Prisad psykologstudent - Ergo

24 / RECENSIONERErgo #5 / 2009Betygen sätts i skala 0–5Smakprov på underjordenÖris & Ågren”Bill & Bull Mixtape”(Egen utgivning)Ojämnt och spretigt går hand i hand med fenomenetmixtape. Inte så konstigt förstås eftersom de ofta fungerarsom en provkarta där idéer och infall testas införkommande ”riktiga” album. ”Bill & Bull Mixtape” somär ett samarbete mellan DJ Rooftop och UppsalarapparenOrganismen är inget undantag.Som alltid när det handlar om Organismen är ingaämnen för stora och inga för små. Det är ordvrängandetsom står högst på agendan vilket gör att ett paraply ochSveriges politik kan få lika stort utrymme. Ibland blirdet lysande, som i ”Borgarblocket” som gästas av RoffeRuff och ”Loop” med Marke. Ett par spår kunde gott hastannat i upphovsmännens hårddiskar, men det mestaär värt minst en lyssning.Den som ger ”Bill & Bull” chans får ett ganska bra humom vad som pågår i den svenska hiphopens underjordoch i många fall en svår längtan efter Organismens album”Om gud vill och vädret tillåter” som släpps senarei vår.ANDREAS JAKOBSSONThåström fortsätter producera musik av toppkvalitet.Foto: Harry HallerMUSIKAldrig trött, gammal eller tråkigThåström”Kärlek är för dom”(Universal)får mig dock mer att tänka på sena Broder Daniel. Bandetsmål är att göra klubb- och dansvänlig musik somsamtidig ska ”rocka skiten ur folk”. Nå, det här är nogganska så dansvänlig, i synnerhet titelspåret ”Bad Girl”,men jag känner mig inte direkt ihjälrockad efter att halyssnat på demon. Kanske för att A.T-83 på deras MySpace-sidaskriver att det vill låta som U2. A.T-83 luktar alltlite för mycket lokalband men de är ändå lovande. Jagskulle vilja höra mer.MATILDA WEIBEFILMAktuell men uttjatadEn shopaholics bekännelserRegi: P J HooganSFJag läste nyligen en diskussion på nätet om vad omskrivningen”tingeling” som figurerade på Thåströms förraskiva kunde vara för slags drog. Även om han lämnadevissa detaljer öppna för tolkningar så var det en ny, rakareoch mer personlig artist än tidigare som mötte lyssnarenpå förra albumet Skebokvarnsv. 209.”Kärlek är för dom” inleds på samma sätt men gårsnabbt över i ett mellanting av den personliga Thåström(som ”bölar som ett barn” när han ser begravningar påtv) och den kryptiska (som sjunger om symboliska tåg).Musiken är också mer gnissligt industriell än sist det begavsig.En vän till mig tvivlade på att det någonsin skulle kommanågon mer skiva av Thåström eftersom den förraverkade omöjlig att följa upp. Han hade fel och även om”Kärlek är för dom” inte är lika vass som sist så visar enav svensk rocks giganter ännu en gång att han vägrar bligammal, trött och tråkig.Dansant rockA.T-83Bad Girl(Egen utgivning)ANDREAS JAKOBSSONUppsalabandet A.T-83 bildades inför en nationsspelningpå valborg för ett år sedan. Innan var det bara sångarenoch låtskrivaren Hannes Löfgrens soloprojekt. Nu bestårbandet av fem medlemmar som tillsammans har sattihop denna trespårs-ep. A.T-83 (rätt hopplöst namn va?)låter lite shoegaze, med jämn ljudmatta, vemodiga melodieroch fina stämmor hit och dit. Gitarren och basenSalem landar med “Astronaut”SalemAstronaut(EMI)Salem Al Fakir har hoppat över sitt efternamn och titulerarsig endast som Salem på sitt andra album, ”Astronaut”.Dessutom har han kapat av en hel del hår, detsignifikanta yviga, som många varit vana att se som etttypiskt kännetecken för detta av många kallat musikaliskapopgeni. Men detta är endast ett par ytliga förändringar.Vi minns det kritikerrosade debutalbumet”This is who I am” från 2007, och vänder nu hoppfulltblad för en ny Salem-era. Jag kände mig själv aningenängslig. Hur skulle detta gå? Kunde han verkligen överträffasitt hyllade, genuina, mångskiftande och för attinte glömma underhållande debutalbum? Men, som turvar behövde jag inte oroa mig allt för mycket. Nu har jaglyssnat och sitter lugnt kvar på min stol och insuper nyamusikaliska små underverk från Salem.På Astronaut möter vi en ny och mognare artist. Medlite vuxnare, allvarligare och mindre spexigt sound. Detär absolut inte mindre experimenterande, men lugnareoch lika spellevinkigt lekfullt som tidigare. Salem harlandat. Han har utvecklat sitt sound och verkar nu varaen ännu mer harmonisk ”allkonstnär” med förkärlekför allt från arenarock till förstklassig detaljerad pop,som går i både moll och dur. Det souliga får vi också merav, i ren Salem-anda, vilket mestadels känns som bomullför öronen. Ägna lite extra lyssnartid åt underbara spåretAstronaut, atmosfäriska It’s Only You, arenarockigaRoxy och symfoniska inslaget Purple Lady. Sammanfattningsvisförvånar och övertygar Salem Al Fakir även pådenna platta. Snyggt och väl värt att spetsa öronen inför.Jag blir glad av den här skivan.ELLEN PERSSONRebecka (Isla Fisher) jagas av inkasso för sina enormaskulder. Hon arbetar som journalist på en trädgårdstidningmen lönen är långt ifrån tillräcklig. Hennes drömär att få jobb på Alette, en modetidning som härskasav just Alette, spelad av Kristin Scott Thomas. Rebeckaskickar in en ansökan som av misstag hamnar hos en finanstidningsom sitter i samma hus, närmare bestämthos Luke Brandon (Hugh Dancy). Resten kan ni räkna utsjälva.Berättelsen om Rebecka bygger på Sophie Kinsellas roman”Shopaholic Takes Manhattan”. Den kan inte direktprisas för sin originalitet. Frågan är om ”En shopaholicsbekännelser” ens hade existerat utan föregångare som”Djävulen bär Prada”, ”Legally Blonde”, ”Bridget Jonesdagbok” och givetvis ”Sex and the City”. Fisher är visserligenrätt engagerande i rollen men regissören Hooganstår inte att känna igen efter charmiga ”Muriels bröllop”och ”Min bäste väns bröllop”.Filmen har ett stort problem som faktiskt skymmerhela historien. Hoogan kan nämligen inte bestämma sighuruvida det är roligt eller omoraliskt att shoppa loss idessa finanskristider. Och däri sätter manuset krokbenför hela spektaklet. Vidare är könsrollerna som så oftai amerikanska hastverk fast i medeltidstänket. Kvinnanstår för det ytliga: shopping, smink, romantik, bröllopmedan mannen står för pengarna och friheten. Dessutomblir det något jobbigt att se vuxna människor somhelt plötsligt börjar bete sig som treåringar över något såytligt som kläder.Det blir svårt att tillföra något i ämnet efter Djävulenbär Prada och Sex and the City. Jämfört med Meryl Streepi den förstnämnda filmen är motsvarigheten Scott Thomashär minst sagt blek. Det är sorgligt att se hennes talangslösas bort så slarvigt, särskilt när hon står för en avårets mest lysande rolltolkningar i fantastiska ”Jag harälskat dig så länge” som också går på biograferna justnu.Mest synd är det dock om Isla Fisher. Bara att hoppas påbättre projekt för hennes del.HANIF SABZEVARI