöver än i Skåne och aldrig åkt utomlands merän till Norge (Rosengren 1995).För en författare eller journalist ligger det inget märkligt i attförsöka teckna personligheter men i museivärlden väcker det iblandfrågor om inte texten blir väl subjektiv och om inte risken är stor attman utlämnar människor. I vår museivärld finns det bland många enstark rädsla att kasta loss från en ibland nästan rigid objektiv ambition.Beskrivningar. Att förmedla det sedda och hörda 21
Numera tar jag ut svängarna allt mer men känner hur fast jagär i vanan att om möjligt varje detalj i miljöer, handling och utsagorska med när jag efteråt rekonstruerar mina upplevelser. En etnologisktumregel brukar vara ”att man aldrig kan skriva för mycket eller fördetaljerat” (Öhlander 1999:84) men den tumregeln kan lätt bli en klyschaoch stereotyp absurditet och måste tolkas relativt. Det är bra meddetaljer, men inte vilka detaljer som helst och inte för mycket.Jag har också insett nyttan av att låta undersökningarna dra utöver tid. På det sättet bildas kontext till intervjuerna baserad på denväxande insikt som flera års återkommande möten med människorger. Tid och kunskap hör förutom social fallenhet och gärna personligklangbotten till de kriterier som fotografen, författaren och museietnologeni Västerbotten Sune Jonsson har hävdat som viktiga förallt dokumentärt arbete, och vars riktighet ständigt bekräftas (Jonsson1978).Jag har inte varit ensam om att låta ett fältarbete dra ut över långtid. På samma sätt gjorde kollegan Bo Larsson när han följde ett småbrukarhushålli Värmland 1992–93, det som sedan blev den ljuvligalilla boken Lillolastugan (1995).Och när kollegan Karin Lövgren för några år sedan genomfördesitt projekt kring årets högtider, följde hon under ett års tid en handfullutvalda familjer i Stockholm. Hennes fältarbete består av beskrivningarfrån möten med familjerna och långa referat av vad de berättadeunder intervjuerna.Vad är beskrivningar?I antologin Etnologiska beskrivningar (Ehn och Klein 1989) definierarBilly Ehn och Barbro Klein beskrivningar som något som ”återger sakförhållandensom är specifika för tid, rum och social miljö”, dvs etnologinstre klassiska studieområden, som en gång Sigurd Erixon definieradedem. Beskrivningar definieras också som att ”miljöer, situationeroch människor avbildas med ord” (Klein och Ehn 1989:8–9), och attdetta sker med användning av ögats och örats vittnesbörd. I AnnickSjögrens bidrag skärskådas två olika typer av beskrivningar, ”summerande”och ”specifika”. De förra bygger i princip på omfattande observationeroch iakttagelser, medan de senare i allmänhet rör en specifik22 Annette Rosengren
- Page 5 and 6: Metodböcker från SAMDOK och Nordi
- Page 8 and 9: InledningMaria ErikssonAnders Sunde
- Page 10: het? Ytterligare en viktig diskussi
- Page 14 and 15: på hundarna och givit sig av efter
- Page 16 and 17: Jag letar ständigt efter scener at
- Page 18: sten är att få läsaren att fylla
- Page 21: pel inom film och radio talar om do
- Page 25 and 26: handlingar, klädsel, gester, komme
- Page 27 and 28: att göra särskilt hänsynsfulla t
- Page 29 and 30: förmedlar karaktären på hemmet.
- Page 31 and 32: marna reagerade, agerade och såg u
- Page 33 and 34: om byn Billinge, Inte som förr - t
- Page 35 and 36: Sundelin, Anders 1999: Precis så h
- Page 37 and 38: ningarnas plats och betydelse för
- Page 39 and 40: komma tillbaka med insamlat och kat
- Page 41 and 42: tioner som enbart förför oss. Bå
- Page 43 and 44: det förstås också flera fältarb
- Page 45 and 46: exempel på hur svårt det är att
- Page 47 and 48: det som att vi ställer oss bakom n
- Page 49 and 50: 11. Intressant är att det faktiskt
- Page 52 and 53: Att beskrivadet främmandeRefl ekti
- Page 54 and 55: och kulturell mångfald gestaltas.
- Page 56 and 57: orgarzonen”) (Ronström 1992, jfr
- Page 58 and 59: etnisk grupp, är alltså inte någ
- Page 60 and 61: stås också etnografi. Det vi är
- Page 62 and 63: nat. I sin både hyllade och kritis
- Page 64 and 65: långt fler positioner att växla m
- Page 66 and 67: ljud. I samband med att lokalen bef
- Page 68 and 69: många olika nivåer. De är spår
- Page 70 and 71: AvslutningHermes kommunikationsteor
ändring sedan 50-talet och hur invånarna förhöll sig till dessa förändringar.Den då drygt trettio år gamla Bruksvallsundersökningenbetraktades inom museet som nytänkande genom sitt syfte <strong>att</strong> varainte bara tillbakablickande utan även samtidsinriktad och ha avsikten<strong>att</strong> följas upp med återkommande undersökningar.Det gj<strong>ord</strong>e <strong>att</strong> jag förväntade mig <strong>att</strong> möta 1950-talets Bruksvallarnanär jag dök ner i arkivmaterialet. Men sällan blev <strong>det</strong> så annat äni fotografierna eftersom etnologer på 50-talet inte arbetade med deltagandeobservation i vår bemärkelse och idealen inte var närvarofylldabeskrivningar. Mina ouppnådda förväntningar gj<strong>ord</strong>e i alla fall <strong>att</strong> jagblev uppmärksammad på hur värdefullt <strong>det</strong> hade varit om vi haft samtidabeskrivningar av livet och människorna i de många byar och samhällen,som museifolket besökt under 1900-talet. En omöjlighet i sigeftersom var tid har sina ideal och konventioner.När jag själv for upp till Bruksvallarna ville jag beskriva och intebara intervjua människor och jag ville <strong>att</strong> i arkivmaterialet skulle läsarenfå ta del av den verklighet jag själv mötte i byn. Följden blev mångabeskrivningar av situationer och människor, och där jag inte minstbeskrev hur människor såg ut och talade och hur de var till personlighetenoch, när <strong>det</strong> var möjligt, hur andra bybor kommenterade dem.Svea t ex, som jag bodde hos först, gj<strong>ord</strong>e ett starkt intryck på mignär hon redan första kvällen berättade hur maken och en svåger hadeförolyckats i en bilolycka tjugo år tidigare och hur två av hennes sönernågra år senare hade tagit livet av sig. Hon var en stark kvinna, somsedan klarat av <strong>att</strong> uppfostra tre pojkar och som i hög grad levde i nuetoch med intresse för världen runtom. En hårt drabbad kvinna som harklarat <strong>det</strong> bra, sa man om henne. Eller Gustaf, en äldre arbetsivrig ungkarlom vilket ryktet gått i många år <strong>att</strong> han haft en nära relation medhustrun i granngården, en man som jag var oerhört nyfiken på och somaldrig varit längre söderöver än i Skåne och aldrig åkt utomlands merän till Norge (Rosengren 1995).För en förf<strong>att</strong>are eller journalist ligger <strong>det</strong> inget märkligt i <strong>att</strong>försöka teckna personligheter men i museivärlden väcker <strong>det</strong> iblandfrågor om inte texten blir väl subjektiv och om inte risken är stor <strong>att</strong>man utlämnar människor. I vår museivärld finns <strong>det</strong> bland många enstark rädsla <strong>att</strong> kasta loss från en ibland nästan rigid objektiv ambition.Beskrivningar. Att förmedla <strong>det</strong> sedda och hörda 21
Change language