Nya kontroll- och maktrelationer inom sjukvården - Lunds universitet

Eva Bejerot & Hans Hasselbladhsin arbetsprocess och gjort sin professionellaspecialisering till grunden för hur sjukvårdenorganiseras över hela världen. 4 Därmedkommer sjukvård att framstå som en anomalii ett senmodernt industrisamhälle, därallt fler aktiviteter förläggs inom formellaorganisationer under kontroll av huvudmänoch ledningar. Läkarna framstår som en särskilt”problematisk” grupp då de inte barabehållit kontrollen över sin kunskapsproduktionutan också över sin arbetsprocess.Långt in på 1900-talet var läkaryrket enindividuell och kollektiv tillämpning av explicitkunskap, med professionell senioritetsom grund för organisationens hierarki.Den medicinska revolutionen under 1800-talet innebar en dramatisk expansion av denmedicinska kunskapen och handlingsförmågan.Handlandet var fortfarande individuellt,läkaren kände, klämde, tog enklaprover, föreskrev mediciner eller opererade.Men på 1900-talet uppträder ett nytt språngi läkaryrkets utveckling som förändrar detta.Medicinen teknologiseras – såväl diagnosersom behandling utförs genom elektroniskapparatur, kunskap om hur kroppens processerkan påverkas ”paketeras” i mediciner.Provtagningar analyseras med allt mer sofistikeradetekniker och patienter röntgas,skannas och hålls vid liv under operationgenom hela komplex av utrustning sombåde mäter och ersätter kroppsfunktioner.I ett större perspektiv är detta inget anmärkningsvärt.Man kan se en liknandeutveckling i både industri och hantverk(jämför dagens bilmekaniker med ”Roy ochRogers mack!). Det speciella är att ocksådenna utveckling kontrollerades av professionen.Sjukvården teknologiserades inte tillföljd huvudmannens rationaliseringsambitionerutan som ett resultat av professionensegen kunskapsutveckling, vars tillämpningarhuvudmannen finansierade oavsettom det var ett privat amerikanskt sjukhuseller ett sjukhus i ett svenskt landsting.Teknologiseringen av sjukvårdens praktiker– att mer gjordes med hjälp av instrument,maskiner och laboratorier som inte bara var”förlängningar” av läkarens kropp – börjadedock att ändra kunskapens organisering påett mer fundamentalt sätt. Den enskildeläkaren kom i allt högre grad att stå på enpyramid av forskning på sjukhus och i läkemedelsindustri,av laboratorier och maskineroch inte minst en allt längre driven specialiseringinom den medicinska professionen(jfr Latour 1987). Kunskapsspridningenskedde inte längre endast genom vetenskapligaartiklar som adderade till läkarens personligtburna kunskap.Läkaren möter än idag sin patient ögamot öga, men så fort det gäller en allvarligareåkomma mobiliseras vanligen andraspecialiteter. Läkarens kunskap är inte längreindividuellt buren. Samarbete är legio föratt ställa diagnos (provtagningar, röntgenoch andra teknologier för att nå kroppensinsida) för att söva (anestesiologer), andraspecialiteter konsulteras för att bedömavilken behandling som erfordras eller föratt bedöma multipla diagnoser. Konstellationenmedicinsk techno-science och långtdriven professionell specialisering har skapat4. Den enda motsvarigheten är det moderna universitetet,som också utvecklas från 1800-taletsmitt. Det är dock mindre anmärkningsvärt eftersomuniversitetets uppgift var att producera specialiseradkunskap. Sjukhusets uppgift har varit attbota och lindra sjukdomar vilkas symptom såvälsom biologiska grunder, inte alltid följer den vetenskapligaspecialiseringen. Varför den medicinskaspecialiseringen kommit att få den specialiseringoch subspecialisering den fått, är en intressant frågasom inte kan besvaras med hänvisning till kunskapensutveckling i sig. Den ligger dock utanförartikelns ramar.Arbetsmarknad & Arbetsliv, årg 9, nr 2, sommaren 2003110