KULTURHISTORIEN

LÄRARHANDLEDNINGTILL DEN VÄSTERBOTTNISKAKULTURHISTORIENfördjupning –– kommunikationer

Skellefteå 1951. Foto: Wollmar Lindholm, Skm, arkiv.

HANDLEDNING TILL KULTURHISTORIENlandsväg, vattenväg, järnvägFör dagens människor är bra kommunikationer en självklarhet som få kantänka sig att leva utan. Det ska inte bara vara lätt att ta sig från en plats tillen annan. Vi vill också ha tillgång till information om vad som händer runtomkring oss i kommunen, i länet, i landet och i världen. De flesta av oss förväntarsig även att kunna omge sig med produkter från världens alla hörn.I alla tider har människan rört sig i sin omgivning och haft kontakt medmänniskor i andra områden. Redan under stenåldern vet vi att människornasom bodde här hade långväga kontakter. Man har till exempel hittatflinta på stenåldersboplatser här trots att flinta finns naturligt närmast iRyssland eller i Sydskandinavien. Vi kan också se att material som finnsi våra fjälltrakter ibland påträffas i helt andra områden. Här har funnitskontakter i alla väderstreck redan under förhistorisk tid.Under denna tid och långt fram i historien fanns inga vägar att ta sigfram på. Det bästa sättet att förflytta sig under barmarkstiden var påvattnet, längs kusten och på älvar och mindre vattendrag. De långsträcktasjöarna i Västerbottens läns inland var lämpliga transportleder. När vinternkom, snön föll och vattendragen frös, gick det lättare att röra sig iterrängen. Skidor användes redan under stenåldern. Världens äldsta skidaoch många andra gamla skidor är påträffade i länet. Säkert användes ävenandra former av medar och kälkar som man kunde dra packning på.Åkte man inte båt eller skidor fick man under många tusen år gå till fots.Älvkungen vid bryggan i Örnäsudden. Älvkungen byggdes 1921 och trafikerade sträckanSorsele–Jillesnoule, två gånger per vecka, under åren 1921–38. Foto: Robert Lundgren.4

FÖRDJUPNING – KOMMUNIKATIONERDet dröjde mycket länge innan något annat alternativ fanns. Tidigt fannsdock ett nät av stigar över de flesta områden. De allra första stigarna varupptrampade av de vilda djuren. Ur vissa stigar växte med tiden ridstigaroch till slut vägar fram. Den första riktiga körvägen var Kustlandsvägensom anlades under 1600-talet. Den utvecklades ur det som kallades Norrstigen.När man började bygga riktiga vägar måste alla som ägde mark delta iarbetet med att bygga och hålla i stånd vägar och broar. De som slarvademed dessa uppgifter riskerade att bli dömda i domstol.Kustlandsvägen gick genom många av byarna längs kusten. Vägen ladesvid sidan om den värdefulla åkermarken. Den sökte sig över myrarnassmalaste ställen och slingrade sig förbi sjöar och andra hinder. Åssträckningaroch liknande höjder var ofta lämpliga att lägga vägar på. Här vardet torrt och man fick överblick över landskapet.En vinterväg med ungefär samma sträckning som Kustlandsvägen fannsredan i slutet av 1500-talet. Vintervägarna kunde man dra över tillfrusnasjöar och myrar. De blev därmed kortare än sommarvägarna. Vintervägarnahade en mycket stor betydelse för utvecklingen i Norrland.I Lappmarken var det i första hand vintervägarna som användes. Här vardet renen som var dragdjur. Under sommarhalvåret erbjöd dock älvarnaett alternativ.g ä s t g i v e r i e r, s k j u t s n i n g o c h p o s tUnder 1600-talet utformades bestämmelser kring gästgiverier, skjutsväsende,vägmätningar och postväsende. Så länge färdmedlen var långsamma,var det viktigt att det fanns övernattningsmöjligheter med jämna mellanrumlängs vägen.Gästgiveriet i Levar vid Kustlandsvägen stod klart 1850. Foto: Anders Björkman.5

HANDLEDNING TILL KULTURHISTORIENUnder 1600-talet när Sverige var en stormaktmed allt vad det innebar, ökade behovet av brakommunikationer. Därför kom flera gästgiveriförordningarunder 1600-talet, och med dem deförsta gästgiverierna längs kustlandsvägen. Förordningarnavar avsedda att förbättra situationenbåde för dem som var tvungna att förflytta sig ilandet och de bönder som tidigare utnyttjats förlogi och skjuts utan ersättning. När skjutspenningeninfördes förbättrades situationen avsevärt.Skjutspenningen innebar att de tjänstemän somreste betalade för sig och sedan fick ersättning av Milsten. Foto: Lars Flodström.staten.Gästgiverirörelsen utökades successivt i länet. Tvåmilsregeln innebaratt det skulle finnas gästgiverier på två mils avstånd från varandra. För attvarken kusk eller resenär skulle känna sig lurade mättes vägarna och milstolparsattes upp vid hel och halv mil. Längs gamla Kustlandsvägen finnsett flertal milstolpar bevarade. På vissa platser finns bara fundamentet kvar,ofta i form av kallmurad sten. I lappmarkerna fick den person som ansågsvara mest lämplig uppdraget att fungera som gästgivare. På vissa ställenfanns vilstugor så att sträckorna mellan möjligheterna till att få tak överhuvudet inte skulle bli för långa. Skjutsningen ovan lappmarksgränsen stodsamerna för. Byte från häst till ren skedde nedanför lappmarksgränsen.Kajen i Umeå 1949. Foto: Bertil Ekholtz.6

FÖRDJUPNING – KOMMUNIKATIONERÅngbåtstrafiken längs kusten, stambanan och till sist busstrafiken innebaratt behovet av gästgiverier och skjutsstationer minskade. De avskaffadesdärför 1933.Det postväsende som inrättades under 1600-talet innebar att postbönderpå 2–3 mils avstånd från varandra fick ansvar för transporterna. I slutetav 1600-talet tog det cirka 10 dagar för post mellan Umeå och Stockholm.Det fanns många olika orsaker till förseningar. Detta system fortsatte till1860-talet, då helt nya transportmöjligheter erbjöds.Under 1700-talets andra halva byggdes fler vägar i kustområdet. De vari första hand kyrkvägar. Vid samma tid började man använda kärror, mendock i liten omfattning. Fortfarande var det vinter- och vattenvägarna somgällde för godstransporter.I Lappmarken var det i första hand vintervägarna som användes. Medtiden fick nybyggarna överta lapparnas skjutsskyldighet.Under sommarhalvåret kunde älvarna vara ett alternativ. Men med tidenmedförde kolonisationen av inlandet ett allt större behov av kommunikationslederäven här, först i form av spångade stigar och iordningställandeav ordentliga vintervägar.v a t t e n v ä g a rI alla tider har mindre båtar använts som transportmedel på älvarna ochsjöarna i inlandet. Vattendragen har även nyttjats som transportleder förtimmer och tjära. För att förbättra framkomligheten i vattendragen utfördesströmrensningar under 1700-talet och 1800-talet.Från slutet av 1800-talet gick ångbåtar med passagerartrafik på fleraav de stora sjöarna i inlandet. Persontrafiken upphörde ofta i och med attlandsväg anlades.j ä r n v ä g a rVästerbottens första järnväg varden bruksbana som gick mellan Robertsforsbruk och hamnen i Sikeå.Den blev färdig 1878. Från börjandrogs vagnarna av en häst och längshalva sträckan var rälsen av trä.Först 1881 fick hela sträckan stålräls.Ett ånglok inköptes 1889 ochår 1900 elektrifierades banan.Man kan säga att järnvägen påallvar kom till Västerbotten under Robertsfors bruksbana. Foto: Robert Bergdahl.7

HANDLEDNING TILL KULTURHISTORIENBelastningsprov på den första järnvägsbron över Öreälven i Tallberg 1891. Foto: Vbm, arkiv.1890-talet, för då nådde stambanan hit. Stambanan bestod av ett antal huvudlinjersom gick genom större delen av landet. År 1891 nådde järnvägentill Vännäs och 1894 var banan färdig upp till Boden.Anledningarna till att banan anlades ett gott stycke från kusten var flera.Militären ansåg det vara nödvändigt att förbygga ett angrepp från vattnet ihändelse av krig. En annan orsak var att byggtekniken vid den här tiden intekunde bemästra de breda älvmynningarna och de stora höjdskillnaderna vidHöga kusten. Skogsindustrierna vid kusten hade heller inte något utpräglatbehov av landtransporter, utan karade sig gott med vattenvägarna.Umeå anslöts 1896 via en bibana och 1912 öppnades spåret mellan Bastuträskoch Skellefteå. Järnvägen gav helt nya möjligheter att resa. Det gickfort och lätt och saknade de osäkerhetsfaktorer som man tidigare hade fåtträkna med. Det blev också billigare. Fler människor fick därmed möjlighetatt resa.År 1937 invigdes Inlandsbanan efter 30 år av anläggninsgarbete. DenInlandsbanan. Foto: Eckhard Pecher, Wikimedia Commons.8

FÖRDJUPNING – KOMMUNIKATIONERsträckte sig från Kristinehamn i söder till Gällivare i norr. En av anledningarnatill att man byggde Inlandsbanan var att Norrland sågs som framtidslandetmed stora skogar, malm och vattenkraft. Järnvägen fick en storbetydelse för industrins möjligheter att etablera sig i Norrland.Försvarspolitiska skäl låg också bakom placeringen av Inlandsbanan,man ville säkra en alternativ väg upp till malmfälten i händelse av krig.Innan den var färdig hade tvärbanorna mellan Hällnäs och Storuman samtmellan Jörn och Arvidsjaur redan invigts.Att bygga järnväg i väglöst land var inget latmansgöra. Först skulleskogen röjas, stubbar brytas och marken dikas. Sen skulle mängder avjord forslas till banvallen och på vissa ställen måste broar byggas. Därefterskulle banvallen grusas och rälsen läggas.Förutom själva banan innebar järnvägen många andra nya inslag i miljön.Det byggdes stationshus somofta blev en central punkt på orten.Andra byggnader var lokstallar,personalbostäder och järnvägshotell.Längs banan uppfördes ocksåmånga banvaktarbostäder.Stationshuset i Hällnäs blev modelltypför 43 stationer, bland annati Nyåker, Vindeln och Hörnsjö.Stationshuset i Myrheden fick ståmodell för tio stationer, till exempel Hällnäs station som nybyggd. Foto: Vbm, arkiv.de i Tvärålund, Ekträsk och Åsträsk. Stationstypen kallades Byskemodellendå det från början var meningen att stationen i Myrheden skulle hetaByske. Länets största station finns i Vännäs.c y k e l nÄven cykeln är en betydelsefull uppfinning,för såväl nöje som nytta. Till en överkomligkostnad ökade rörelsefriheten väsentligt förmånga människor. Under 1920-talet börjadeDomänverket bygga särskilda cykelstigar.Cheferna inom skogsbruket – förvaltarenoch kronojägaren – hade behov av att snabbtkomma ut till avverkningsplatserna. Cykelstigaranlades bland annat i Sorsele och Malåkommuner.Cykelbud i Skellefteå 1951. Foto: Wollmar Lindholm, Skm arkiv.9

HANDLEDNING TILL KULTURHISTORIENMen det var inte bara cheferna inom skogsbruket som hade nytta av»svältsnörena« – stigarna kallades så eftersom arbetet med att anläggadem endast betalades med upp till 50 öre per meter. Nu kunde också arbetarnalättare ta sig mellan olika hyggen, och det gick fortare att kommahem till familjen.b i l e nDe första bilarna var både skrämmande och fascinerande. Med bilen följdenya behov, till exempel krav på bättre vägar. Till en början begränsadesbilarnas möjligheter av vägarnas beskaffenhet. Förutom dåliga vägbanorfanns sådana hinder som människor, kreatur och massor av grindar. Attåka i någon högre fart var med andra ord varken möjligt eller bekvämt.Andra svårigheter låg i att kartor och skylthänvisningar nästan helt saknades.Det var svårt att hitta rätt utanför hembygden.Inledningsvis var bilen ett sportredskap för välbeställda. Med tidenfick den större spridning. Efter andra världskriget ökade antalet bilägareenormt och under slutet av 1950-talet ännu mer. År 1944 blev vägväsendetstatligt, mindre än fem procent av vägarna var då belagda.1950-talet skulle man kunna kalla bilens årtionde. I och med att människorfick riktig semester erbjöds en möjlighet att se sig om i Sverige ochkanske till och med utanför Sveriges gränser. Bilen påverkade omgivningenmycket mer än vad något fortskaffningsmedel gjort tidigare. Förutom kravenpå fler och bättre vägar, parkeringsplatser och bensinstationer börjadeStor uppståndelse framför Stadshotellet i Skellefteå i augusti 1903 när det amerikanska paret Gliddenmed två chaufförer passerade på väg norrut. För många av åskådarna var det första gången de såg enautomobil i verkligheten. Foto: Skm, arkiv.10

FÖRDJUPNING – KOMMUNIKATIONERman planera samhällen efter bilisternas behov och möjligheter. Bilen tillätatt avstånden kunde öka mellan affärer, arbete och bostäder.Bilismen har med tiden visat sig ha en tydlig baksida med bland annatenergiförbrukning, luftföroreningar och personskador. Vid milleniumskiftetfanns 115 933 personbilar i trafik i länet.Risk för köbildning.Bjuröklubbsbussen i diket efter Burträskvägen 1950. Foto: Wollmar Lindholm, Skm arkiv.11

HANDLEDNING TILL KULTURHISTORIENlitteraturtipsAndersson, Mia, Vägars kulturvärden (1997).Kommentar: Om vägens kulturlandskap. En kronologisk genomgångav de spår vi finner längs våra vägar.Artrika vägkanter (1998).Kommentar: Sammanställning av vägsträckor med artrika vägkanter iVästerbottens och Norrbottens län utgiven av Vägverket, region norr.Bengtsson, Staffan och Willis, Göran, K-märkt på väg. Svenska vägar, platseroch ställen (1998.)Kommentar: En samtidsarkeologisk utflykt med Volvo Amazon blandmackar, motell och minigolfbanor.Bilen Utställningskatalog från Nordiska Museets utställning BILEN(1997).Kommentar: Mycket innehållsrik skrift om bilen och dess utvecklingsamt hur bilen har påverkat människan och samhället.Broar i Västerbottens län. En kulturhistorisk inventering LänsstyrelsenVästerbottens län. Meddelande 7 (1995).Kommentar: Sammanställning och beskrivning av kulturhistoriskt intressantabroar i Västerbottens län.Edvardsson, Ingemar, Hästskjuts (1999).Kommentar: Behandlar de flesta aspekter på hur det har varit att färdasefter häst genom tiderna.Eriksson, Tommy, Hästskjuts- och Diligenstrafik (1996).12