många hävdar att sillen bara får torkas, intesköljas. Sedan var det dags att fylla desaltglaserade lerkrusen med varv efter varvav grovsalt och sill, tätt packade med ryggarnaneråt. Saltet måste täcka sillen heltoch ställas svalt tills sillaken bildades. Imånga hem saltades flera valar sill ner ( enval var åttio sillar), de skulle utgöra baseni många middagar tills långt fram på våren.Spicken sill, spegesill, är saltsill somvattnas ur några timmar, skinnflås och skärsi bitar, rena snabbmaten alltså. Till det skalpotatisförstås. Sedan kunde tillbehörenvariera. Lingon och kanske lite grädde tillbarnen medan de vuxna fördrog hackadlök, gräslök, en klick filbunke eller smältsmör och grovstött vit- eller svartpeppar.Kryddpeppar föredrog en del.Stekt saltsill tillhör idag den populärahusmanskost som till och med finkrogarnabjuder till lunch. Men stekt saltsill var vardagsmatför femtio och hundra år sedan.Sillen fick ligga i blöt från tidig morgon, hurstark sälta man ville ha varierade. Gällenmjölk kunde användas till urlakning, varman sparsam använde man sedan den saltamjölken i matlagning.Sillen panerades i ströbröd/skorpmjölblandat med lite råg- eller vetemjöl innanden stektes. Den kunde först doppas imjölk eller lyxigare i uppvispat ägg så attmera av paneringen fäste.Smörstekt tillsammans med lök och serveradmed löksås, lögadoppa, var en godvariant. Det var inte ovanligt att man togtillvara fläskflott och använde det som stekfett.Risken att bli fet var inte så stor närarbetslivet krävde ständig rörelse och sötsakerknappast förekom!Den saltade sillen skulle främst sparas tillvintern när tillgången på färsk sill avtog.Stekt färsk sill med lingon eller med äpplesom balanserade den feta fisken åt man merän en dag i veckan. Sillarna rensades frånmagar och tarmar men inte från rom ellermjölke, fjällen sköljdes eller skrapades bort.Benet, kanske också huvudet fick sitta kvar.Salt och peppar var baskryddor, persilja imagen när det fanns ute ”i lannet”, sillenvändes i skorpmjöl och rågmjöl och stektesknaprigt brun i smör eller flott.Stora sillar koktes helst, gärna med kryddpepparoch torkade lagerblad i spadet. Hademan tillgång till morötter och lök fick grönsakernakoka med och blev sedan bas förnäringsrik sås eller till Birgits favoritsoppa- sillasoppan.KryddsillSillinläggningar tillhörde inte vardagenunder tidigt 1900-tal. Saltsill lakades ur iblandoch lades till löksill, ungefär som idag,men sillen skars ofta över rygg, den fileadesinte.Det fanns dock en verklig storhet påsillfronten, kryddsill, men det skulle vara26
Judiths kryddsill! Säg Judiths kryddsill tillmedelålders rååbor och det kommer ett igenkännandeleende i mångas ansikten.. Detvar höstsillen, från augusti och framåt somvar bäst. Recepten varierade väl lite i olikahushåll, salt och sockerproportionerna varolika, kryddblandning likaså, men det fannsen absolut favorit. Judiths Kryddsill.. BirgitAssmundsson nämner den med självklarentusiasm.Vad var så speciellt med den? - Den varsötare och mjukare än andra, minns Birgit.Och så berättar Birgit att när hon börjadesin affärskarriär efter skoltiden var hennesförsta plats i <strong>Råå</strong> Handelsförening på <strong>Råå</strong>vägen.<strong>Råå</strong> Handelsförenings huvudaffärfanns vid hamnen, där styrde Judith och på<strong>Råå</strong>vägen styrde systern, Sara. Båda varsegelmakare Jönssons döttrar.Basreceptet till den berömda kryddsillenvar till en halv val sill (40 sillar), Till detbehövdes l kg socker och ett halvt kilo salt,en strut med Judiths kryddblandning ochsandel bredvid. Birgit fick snabbt lära sigatt vira strutar och väga upp 7 sorterskryddor; nejlikor, lagerblad, flera sorterspeppar, salpeter osv. Kryddsillen görs påfärsk fisk och det är noga att den fått liggatillräckligt länge i ättiksblandning ( 1 delättika, 12% och 2 delar vatten) innan denläggs i sina kryddor. Inget blod får synasvid ryggbenet!Vitling, musslor och makrillAtt sill och torsk var de viktigaste matfiskarnai <strong>Råå</strong>hemmen under 1900-talets förstahälft, och tidigare ändå, har vi redanfastslagit, tätt följda av skrubbor, flundroroch spättor. Horngäddan hade kort säsong,makrill lite längre. Den feta makrillenvar väl så där halvpopulär men kom inte inärheten av sillen. Stenbiten till soppa ochinkokt hade sin höjdpunkt på senvintern.Kvabborna fick man i stort sett på köpet,detta var innan stenbitsromen blev så efterfrågad.Idag är det kvabborna som hållerpriset uppe medan hanarna är billiga. Denrosafärgade stenbitsoppan är fortfarandeett måste varje vårvinter.Vitling, fjärsing, musslor, undrar jag? Manvar ju så noga med att ta tillvara på alltätbart. Nä, där gick gränsen. Jag har intehittat någon som kan minnas att derasfiskande fäder tog hem musslorna. Inte enssom hönsfoder under krigsåren när manverkligen led brist på det mesta?– Så eländigt hade aldrig vi på <strong>Råå</strong>, hävdarNils Pålsson. Vi hade sill och potatis.Snäckskal till hönsen det tog man, men ätamusslor…–Vitling var för torrt, det tog far aldrighem, säger Signbritt. Men små krabbor somhade fastnat i rusorna det kommer jag ihågatt han kom med ibland. De var inte störreän clementiner och koktes som kräftor.Mycket mat var det ju inte.Fjärsing är det inte någon som vill kännasvid, och det som är så gott!Mera matNu när du läst detta har du kanske kommitihåg fiskrecept som du inte använt dig av pålänge. Vi är fortfarande intresserade! Tankenpå att kunna sammanställa ett litet häftemed gamla fiskrecept från <strong>Råå</strong> känns lockande.Skriv till oss på museet eller kom ochbesök oss vid tillfälle. Under vinterhalvårethar vi öppet onsdagar mellan kl 17 - 20, meduppehåll över jul- och nyårshelger.Stina Norling27