Benaugmentation i samband med implantatbehandling

VETENSKAP & KLINIKTEMA VÄVNADSFÖRANKRADE IMPLANTATabFigur II. Bentagningfrån symphysismandible.(a) Friläggning och(b) preparation avbenblock.Hur mycket ben som krävs för ett fullgott resultatär inte helt klarlagt. De kortaste implantatenär cirka 7 till 8 mm långa med en diameter av 3,5till 4 mm. Rent kirurgiskt skulle man kunna sättaett implantat utan blottade gängor i en benvolymsom är cirka 5 x 7 mm. Ur en protetisk synvinkelkan detta vara olämpligt biomekaniskt och estetiskt.Baserat på långtidsuppföljningar av framförallt maskinbearbetade Brånemarks implantat,verkar det som om implantat kortare än 10 mm ärmindre lyckosamma än längre implantat, vilketockså är en utbredd uppfattning. Senare uppföljningsstudierhar visat på liknande resultat medlånga såväl som korta implantat [2]. Detta kanbero på att vi sedan ett tiotal år använder ytmodifieradeimplantat med bättre inläkningsegenskaperoch att klinikerna generellt sett är bättrebiomekaniskt skolade. Dock är litteraturen motsägelsefullnär det gäller överlevnaden för kortaimplantat i maxillans posteriora delar. Patientermed resorberade käkar där benvolymen understigerovan nämnda 5 x 7 mm ställer i dag även dekrav på fasta protetiska lösningar. Nedan följeren översikt av de vanligaste benvolymsökandebehandlingsteknikerna.abFigur III. (a) Uppsamling av benspånmed ett benfilter under preparationav implantatsäten. (b) Ben spån.abFigur IV. (a) Bentagningfrån höftkammen.(b) Benblocksom kan delaseller malas.en översikt av benuppbyggande teknikeroch kliniska resultatTagning av autologt benBeroende på områdets omfattning kan ett bentransplantattas intraoralt eller extraoralt. Vid ettbegränsat ingrepp för en- eller flertandslucka iden partiellt betandade patienten, hämtas transplantatetvanligen från ramus mandibulae (figuri) eller mellan de båda foramen mentale (figur ii)med fissurborr eller bensåg under lokalanestesi.Benbiten som till största del består av kortikaltben kan användas som ett block eller malas förpackning på kristan, i defekter och i sinus maxillaris.Morbiditetsstudier har visat att patienternai allmänhet har mindre besvär efter bentagningfrån ramus jämfört med hakan [1].Andra mindre invasiva tekniker för att få tillgångtill bentransplantat är att samla benpartiklari ett filter under borrning i närliggande ben(figur iii) eller genom avskrapning av benytornamed särskilda benhyvlar eller skrapor.För större rekonstruktioner används ben frånhöftkammen (figur iv). Beroende på bentagningsteknikkan man få block som består av bådekortikalt och trabekulärt ben till olika grader. Detkortikala benet anses mer resistent mot postoperativresorption än det mjuka trabekulära benetoch används vanligen för uppbyggnad, medandet trabekulära benet används för att packa mellanbenblocken och som inlägg i sinus maxillarisoch näsgolvet. Detta ingrepp görs i allmänheti narkos på inneliggande patient. En korrektatraumatisk bentagning leder i dag i allmänhettill få postoperativa komplikationer. Det är dockviktigt att kirurgen är väl förtrogen med den lokalaanatomin för att förhindra störning av muskelfästenoch nervfunktion i området [1].tandläkartidningen årg 102 nr 2 201065