Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

novellerd’Arras till din man. Drottningen är derom underrättad; i dag ecclaterasdin förlofning; men vår kärlek fortfar.’ – Ack, monseigneur, Vicomten varen gammal roué om sina 60; min mor dånade; men få veckor derefter varhon hans maka.»5101520253035VIII.»Din mor var då olycklig?» frågade prinsen ömt.»Ack ja Monseigneur, såsom man måste vara vid sidan af en hjertlösmake. Till hennes ljufva glädje föddes jag. Men kort derefter mulnade minmors öde åter. Prinsen begärde som förr hennes kärlek. »Aldrig,» sademin mor föraktligt, »aldrig så länge jag är en annans maka.» Då skref denstolte prinsen till henne blott dessa ord: Mon amour ou mon vengeance? Minmor flydde, ty ack, Vicomten hopspann ett svart förräderi.»»Ja ja, jag kände denne Arras. Vidare.»»Långt flydde ej min mor. Abbedissan i ursulinerklostret vid Montmartrevar hennes nära anförvandt. Hon dolde oss sju hela år. Der underde stilla bokarna vexte jag i frid. Än aldrig hade jag varit utom trädgårdenshöga murar, då en af systrarna en dag gick ut på sjukbesök. ’O låt mig följamed!’ bad jag och smekte. Hon lät beveka sig. Det var en lust, ah det var englädje, men ändå skrämde mig det stora menskohvimlet. Jag mins det som igår, hur hastigt massorna delade sig, när fyra ryttare sprängde fram. Och nivar en bland dem, min prins! Det blåste något, vinden tog er hatt och fördeden till mina fötter. Ni var en tioårig gosse då, men artigt sade ni merci!när jag med häpnad räckte hatten åt er åter. Då red en annan utaf ryttarenafram och såg på mig så underligt och frågade min nunna hvad jag hette ochhvarifrån jag var. Hon sade honom hvad hon visste. Så gingo vi igen; mendagen derpå fick min mor en billet med samma hotande ord: mon amourou mon vengeance? Då blef min mor så blek som döden och hastigt flyddevi till Havre. Här skref min mor till sina anförvanter, men innan hon ficksvar, kom åter en billet med svart sigill och samma förskräckliga ord: monamour ou mon vengeance?»»Afskyvärdt. Gömde din mor dessa billetter?»»Ni skall få se dem. Då sade min mor: ’Antoinette, vi måste fly rättlångt; i Frankrike blommar för oss ingen lycka mer. Vi gå på Guds försyntill hamnen och stiga på det första seglande skepp, som bjuder oss en fristad.’En redlig och ej mycket frågvis skeppare beviljade vår bön och någraveckor derefter voro vi i ett land, hvars namn vi aldrig hört förut, – i Finland,Monseigneur, i Uleåborg.»84