KOMMENTARFörsvinnandet som attraktionAv Niklas Ingmarsson och Robert Willim»Men Upplösning som metod ochinfallsvinkel kan vara inspirerandeoch det kan kanske vara så att detförsvunna har mer att berätta än detkvar varande. Och även om museernainte vågar sig på detta, så har andra grupperi samhället, som också arbetar med1900-talshistoria, upptäckt att denna infallsvinkelkan vara framgångsrik. Vissaav aktörerna är kommersiella, andra jobbarhelt ideellt och några på vetenskapligagrunder. Gemensamt för dem är att delyckas nå ut till en oväntat bred publik.Svenska kulturhistoriskamuseer har till uppgift attverka som bevarare avhistorien. Minnen ska sparasoch glömska motas undan.Är det något bevarandeinstitutionernafruktar är detförslitning och destruktion.Bilens miljöerTidskriften Riksettan, som ges ut av OKFörlaget AB, kommer ut med ett parnummer per år och beskriver sig somen tidning om bilismens guldålder. Mantror därför att den i första hand vändersig till motornördar, men den innehållermer än förutsägbar bilnostalgi. Bilen haren biroll, fokus ligger på dess miljöer:bensinmackarna, motellen, garagen ochvägkrogarna som blev en helt ny arkitektoniskfauna i Norden under 1950- och1960-talen men också bortglömda vägsträckningarsom hamnat i skymundannär snabbare motorvägar och rakare trafiklederdragits fram genom landskapet.Personliga reseberättelser, reportage omlitteratur med bilanknytning samt personporträttbalanserar upp den fysiskabetraktelsen.Tonen i tidningen är genomgåendepräglad av vemodig saknad. Spåren frånbilismens genombrottsår håller på attförsvinna – grusvägar, BP-mackar, folkparker,bilar utan krockkuddar, gamlagarage – utan att någon tycks ta ansvarför detta. Riksettan är ett upprop, ett manifestför att minnena från bilismens genombrottsårinte får gå obemärkt förlorade.Man knackar Riksantikvarieämbetet,landets främsta bevarandemyndighet, påaxeln och pockar på uppmärksamhet ochbekräftelse. Det nostalgiska stoftet liggersom ett lätt puder över sidorna, men detblir aldrig dammigt. För det riktigt intressantamed tidningen är att dess bevarandeiverinte är av karaktären att precisallt måste bevaras, utan att den tillåter sigatt också njuta av det ofrånkomliga förfallet– detta de traditionella kulturmiljöinstitutionernasstora skräck.Riksettan bjuder sina läsare på detbedagade och gistna. Här finns rosten,den spruckna putsen, de glömda platsernaoch de sista ögonblicken. Tidningenblir därmed en del av en historiegenresom frodas i sam<strong>tiden</strong>, en ruinromantiskströmning som säljer som aldrig förr.RuinturismI Sverige har Jan Jörnmarks böcker ochwebbplats kring temat Övergivna platserrönt stora framgångar. Böckerna säljeri stora upplagor, och media liksom enintresserad allmänhet lockas av ruinromantiskaskildringar av ett förfallet1900-tal. Jörnmarks publikationer äremellertid bara toppen på ett isberg.Sedan millennieskiftet har mängdendokumentation och olika skildringarav ruiner från framför allt förraseklet ökat explosionsartat på Internet.Ruinbilder visas på webbplatser mednamn som Abandoned Past, AbandonedPlaces, Cathedrals of Decay, Dark Passage,Dubtown Industriekultur, ForbiddenPlaces, Lost Places, Spuren der Industrie,Modern Swedish Ruins, Rostsverige, TheVirtual Museum of Dead Places, UrbanAtrophy, Urban Desertation etc. En stormängd människor ägnar sig numera åten sorts alternativ kulturarvsturism. Oftakategoriseras denna ruinturism som urbantutforskande, ”urban exploration”,När bron över Stora Bält i Danmark stod färdig slutadefärjorna att gå. Kvar blev ett helt färjeläge, som nu långsamthåller på att brytas ned. Foto Niklas Ingmarsson, Kulturen.där man drivs av lockelsen att bege sigtill miljöer som har glömts bort eller ignoreratsav kulturarvsinstitutioner ellerandra investerare. Det finns ett drag avsamhällskritik i verksamheten, då manvärderar det oordnade, det bortglömda,det som ej har kommersialiserats ellerinkorporerats i rationella återvinningsprogram.Ruinturism kan ses som enreaktion på mediers och myndigheterssatsningar på trendriktig ordning ochreda. Målet för de urbana upptäckarnaär övergivna platser som inte präglas avvälordnad upplevelsedesign eller ”masterplans”av berömda arkitekter.På webbplatsen infiltration.org, somhar varit en viktig röst för rörelsen, skriversignaturen Ninjalicious om det sorgligai att många människor aldrig upptäckerdet intressanta som dagligen finnsomkring oss. Han beklagar att för mångamänniskor verkar det enda sevärda i städervara de välordnade attraktioner somkräver inträde. Han menar att det inte ärkonstigt om folk känner sig otillfredsställdanär de lunkar fram mellan sammetsrepenpå väg ut mot present butikerna somfinns i anslutning till många konsthallar,museer och kulturhus. pNiklas Ingmarsson är1:e antikvarie vid Kulturen,Lund. niklas.ingmarsson@kulturen.comRobert Willim är fil dr i etnologi vid Lundsuniversitet och forskar bl.a kring hur ruinromantikenhar integrerats i estetiseringenav 1900-talets industrisamhälle.Se www.industrialcool.net/blog/robert.willim@etn.lu.se18 • Samtid & museer nr 2/08
POOLER OCH PROJEKTOrrevikens barnkoloni på Bokenäset i Bohuslän byggdes 1938. Dettafoto är från 1955. Bohusläns museums bildarkiv.» Hemliv och fritidMateriellt ochimmaterielltPoolerna för Hemliv och Fritidhar nu gått samman. Attansvarsområdena korsar varandrahar varit uppenbart sedan längeoch det har inte varit svårt atthitta teman för våra gemensammafältseminarier och samtal. I vårasträffades vi på Västkusten för attta del av dokumentationer av fritidsboendetsmiljöer, bl. a. inom<strong>projekt</strong>et Västkustsommar ombarnkolonierna i BohuslänBesöken på ort och ställe gavanledning till övergripande funderingarkring hur vi balanserardet materiella och immateriella idokumentationer av kulturarvetute i landskapet. Det materiellaär alltid lättare att fånga och lättareatt kommunicera gentemotallmänhet och bidragsgivare,medan berättelserna om livetbakom fasaderna kan vara svårareatt komma åt, förmedla ellerväcka intresse för. Särskilt inte ombyggnaderna i sig själva är så anspråkslösasom barnkoloniernasofta barackliknande anläggningar.Vår resa genom ett bedövandevackert försommarlandskapinspirerade till reflektion inte barakring dokumenterandet och dessmetoder utan också om självabevarandet med den problematik,etik och estetik som är koppladdit. Till de mest gripande upplevelsernahörde ett besök vid Orrevikenssedan 1980-talet övergivnabarnkoloni. Där fanns dasslänganOrreviken 2008. Foto AstaBurvall, Skellefteå museummed en kvarglömd barnsko i fjolårslöven,de gulnade dasspappersrullarnaoch pallarna för barnenatt kliva på för att nå upp till dasshålen.Hur bevarar man sådant?Är det inte så, att det är justpå platser som dessa, där spårenav människor och verksamhethåller på att utraderas, som berättelsernaockså glöder som mestintensivt? Kolonipersonalens ochbarnens minnen av sina vistelserhär i det sommardränkta bohusländskakustlandskapet får oss attförstå vad begreppet fritid stod förpå 1950- 60- och 70-talen. Det ärnågot som kan berika besöksupplevelsenidag och samtidigt hjälpaoss förstå samhällets förändringarin i 2000-talet.Projektet Västkustsommarär ett av del<strong>projekt</strong>en inom Detmoderna Västra Götaland, ettsamverkans<strong>projekt</strong> mellan länsstyrelseni Västra Götaland, Västarvet,Göteborgs Stadsmuseumoch Samdok/poolen för Hemlivoch fritid.Christine Fredriksen,Bohusläns museumJohan Knutsson, Nordiska museet» KulturmötesgruppenPasset må varasvenskt men hjärtat äritaliensktVid Flygvapenmuseum i Linköpingdrivs sedan november år2007 dokumentations<strong>projekt</strong>etArbetskraftsinvandring till Saab.Projektet har inriktat sig på att intervjuabarn till de personer somarbetskraftsinvandrade till Saab ibörjan av 1950-talet. De medverkandebarnen har fått ge sin bildav hur det har varit att växa uppmed utländskt påbrå i folkhemmetsSverige, samt hur de ser påsin bakgrund idag med vuxnaögon.Under 90-talet genomfördeÖstergötlands länsmuseumett dokumentations<strong>projekt</strong> somhandlade om de italienare somkom till Saab. Mats Granberg,journalist vid Norrköpings tidningar,som stod som skribentför <strong>projekt</strong>et menade att dessapersoner upplevde en rotlöshetoch en dubbelhet i sin självbild.De kände sig både som svenskaroch italienare. Granberg menadeockså att denna känsla inte gickatt finna hos barnen utan att dessaupplevde sig som svenskar. Skulledubbelheten emellertid innebäraatt en person inte är svensk?Vad Arbetskraftsinvandringtill Saab kunnat visa är att barnenupplever sig som svenskar men attde samtidigt känner samma dubbelhetsom föräldrarna. Mångaav dem menar att de helt enkeltär svenskar men med en extradel. Denna dubbelhet, samt ävenett sökande, har haft en grund iatt samhället stämplat dem somexotiska och att hemmamiljöninneburit en kvävande tystnadkring föräldrarnas migration ochtidigare liv.Personer, liknande de sommedverkat i Flygvapenmuseums<strong>projekt</strong>, blir fortfarande satta i ettfack av att vara andragenerationensinvandrare. Varför kvarstårdetta behov av kategorisering? Ärinte att vara svensk så mycket merän att vara blond och blåögd?I en fortsättning av <strong>projekt</strong>etkommer Flygvapenmuseumatt samarbeta med SFI-klasser iBilder från <strong>projekt</strong>et Arbetskraftsinvandringtill Saab vidFlygvapenmuseum. Foto EmanueleDotta, resp Fotograf okänd.Linköping. Eleverna kommer bl.a.att få skriva om sina erfarenheterav att komma till Sverige ochpå så sätt berätta om sin identitetoch vardag. Resultaten av de båda<strong>projekt</strong>en kommer att redovisassom en webbutställning för attbinda samman olika erfarenheteröver <strong>tiden</strong>. En artikel producerasäven för Flygvapenmuseums årsbokIkaros.Veronika Baumgardtoch Rickard LindqvistFlygvapenmuseumSamtid & museer nr 2/08 • 19