Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

Jag letar ständigt efter scener att gå in i. En scen är en plats därmänniskor uppträder och handlar, där alltså något händer, dessutomen miljö – golv, tak, väggar, bord, stolar, porslin, dukar, korridorer,fasader, gator osv – som förhoppningsvis kan säga något om det jagvill berätta. Åtminstone ge färg, kanske liv åt berättelsen. En scen kanha som främsta syfte att föra berättelsen framåt, den kan användas föratt presentera aktörerna i dramat, eller för att presentera de miljöer ivilka dramat ska utspelas, men den kan också användas som ett slagskraftcentrum, varifrån berättelsen kan gå framåt eller bakåt i tiden.Tyvärr är den miljö som beskrivs i nio av tio tidningsreportage detcafé, den restaurang eller det kontor där intervjun äger rum. De endaaktörerna är följaktligen intervjuaren och intervjuoffret. Det är intefel, men i längden blir det lite torftigt. Det händer inte mycket mer änatt intervjuoffret häller chilisås över räkorna. Att jag valde just denhär scenen i augusti 1957 som inledningen till ett drama som skullesträcka sig över 550 manussidor har med intuition att göra, men eftersomintuition till stor del är förvärvad kunskap förstår jag i efterhandvarför jag valde just den här scenen och inte den som inleder nästakapitel: den dag i slutet av juni 1957 när Stig Wennerström stiger ilandi Göteborg efter fem år som flygattaché i Washington, i sällskap medsin dotter Lillian, och mött av ett smärre pressuppbåd på kajen. Jagvalde den därför att den ger en viss distans till föremålet för min undersökning– vi närmar oss honom steg för steg – samtidigt som den presenterarett par av aktörerna, säger något om den miljö i vilken handlingenkommer att äga rum, ger mig möjlighet att reda ut vad dettamed personalkontroll innebär, hur den militära säkerhetstjänsten ochsäkerhetspolisen står i förhållande till varandra, ger mig tillfälle attpresentera en tidigare storspion som också han var hög officer (AlfredRedl), berättar något – men inte allt! – om de misstankar som finnsmot Stig Wennerström och låter läsaren ana att en undersökningkommer att inledas.Problemet är naturligtvis att jag inte var närvarande vid det därmötet i augusti 1957. Problemet är också att mötet inte är dokumenteratpå något sätt, endast omnämnt i en mening i ett förhör med FilipGrudemark som den av riksdagen tillsatta juristkommissionen höllnågot år efter Wennerströms gripande. Alltså fick jag lov att försökaBerättelsen som bedrägeri 15