"NEW START – Sysselsättning och social integration bland ...

12I projektet arbetade vi ständigt med frågan ”Hur hittar jag livet igen, då smärtan av det som gått sönder imin kropp och i min själ, i min bild av livet och världen, i min tillit till andra människor, och i dedrömmar jag hade om framtiden, ständigt är närvarande – på dagen och på natten?”.Hur hittar jag livet igen, då mina tankar oupphörligt far omkring och inte kan hållas på plats, dåminnesbilder av det fruktansvärda som hände ständigt tränger sig på, fast jag försöker hålla dem borta, dåjag inte har ord för mina känslor, då jag inte vågar somna av rädsla för att väckas av drömmar där jag serdet som hände mig, då jag är rädd, trött och ledsen, då jag inte vet om det finns någon framtid för mig ochär vred över det som förstörde så mycket i mitt liv?Hur hittar jag livet på nytt i ett nytt land, i en värld som jag trodde att jag skulle känna igen, men som ärså annorlunda och svår att förstå?Projektdeltagarna är olika på många sätt. De kommer från olika social och ekonomisk bakgrund i Irak, devar i olika åldrar då de började drabbas av sina traumatiska erfarenheter i Irak och då de kom till Sverige,de har olika bakgrund i fråga om studier och arbetslivserfarenhet i Irak, och de har olika religiösalivåskådningar. De befinner sig också i olika stadier av migrations- och adaptationsprocesserna. Allt dethär, och många andra faktorer bidrog till att vi mötte olika reaktioner hos olika personer, och de hadeolika behov av insatser.Vi arbetade ofta med frågor om hur mycket hänsyn vi behöver ta till deltagarnas traumatiska erfarenheteroch reaktioner på dem, deras psykiska hälsa och svårigheter, och vilka krav det är rimligt - ellernödvändigt - att ställa på olika deltagare utifrån vad vi vet om dem. Vi arbetade då med var vi skallbefinna oss i spektrat ”förståelse – gränssättande” i mötet med deltagaren.En del av deltagarna kommer från södra Irak och var med i upproret mot Saddam Hussein 1991. De ärshia-muslimer. De allierade hade kastat flygblad och lovat att de skulle bistå dem i upproret. Upproretmisslyckades, och de som deltagit i det flydde med hjälp av de allierade till Saudi-Arabien, där de tvingadesbo i tältläger upp till 7 -8 år, innan de med UNHCR:s hjälp fick en fristad i Sverige, Canada, Australien ochandra länder. De var 18 – 20 – åriga pojkar då de kom ut i kriget. Några av dem hade studerat viduniversitet, men de hade ännu inte hunnit få någon längre tids arbetslivserfarenhet. Andra hade arbetatnågra år i mera praktiska yrken. De skildes från sina föräldrar då de var mycket unga. De saknar sinaföräldrar, särskilt sin mor, mycket och lider av att inte ha sett dem på så många år. De flesta av dem hadefängslats och torterats i Irak, och i lägren i Saudi-Arabien utsattes de åter för misshandel, tortyr, ochmycket svåra livsomständigheter.De flesta av dem uttrycker stark besvikelse mot USA och i förlängningen mot länder i väst, som dekänner har svikit dem – i upproret mot Saddam, i fånglägren, då FN var på plats men ibland inte ingrepför att avvärja misshandel, tortyr och svåra levnadsförhållanden, som de utsattes för, och sedan genom attvästländerna och FN inte sörjt för att de har fått ett mera drägligt liv än de nu har i Sverige.Flera av dem uttrycker att de känner sig lurade av Sverige. De upplever att de borde få ha en särskild statussom flyktingar, då de valts ut av en svensk delegation och tagits hit av FN, och att den svenska statendärför på ett särskilt sätt borde ta ansvar för och se till att de får arbete och bättre livsvillkor i Sverige. Deupplever det som fel att de behandlas på samma sätt som flyktingar som de tycker inte har lika svårbakgrund som de själva och att de behandlas som invandrare som kommer hit "av andra skäl än flykt ochbehov av skydd ”. Många av dem har uppfattat att den svenska delegationen i Irak gett dem löfte att omde valde att komma till Sverige, skulle de få möjlighet att träffa sina mödrar. Flera uppger att det varanledningen till att de valde att flytta till Sverige. Då det senare visat sig att det var mycket svårt och småmöjligheter för dem att få träffa sin mor, har de känt sig lurade. Det här har ökat deras misstro motsvenska myndigheter och bidragit till konflikter som uppstått i deras kontakt med socialsekreterare ochandra aktörer i flyktingmottagandet.Många av dem som varit i lägren i Saudi-Arabien är ännu kvar i en process präglad av stark sorg överförlusten av hemlandet och allt som inbegrips i det. I processen ingår också stark sorg, besvikelse ochvrede över att ha förlorat så många och så viktiga år av sitt liv i ett krig som inte ledde till det resultat de