Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Herminas Bekännelserdansa då? Der går man bland de glada och bär en ödemark i sitt bröst, ochden kan ingen göra ljuf igen, intet i verlden, allenast …»»Allenast?»»Christus.»»Du lilla svärmerska! Slå dessa ödsliga tankar bort, mitt barn, de klädarätt illa en liten söt flicka, som du. Jag skulle banna dig, om jag ej viste attsådant der går öfver, när man blir äldre och förståndigare och får en riktigareblick öfver lifvet. Kan du väl tro, att din mor, som håller så mycket af dig, villeneka dig att vara religiös, endast det sker med sans och ej leder till grubbel?Du med ditt goda hjerta, din ungdom, dina talenter, ditt lyckliga hem ochditt förr så glada lynne, hvad äger väl du att sörja öfver vid dina 16 år?»»Min mor har kanske rätt, jag borde ej vara otacksam för så mycketgodt. Och likväl förekommer det mig, som hade jag felat mycket och bordeblifva annorlunda i min innersta själ. Icke sant, min mor, jag borde blifvany i hela min håg?»»Visst har du dina fel, min goda Hermina, du som alla, det är mensklighetensgemensama lott. Sök derföre att blifva jemnare till ditt lynne,uppmärksamare och vänligare mot din omgifning och rätta dig efter dinerfarna mors råd, du skall befinna dig väl deraf. Sedig, god och älskvärd,skall du vinna dina medmenniskors aktning, himlens välbehag och dinaföräldrars kärlek hädanefter såsom allt härintills, och det bör vara dig nogför denna verlden och för den kommande.»Min mor har kanske rätt, tänkte jag då, och de tysta manande rösternai mitt hjertas djup, de tego så småningom, tills sällan någon hördes mer.Min älsta systers bröllopp inföll kort derpå; från bal till bal flög jag då ochmitt hjerta slog fort och oroligt under valserna. Engång kom jag sent påmorgonen, efter en genomdansad natt, i min lilla tysta kammare och kundeej sofva. Oroligt flög min tanke mot de kommande dagar, min blick föll pådet lilla nya testamentet i rödt marokin, jag beslöt att slå upp en vers, somkunde säga mitt öde och jag läste: »Och somt föll vid vägen och fåglarneunder himmelen åto det upp.»51015202530III.Sextonårig stod jag i verlden utan mål för mina tusen tankar, utan ro förmitt hjertas längtan, utan sann frid och varaktig glädje i lifvet, sedan mansmekande borttagit det stöd, vid hvilket jag ville fästa min ro i denna verldenoch mitt hopp för den tillkommande. Någon gestalt måste likväl minadrömmar få och jag trodde mig slutligen ha funnit en.3555