2006 Höst.pdf - Råå museum

Nr 2 2006Årgång 23MUSEITIDNINGENMedlemsblad för Råå museiföreningI detta nummer:* Kap Horn-seglaren Harald Bruce* Sverker Jonasson minns dramatiktill sjöss* Nils Pålssons lexikon fortsätter* Fleckesill, koketorsk ochgrönsaltad ål* Och mycket annat!Ella Bengtsson hänger "fleckesill" på lina från päronträdet. Foto Johnny Bengtsson.

Röster ur gästbokenDen 1 maj hälsades allamedlemmar och besökarevälkomna till vårt återöppnademuseum."Lycka till i framtiden med detta finamuseum""Superfint och smakfullt""Imponerande – vi ber att få återkomma""Ett utomordentligt välordnat ochtrevligt museum""Mycket trevligt – jättefin upprustning""Kul & spännande""Vi kommer igen!""Ett underbart litet museum – en fröjdför ögat""Vilket lyft efter ombyggnaden"2

"Trevlig pratstund med Kurt Björklund""Nice to visit the Museum and especiallyGolden Lady. Thank you!"Från Museets dag."Great display and wonderful people""Fantastic exhibition""Flot museum, meget velholdt"Tv från Hamndagen.Nedan filmvisning."Interessant og overraskende storsamling""Ein sehr schönes Museum, wirsind begeistert""Per un amante del mare un museoveramente molto bello"Foto Sven Wittgren.3

Ordförande har ordetHyttefat med ål i hamnen.Foto ur museets arkiv.Kära medlemmar!För 70 år sedan togs beslut att bilda Rååmuseiförening. Då hade enskilda personerhållit på under ett par år att samla föremålmed anknytning till fiske och sjöfart på Råå.Vi är mycket tacksamma mot dessa framsyntamän och deras initiativ och ansträngeross att föra traditionen vidare.När vi i början av oktober förra året stängdemuseet och tömde ”läget” på alla föremåloch väggar, var det svårt att föreställa sigvilket fantastiskt fint museum vi skulle kunnavisa när det närmade sig första maj ochinvigning. Vi har fått ett ljust och öppetmuseum med härlig rymd. Vårt fina skeppsgolvla grunden till ljuset och de borttagna4mellanväggarna gav rymden.Vi försöker att på ett pedagogiskt sätt visade föremål som hör ihop. Fiskeutställningenär uppbyggd med olika fångstsätt välbeskrivna med olika redskap. Krokafiske,som startar med en gubbe som stampar ormatt agna krokarna med. Garnfiske med informationom hur man man gör olika storamaskor till olika sorters fiske och om redskapatt böda (laga) garnen med. Ålafiskemed bottengarn, en stor och viktig inkomstkällapå Råå under 1930-, 40- o 50-talen. Finafoton visar hur man lagrade stora mängderål i hyttefat i hamnen.Vi har fått våra navigationsinstrument samladei vår blå monter. Eftersom mellanväg-

garna är borta, behövde vi ett nytt sätt attvisa våra föremål. På förslag från Blekingemuseum skaffade vi montrar som stod friståendei museet. I dessa kunde vi senexponera de föremål som inte hörde till fiskeeller navigation. I modellrummet har jobbargängetbyggt nya fina montrar, där vårafina fartygsmodeller kommer väl till sin rätt.Traditionsenligt öppnade museet 1 maj.Efter att jag fått möjlighet att framföra ettvarmt tack till alla jobbare som offrat mångaarbetstimmar på ombyggnaden och till allasom gjort det ekonomiskt möjligt för oss attbjuda välkommen till ett förändrat museumvar det dags för invigningen. Patrik Winqvisthöll invigningstalet på bryggan ochberättade om varför hans pappa Åke villege en så fin gåva till vårt museum. PappaÅke hade och har ett genuint intresse försjöfart och speciellt segling. Patrik mindesmånga av sin barndoms somrar ombord påfamiljens segelskuta. Sen var det dags attöppna museet för säsongen. Många positivaomdömen stärkte oss i övertygelsenom att vi gjort en riktig satsning.När man läser i vår gästbok blir man varm omhjärtat. ”Om det inte börjat regna hade vimissat en fantastisk upplevelse.” En litentjej tyckte att det blev för trist att vänta påsina föräldrar och skrev: ”Jag kommer aldrigtillbaka.” Jag hoppas att hon ångrar sig.Vi kommer alla att minnas sommaren 2006.Varmt och gott i såväl luft som vatten.Många härliga bad bjöd Öresund. Tyvärrslutade säsongen med dyster verklighet.De blågröna algerna förstörde idyllen ochpåminde oss om att vi måste vara rädda omvår natur. En så härlig sommar medför tyvärratt det inte slås besöksrekord på museerna.En regnig sommar ger fler besökande.Men vi hoppas att många kommer nu i hösti stället.Många grupper vill komma och besöka oss.Några grupper har anknytning till havet:skutskeppare, seglargäng, flottans män m.fl.Andra har andra gemensamma intressen:bilklubbar, pensionärsorganisationer m.fl.Vissa grupper vill gärna ha en specialdemonstrationav våra tändkulemotorer. Dettaförsöker vi naturligtvis tillmötesgå ochdärför har motorerna dunkat många gångerdenna sommar. Vi har ett avtal med Helsingborgskommun att kostnadsfritt ta emotkommunens skolklasser och försöka anpassabesöket efter klassens och lärarensönskemål. I förra veckan fick en klass mötavår världsomseglare Kurt Björklund. Mycketpopulärt!Årets stora begivenhet var naturligtvis detnya läget, men vårt fina utställningsutrymmepå loftet skulle också utnyttjas. Vi harhaft en flygfotoutställning med titeln Öresundsett från himlen. Rååpågen Nils-ÅkeSiversson har tagit fantastiskt fina bilder påsåväl bebyggelse som natur på båda sidorsundet. Eftersom sommarvärmen höjde inomhustemperaturenrejält, speciellt på loftet,sändes många tacksamma tankar till vårluftkonditioneringsanläggning.Trots att vi har ett så fint museum tar vi nyatag med nya projekt i höst. I gåvan från ÅkeWinqvist ingick förutom golvet ett antalblock och jungfrur. Vi kommer att göra enriggning i båthallen framför namnbrädorna.Ragnar Thornberg tar projektjobbet även ivinter. För att kunna köpa in material ochvissa arbeten till denna riggning har vi fåttett nytt bidrag från vår generöse Åke Wmed anor från segelmakeri i HelsingborgKombinationen av ideellt arbetande medlemmarmed stort kunnande och engagemangoch generösa sponsorer är oslagbar.Tack vare dessa har vi fått ett förändratmuseum där alla kan känna igen sig. För attforma vår gemensamma framtid behöver vise bakåt och lära av historien. Detta är vårutmaning. Låt oss hjälpas åt att föra kulturarvetvidare.Marianne Wittgren5

Kap Horn-seglaren Harald BruceEn av segelsjöfartens allra främstaHarald Bruce ombord på "Beatrice". Privat foto från ca 1928.6

En rejäl skeppare och styv sjöman. En av de kanske bästa skeppare som över huvud tagetfanns under segelfartygens sista decennier. En talför humoristisk man och en godhjärtadmänniska. En fåordig kanske sluten karl. Kapten har som lärare ett änglalikt tålamod.Under våra långa och många promenader på halvdäck i godväder och passader undervisadehan alltid och gav goda råd som sedermera blev till stort värde den dag jag själv blevbefälhavare.Ovanstående meningar är plockade frånartiklar där kapten Harald Bruce och deberömda fyrmastade barkskeppen Beatriceoch C. B. Pedersen varit i fokus för skribenterna.Arne Nordenberg seglade med honompå C. B. Pedersen som 2:e styrman 1935till 1937. Jan Davidsson har samlat kunskapfrån flera källor och skriver om Rååsonensbåde i sin bok om barkskeppet Beatrice ochi tidningsartiklar. Vera Friedner, journalistoch lärare, skrev 1928 i Veckojournalen omen resa med Beatrice som ship´s nurse frånMelbourne till Mauritius.Det ska böjas i tid…Inte blev han krokig trots tidig ”böjning”mot sjömansyrket! Nej en rakryggad ochstilig sjöman och kapten syns på de fotonsom visar Harald Bruce under hans sjöaktivaliv. Han blev en av de riktigt stora inomsegelsjöfarten. Många, både besättningsmänoch andra som kom i kontakt medhonom under hans långseglingar, har talatom honom som en av de bästa skeppareman seglat med och lärt känna. Han var enskicklig seglare, han kunde som få snabbtavgöra den segelsättning som stundenkrävde. Arne Nordenberg skriver beundrandeminnesord om sin befälhavare på C.B. Pedersen.”I hårt väder var han riktigt i sitt esse, dåökade hans entusiasm för en god seglingoch han visade sin skicklighet i segelföringsamt framhöll det viktiga i att under ökandestorm ta segel i rätt tid varigenom fartygetsframfart ökades.”Han lärde oss också att: ”man ska lära sigsegla med nästan torra däck. Att gräva nedett fartyg i grov sjö med för hård och olämpligsegelpress kan leda vid läns till 'pooping'och svåra haverier. Att vara duktig ochsegla seglen ur liken är oförstånd och överdrift”.Pojken från FiskaregatanHarald Bruce föddes på Råå 1888. FöräldrarnaCecilia och Janne Bruce hade gift sig1881 och flyttat in på ”nedre läget” påFiskaregatan.Janne Bruce hade som många Rååpojkarunder förrförra seklet börjat sitt arbetslivtidigt som medhjälpare på fiskebåtar. 1873,arton år gammal, mönstrade han på somjungman på en norsk brigg. Under femhändelserika år upplevde han flera långseglingarmed olika fartyg. Han seglade påNew York, Java, Indien, Västindien ochgivetvis på många nordiska hamnar. 1878gick han iland med en sparad slant. Nuskulle det bli äktenskap med Cecilia, barndomsvännen,som bidrog med god hemgiftoch den då 26 årige Janne Bruce blev delägarei en kvass och började fiska. Senaresatsade han åter på sjölivet och köpte alldelesi början av 1900-talet först skonarenAnnette följd av Jakob och sedan Frej. Detsista och största fartyget under hans befälvar barken Ingeborg. 1910 återgick han tillfisket.Harald Bruce var ett av sex syskon. Trepojkar och lika många flickor föddes i familjenBruce. Sönerna Leonard, Harald ochHenning skulle alla följa i faderns ”sjöspår”.Stora fartyg och stora vatten skullelocka dem alla tre.Harald började, precis som fadern hadegjort, att arbeta med fiske redan under sinskoltid. Efter konfirmationen seglade han7

med Rååskutor och blev konstapel på ettbarkskepp under faderns befäl.Harald ville ut på de stora haven. Ungefärsamtidigt som fadern lämnade barken Ingeborgblev Harald styrman och två år senaresjökapten. De första krigsåren var hanstyrman i en ångbåt - mot sin vilja - somtransporterade krigsförnödenheter mellanEngland och kontinenten. 1917 blev hanerbjuden att mönstra som förste styrman ifullriggaren Vinga som ingick i Transatlanticssegelflotta och med Vinga gjorde hansin första världsomsegling. Efter Vingamönstrade han Transatlantics barkskeppBohus.Det praktfulla fyrmastade barkskeppetSvithiod hade köpts av Transatlantickoncerneni Göteborg 1920. Rederiet drev enmycket uppskattad skolskeppsrörelse ochSvithiod kom i goda händer, hon hadeseglat som skolfartyg under svensk flaggsedan 1905 för Rederi AB Navigator. Mendet tidiga 20-talet var kristid för sjöfarten,Transatlantic sålde sin segelflotta; G. D.Kennedy såldes till svenska flottan och fickdet välkända namnet af Chapman, Svithiodsåldes till det nystartade Rederi ABPollux senhösten 1922. Sjökapten AlexanderPedersen- Sveriges siste storsegelredare- var angelägen om att segelfartygsutbildningenskulle säkras och rederiet köpteden vackra barken för 40 500 kronor. Hondöptes om till Beatrice efter kapten Pedersenshustru.Kapten på BeatriceHarald Bruce följde så att säga med i köpetdå Alexander Pedersen övertog Beatricefrån Transatlantic. Den 29 januari 1923mönstrade han på som förste styrman meden månadshyra på 275 kronor i månaden.Kapten på Beatrice var skicklige storseglarenAlgot Thorson. Besättningen inklusivekapten bestod av tolv man och dessutommönstrade man på sexton elever. Från1924 fick rederiet bidrag på 500 kronor frånHandels- och Sjöfartsfonden för varje elevsom tjänstgjorde i minst tolv månader.Barken "Beatrice". Oljemålning av A V Gregory.8

Råå var inte längre hemort för HaraldBruce, han hade nu egen familj, hustrunAstrid och dottern Annceli. Astrid hadesin familj i Malmö och med en storseglandeman som var borta på mer än halvårslångaresor var närheten till egna familjen förståsen trygghet.I september 1926 blev Harald Bruce befälhavarepå Beatrice. Kapten Thorson hadetvingats i land på grund av sjukdom och nublev fyrmastaren, den stora besättningenpå 16 man och de tolv eleverna HaraldBruces ansvar. Han lämnade än en gång sinfamilj för många månaders resa. Nyföddesonen Karl-Erik var bara några månadergammal.Beatrice seglade främst med vete och ullfrån Australien och med trälast från Europa.Med henne skulle Harald Bruce upplevamånga av sina mest dramatiska sjöminnen.Från de åren finns många vittnesbördbåde från besättningsmedlemmar och frånelever. Deras minnesbilder av den skickligeseglarkapten och sympatiske läromästarenär nästan överväldigande.Bland eleverna under Harald Bruces förstaresa som befälhavare fanns Johan Gorthonoch Anders Thore som var en flitigdagboksskrivare. Hans noteringar har JanDavidsson tagit del av och i boken omBeatrice kan man läsa om Anders Thoreserfarenheter ombord på det vackra skeppet.Den första resan med Harald Brucesom kapten gick - förstås, vågar man säga- till Australien.Med i besättningen fanns bland andraandre styrman Sam Svensson och tredjestyrman Harald Hult, dessa båda kom attfölja Harald Bruce under de två år han fördebefälet över Beatrice. Båda är fyllda aventusiasm och beundran för sin befälhavareoch har genom anteckningar och muntligaberättelser färgstarkt beskrivit honom.Båda har varit noga med att framhålla hansskicklighet som läromästare för de blivandesjöbefäl han hade under sitt befäl. Svenssonoch Hult var båda med under dendramatiska segelkapplöpningen mellanBeatrice, Alexander Pedersens bark C. B.Pedersen och finska fyrmastbarken HerzoginCecilie.Skördarna hade slagit fel i delar av Australienoch man kunde inte lasta fullt i Melbourne.Tidigt i december 1927 lastadeBeatrice i Port Lincoln. Den 19 januari 1928lämnade både Beatrice och den finska båtensin australiensiska hamn De båda sjökaptenernakände varandra, båtarna tillhördebåda den s. k. ”grainfleet” och det varväl ganska givet att besättningarna gärnaville tävla mot varandra. Det var förstås inteen officiell tävlan men alla ville visa vemsom var bäst. Än mer spännande blev detnär man fick veta att C. B. Pedersen lämnatSidney den 18:de och gärna ville ta uppkampen med de andra två.I svenska tidningar kunde man läsa omkappseglingen. ” Sveriges båda större råseglareha startat kappsegling på 15 000sjömil” löd en rubrik. Vadslagning ägderum mellan många sjömän och andra intresserade.Till stor besvikelse för besättningenpå Beatrice fick de se sig slagna. De haderåkat in i stormar som de andra hade kunnatundvika genom att välja andra sjövägar.Kappseglingen beskrivs med stor dramatiki Jan Davidssons bok om Beatrice, enrolig läsning för varje kunnig seglarentusiast.Läs och njut.Den 10 juni 1928 mönstrade Harald Bruceav Beatrice, kapten Thorson hade tillfrisknatoch övertog befälet. Men den skönafyrmastaren skulle göra sin sista resa tillAustralien 1930. 1932 bogserades hon tillskrothandlare i Stavanger.Kapten på C. B Pedersen1935 tog Harald Bruce över befälet på dentidigare omtalade C. B. Pedersen, köpt tillSverige 1922, byggd 1891 i Italien. Han fick9

nu en båt som var hårt seglad under fleraresor på Australientraden. Under tiden isvensk ägo passerade hon Kap Horn tolvgånger och Goda Hopp elva gånger.Arne Nordenberg mönstrade på C. B.Pedersen 1935 som andre styrman och hansförsta resa med den fyrmastade barkenbeskriver han i ett minnesbrev riktat till"Forna skeppskamrater i Sveriges sistaseglande handelsfartyg C. B. Pedersen".Året är 1987 och Nordenberg som var bosatti Brasilien var 77 år gammal.- ”Vår första resa till Australien blev enrekordresa på 72 dygn från Vinga till Spencergulfen,mig veterligt den snabbaste resasom gjorts av ett segelfartyg från Göteborg”.Harald Bruce tog över ett skepp medmisskött rigg och segel, men i sin förstestyrman Harald Hult hade han en skickligoch arbetsam medhjälpare som enligt Nordenbergbodde i riggen under första utresanoch både rigg och segel förbättrades.Kapten var duktig med sitt manfolk, han varlugn och trygg och man hade respekt förhans segelskicklighet. Långresor var alltiden prövning, vid fördröjningar kunde matförrådensina och både skeppsgrisen ochhönsen vara uppätna. Då var det extraviktigt att hålla sin besättning på humör,vilket inte alltid var möjligt. C. B. Pedersensbesättning hann med några givande ochsnabba långresor innan sitt dramatiska slut.Den 21 januari 1937 hade skutan lastat35493 vetesäckar i Port Germein och lämnadeför Europa. Resan blev stormig ochslitsam för besättningen men båten gjordeen bättre resa till Hornet än förra gången,och så var det fritt fram för Atlanten. Den 2april hade telegrafisten kontakt med AbrahamRydberg och några dagar senare medPadua. Den 26 april, 96 dygn från PortGermein var man i närheten av Azorerna.Harald Hult hade vakten mellan 20–24. Hanrapporterar i sin dagbok att han siktade10topplanternerna på en ångare vid halv niotiden.Besättningen kom ut för att se denpassera, berättar han. Den styrde farligkurs rakt mot C. B. Pedersen. Man morseradetill båten, som först inte tycktes uppmärksammaden svenska båten, men i sistaminuten verkade morseringen ge resultat.C. B: Pedersen försökte falla undan menförgäves. S/S Chagres av Glasgow gjordeen märklig och oskicklig manöver och rändein på styrbords låring strax akter omlivbåtarna. Det blev att stort hål i sidan påC. B. Pedersen och hon tog i rejält medvatten.Då vattnet började skvalpa in på däcketvar livbåtarna i sjön och alle man kom med.Som siste man lämnade Harald Bruce sinsjunkande skuta och hela besättningen på31 man togs upp på S/S Chagres och fördesi land på Azorerna.Vid sjöförklaringen i London fick S/SChagres ta hela skulden för C. B. PedersensPlaketten som utdelades postumt. AICHstår för "Amicale Internationale des Capitainesau long cours Cap-Horniers".

förlisning. En ung styrman utan tillräckligrutin hade stått till rors, kaptenen hadeförlustat sig med ångarens passagerare ochkom upp alldeles för sent till bryggan. Närkaptenen såg C. B. Pedersen sjunka fick hanen hjärtattack och dog dagen efter. Hanhade uppfattat att skutan sjönk med besättningenombord.En befälhavare att minnasHarald Bruce dog den 23 maj 1943. Hans sonKarl–Erik var tonåring, knappt sjutton år,men minns förstås väl när fadern transporteradeshem till Malmö där han dog. HaraldBruce seglade under kriget på Östersjönoch i Rostok råkade han ut för den olyckshändelsesom ledde till hans för tidiga död.Vid landgång föll han så illa att han kom ivattnet, vilket var förorenat med spilloljaoch andra utsläpp. När man fått upp honompå kaj hade han det förorenade vattnet ilungorna. Han kom hem till familjen menhans liv gick inte att rädda.1987 när de forna skeppskamraterna samladesuppmanades de av Arne Nordenbergatt gemensamt vädja till Distriktspresidentenför AICH i Malmö att undersöka möjlighetenav en postum hyllning av ”seklets isärklass störste segelfartygsbefälhavare”.Han bör vara värd en AICH–medalj, skriverNordenberg.Hans vädjan klingade inte ohörd. Åretefter överlämnades till Karl-Erik Bruce ochhans familj plaketten med Kap Horn inskriftsom idag finns på Råå Museum.Stina NorlingKarl-Erik och Elsie Bruce under porträttet av Harald. Foto Sven Wittgren.11

Så kunde det låta!Nisses oumbärliga lexikon, del 2Nils Pålsson är en mångkunnig man som har god koll på hur det kunde låta blandfiskarbefolkningen på Råå när förra seklet ännu inte drabbats av radio- och tv-språk.I vårens museitidning gav han oss ett lexikon för orden som var vanliga bland hamnfolkoch fiskare, nu går han upp i byn och lyssnar på Rååborna. Många ord är allmänskånskaoch där har han hämtat kunskap ur Bertil Nilssons bok ”Skånska ord”.Snes20 stycken. Förr vägdes inte fisken utanden räknades. Snes är ett danskt uttryck.Hur mycket är halv femta snes? Svar: 90stycken.Ol80 stycken.Kast4 stycken.WinduetMin farmor sa alltid winduet i stället förfönster.där kroken fästs.AgebrädaDen bräda som var sits på en hästdragenvagn.AgedynaÅkdyna som placerades på agebrädan.AlloEtt farligt väsen.BagvändFumlig.TafsI benämningen krogatafs, det vill sägaBallnaSvälla.Villa Sjösäker för länge sedan med sina sneda winduer. Foto ur museets arkiv.12

BosshageBåtshake.BäftaFlåsa.BälvantarStickade yllevantar, som fiskarnaanvände vintertid.BöjsaByxaDickadejer (betoning för första e-et)Påhitt. T.ex.: inga dickadejer nu glöttar!Fillefem, FillesexFyra, fem stycken, resp fyra till sexstycken.FjabbeValhänt person.Flå påLigga i som en dåre, vara en flåbuse.Fnatta påDet gäller att skynda sig.Glött, GlöttiLitet barn resp barnslig.30-tals glött med sin far.Britta och Bertil Norling 1936.GlöttapannaLöjlig person.GögavärVäder för en kaffegök.Glana, gloTitta extra noga, resp titta.GryssmedMjölig, t ex om potatis.HamsaStälla till oreda.HannalagVara händig. Han har gott hannalag.HialösOtålig.HivaKasta eller slänga.HoddaSkjul.HorringÖrfil.Hydda sigGöra sig i ordning.Vi utökar gärna vårt lexikon!Kan du flera Råå-typiska ord eller har duhört ord här som du inte förstår ellerminns du ord från förr som du inte vetbetydelsen av? Vet någon till exempelvad ordet ”dongerier” betyder? Hör avdig till oss. Skicka till redaktionen, ellerlägg i Museets brevlåda. Vi vill gärnautöka vårt lexikon och kanske kan vihjälpa dig att hitta ”översättning ” påRåå-dialekten.13

Råå Museiförening 70 år!Två av museiföreningens grundare, komminister Arvid Kjellberg och skeppsredare A.J. Falkland. Foto ur museets arkiv.Jubileumsåren duggar tätt!2003 firade vi att en grupp driftiga herrarkallats till sammanträde ”å Pastorsexpeditioneni Råå” av Arvid Kjellberg, komministeri Raus församling och initiativtagare tillRåå Museum. Tiden för sammanträdet varden 28 augusti 1933.Vid detta tillfälle enades man om att eninsamling av material kring fisket och sjöfartenpå Råå under forna tider vore önskvärt.Man tänkte långsiktigt och funderadeöver möjligheten att starta en museiföreningmed fast årsavgift, men förslaget förkastades.De närvarande åtta herrarna skullebörja efterlysa samlarvärda föremål och till14en början förvara avbildningar, modeller,fiskeredskap och andra ting i sina hem.I år kan vi uppmärksamma nästa steg imuseets historia. 1936 hade man kommitlångt i planeringen av en permanent museilokal.Året innan, 1935, hade kapten Falklandtagit kontakt med Hamnstyrelsen iHelsingborg och fått löfte om att Tullhusetpå Råå gratis skulle ställas till museetsförfogande. Man flyttade då samlingarnafrån Raus Församlingshus där de förvarats.Våren 1936 var det dags för Råå Museiföreningatt bildas. På ett styrelsemöte förRåå Museum den 18 mars meddelades attGöran Svensonska huset vid Kustgatan

var till salu för 8 000 kronor. Nu lättadeherrarna på de privata plånböckerna, kaptenOlsson skänkte 1000 kronor, kaptenMauritz Jonasson 500 kronor, lika mycketbidrog kapten Råwall med och fiskeritillsyningsmanPetersson gav 100 kronor.Problemet var löst.15 april samma år samlades alla som anmältsitt intresse för att deltaga i Råå Museiföreningtill ett konstituerande sammanträdepå Råå Hotell. De herrar som varitaktiva under förberedelseåren blev förståsföreslagna och invalda i styrelsen, J. Bruce,A .J. Falkland, M. Jonasson, A. Kjellberg,N. P. Kristiansson, N. O. Olsson, A. R.Råwall, N. P. Petersson och P. Persson.Advokat Rausing hade utarbetat stadgarnaoch härmed klubbades såväl stadgarsom styrelse och arbetet kunde börja!Nästa år, 14 maj 2007 är det sjuttio årsedan Museet i korsningen Kustgatan/Missionsgatan invigdes. Och det kan vi välockså fira!Stina NorlingProtokoll från det konstituerande sammanträdet.15

Den tunga sömnenSverker Jonasson minnsSkonaren Nordia av Råå seglade för Jonassons rederi. Foto ur museets arkiv.I museitidningen hösten 1997 fanns en artikel av Otto von Friesen om JannePersson och Petter Larsson. Petter, som senare blivit hedersmedlem iföreningen, är en betydelsefull person i mitt liv. Förutom att han var en godhandledare under mitt första riktiga jobb till sjöss så var det hans resolutaingripande som räddade mitt liv en höstdag för 55 år sedan.Det var tidig september 1951, jag var 16år och jungman (kockjungman) i dennerriggade tremastskonaren Nordia avRåå. Nordia var en mogen dam byggd avek i Danmark 1912. Hon lastade cirka155 ton och hade en längd på knappa 25meter.Vi skulle egentligen vara fyra mansbesättning men under några resor var vi16endast tre man och på denna resa var detbefälhavaren Lorens, bästeman Petteroch jag. Jag hade varit ombord någramånader och började så smått känna migsäker i jobbet. Den värsta sjösjukan hadegett med sig och jag började vänja migvid att arbeta en hel dag. Periodvis vardet riktigt hårt och smutsigt kroppsarbeteoch naturligtvis långa törnar under alla

dygnets timmar. Det var ju inte vad en16-årig skolpojke var van vid. Lorensuttryckte det klart:–Du har ju aldrig gjort ett hederligtdagsverke förut, men nu är det verkligenhög tid att du lär dig arbeta.Bostaden, skansen, låg under däck förom lastrummet och sträckte sig tvärsöver skutans bredd. Det var en smalpassage, cirka två meter bred. Golvytan,durken, var starkt reducerad av de bådaboxarna för ankarkätting på förkant. Påstyrbords sida, utefter bordläggningen,fanns en kamin och en kort träbänk ochpå babords sida, tvärskepps, fanns tvåkojer över varandra. Kojerna var inbyggdaoch man kunde slinka in i demgenom öppningar på cirka 80x45 cm.Belysningen bestod av en väggfast fotogenlampamed kardansk upphängning.Durken var täckt med korkmatta ochganska tät, vilket däcket inte var. Såledesstod det ofta ganska mycket vattenoch skvalpade när vi hade dåligt vädermed överspolning. Skepparen och bästemannenhade hytter i akterskeppet.Briketter från ÖsttysklandVid denna tid importerades det mängderav fasta bränslen till Sverige. Kol ochkoks från England, Polen och USA,samt brunkolsbriketter från Östtyskland.I den senare trafiken, från Rostock,Stralsund och Wismar till Sydsverige,deltog ett stort antal svenska skutor. Detvar inte ovanligt att det låg 25–30 skutorsamtidigt i de tyska hamnarna. Lastningenpågick dygnet runt med hjälp avelevatorer. Man fyllde lastrummet meden topp upp i lastluckan, varefter någrastuveriarbetare med gruvlyktor kröp neri lasten för att trimma upp den underdäck så att rummet blev helt fyllt. Såsmåningom dök trimmarna upp somkolstarta figurer och jag var uppriktigtglad för att jag inte hade det jobbet.DDR var ju redan då en polisstat medenorma kontroller för att hindra folk attlämna landet. Vid något tillfälle såg jagpolisen sticka stålspjut genom lasten föratt kontrollera att ingen gömt sig där. Allaförråd och andra utrymmen undersöktesoch man tittade till och med i vattentankenföre avgången.Det var skönt att komma ut till sjössigen efter lastningen och spola av koldammetfrån skutan och nöjaktigt tvättasig själv. Det senare fick göras medvatten i ett emaljerat handfat på däck elleri byssan. Jag anar att jag inte var särdelesren under den tid jag seglade på briketttraden.Den dramatiska hemresanBefälet kände naturligtvis till riskernamed brikettlasterna. Dels var det risk försjälvantändning, del genererade briketternakolos. Jag hade nog hört historier omatt det läckt in gas i bostadsutrymmenoch att det inträffat olyckor, men det togjag inte så allvarligt. Och tydligen gjordeinte befälet det heller.Vi gick från Rostock mot Helsingborg.Vi hissade våra segel, storsegel,fock, förstäng, klyvare och jagare ochputtrade iväg nordvart. Resan tog knapptett dygn och jag hade frivakt och sov desista timmarna innan vi skulle anlända tillHelsingborg.Jag hade hemska mardrömmar ochdrömde om att jag blev instängd underlasten och att de stackars tyska stuveriarbetarnaville skada mig. I drömmenjagade de mig i det sotmörka lastrummet.Jag tror att jag vaknade flera gångermen orkade inte ta mig ur kojen.17

Jag vaknade så småningom uppe pådäck och hörde skepparens stämma ifalsett.–Vi går in till Råå med honom!–Nu håller han på att vakna, ropadePetter.Sverker Jonasson blev inte avskräckt från sjömanslivetefter denna dramatiska upplevelse. Han blev sjökaptenoch var haven trogen fram till mitten av 70-talet då hanmönstrade av. Hans kunskaper och erfarenheter komväl till pass som haveriinspektör i Trygg Hansas Sjöförsäkringsbolagi Stockholm. Privat foto.18Själv orkade jag inte svara. Jag låg pådäck och tittade upp på den finastesensommarmorgon jag någonsin upplevt.Solen strålade och sundet var vackrareän någonsin, men jag hade dundrandehuvudvärk och kämpade för att fåtillbaka mitt medvetande.Senare har jag fått vetavilken fruktansvärd kampmina skeppskamrater haftför att få min kropp urkojen och vidare de cirkatvå och enhalv metrarnaupp genom den trångakappen ut på däck. Jagvar redan fullt utvuxen ochvägde över 70 kilo.Min lycka var att Pettergått ner för att väckamig, säkert undrande varförjag fortfarande sov.Han hittade mig medvetslösoch ropade på skepparen.Lorens, som var ganskakort till växten ochfyrkantig var som tur varoerhört stark. Med gemensamkraft lyckades Petteroch han släpa upp mig iden friska luften. Lorensberättade efteråt att hanförsökte stryka eld på entändsticka i min koj menatt den slocknade omedelbarti brist på syre.Efter hemkomsten fickjag halv fridag och i fortsättningenfick jag sovapå soffan i skepparens salongunder lastresorna.Sverker Jonasson

Fyren på RååEn vägledare i 150 årNästa år kan vi fira att det är 150 år sedan Råå Fyr bleven fast fyr och en trygg vägledare för fiskare ochsjömän. Tidigare hade bloss och vårdkase visatvägen när havets män i mörkret skulle ta sig hem i”ågapet”.1857 lät de styrande åldermännen placera ut enfast fyr på en nyanlagd hamnpir och tjugo år senareflyttades fyren ut på den då förlängda piren. 1907fick den sin nuvarande plats, och den gamla lyskonstruktionenersattes med fotogendrift. Kostnadenvar 4 300 kronor.Vi ska ägna fyren betydligt mera uppmärksamhetnästa år -jubileumsåret - men vi vill gärna ha eraerfarenheter, era berättelser och minnen som ärförknippade med hamnpiren och Råå Fyr.Romantiken har blommat här ute för många generationersRååbor! En av sommarens gästande museibesökareberättade att på Råå fyr hade hans farFyren är en perfekt åskådarplats. Foto från 50-talet ur museets arkiv.19

gått vakt under beredskapstiden och därfann han flickan han hemförde till Göteborg.Starka minnen från avspärrningarnapå piren under krigsåren har säkert mångafortfarande. För den som varit ute på Sundeti hårt väder när mörkret slutit sig måstedet vägledande ljusskenet ha varit tryggheten.Och så vill vi ha fiskehistorier! FörRååpojkar och flickor har piren varit enpopulär plats att testa fisklyckan på. Ja,många vuxna har väl också fiskat upp middagsmatendär. Åtminstone innan fisketurernapå sundet blev den stora attaktionen.Har ni foton från fyren och piren? Snälla,låt oss få låna. Har ni historier, egna elleråterberättade från tidigare generationer, takontakt med oss på museet. Vi vill så gärnasamla lite ”fyrhistoria” inför 150 årsjubileet.Kom ner till oss på museet! Onsdagarmellan 17-20 har vi öppet även höst- ochvintertid, dock uppehåll från mitten av decemberoch över helgerna. Vår adress ärRåå Museum, Hamnplan, 252 70 Råå.20

Fleckesill, koketorsk ochgrönsaltad ålSaltinpackad ål på väg till rökning. 1962 togs denna bild på bröderna Knutsson.Sill och åter sill, torsk, flundra och skrubba, höstens ålar och vårvinterns stenbit - detär de fisksorter som oftast kommer på tal när Rååborna talar matminnen från förstahälften av 1900-talet. De ”fina fiskarna” såldes i stan eller till fiskgrossisterna. Ellersom någon uttryckte det, ”fina fiskar till fina fruar!” Många fiskare på Råå levereradefisk både tisdag och fredag vid ”dörren”.Efter cirka 1950 bjöds det knappast på fisk fem dagar i veckan, inte ens i fiskarfamiljernashushåll. Men under seklets första hälft och inte minst under de matkargavärldskrigen var det fisk som gällde till såväl middag som kvällsmål de flesta dagarna iveckan.21

Elsas favoritminneVi efterlyste fiskrecept och fisktraditionerfrån förr i vårens nummer av Museitidningen,traditioner och recept som skulle varatypiska för kosthållet i vårt samhälle underframförallt 1900-talets första hälft. Snabbastmed att hörsamma vår vädjan var ElsaJohansson i Säffle. Säffle? Javisst, där borElsa men hon har sina rötter och sina barndomsminnenfrån Råå; dotter till CorneliaWikdahl och alltså dotterdotter till LudvigBose. Fleckesill slår Elsa ett slag för. Denlufttorkade sillen minns många Rååbor medglädje. Så här berättar Elsa i sitt brev.Färsk ”himmasill” rensades genom attman skar upp från ryggsidan, huvudet skavara kvar. Ta bort inälvorna men inte ryggbenet,fläk upp sillen och salta båda sidor,mor lät sillen ligga så ett par timmar. Därefterträddes sillarna upp på en ståltråd genomögonen och hängdes på tork en solig ochlite blåsig dag några timmar. Mor tog nersillarna och skar av huvudena. Sillen stektesi smör tillsammans med rommen. Koktpotatis och lingonsylt serverades till.Otto von Friesen skriver i sin ytterstläsvärda kokbok Ord från spisen blandmycket annat om just fläckesill (med ä). Hanföreslår grillning av de vackert vindbryntafleckesillarna. Sillarna läggs på galler överrejäl glöd, fettet från sillen droppar överglöden och bidrar med rökens arom.Fiskande fäders flickorTvå skolkamrater från Råå Södra skola,Signbritt Kronberg, född Kroll och BirgitAssmundsson, född Mattsson har kunskaperoch fiskminnen som skulle räcka tillen hel museitidning. Båda hade fäder somfiskade både till försäljning och till familjen.Christer i Högaborgs Fiskaffär fläckte sillarna som saltades och hängdes att torka.22

- Sillasoppa, oh vad jag tyckte om det, närjag var liten gick jag gåragång efter sillasoppa,berättar Birgit. Jag brydde mig inteså mycket om sillen, men soppan!Kan det sägas bättre? Birgit traskaderunt till grannarna och lät sig gärna bjudaspå sin favoritsoppa. Det var nog inte mångasom kunde motstå den söta flickan!- Visst rynkade man på näsan ibland närman kom hem från skolan och skulle ätamiddag och det ofta var fisk på bordet ochsedan kunde man få kall stekt fisk till kvällenpå smörgås. Idag skulle jag nog kunna ätafisk sju dar i veckan, fortsätter Birgit.- Sursöt sås till stekt småtorsk och tillstekt skrubba och flundra det tyckte jag om.Matättika och socker gav den rätta smaken,balans mellan surt och sött varieradenog lite i varje familj. Fortfarande gör jagsötsur sås till stekt fisk, men det är bara jagi familjen som gillar den såsen idag, hävdarSignbritt. Mor stekte ofta den feta sillenmed både lök och äpple och till ålen skulledet vara äppelklyftor.- Persiljesås hade vi till kokt fisk, minnsBirgit. Ljus sås kokt på fiskspad och medmjöl och mjölk, salt, vitpeppar och hackadpersilja när det fanns. Och persiljan varhärdig, den kunde finnas kvar till och medunder snön!- Pepparrot då, undrar jag, det hade viofta.Det förslaget får jag ingen respons för,men senapssås till kokt torsk väcker allasgillande. Grovmald skånsk senap talar viom! Det är nog nummer ett till den vita, fastatorsken kokt i stora skivor i lättsaltat vatten.Det ska vara stor torsk som skärs tvärs överryggen i ca 5 cm tjocka skivor. Det gäller atthitta rätt mellan ryggkotorna. Huvudet börvara med i koket. Glöm torskfilé!Färsk klarögd fiskIdag är det nästan omöjligt att få hela fiskari affären, men alla som var barn under förraseklets första hälft och som skickades tillnågon av fiskhandlarna på Råå för att köpafisk var noga tillsagda att endast färsk fiskmed klara ögon fick inhandlas. Rödögdafiskar togs inte emot, och ögonfärgen kundeman ju inte kolla på huvudlösa fiskar!Spättor och flundror och annan flatfiskskulle leva och sprattla när den hemkommenlas upp på fiskbrädan för att rensas!Det räckte inte att huvudet satt kvar! Stjärtfenanskulle slå upp när kniven skar avryggraden.Ofta stektes mindre flatfiskar urtagnamen hela, med huvud och stjärtfena. Störrefiskar delades men fortfarande med ryggbenetkvar och koktes eller stektes. Kokteman till exempel flera spättor lades huvudenaoch några ”kragbitar” i en skål och såslog man över det avsvalnade fiskspadetsom stelnade när det ställdes kallt. Huvudi aladåb kunde serveras till kvällsmat, serveradmed matättika och salt till grovt bröd!Att ålen skulle leva när den inhandladesvar självklart. Ålen dör ju nästan aldrig,men att flå ål är tufft, så den husmor somhandlade själv och kunde peka ut middagsålenlät nog gärna fiskhandlaren göra detjobbet. Som barn tyckte man väl att det varlite läskigt med huvudlösa ålar som fortfarande”rörde” på sig till och med på stekplåten,men att äta ål tycks alla, som jag talatmatminnen med, ha uppskattat från tidigålder.Traditionen att steka ål tillsammans medklyftade äpplen var utbredd. Äpplena drogtill sig fettet och den som hade ”klen mage”avstod från de delikata äpplena till storglädje för familjens plåtmagar. Kokt ål kundeserveras kall i aladåb eller ljummen iålasoppa. Rökt ål var köpefisk och därförfestligare än de ålrätter som tillagades ihemmen.Lasse Rökares föregångare, brödernaKnutsson, rökte både ål, makrill och sill.23

Grönsaltad ålEn ständigt lika uppdaterad kunskapskällanär det gäller Rååkunskap av alla de slag ärförstås en av våra förträffliga hedersmedlemmar,Nils Pålsson.Grönsaltad ål måste det vara på julbordet,säger Nils. Först grönsaltad ål ochsedan stor vit kokt torsk med senapssås.Lutfisk är inget för de traditionella rååbornasjulbord!Grönsaltad ål låter ju märkligt, men såhär går det till. Rejäla rensade och flåddaålar läggs i ringar i en djup skål ovanpå ettväl tilltaget lager grovt salt och täcks sedanmed grovt salt. Ålen ställs kallt ett dygn.Saltet sköljs snabbt av i kallt vatten ochålen skärs i ca 5 cm stora bitar som läggs ikallt vatten i gryta. Koka upp, skummaeventuellt och låt ålen sjuda 40 minuter.Och 40 minuter ska det va, inte 35! Smaka påålen minuterna innan den är färdig, OM denär för salt får man hastigt koka upp den i nyttosaltat vatten. En delikatess.Signbritt Kroll har också barndomsminnenav insaltad ål. Hemma hos hennesfamilj saltades ålar in i slutet av oktober irikligt med grovsalt och förvarades kalltfram till jul. Ålarna sköljdes från salt och fickligga en till två timmar i vatten innan dekoktes och var ett uppskattat inslag påhelgernas bord.hela, givetvis fjällade och urtagna,Torsk är en mager fisk så denpanerades gärna och stektes i fett.Stora torskar skars i bitar och koktesi saltat vatten, gärna med någrapepparkorn. Kokspadet sparadestill såsen, senapssås eller persiljesåsoch till soppspad. Då tillsattesslantade morötter, lök och bitar avskalad potatis. En varm soppa varalltid uppskattad och mättade bra för stunden.Torskhuvudet skulle far i huset ha, ellerfarfar/morfar om generationerna åt tillsammans.Gälarna togs helst bort före koket.Nacke, kinder och den delikata tungan avnjötsofta med lite extra salt, man sög ordentligtav allt fiskkött. Endast kraniet återstodefter måltiden, inte ens torskens ögonratade man.Faller ni inte för idéen med torskhuvudet?Det är en läckerhet, ögonen kan ni hoppaöver!Både levern och romsäcken tillagades.Idag kan vi inte äta levern på grund avföroreningar i havet, det är synd, fettet ilevern hade högt näringsvärde. Romsäckarnakoktes tillsammans med fisken, storaromsäckar behöver längre koktid än fiskköttet.Oftast åt man rommen samtidigt medfisken tillsammans med sås och potatis.Stora kokta romsäckar kunde skivas ochstekas med dill, gräslök eller persilja, tillgångenpå färska kryddor var ju säsongsbunden.Kall stekt rom med citron, ellervanligare med matättika, var bra kvällsmattillsammans med grovt bröd.Stektorsk och koketorskTorsken gav mycket mat och hela fiskenskulle tas om hand. Småtorskar stektes24

Inget fick gå till spillo, påpekar Nils Pålsson.Rester av torsken rensades fria frånben och blandades med kokt potatis i bitaroch rester av såsen, man tillagade gärnamycket sås på fiskspadet, det var billig mat.Blandningen stektes på plåten, ett par bitarrimmat fläsk i botten på stekpannan gavbåde fett och god smak, men det var överkurs!Lite ”finare” var det också att användafiskresterna till pudding i ugn, då blandademed äggulor, vitorna vispades för sigoch vändes försiktigt ner.Sladdrig, lekt torsk, fångad när säsongeninte var den fördelaktigaste, fläktes ochskars eventuellt i bitar, saltades lite och ficktorka i vinden, den förvarades sedan torrttills den skulle tillagas. Köttet stabiliseradesig vid torkningen och torsken fick en bättrekonsistens än om den tillagats som nyfångad.Fiskhandlare Paul Kristiansson medtorskar. Foto ur museets arkiv.Den välsignade sillenStekt sill, saltad sill, inkokt sill, sill i soppa,torkad sill, rökt sill, inlagd sill…sätten atttillaga och avnjuta den feta och nyttigasillen var många. Till skillnad från idag närfiskdiskar och fiskindustri främst frestarmed fantasifullt kryddade kalla sillinläggningarför smörgåsbordet så var det tillagadesillrätter för middagsbordet som domineradei Rååhemmen. Sillen var viktigast avalla fisksorter. Den gav fettet och potatisengav kolhydraterna, påpekar Nils Pålsson.Utan sill och potatis hade många familjer påRåå haft en mager kost under första världskrigetssvåra år. Sill var billig mat även förden som fick köpa sin sill, potatis och oftaytterligare någon rotgrönsak odlade mansjälv.Sillfisket spelade stor roll för yrkesfiskarna.Goda fångstår gav bra förtjänster. Detvar ett hårt arbete och sönerna i fiskarfamiljernafick tidigt ta del av arbetet. Sju, åtta årgamla började de arbeta på fiskebåtarna,som gick ofta långt från hemmahamn. Anholti norr och Mön och Læsö i söder vargoda fångstplatser för Råås fiskeflotta. Fleraartiklar i Museitidningen har under årenbeskrivit de ihärdiga fiskarnas arbete. Vikan slå fast att utan sillen hade vårt samhällesett annorlunda ut. Framför allt sillfisketunder senare delen av 1800-talet och ett pardecennier in på 1900-talet gav inkomstersom återinvesterades i allt bättre båtar ochäven i större segelskutor. Men det får viåterkomma till en annan gång, nu är detmattraditionerna som står i fokus.SaltsillStora krus med saltad sill var ett måste i deflesta hemmen. Den fina höstsillen, storoch fet skulle sparas. Huvudet och inälvornadrogs bort och man magdrog sillen så attså lite som möjligt av buken öppnades.Blodet sköljdes av snabbt i kallt vatten,25

många hävdar att sillen bara får torkas, intesköljas. Sedan var det dags att fylla desaltglaserade lerkrusen med varv efter varvav grovsalt och sill, tätt packade med ryggarnaneråt. Saltet måste täcka sillen heltoch ställas svalt tills sillaken bildades. Imånga hem saltades flera valar sill ner ( enval var åttio sillar), de skulle utgöra baseni många middagar tills långt fram på våren.Spicken sill, spegesill, är saltsill somvattnas ur några timmar, skinnflås och skärsi bitar, rena snabbmaten alltså. Till det skalpotatisförstås. Sedan kunde tillbehörenvariera. Lingon och kanske lite grädde tillbarnen medan de vuxna fördrog hackadlök, gräslök, en klick filbunke eller smältsmör och grovstött vit- eller svartpeppar.Kryddpeppar föredrog en del.Stekt saltsill tillhör idag den populärahusmanskost som till och med finkrogarnabjuder till lunch. Men stekt saltsill var vardagsmatför femtio och hundra år sedan.Sillen fick ligga i blöt från tidig morgon, hurstark sälta man ville ha varierade. Gällenmjölk kunde användas till urlakning, varman sparsam använde man sedan den saltamjölken i matlagning.Sillen panerades i ströbröd/skorpmjölblandat med lite råg- eller vetemjöl innanden stektes. Den kunde först doppas imjölk eller lyxigare i uppvispat ägg så attmera av paneringen fäste.Smörstekt tillsammans med lök och serveradmed löksås, lögadoppa, var en godvariant. Det var inte ovanligt att man togtillvara fläskflott och använde det som stekfett.Risken att bli fet var inte så stor närarbetslivet krävde ständig rörelse och sötsakerknappast förekom!Den saltade sillen skulle främst sparas tillvintern när tillgången på färsk sill avtog.Stekt färsk sill med lingon eller med äpplesom balanserade den feta fisken åt man merän en dag i veckan. Sillarna rensades frånmagar och tarmar men inte från rom ellermjölke, fjällen sköljdes eller skrapades bort.Benet, kanske också huvudet fick sitta kvar.Salt och peppar var baskryddor, persilja imagen när det fanns ute ”i lannet”, sillenvändes i skorpmjöl och rågmjöl och stektesknaprigt brun i smör eller flott.Stora sillar koktes helst, gärna med kryddpepparoch torkade lagerblad i spadet. Hademan tillgång till morötter och lök fick grönsakernakoka med och blev sedan bas förnäringsrik sås eller till Birgits favoritsoppa- sillasoppan.KryddsillSillinläggningar tillhörde inte vardagenunder tidigt 1900-tal. Saltsill lakades ur iblandoch lades till löksill, ungefär som idag,men sillen skars ofta över rygg, den fileadesinte.Det fanns dock en verklig storhet påsillfronten, kryddsill, men det skulle vara26

Judiths kryddsill! Säg Judiths kryddsill tillmedelålders rååbor och det kommer ett igenkännandeleende i mångas ansikten.. Detvar höstsillen, från augusti och framåt somvar bäst. Recepten varierade väl lite i olikahushåll, salt och sockerproportionerna varolika, kryddblandning likaså, men det fannsen absolut favorit. Judiths Kryddsill.. BirgitAssmundsson nämner den med självklarentusiasm.Vad var så speciellt med den? - Den varsötare och mjukare än andra, minns Birgit.Och så berättar Birgit att när hon börjadesin affärskarriär efter skoltiden var hennesförsta plats i Råå Handelsförening på Rååvägen.Råå Handelsförenings huvudaffärfanns vid hamnen, där styrde Judith och påRååvägen styrde systern, Sara. Båda varsegelmakare Jönssons döttrar.Basreceptet till den berömda kryddsillenvar till en halv val sill (40 sillar), Till detbehövdes l kg socker och ett halvt kilo salt,en strut med Judiths kryddblandning ochsandel bredvid. Birgit fick snabbt lära sigatt vira strutar och väga upp 7 sorterskryddor; nejlikor, lagerblad, flera sorterspeppar, salpeter osv. Kryddsillen görs påfärsk fisk och det är noga att den fått liggatillräckligt länge i ättiksblandning ( 1 delättika, 12% och 2 delar vatten) innan denläggs i sina kryddor. Inget blod får synasvid ryggbenet!Vitling, musslor och makrillAtt sill och torsk var de viktigaste matfiskarnai Rååhemmen under 1900-talets förstahälft, och tidigare ändå, har vi redanfastslagit, tätt följda av skrubbor, flundroroch spättor. Horngäddan hade kort säsong,makrill lite längre. Den feta makrillenvar väl så där halvpopulär men kom inte inärheten av sillen. Stenbiten till soppa ochinkokt hade sin höjdpunkt på senvintern.Kvabborna fick man i stort sett på köpet,detta var innan stenbitsromen blev så efterfrågad.Idag är det kvabborna som hållerpriset uppe medan hanarna är billiga. Denrosafärgade stenbitsoppan är fortfarandeett måste varje vårvinter.Vitling, fjärsing, musslor, undrar jag? Manvar ju så noga med att ta tillvara på alltätbart. Nä, där gick gränsen. Jag har intehittat någon som kan minnas att derasfiskande fäder tog hem musslorna. Inte enssom hönsfoder under krigsåren när manverkligen led brist på det mesta?– Så eländigt hade aldrig vi på Råå, hävdarNils Pålsson. Vi hade sill och potatis.Snäckskal till hönsen det tog man, men ätamusslor…–Vitling var för torrt, det tog far aldrighem, säger Signbritt. Men små krabbor somhade fastnat i rusorna det kommer jag ihågatt han kom med ibland. De var inte störreän clementiner och koktes som kräftor.Mycket mat var det ju inte.Fjärsing är det inte någon som vill kännasvid, och det som är så gott!Mera matNu när du läst detta har du kanske kommitihåg fiskrecept som du inte använt dig av pålänge. Vi är fortfarande intresserade! Tankenpå att kunna sammanställa ett litet häftemed gamla fiskrecept från Råå känns lockande.Skriv till oss på museet eller kom ochbesök oss vid tillfälle. Under vinterhalvårethar vi öppet onsdagar mellan kl 17 - 20, meduppehåll över jul- och nyårshelger.Stina Norling27

Vinterplanera för nya utflyktsmål!Interiör från Sjöhistoriska museet i Stockholm.28Det är nu när hösten och vintern håller ossmera inomhus som det är roligt att planeraför vårens och sommarens utflykter. Givetvisligger museer som fokuserar på fiskeoch sjöfart oss varmast om hjärtat och detfinns många att välja bland, både nära ochlite längre bort. Eftersom våra medlemmar ärspridda över stora delar av landet, de finnsockså utomlands, så är det förstås olika vadvi betraktar som nära och långt bort. Härnågra tips att fundera över!Sjöfartsmuseer finns det gott om i vårtland. Det finns de stora välkända, Vasamuseeti Stockholm, Sjöhistoriska museet somär centrum för handelssjöfart, skeppsbyggerioch sjöförsvar i Sverige, GöteborgsMaritima Centrum - världens största flytandefartygsmuseum, Marinmuseet i Karlskronaoch så vidare. Alla väl värda flerabesök och ingående vandringar. Det finnsockså många museer som har lokal anknytningprecis som vårt eget och där det egnasamhällets sjöfartstraditioner styr innehållet.Varbergs Museum har Sveriges störstasamling om Svenska Amerikalinjen, Kalmarhar fina, sevärda samlingar med skeppsmodeller,båtar, nautiska föremål och märkligating från när och fjärran. Karlshamn, Brantevik,Oskarshamn, och Skärhamn kan allabjuda på sevärdheter. För Råå/Helsingborg-medlemmarär det snabbt att ta sig tillViken, och är man intresserad av gamlabåtmotorer är Säffles Marinmotor Museumett bra utflyktsmål.Ryskt sjödrama på museum i DanmarkGlöm inte alla intressanta museer i Danmarknär du gör upp planerna för nästa års reseäventyr.Själland har mycket att erbjudaoch nu i höst har en spännande samlinginvigts på Lemvig Museum på Jyllandsvästkust. Här samsas sjödramatik meddanskrysk historia.Historien om det ryska fursteskeppetAlexander Nevskij, som strandade på Har-

oøre Tange 1868, är intressant och minnetav det dramatiska sjödramat har hållits levandegenom generationer. Den praktfullafregatten var färdigbyggd 1861 och 1867blev det skolfartyg för storfursten Alexejsom skulle lära sig navigation. Nu var detväl inte storfurstens mer eller mindre godanavigationskunskaper som orsakade skeppetförlisning i gryningen den 25 september1868 utan den höststorm som rasade.För traktens fattiga fiskare kom strandningensom en skänk från ovan! Den innebaroväntade inkomster och gav välståndför många. Skeppet strandade nära landoch i de öppna små fiskbåtarna kunde manföra 724 besättningsmän, inklusive storfursten,i land. Fem personer omkom.Fiskarbefolkningen fick god ersättningför sitt räddningsarbete och för att de hystein de ryska sjömännen i sina hus . Skeppetsutrustning och inredning inklusive kanonerfördes i land, aldrig hade man sett såmycket vrakgod av sådan kvalitet. De förnämainventarierna auktionerades bort ochuppköpare kom från flera länder. Föremålsom tillhört ett fursteskepp var lätt att hittakunder till inte minst bland de stora städernasborgerskap.Enklare ting stannade kvar i trakterna avHarboøre och i början av 30-talet, då två avde omkomna ryska officerarna återfördestill Ryssland, vaknade intresset för AlexanderNevskij till liv igen. Det nystartadeLemvig Museum började samla in föremålfrån det strandade skeppet. Och på ThyborönsKustcentrum har Lemvig Museumbyggt upp en permanent utställning.Ellen Dammgaard, intendent på LemvigMuseum, ser gärna besökare från RååMuseiförening. Hon har sänt till tidningenen praktfull bild från utställningen, en målningav den ryske konstnären Alexej Bogolyubov,målad på uppdrag av den rysketsaren.Vill du läsa mera gå in på:www.kystcentret.comellerwww.lemvigmuseum.dkStina NorlingAlexander Nevskijs förlisning kan ses på Lemvig Museum på Jylland.29

Succé för 1000-klubbenI förra numret av museitidning presenterade vi 1000-klubben. Inför återinvigningen avvårt ombyggda museum ville vi än en gång engagera och locka entusiastiska medlemmari Råå museiförening att vara med och stödja verksamheten. Med frivillig arbetskraft harmuseet kommit långt men material och viss expertkunskap måste förstås köpas.Det fina golvet kunde läggas tack vare enstorslagen donation. De sex röda montrarnahar vi också fått generösa bidrag till menvi vill ju så mycket med vårt fina museumoch inte minst vill vi att alla medlemmar skakänna att museet är beroende av alla och tillför alla. Det var inför årets stora satsningarpå ny inredning som tanken på 1000-klubbendök upp. Den tanken har tilltalat mångamedlemmar och besökare på museet sedanidéen presenterades.3040 000:-har vi fått in till och med augusti månadsutgång. Bidrag som vi är mycket glada föroch som i första hand sponsrar den ståtliga,blålaserade navigationsmontern i museetsstora hall. På monterns bakre väggfinns idag fina mässingsskyltar med våragivares namn. Några av er har gett gåvanför att hedra släkt och vänner och bättrepresent kan man väl knappast tänka sig.Vi har plats för många givarskyltar och vihoppas förstås på fortsatt stöd för museet.Vill du också komma med i 1000–klubbeneller ge bort ett medlemskap i den så kan dusätta in 1000:- på museets bankgiro 5610-4681. Betalningsmottagare är Råå Museiförening,Hamnplan, 252 70 Råå. Skriv 1000-klubben på inbetalningskortet. Skriv dittnamn och adress tydligt, och även det/denamn du vill ska stå på skylten.

Info-sidanÖppettider hösten 2006 – våren 2007Fram till 6 december och från 15 januari har museetöppet på onsdagar 17-20.Entré 40:-, barn under 12 år i vuxens sällskap gratis.Öppet för grupper efter tidsbeställning hos Siv Olsson042-262688.Kulturdagsfilmenvisas den 19 november då vi har öppet 13-17.Annandag julVi tar upp en gammal tradition med julöppet13-17.Årsmötetäger rum den 22 mars 2007 i Församlingsgården.Råå Museiförenings styrelseEfter årsmötet 21 mars 2006 harstyrelsen följande utseende:Marianne Wittgren, ordförandeHans-Ingvar Green, vice ordförandeEva Olsson, sekreterareBengt Magnemark, kassörUlf BjernstålBengt RådbrinkGunilla KittelHans BackeStina NorlingWalter Borg, suppleantIng-Britt Eriksson, suppleantRåå Museum för fiske och sjöfartHamnplan, 25270 RååTel 042-261131Bankgiro 5601-4681Email info@raamuseum.seWeb www.raamuseum.se31

MUSEITIDNINGENTf redaktör:Layout och redigering:Stina NorlingCal ÅströmMellangatan 2I redaktionen:25270 Råå Åsa Rausing-RoosTel 042-26 03 56Marianne WittgrenRagnar ThornbergHöstmötetDags för höstens möte i Raus församlingsgård, ingång från Kielergatan:Tisdagen den 24 oktober kl 19.00Marianne Wittgren informerar och rapporterarKaffe och läckra kakor serveras, pris 25 kronorLotterier!Kvällens föredrag: VäderprognosMeteorolog Erling Brännström - från SMHI i Malmö, känd väderreporter i TV - berättarom meteorologi. Uttrycket ”att spå väder” ställer kvällens föredragshållare inte upp på!Alla medlemmar är hjärtligt välkomna!Känner du någon som vill bli medlem i Museiföreningen? Nya medlemmar kan lösamedlemskort som gäller hela 2007 på Höstmötet. Säg till när ni löser kaffebiljetten!Årsavgiften är fortfarande 100:-Vädret har alltid haft stor betydelse för fiske och sjöfart. Oljemålning från LunenburgHistorical Museum, Nova Scotia.Pingvinpress Grafiska AB 2006