EN GRUND FÖR ATT VÄXA - Kometprogrammet

der, förbättra belysning i parker eller höja alkoholskatten. Den typen av åtgärder brukar kallassituationell prevention. En annan form är social prevention. Därmed avses åtgärder som direktberör individer. Fortsättningsvis berörs endast social prevention.Preventiva insatserna brukar delas in i tre nivåer: universella (även kallad primärprevention),selektiva (sekundärprevention) och indikerade (tertiärprevention). Universella insatser riktar sigtill alla barn i en viss grupp. Ett exempel är att introducera ett anti-mobbningsprogram på enskola. Selektiva insatser riktar sig till vissa barn som befinner sig i riskzonen att utveckla problem.Dessa barn identifieras med hjälp av kunskap om riskfaktorer. Ett exempel på selektivainsatser är att hjälpa föräldrar och lärare att arbeta med bråkiga och störande barn. Indikeradeinsatser går ut på att hjälpa barn eller ungdomar som redan har problem. Ett exempel på en sådaninsats är ett program som riktar sig till ungdomar som börjat med brottslig verksamhet.Forskning visar att program som riktar sig mot problemgrupper (indikerade insatser) har starkasteffekt, följt av insatser mot riskgrupper (selektiva insatser) och sist de som vänder sig tillalla barn och unga (universella insatser) 29 . I Wilson, Lipsey och Derzons (2003) metastudie avskolprevention var den genomsnittliga effektstorleken .41 för indikerade interventioner, .26 förselekterade och .09 för universella interventioner. Lösel och Beelmanns (2002) metastudie avprogram för att träna barns sociala förmågor redovisar snarlika siffror. Den genomsnittliga effektenär störst för indikerad prevention och lägst för universell. Det är logiskt eftersom densom har många problem har förutsättning att minska problemen medan den som inga problemhar inte kan det. Den utan problem från början kan med andra ord inte få till en förbättring.Synen på tidig prevention varierar. Det finns både de som har stora förhoppningar om dessmöjligheter att förebygga problem och de som är skeptiska. Ett exempel på det första är påståendetom att det går att identifiera riskbarn tidigt (”redan på BVC såg vi att det inte skulle fungera”)och att om en insats hade satts in tidigt så skulle en negativ utveckling ha undvikits.Mycket talar dock för att det inte är möjligt att säkert identifiera riskbarn före skolåldern, ellersnarare att sortera bort de barn som till synes har samma problem som den verkliga riskgruppenmen som inte kommer att utveckla någon problematik. Det räcker inte med att hitta ”sanna”riskbarn om det inte samtidigt går att särskilja dem från ”falska” riskbarn 30 . Problemet är bådeetiskt och praktiskt, etiskt eftersom alla interventioner i människors liv kan få negativa konsekvenser31 och praktiskt eftersom universella insatser är kostsamma då alla berörs.Det finns också de som menar att universell prevention inte är meningsfull eftersom det är svårtatt nå de som verkligen behöver hjälp. Exempelvis menar många att skolans föräldramöten ärmeningslösa eftersom det bara är de ”ordentliga” föräldrarna som kommer och aldrig de föräldrarskolpersonalen verkligen behöver träffa. Ett räkneexempel kan belysa att detta synsätt är fel.Om utgångspunkten är 100 familjer så har uppskattningsvis 90 inte några synliga problem(normalgrupp), sju tillhör en riskgrupp (t ex att barnen är bråkiga och störande) och tre har problemsom gör att de är aktuella för samhällets stödinsatser. Fördelningen är inte exakt utan enuppskattning. Vidare kan det antas att den relativa risken att ett barn från normalgruppen skautveckla allvarliga normbrytande beteenden är tio procent, barn ur riskgruppen 25 procent ochbarn ur problemgruppen 40 procent. Det betyder att nio barn ur normalgruppen kommer attutveckla en allvarlig problematik (90 x 10% = 9), två från riskgruppen (7 x 25% = 1,75) och ettur problemgruppen (3 x 40% = 1,2). Av de 12 barn som utvecklar ett normbrytande beteende29 Lösel & Beelmann (2002); Wilson m fl (2003); Wilson m fl (2001).30 Jfr. Lagerberg & Sundelin (2000).31 Ett exempel är insatsen kontaktfamilj till ensamstående föräldrar med barn. Insatsen innebär att barnet får bo hoskontaktfamiljen en eller flera helger i månaden för att den biologiska föräldern ska få avlastning och för att barnet skafå stimulans och ett utvidgat nätverk. Insatsen kontaktfamilj kan emellertid föra det negativa med sig att barnetsfrånvarande förälder och dess släkt fjärmas från barnet och ges mindre möjlighet att fungera som en ”naturlig” kontaktfamilj.16