Nya kontroll- och maktrelationer inom sjukvården - Lunds universitet

Nya kontroll- och maktrelationer inom sjukvårdenföljer en genomgång av några typiska utgångspunkteri omregleringen av läkarnasarbetsprocess. Därefter presenteras vår empiriskastudie, som avslutas med en diskussionom hur hälso- och sjukvårdens styrning kanpåverka villkoren för såväl den enskildeläkarens kliniska autonomi som professionenskollektiva autonomi (jfr Allsop 1999,Doolin 2002, Friedson 2001). Förändringarnaär dels något som kan ses som en delav en längre och bredare process i modernasamhällen. De tar sig främst uttryck i nyakrav på kontroll och uppföljning av resultatgenom system och praktiker som är formella,likformande och ansedda som lika relevantaoavsett typ av verksamhet (Jepperson &Meyer 1991, Kallinikos 1996, Townley 1995,Wilkinson & Willmott 1995). Men dethandlar också om en mer speciell form avdetta, en tidsbunden managementdoktrinsom ofta benämns kundorienterad verksamhetsstyrning(Hasselbladh & Bejerot 2002).Artikeln i sin helhet beskriver två på varandraföljande processer som i grunden förändrarläkarens ställning. Den kvalificeradesjukvårdens lokalisering till sjukhusen under1800-talets andra hälft signalerade börjantill läkarprofessionens inkorporering i ettkomplex av techno-science (Latour 1987,Mumford 1984). Det medicinska arbetet harblivit alltmer kollektivt, teknifierat och beroendeav medel och kunskap som inte ärförlängningar av den enskilde läkarenskropp, skicklighet och kunskap. Läkaren ärinte längre en tapper och allvetande individ,som under hög diskretion möter, diagnostiseraroch behandlar patienter. Men viskisserar också en utveckling där läkarprofessionenskollektiva, teknik- och forskningsberoendearbete regleras efter en logiksom alltmer liknar den som dominerat iarbetsorganisationer sedan industrialismensbörjan. I den utvecklingen har staten utövaten ny och mer indirekt form av förvaltningspolitik.Professionernas arbeteoch kunskapens organiseringUnder 1800-talet uppstod inom arbetslivetett nytt fenomen, nämligen den professionelle.Läkare, jurister och arkitekter, föratt nämna några av de mest ”typiska” ochäldsta professionerna, hade funnits mycketlänge vid den tiden. De hade ofta, men intealltid, en längre formell utbildning och detfanns ofta vissa former av restriktioner kringderas yrkesutövning. Men från denna tidblir de professionella definierade som speciellai en rad avseenden. Professionernas särdragframträder till följd av de förändringarsom skedde för andra yrkesgrupper i arbetetsorganisering under 1800-talet och det tidiga1900-talet. Den medicinska professionenskunskap kontrollerades exklusivt av yrkesutövarna,yrkesutövarna arbetade under enhög grad av autonomi och styrdes av allmännyttigamålsättningar som utgjordeprofessionens åtagande mot samhället.Akademiseringen av medicinen under1800-talet förvandlade ett hantverk till enform av tillämpad vetenskap, vilket ocksåskedde med militärers, ingenjörers och revisorersarbete (Rossides 1998). I denna utvecklingutgör läkarprofessionen ett särskiltintressant exempel (se Turner 1989). Dessarbete har förvetenskapligats till den gradatt en läkare idag troligen skulle uppfattahantverkarepitetet som nedsättande. Läkarnai alla länder har också i hög utsträckningblivit inkorporerade i organisationer. Oavsettfinansieringsform arbetar en stor del avalla läkare i någon form av sjukvårdsorganisation.Läkarprofessionen har dock förblivitden dominerande yrkesgruppen inomsjukvården, den har behållit kontrollen överArbetsmarknad & Arbetsliv, årg 9, nr 2, sommaren 2003109