Beskrivningens metodik. Om att sätta ord på det ... - Sveriges Museer

Varje form av berättande är ju en sorts bedrägeri: man drar inläsaren-tittaren-lyssnaren i en annan värld än där hon befinner sig ochför ett ögonblick, om det fungerar, är det som om hon befann sig idenna konstruerade värld. Man blir uppslukad. Man glömmer borttid och rum på grund av berättelsens kraft. Men det fungerar baraom tonfallet är det rätta, om man som läsare-tittare-lyssnare verkligenkänner att här finns en berättare som på sitt oefterhärmliga sätt berättarsin historia – även om berättaren alls inte framträder på scenen.Man måste måla i sin stil, på sitt sätt, med hela sin person engagerad.Självförtroendet måste vara gott. Bara jag kan berätta den här historienpå mitt sätt, ingen annan gör det bättre. Men ett plötsligt osäkertögonkast, ett ögonblick av ett annat tonfall, något som skorrarfalskt, och förtrollningen är bruten.För den som är reporter måste detta goda självförtroende baseraspå ordentlig research. Jag måste veta vad jag talar om. Säger jag –vilket jag gör i ett reportage jag har skrivit – att kroppen låg i en björkdungemellan skolans parkeringsplats och en klunga hyreshus, bara ettpar meter från en av de asfalterade gångstigar som genomkorsar området,så vet jag det. Klockan var strax efter fyra på morgonen, tröjanröd och kortärmad, de svarta Adidas-byxorna med breda vita revärernågot nedhasade över ändan. Min andhämtning är lugn när jag förflyttarblicken över den hemska scenen, från detalj till detalj. Den kan varalugn därför att jag vet hur det såg ut, jag har tagit reda på det, ochläsaren sugs förhoppningsvis in i reportaget utan att jag har behövthojta och stå i. Det behöver inte vara en mordscen.Gary Smiths reportage Shadow of a nation, som handlar om basketspelarenJohnny Takes Enemy, av kråkindianernas stam, tar sats ien exakt daterad scen:Den 24 mars 1983 var en dag med tunna moln och blek sol i södraMontana. Tolv tonåringar, alla kråkindianer, var på väg i buss till en basketturneringmed en karavan av bilar bakom sig, elva kilometer lång, tolv…och när de nådde en höjd, med utsikt åt alla håll, svepte de sina blickarut över ett landskap med salvia och buffelgräs, över klipphyllor och ravinerfyllda av stenblock, över det landskap där deras spanare en gång hadeupptäckt buffl ar och invånarna packat ihop sina pålar och tältdukar, piskar12 Anders Sundelin