Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

noveller5101520253035öfver honom, och icke ens de högborne bildade fransmännen, som i börjanmed ett till hälften doldt leende betraktade den lille mannens underligabeteende, kunde afvärja en ofrivillig rysning, när följande vilda strofer flödadeöfver mannens skummande läppar och omedelbart derefter på prosaöfversattes af Toinis mjuka, men sväfvande röst:»… I fjerran hör jag den betrycktas vånda, den svårt sårades jemmerropintränga i jordens innandöme och uppstiga genom de smidda hvalfvenintill nionde himmelen. Jordens afsky, hvem födde dig? Smärta, hvem fostradedig? Väl vet jag din stam, din moder känner jag ganska väl. Ormensettertunga slickade jernet, blod flöt af den förbannade och jernet rostade iqval. Rosten filade Louhi mot hårda klippan, klippan sprängdes af ångestoch nöd, källor af gift strömmade ut ur den, deraf drack Louhi sitt ondarus och födde dig i hatets och jemrens natt. Dig gaf elden sin sveda, luftensin frost och hafvet och jorden sin tunga förbannelse. Deraf, du blodhund,ditt upphof, du igel, din ilska. Lefver och lunga suger du ut, hjertat svederdu, gjuter i ådrorna smältande jern. Men nu befaller jag dig att vika, bjuderdig att krypa som orm på din buk. Till Rutjaforsens eldhvirflar, till Hiisisdjeflaborg, till Kalmas dödskalle-åker förvisar jag dig. Gack till de ilskefulletrollmän i öster och norr, rif deras hjertan i stycken och mätta din hunger.Smula fjällen till grus och utdrick hafvets sälta, att din törst må svalkas,din brånad släckas. Ty mig måste du höra, mig den starke, att ej mitt ordmå ljunga ned öfver dig och sopa dig spårlöst bort från alla väsendensverld….»Ju längre Tuisko inkom i sången, desto vildare blef hans röst, desto meraförvridna hans åtbörder. Han stampade med fötterna, han slog omkring sigmed händerna, hans hår reste sig, hans ögon visade hvitan, hans mun fraggade,hans anletsdrag förvredos, hela hans kropp skakades af konvulsiviskaryckningar och slutligen sjönk han ihop till sin förra gestalt, ja än mindre,än dverglikare, liksom när larven drar sig tillsamman på det vissnade löfvet,krymper ihop till en klump och dör. Innan kort låg den mäktige mannensom ett nystan på golfvet, orörlig och känslolös, och endast stundom rördesig de blåhvita läpparna till sällsama ljud, hvilka ingen annan än Toinis finaöra kunde tyda och urskilja.»Nå prisade vare helgonen!» utbrast Guillemot med lättadt hjerta,»ändtligen har djefvulen fått sitt. Jag kunde väl tro, att den der fräsandeBelsebub skulle så länge pösa och åbäka sig, tills han sprack. Här har jagsuttit med hjertat i halsgropen och väntat hvar signade stund att den mauvaissujet skulle hoppa på mig och gastkrama min kristeliga person. Men,80