Noveller - Zacharias Topelius Skrifter

Påsk-Äggen»Bror är alltför god», inföll Majoren.»Min far! O Gud, min far! klockan är en quart på ett!»»Tig, unge! Sedan tar Adolf afsked…»»Kapten mår illa!» afbröt Löjtnanten hastigt.Allas ögon riktades på den slumrande storätaren, som var blefven såhvit som ett lärft och hickade förskräckligt. »För Stakel i säng», befallteJägmästaren, »det vore ledsamt om vår matfriske vän skulle dö af indigestion.Men hvart togo de unga vägen?»Erika och Löjtnanten hade försvunnit.»St!» nickade Majoren, »ungdomen afhandlar vissa ämnen heldre påtu man hand. Men låtom oss gå till hvila, jag känner mig så tung.»»Jag ock», gäspade värden. »God natt, bror!»Erika skyndade ut i köket. Domestikerna hade gått till hvila, förutomden, som lyste herrarna till deras sofrum. Förräderskan Sara hade fåfängtkämpat mot sömnen; jemna och djupa andedrag bevisade hennes oskadlighet.I hast kastade Erika hennes kläder på sig och knöt kring hufvudetSaras mest brukade blårutiga bomullshalsduk, som skymde ansigtet, skyndadederpå ut och fann Löjtnanten beväpnad på post vid den höga trappan.Klockan felade 6 minuter i half ett.Den månljusa natten hade mörknat och tunga skyar sammandrogo sigåt vindsidan. Hemsk och klagande for stormen öfver trädgårdens löflösaaspar och slokbjörkar; forsens brus blandade deri sin dystra musik. Portenvar stängd, men invid det höga planket stod ett stort vattenkar, från hvarsrand man kunde bespeja nejden vidt omkring. Denna plats hade Erika förbehållitsig; förgäfves sökte Löjtnanten i flickans ansigte upptäcka en sinnesrörelse;han fann det blekt, det är sannt, men modigt, beslutsamt ochfullkomligt lugnt. »Den flickan är född till en soldathustru», tänkte haninom sig med varm beundran.Vägguret inne i kökskammarn hördes slå half ett. Skuggorna föllo nu såtäta, att man på 20 stegs afstånd ej kunde särskilja trädstammar och menniskor.Ett brak hördes; det var en rotskadad asp, som blåste omkull i trädgården.Löjtnanten såg åter på klockan; den felade tre och tjugu minuter i ett.Då hördes plötsligt ett hviskande tätt invid planket. Det klack i denlyssnande flickans hjerta.»Silaka-Jaako – befallte rösten – stadnar här vid hörnet och Masalin fattarposto utanför porten. Vid minsta oråd göres larm. Du, Jonas, rör dig ejfrån min sida, så framt ditt lif är dig kärt. Inga jordens makter kunna räddadig, skurk, om jag vädrar försåt. Än engång, kan du lita på Sara?»510152025303549