Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

på hundarna och givit sig av efter hjorden. I bussen var det tyst. Det varsom om de, alla på en gång, hade förstått betydelsen av detta ögonblickoch vad som förväntades av dem så snart ögonblicket var över. På ett säte,med näsan pressad mot rutan, satt Everette Walks, en pojke med ovanligtstora händer som aldrig hade lärt känna sin far. Om ett par veckor skullehan komma att hoppa av skolan, sedan skulle skrumplevern långsamt tahans mor. Han skulle sluta med att dra en kvast klockan två på natten påen restaurang i kråkindianernas reservat. På ett annat säte satt…Och så fortsätter Gary Smith att återge denna scen, denna bussfärdi mars 1983, och vi vet inte om han själv var med i bussen eller omhan har rekonstruerat scenen med hjälp av intervjuer med dem somvar med – reportaget är publicerat åtta år senare – men som läsare bryrvi oss inte om det, vi tänker inte på det; vi betvivlar över huvud tagetinte att det som sägs är sant på grund av detaljskärpan, den lugna andhämtningen,det förtroendeingivande tonfallet. Och även om allt inteskulle vara exakt så som det var den dagen så har han med all säkerhetfångat ögonblickets betydelse. De som var med kommer att säga:Precis så här var det!Med utgångspunkt från den här scenen förflyttar sig reporternsedan bakåt och framåt i historien, med Johnny Takes Enemy somhuvudperson och sig själv likt berättaren vid lägerelden – icke närvarandei form av ett berättarjag, dock närvarande genom den personligarösten – och läsaren lotsas med fast hand fram genom en berättelsesom alls inte är enkel, som kräver en uppmärksam läsare, men skänkerden uppmärksamme läsaren både upplevelsen av att ha varit med omnågot och känslan av att ha blivit lite klokare. Men utan gammaldagsfotarbete hade det inte gått. Gary Smith har intervjuat de inblandade,har följt Johnny Takes Enemy både på och utanför basketplanen, harsett honom i skolan och i hemmet, tillsammans med sina medspelare,vänner, föräldrar, släktingar, och han har vunnit hans förtroende, fåtthonom att öppna sig. Han kan kråkindianernas historia, han förstårderas kultur, deras regelverk och sedvänjor, han kan också basket.(Reportaget är publicerat i Konsten att berätta en historia, 2001.)Gary Smith vet vad han talar om. Han vågar ge sin historia en så avan-Berättelsen som bedrägeri 13