Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

dokumentera det på egen hand. Jag talade med Filip Grudemark. (PerElof Vingren är tyvärr död.) Jag kartlade deras karriärer och när jagintervjuade personer som känt Vingren eller Grudemark brukade jagfråga också om dem, konkreta frågor: Hur såg han ut? Var han duktig?Vilka svagheter hade han? Rökte han? Vad hade han för dialekt? Jagsökte upp personer som haft med dem att göra. Jag letade i militäraårsböcker, festskrifter och liknande för att hitta mer personliga uppgifterom dem. Jag försökte rekonstruera vad som funnits i mappeni augusti 1957 med hjälp av polisens, militärens och juristkommissionensutredningar. Jag rekonstruerade mappens utseende med hjälp aven person som arbetat många år inom den militära säkerhetstjänstenoch med hjälp av honom kunde jag också reda ut vad som krävdesför att hamna i avdelningschefens säkerhetsskåp och bli ett utredningsfall.Med hjälp av honom och andra, samt den litteratur som finns påområdet, tror jag att jag till sist lyckades reda ut vilka olika sortersregister som fanns, var de fanns och vad man gjorde, eller borde göra,åt dem som fanns i dessa register. Jag besökte inte själv det rum där desatt – vilket jag borde ha gjort – men talade med dem som har sett det.Sedan var bara att försöka gjuta liv i anrättningen! Uppgiften var attdra in läsaren i handlingen och inte för ett ögonblick få henne att tvivlapå historien, inte för ett ögonblick få henne att tänka: Men han kan juinte ha varit där! Hur kan han veta det här? (Att det sedan finns andraavsnitt där jag försöker skapa distans, ställer frågor och får läsaren attfundera är en annan sak.)Pertti Lindgren säger också något annat om berättandet: ”Manska säga så lite som möjligt”. Strindberg sade i princip samma sak närhan gav det enda råd han tyckte sig kunna ge till blivande författare:”Stryk! Stryk! Stryk!” När den norske författaren Dag Solstad taladetill sin kollega, den ytterst sparsmakade novellisten Kjell Askildsen pådennes sextioårsdag, sade han bland annat att det kan hända att manser Kjell Askildsen nöjd resa sig från sitt kafébord där han har suttitoch arbetat några timmar, och det betyder antagligen att han har lyckatsskriva tre meningar – som håller. Men det kan vara fel. Det är intesäkert att det är därför han ser så nöjd ut, för det kan lika gärna varaså att han har strukit tre meningar – som icke håller. Kjell Askildsensjälv säger att han blir lika glad av att stryka som av att skriva. Kon-16 Anders Sundelin