Läs som pdf

När Anita fick sin kotfraktur var honsjukskriven åtskilliga månader medtydliga tillsägelser om att hon inte ficklyfta eller böja sig på tre månader.Det var inte helt lätt att efterkommaoch kanske, säger hon, lyckades honinte helt. Det slutade med en kyfos,en ryggradskrökning som innebär enslags puckel på ryggen.VARFÖR ÄR det så få som behandlas?Anita Sandström, sjuksköterskaoch ordförande i patientföreningenRiksföreningen osteoporotiker iNorrbotten, visste vilka vägar honskulle gå för att slutligen få hjälp. Menhon träffar ofta kvinnor som berättarsamma historia som den hon bär medsig. Vården betraktar smärta, trötthetoch krokig rygg som ett normaltåldrande och ingen undersöker varförde får frakturer. De hon möter villinte tro att det beror på att de är äldrekvinnor. Men de ställer sig frågan.För det är ju ändå relativt enkelt attta reda på.— Många beskriver, precis som jag,smärta och trötthet långt innan defår sin första fraktur, och har, i likhetmed mig, förlorat mycket i längd. Detskulle vara så enkelt att använda detberäkningsverktyg som finns, Frax,och ställa frågorna om tidigare frakturer,längd och ärftlighet. Det skullekunna vara en arbetsuppgift för ensjuksköterska.ÄRFTLIGHETEN är hög, 70 procent.Anita berättar om sin mamma varsryggkotor var hopfallna med ständig,värk, trötthet och eviga tarmbesvärsom följd. Hon bar korsett för att orkavara uppe och gå. Själv känner honigen alltsammans — men det tog långtid innan hon satte sina egna symtom isamband med mammans benskörhet.Anita Sandström har fått veta atthon har en allvarlig form av osteoporos.Sedan 12 månader tillbaka tillhörhon den exklusiva skara patienter somfår paratyroideahormon injicerat engång om dagen i 18 månader. Hennesskelettäthet var minus 3,1 och när enny DXA-mätning visade minus 4,6 togläkarna beslut om medicineringen.VÅRDFOKUS. NUMMER NIO 2013Anita Sandström är hoppfull trots allt. Nu orkar hon till exempel sjunga i körigen. Och tack vare läsplattan kan hon läsa utan att behöva hålla i tunga böcker.”Det skulle vara såenkelt att ställa frågornaom tidigare frakturer,längd och ärftlighet.”Hon är försiktigt positiv och kännersig starkare.SEDAN ANITA fick diagnosen osteoporosför fem år sedan har hennes liv förändrats.Hon som älskar att planteravågar inte längre lyfta blomkrukor. Attsvinga en golfklubba är det inte tal om.Inte ännu. Hon kan inte lyfta sina fyrabarnbarn — och hon kan inte arbetasom sjuksköterska mer.— Jag blir aldrig bra, men vet att jagmåste leva. Att jag måste få ha roligtoch lära mig göra det som känns bra,men jag vågar inte riktigt.33