Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Brudenstalten erinrade om något menskligt, bebodde dessa bås, jag kan ej annorlunda uttryckamig. Somliga gingo lösa, andra woro instängda i sina mörka hål. Somliga sjöngo, andra pratade,andra skrattade ouphörligt» (26/8 1837).Maija Lehtonen konstaterar att »Bruden» kan betecknas som ren skräckromantik.Hon understryker att den inte ska betraktas som en genreparodi, även om man med tankepå tillkomsthistorien kunde frestas att tro det. Däremot använder Topelius flera av skräckromantikensklichéer: ett gammalt brott, en vansinnig kvinna, en oskuldsfull, bortrövadbrud, ett förfallet källarvalv, ett benrangel. »Slutscenen överträffar nästan motsvarandescen i M. G. Lewis berömda roman The Monk (1795), där Lorenzo i ett gravvalv hittaren utmärglad, vid väggen fastkedjad kvinna, som trycker liket av sitt nyfödda barn till sittbröst» (»Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 8 f.).Topelius kunde räkna med att läsarna var förtrogna med den gotiska, skräckromantiskatraditionen, framhåller Maija Lehtonen (ibid., s. 12). Hon påpekar det ovanliga i att flickanförföljs och dödas av sin mor – det är alltså modern, en idealgestalt i den romantiskalitteraturen, som Topelius låter begå ett så ohyggligt brott (ibid., s. 8 f.). Jukka Sarjala ärinne på samma linje: han anser att novellen får sin effekt av det ohyggliga sätt som Topeliusförbinder vansinne och moderskärlek på (Salonkien aaveet 2007, s. 60). Sarjala drar parallellermellan Beata i »En Natt och en Morgon» och Lotta Lenning: båda dödar en älskadnärstående utan att inse sitt brott (ibid., s. 118).Vasenius är kortfattad om »Bruden» och går inte in på innehållet, men nämner tävlingenmed Berndtson och avser den när han fortsätter: »Att dock Topelius ej tog uppgiftenblott som ett litterärt kraftprof, synes af att berättelsen inspirerade honom till dikten LottaLennings vaggvisa – ett nytt prof på öfvergångarna mellan olika former af hans alstring»(Vasenius V, s. 288). Paul Nyberg är betydligt utförligare, han redogör för tävlingen och refererarnovellen ingående. Hans slutsats är att i »vår tid skulle man inte tveka att kalla dennaberättelse, liksom också Berndtsons En svart saga, för pekoral. Men den var komponeradi tidens smak och typisk för Topelius sätt att skriva sina berättelser.» Nyberg menar attTopelius använde sig av »en grundstomme av verklighet», i det här fallet besöket på hospitalet1837. Nyberg citerar dagboken och anser att det var intrycket av besöket som framkallade»den dystra historien om Lotta Lenning». Fortsättningen är avslöjande, både isynen på det litterära skapandets funktion för Topelius och i värderingarna: »Men genomberättelsen hade Topelius ännu inte frigjort sig från den hemska minnesbilden. Det gjordehan först i en dikt, som växte fram ur denna skräckhistoria, Lotta Lennings vaggvisa, därhela det makabra ämnet befriats från allt onödigt slagg och smälts om till verklig poesi»(Zachris Topelius 1949, s. 194 ff.). Manuskriptet till »Lotta Lennings Vaggvisa» är dateratmaj 1846; dikten ingår i Ljungblommor II (1850), se Ljungblommor, ZTS I, s. 170 f.Punktkommentarer143, 3 hopkrumpen – hopkrupen.143, 4 Ganska hemsk – ohyggligt hemsk.143, 7 Kronoby hospital – spätelskehospital och anstalt för sinnessjuka i socknen Kronoby,mellan Jakobstad och Gamlakarleby. Topelius besökte hospitalet 1837,se ovan, s. 321.143, 10–12 officersbalerna […] genomtågade – Borgerskapet i de österbottniska städernaägnade sig åt ett intensivt umgängesliv med de inkvarterade officerarna underkriget 1808, först med de svenska, sedan med de ryska. Sara Wacklins Hundrademinnen från Österbotten, med en ironisk skildring av balerna, hade utkommiti tre delar 1844–1845. Den kan ha influerat Topelius, som anmälde de tvåförsta delarna i HT 11/12 1844 i mycket välvilliga ordalag.15101520253035321