A. Allmän del.Natur<strong>för</strong>hållanden.<strong>Sarekfjällen</strong> (efter Sarektjåkko, 2090 m, Sveriges nästhögsta topp) tillhöra en nästan helt och hållet inom vårtland liggande höjdsträckning, som framgår parallellt medriksgränsfjällen och <strong>för</strong>st vid Torne träsk inkommer pånorskt område. Del är Sveriges vidsträcktaste alpland,att ställa vid sidan av det norska Jotunheimen såväl iareal och höjd som naturens storslagenhet. <strong>Sarekfjällen</strong>snordgräns kan sägas vara Stora Lule älvs sjökedja; i österstupar högfjällstrakten brant mot de lägre fjälltrakternamellan Stora SjllfaIlet och Laitaure, i söder bildar Pårtetjåkkoderas sydligaste utsJlrång, i väster begränsas högfJällenav sänkan öster om ViIihaure och Vastenjaure.Topografiska drag. Fjällens högsta delar, l allmänhetöver 1 300 m, bestå av' grönstenar (mest amfiholiteroch gabbrodiahaser), lägre nivåer samt omgivande mellan·berg och fjällslätter av syeniter och graniter, siluriska ochkristalliniska skiffrar m. m. Delar av fjällslätten upp·träda även inne i <strong>högfjällen</strong>, vilka föl' övrigt bestå avtoppar och dalar. Anbilet top'par över 1 800 m överstigersannolikt ett halvt hundratal.Huvuddalarna äro öppna dalar med en inom fjällensvästra delar belägen, knappt märkbar vaUendelare på enhöjd av omkring 900 m ö. h. Av huvuddalarna är Rapa.dalen eller Rapavuobme märkli.gast såsom den djupastnedskurna (till 500 m), den ståtligaste och längsta (§ mil).Den genomflytes av Rapaälven eller Rapaätno. Ovrigahuvuddalar äro hån S till N räknat: Njåtsosvagge, Sarvesvagge,Alka· och Akavagge, Pastavagge, KlIopervagge,Sirkasvagge och Ruotesvagge samt Kukkesvagge. Mellandessa huvuddalgångar belägna bergmassiv sakna i allmän·het enhetli~a lapska benämningar. Lapparnas lokalnamnavse mest Jäm<strong>för</strong>elsevis sinå .topografiska detaljt'r av viktföl' renskötseln m. m. KollektIva ortnamn finnas knappast ide egentliga <strong>högfjällen</strong>, men väl på vidsträcktal'e hetes·marker i deras omgivningar. Pårte är allt Ijällandet Vom Suobbatjokk, N om sjöarna RiUak, Sjabljak och Tata, ÖSa'·.kfjllll .... 1
om Njåtsosjokk och Luollo samt S om Lullihavagge, Kåtokjokkoch Rapadalen. Dc kring Pårteglacierim belägnatopparna kunna kall!ls Pår~ekaise. D.e ~ögtlig:gande bete.smarkernamellan LaItaure 1 S och SItoJaure 1 N ända bilVassjavagge i V kallas Njunjes. En liknande benämning,Kables, har det vidsträckta fjällmassivet S om Sjabtjak-;Rittak. Padjelanta är betesmarkexna mellan <strong>högfjällen</strong>samt Virihaure och Vastenjal1l'e. Aven den 15 mil långasjösträckan mellan Vaisaluokta och Luleluspe jämte om·givande fjällsluttningar betecknas med eH enhetligt namnStuor Luleju, i stället <strong>för</strong> vilket en svensk benämning StorLule torde' ha fått användning.Bidalarna äro i allmänhet säckdalar. De högstliggandebära ofta glaciärer, dalglaciärer. Platåglaciärer träffas påÅlkatjs och Telmas högslätter. Glaciärernas antal inomhela högfjäUstrakten kan skattas till eU hundratal.Vegetation. Barrskogen upphör ett stycke ovan<strong>för</strong> hög.fjällens östra och söc;lra gräns. Björkskogen intränger däremotganska långt 1 de mot öster lutande huvuddalarna,nämligen ända till en höjd av omkring 700 m ö. h. i dal.bottnen; på dalsidorna, huvudsakligen de mot S lulande, kanden n.å 800 m. Björkregionen är mångenstädes ganskayppig med en präktig undervegetation av stundom meterhögaörter, bland vilka kunna nämnas Aconitum, Mulge.d'ium, Geranium, Cham03nerium, Angelica, Trollius,Cirsium, Solidago m. fl. Denna undervegetation fortsätterliven över björkgränsen ett stycke upp på kalfjället, inomvars nedre delar man dessutom uppmärksammar pn mängdandra vackert blommande fanerogamer såsom Ranunculusacer, Sauss~trea alpina, Viola bifiora, Astragalus alpi.nus, Diapensia lapponica, Silene acaulis; i kalkrikatrakter svällande kuddar av (jällsippan Dryas octopetalasamt små buskar av den präktiga Rhododendron lappo.nicum. Vanliga äro på torr mark även en mängd Ericaceel'och andra småbuskar, såsom blåbär, odon, lingon, mjölon.fjälljung, kråkbär m. fl. Viktigast föl' turisten är dock,aU inom den ifrågavarande undre delen av kalfjället ellerden s. k. videregionen (omkring 750-1100 m) även en rikvegetation av stora buskväxter träffas, bland vilka grå.viden (Salix glauca, lanata och lapponum), dvärjbjörken(Betula nana) och en on (Juniperus communis) <strong>för</strong> fjäll.resande är ett viktigt bränsle.Fanerogamerna avtaga med höjden över havet såväl iyppighet som art antal och individrikedom. Bland de högstgående äro att nämna Ranunculus glacialis, Silene acau·lis, Diapensia lapponica, Saxifraga oppositifolia, Pecli·,Jcularis h·lrsuta och de små dvärgvidena Salix polarisoch S. herbacea. Undantagsvis kunna dessa växter träffasända till 1 700.ii 1800 m. och ändå högre. Redan långtunder denna hÖJd ha dock Jordfläckarna börjat bli sällsyntaoch marken utgöres övervägande av stora, genom frostenfrån undergrunden lössprängda stenar (blockhav), på vilkanästan endast lavar men även en del mossor trivas. Iblockmassorna träffas stundom egendomligtstruerade leröar.Djurlivet kan <strong>för</strong> den oinvigde stundom <strong>för</strong>efallatorftigt; sommartiden är det huvudsakligen myggplågan,som gör sig påmint. Undel' lemmelår måste vidare deoerhört talrika fjällemIarna väcka uppmärksambet. Så.dana år. är även tillgången på rovfåglar, såsom de skri.kande fjäll vråkarna, de närgångna fjällabbarna och desnövita fjttllugglorna avsevärd, särskilt över skogsgränsen.I?å kan man även risk~ra aU möta en underligt skällandefjällracka. Men fågelhvet är även under normala <strong>för</strong>hlill~.?densommartiden ing:alunda torvligt. Kring sjöarna ifJallens utkanter samt l Rapadalen är under våren ettlivligt snattrande och pipande av diverse sim· och vadare·fåglar. bland vilka <strong>för</strong>tjäna att nämnas: krickor, bergandm. fl. andfåglar, många arter snäppoi', rödbena, grönbenao. s. v. Stundom kretsa däl'över fiskmåsar. Den vanligastesimfågeln i fjällsjöarna är lommen, som genom sitt oftahördu, om barnskrik påminnande läte rent av utgör ettkarakteristis~t drag i ~e annars så tysta <strong>högfjällen</strong>s natur.~era sporadIskt, men 1 stora flockar h'uffas fjällgåsen. Ibjörkskogen kan man ställvis få höra alldeles tillräckligtmed kackel av dalripor eller se dem skymta bland träden.!?är kunna även iakttagas en mängd småfåglar, såsom gråSIska, bergfink, hussvala, snöskata, stenskvätta m. m. I videregionen.kviUra mångenstädes lappsparvar och ängspip.l~rkor.. H!-igl'e upp på kalfjället träffas sporadiskt fjälll'lporI mll1dre flockar och någon gång ett par eller ettensta~m exemplar av den vackra fjällpiparen. Till ochmed 1 den ödsliga lavregionen finner man inO'alunda säll·synt en .älskligt kvittrande fågel: snösparven~ Ett nästanhemskt ll1tryck får man däremot, när den svarta olycksb~dandekorp~n avbryter topparnas och snöfältens ödsligashlIhet med SItt klue.kande eller sina tassande vingslag.Ut0t? lemlar och fjällrackor ser man sällan några andradäggdjur äu renar och sorkar. Sällan slöter man på le.katten eller hermelinen, .. men han kan undantagsvis träffasä,:en på en hög topp. Aven björnen uppträder i den mestoh}l:U~tade terräng. Under den värsta myggtiden, omkr.5 Juh-lO aug., tyckes han <strong>för</strong>eträdesvis uppehålla sig i3
Change language