Myrsteg mot en jämställd idrott (2012) - GIH

TEMA DELAKTIGHETMyrsteg mot enjämställd idrottIdrottens arbete med jämställdhet och jämlikhet går långsamt. Pengarfrån Idrottslyftet skulle ge större delaktighet, men de statliga satsningarnahar i själva verket lett till få nyheter. Förbunden hänvisar till policydokumentmen avstår från att arbeta för en långsiktig och hållbar förändring.Kim WickmanFil. dr.Pedagogiska institutionenUmeå universitetMedförfattare: Staffan Karp,Inger Eliasson, Josef Fahlén ochKent LöfgrenJ ä m s t ä l l d h e t har varit ett återkommandediskussionsämne inom idrottsrörelsenunder flera decennier. Begreppetsinnehåll, räckvidd och begränsningar harbehandlats i exempelvis stadgar, beslutoch riktlinjer, rapporter, kunskapsöversikter,policydokument och idrottsvetenskapligastudier. År 1945 arrangeradesden första konferensen för kvinnlig idrottoch år 1953 inrättade Riksidrottsförbundet(RF) sin första kommitté för kvinnligidrott. År 1977 antog idrottsrörelsenhandlingsprogrammet Idrott tillsammanspå samma villkor för kvinnor och män,flickor och pojkar. Det innebar att målenför arbetet med idrott för kvinnor förförsta gången formulerades i ord.År 1989 presenterade idrottsforskarenEva Olofsson en utvärdering av RF:ssatsning på jämställdhet under 1980-talet.Syftet var att beskriva och analysera detofficiella jämställdhetsarbetet i RF ochdess medlemsorganisationer. Olofssonsstudie visade på ett svagt intresse förjämställdhet och hon efterlyste därförförändringar mot ett mer målinriktatjämställdhetsarbete (1).Trögt med jämställdhetenDrygt 20 år senare kan vi konstatera attdet fortfarande går trögt med jämställdheteninom idrotten. En fråga man kan ställasig är varför det inte har skett störreförändringar? Vår utvärdering av Idrottslyftetvisar att det finns en uppenbardiskrepans mellan vad som sägs och vadsom görs. Å ena sidan har jämställdhetfunnits med på idrottsrörelsens agendaunder lång tid, och på senare år ävenjämlikhet. Å andra sidan fortsätteridrottsrörelsen att vara en arena därflickor och kvinnor diskrimineras.Vi vill betona att avsikten inte är attpeka ut vilka förbund som är mest ojämställdaeller ojämlika. Intentionen ärsnarare att diskutera om och kring dendynamik och de processer som styrdiskriminering utifrån det vi har kunnatse i vår utvärderingsstudie och i relationtill den tidigare statliga satsningen påbarn och ungdomar Handslaget, idrottsrörelsenseget idéprogram Idrotten villoch Idrottens jämställdhetsplan. På såsätt vill vi synliggöra omständigheter sombidrar till att upprätthålla ojämlika villkorinom idrotten och problematisera jämställdhets-och jämlikhetsarbetet och dessmöjligheter och begränsningar.BegreppsförvirringGenus och jämställdhet används ofta idagligt tal som synonyma begrepp. Detmedför en viss begreppsförvirring. Därförföljer här några definitioner främstbaserade på RF:s rapport Idrott, kön ochgenus – en kunskapsöversikt, av Johan RNorberg och Susanne Ljunglöf (2).Inom den forskning som problematiserarkvinnor och män använder man oftabegreppen biologiskt kön och genus iolika betydelser. Genus används för attförklara skillnader mellan könen som inteär biologiskt givna utan socialt formade.Biologiskt kön hänvisar på motsvarandesätt till kvinnors och mäns fysiska skillnader.Det finns dock ingen enkel förklaring10 svensk idrottsforskning 3/2012

projekt och använda innovativa metoder för attfånga in invandrarbarn, men utan några egnaberedskapsplaner för organisationsförändringar.Mångfald utan organisationsförändringar är enutopi.”I den andra utvärderingen visar han attdet finns många faktorer som försvårarförutsättningarna att skapa idrottsverksamhetför funktionshindrade. I deprojekt som lyckats har framgångsfaktornvarit att utgå från människors behov ochinte från relationen mellan en stark grupp(idrottsföreningen) och en svag grupp(människor med funktionsnedsättning).Reyes efterlyser dock mer kunskap omhur funktionshindrade själva uppleververksamheten, samt vad som får vissa attfortsätta idrotta och andra att sluta. Hankonstaterar att hanteringen av projektenkräver särskilda förutsättningar avföreningar, ledare, och aktiva. Vidareefterlyser han ökad kunskap om bakomliggandeoch samverkande faktorer sombidrar till, eller begränsar, möjligheten attgenomföra projekten.Sammantaget drar vi slutsatsen attovan nämnda utvärderingar är ett viktigtunderlag för en fortsatt diskussion omidrottens jämställdhets- och jämlikhetssträvanoch att de i hög grad bidrar tillkunskap om, och ett ifrågasättande avnormer, privilegier, tolkningsföreträdenoch människors skilda villkor och möjlighetertill full delaktighet, medbestämmandeoch inflytande. Flera rapporterefterfrågar också en tydligare styrning föratt idrotten ska kunna utvecklas ochförbättras både till form och till innehåll ienlighet med Idrotten vill.Idrottslyftet gav få förändringarI likhet med utvärderingarna av Handslagetkan vi konstatera att de förbund somingår i vår utvärdering av Idrottslyftet harsvårt att förhålla sig kritiska till den egnaverksamheten och att överrepresentationav ettdera könet och det tolkningsföreträdedetta kan ge sällan problematiseras.Som framgår av förbundens utvecklingsplaneroch våra analyser av föreningarnasprojektansökningar till respektive förbundför att erhålla medel för idrottslyftsprojektframgår att konkreta strategier för attgenomföra strukturella förändringarsaknas nästan helt. Likaså saknas normkritiskaaspekter på den egna verksamhetenoch förslag på hur öronmärktapengar för idrottslyftsprojekt och befintligaresurser kan omfördelas för att skapaförutsättningar för att ge fler möjligheteratt idrotta. Exempel på undantag fråndetta är Innebandyförbundets två såkallade fasta paket (starta tjejlag ochlikabehandling) samt Budo ochkampsportförbundets särskilda satsningpå kvinnliga utövare och instruktörer.När det gäller jämställdhet ochjämlikhet är det sannolikt inte denverksamhet som bedrivs inom förbundensom är problematisk. Problemet handlarsnarare om det som inte sker trotstydliga direktiv och öronmärkta medel.Alltså projekt som aktivt bidrar till attförändra det faktum att presumtivaidrottsutövare inte blir sedda, hörda,tillfrågade, inbjudna eller uppmuntradeav förbund och föreningar att delta.Den intervjustudie som vi genomfördeinom ramen för utvärderingsprojektetvisar emellertid att flera enskilda representanteri förbunden är kritiska till denegna verksamheten. Som nämnts inledningsvisfinns i förbunden en tydligdiskrepans mellan vad som sägs och vadsom görs. Samtidigt menar flera förbundsrepresentanteratt deras verksamheteri viss mån redan är jämställda ochjämlika med motiveringen att riktlinjernai Idrotten vill, och andra av förbundenoch av lokala föreningar framtagnapolicydokument, har för avsikt attgenomsyra all verksamhet. Eftersomförbunden följer Idrotten vill är idrottendärmed, per definition, jämställd ochjämlik. En tolkning av denna retorik äratt diskrimineringen har blivit mer subtiloch därför svårare att identifiera, bemötaoch motarbeta eftersom denna typ avosynliggörande tycks internaliseras ochuppfattas som normalt, naturligt ochacceptabelt på förbunds- och föreningsnivå(14).Vår slutsats är att förbunden passivtundviker diskriminering genom atthänvisa till policydokument men avstårfrån att arbeta proaktivt för förändringgenom strategiska, långsiktiga ochkonkret insatser och åtgärder. Entänkbar orsak kan vara att jämställdhetoch jämlikhet i idrottsorganisationenofta innebär en sammanblandning av3/2012 svensk idrottsforskning 13