2006 Höst.pdf - Råå museum

dygnets timmar. Det var ju inte vad en16-årig skolpojke var van vid. Lorensuttryckte det klart:–Du har ju aldrig gjort ett hederligtdagsverke förut, men nu är det verkligenhög tid att du lär dig arbeta.Bostaden, skansen, låg under däck förom lastrummet och sträckte sig tvärsöver skutans bredd. Det var en smalpassage, cirka två meter bred. Golvytan,durken, var starkt reducerad av de bådaboxarna för ankarkätting på förkant. Påstyrbords sida, utefter bordläggningen,fanns en kamin och en kort träbänk ochpå babords sida, tvärskepps, fanns tvåkojer över varandra. Kojerna var inbyggdaoch man kunde slinka in i demgenom öppningar på cirka 80x45 cm.Belysningen bestod av en väggfast fotogenlampamed kardansk upphängning.Durken var täckt med korkmatta ochganska tät, vilket däcket inte var. Såledesstod det ofta ganska mycket vattenoch skvalpade när vi hade dåligt vädermed överspolning. Skepparen och bästemannenhade hytter i akterskeppet.Briketter från ÖsttysklandVid denna tid importerades det mängderav fasta bränslen till Sverige. Kol ochkoks från England, Polen och USA,samt brunkolsbriketter från Östtyskland.I den senare trafiken, från Rostock,Stralsund och Wismar till Sydsverige,deltog ett stort antal svenska skutor. Detvar inte ovanligt att det låg 25–30 skutorsamtidigt i de tyska hamnarna. Lastningenpågick dygnet runt med hjälp avelevatorer. Man fyllde lastrummet meden topp upp i lastluckan, varefter någrastuveriarbetare med gruvlyktor kröp neri lasten för att trimma upp den underdäck så att rummet blev helt fyllt. Såsmåningom dök trimmarna upp somkolstarta figurer och jag var uppriktigtglad för att jag inte hade det jobbet.DDR var ju redan då en polisstat medenorma kontroller för att hindra folk attlämna landet. Vid något tillfälle såg jagpolisen sticka stålspjut genom lasten föratt kontrollera att ingen gömt sig där. Allaförråd och andra utrymmen undersöktesoch man tittade till och med i vattentankenföre avgången.Det var skönt att komma ut till sjössigen efter lastningen och spola av koldammetfrån skutan och nöjaktigt tvättasig själv. Det senare fick göras medvatten i ett emaljerat handfat på däck elleri byssan. Jag anar att jag inte var särdelesren under den tid jag seglade på briketttraden.Den dramatiska hemresanBefälet kände naturligtvis till riskernamed brikettlasterna. Dels var det risk försjälvantändning, del genererade briketternakolos. Jag hade nog hört historier omatt det läckt in gas i bostadsutrymmenoch att det inträffat olyckor, men det togjag inte så allvarligt. Och tydligen gjordeinte befälet det heller.Vi gick från Rostock mot Helsingborg.Vi hissade våra segel, storsegel,fock, förstäng, klyvare och jagare ochputtrade iväg nordvart. Resan tog knapptett dygn och jag hade frivakt och sov desista timmarna innan vi skulle anlända tillHelsingborg.Jag hade hemska mardrömmar ochdrömde om att jag blev instängd underlasten och att de stackars tyska stuveriarbetarnaville skada mig. I drömmenjagade de mig i det sotmörka lastrummet.Jag tror att jag vaknade flera gångermen orkade inte ta mig ur kojen.17