projekt i tiden - Sveriges Museer

KOMMENTARFörsvinnandet som attraktionAv Niklas Ingmarsson och Robert Willim»Men Upplösning som metod ochinfallsvinkel kan vara inspirerandeoch det kan kanske vara så att detförsvunna har mer att berätta än detkvar varande. Och även om museernainte vågar sig på detta, så har andra grupperi samhället, som också arbetar med1900-talshistoria, upptäckt att denna infallsvinkelkan vara framgångsrik. Vissaav aktörerna är kommersiella, andra jobbarhelt ideellt och några på vetenskapligagrunder. Gemensamt för dem är att delyckas nå ut till en oväntat bred publik.Svenska kulturhistoriskamuseer har till uppgift attverka som bevarare avhistorien. Minnen ska sparasoch glömska motas undan.Är det något bevarandeinstitutionernafruktar är detförslitning och destruktion.Bilens miljöerTidskriften Riksettan, som ges ut av OKFörlaget AB, kommer ut med ett parnummer per år och beskriver sig somen tidning om bilismens guldålder. Mantror därför att den i första hand vändersig till motornördar, men den innehållermer än förutsägbar bilnostalgi. Bilen haren biroll, fokus ligger på dess miljöer:bensinmackarna, motellen, garagen ochvägkrogarna som blev en helt ny arkitektoniskfauna i Norden under 1950- och1960-talen men också bortglömda vägsträckningarsom hamnat i skymundannär snabbare motorvägar och rakare trafiklederdragits fram genom landskapet.Personliga reseberättelser, reportage omlitteratur med bilanknytning samt personporträttbalanserar upp den fysiskabetraktelsen.Tonen i tidningen är genomgåendepräglad av vemodig saknad. Spåren frånbilismens genombrottsår håller på attförsvinna – grusvägar, BP-mackar, folkparker,bilar utan krockkuddar, gamlagarage – utan att någon tycks ta ansvarför detta. Riksettan är ett upprop, ett manifestför att minnena från bilismens genombrottsårinte får gå obemärkt förlorade.Man knackar Riksantikvarieämbetet,landets främsta bevarandemyndighet, påaxeln och pockar på uppmärksamhet ochbekräftelse. Det nostalgiska stoftet liggersom ett lätt puder över sidorna, men detblir aldrig dammigt. För det riktigt intressantamed tidningen är att dess bevarandeiverinte är av karaktären att precisallt måste bevaras, utan att den tillåter sigatt också njuta av det ofrånkomliga förfallet– detta de traditionella kulturmiljöinstitutionernasstora skräck.Riksettan bjuder sina läsare på detbedagade och gistna. Här finns rosten,den spruckna putsen, de glömda platsernaoch de sista ögonblicken. Tidningenblir därmed en del av en historiegenresom frodas i samtiden, en ruinromantiskströmning som säljer som aldrig förr.RuinturismI Sverige har Jan Jörnmarks böcker ochwebbplats kring temat Övergivna platserrönt stora framgångar. Böckerna säljeri stora upplagor, och media liksom enintresserad allmänhet lockas av ruinromantiskaskildringar av ett förfallet1900-tal. Jörnmarks publikationer äremellertid bara toppen på ett isberg.Sedan millennieskiftet har mängdendokumentation och olika skildringarav ruiner från framför allt förraseklet ökat explosionsartat på Internet.Ruinbilder visas på webbplatser mednamn som Abandoned Past, AbandonedPlaces, Cathedrals of Decay, Dark Passage,Dubtown Industriekultur, ForbiddenPlaces, Lost Places, Spuren der Industrie,Modern Swedish Ruins, Rostsverige, TheVirtual Museum of Dead Places, UrbanAtrophy, Urban Desertation etc. En stormängd människor ägnar sig numera åten sorts alternativ kulturarvsturism. Oftakategoriseras denna ruinturism som urbantutforskande, ”urban exploration”,När bron över Stora Bält i Danmark stod färdig slutadefärjorna att gå. Kvar blev ett helt färjeläge, som nu långsamthåller på att brytas ned. Foto Niklas Ingmarsson, Kulturen.där man drivs av lockelsen att bege sigtill miljöer som har glömts bort eller ignoreratsav kulturarvsinstitutioner ellerandra investerare. Det finns ett drag avsamhällskritik i verksamheten, då manvärderar det oordnade, det bortglömda,det som ej har kommersialiserats ellerinkorporerats i rationella återvinningsprogram.Ruinturism kan ses som enreaktion på mediers och myndigheterssatsningar på trendriktig ordning ochreda. Målet för de urbana upptäckarnaär övergivna platser som inte präglas avvälordnad upplevelsedesign eller ”masterplans”av berömda arkitekter.På webbplatsen infiltration.org, somhar varit en viktig röst för rörelsen, skriversignaturen Ninjalicious om det sorgligai att många människor aldrig upptäckerdet intressanta som dagligen finnsomkring oss. Han beklagar att för mångamänniskor verkar det enda sevärda i städervara de välordnade attraktioner somkräver inträde. Han menar att det inte ärkonstigt om folk känner sig otillfredsställdanär de lunkar fram mellan sammetsrepenpå väg ut mot present butikerna somfinns i anslutning till många konsthallar,museer och kulturhus. pNiklas Ingmarsson är1:e antikvarie vid Kulturen,Lund. niklas.ingmarsson@kulturen.comRobert Willim är fil dr i etnologi vid Lundsuniversitet och forskar bl.a kring hur ruinromantikenhar integrerats i estetiseringenav 1900-talets industrisamhälle.Se www.industrialcool.net/blog/robert.willim@etn.lu.se18 • Samtid & museer nr 2/08