Prisad psykologstudent - Ergo

22 / KULTUR Ergo #5 / 2009IshjärtaMALIN NAUWERCKEDINBURGHDet tar 45 minuter att flyga från Edinburghtill Dublin. Liksom i Stockholm delas stadenupp i norr och söder. Floden Liffey skiljer detrika Southside (där James Joyces LeopoldBloom vandrade runt en dag) från det ruffigareNorthside (som har sin egen författare i Roddy Doyle).Stadskärnan är kompakt och en märklig blandningav nedgånget och nybyggt. Uteliggarna är lika mångasom pubarna (det vill säga en i varje street corner. Iblandtvå). Mitt i stan tronar en fallosliknande ljusspira, ocksåkänd under namnet ”the stiffie by the Liffey”.Staden vetter mot Dublin Bay. Fyrarna blinkar, fabriksskorstenarnabolmar ut rök, och hamnen ser ut att varabyggd av rött, blått, grönt meccano. Det ligger ett chipper-placeupp mot vägen med den godaste och svindyrastefish and chipsen i världen.Frantic Sunday hoppas kunna försörja sig på musiken i framtiden.Foto: PrivatUppsalaband på uppgångJAG ÄR PÅ VÄG mot den katolska mässan. I mitt land gårman inte till kyrkan, men jag är inte i mitt land nu. Jagbörjar med att förundrat iaktta hur människor knäböjeroch korsar sig. En barnkör sjunger, vi läser böner, prästenhåller en intelligent och stundtals ganska rolig predikan,folk knäböjer och korsar sig igen, nattvard intas,mer sång och knäböjande, och så vänder vi oss om ochhälsar på varandra: pleased to meet you, pleased to meetyou. Jag vill känna mig som en deltagare och inte betraktare,men det är omöjligt. Jag har, hur mycket jag än önskar,inget naturligt förhållande till detta.Efteråt talar jag med en äldre man i paddy-keps.– Det var länge sedan jag träffade en svensk flicka, kandu nämna två svenska löpare? Jag var löpare själv engång i tiden, och du förstår, Marlene, jag träffade densvenske boxaren Ingemar Johansson på en flygplats förnästan 60 år sedan. He gave me his card. Om du ger migdin adress ska jag skicka det till dig.EN SMULA ÖVERVÄLDIGAD är jag av hur irländarna ständigtupprepar mitt namn (i alla dess upptänkliga versioner:Marlene, Marlin, Molly). Uppmärksamt lyssnar deför att sedan mer eller mindre diskret föra över samtaletpå sig själva. Att alla trivs är viktigt. Varma blickar,mjuka händer, snabba leenden. Det kallas charm. Självhar jag noll charm, vilket jag tror beror på detta: i mittland är intresset för andra människor svalt, i mitt landär ansiktena uttryckslösa, i mitt land skiter man i omfolk trivs. Jag är alltså inte van. Stel som en isskulpturblir jag av värmen och uppmärksamheten riktad motmig. Generositeten och omtänksamheten står inte i minmakt att återgälda. Ishjärtat bultar.”Jag var ung/när jag bröt förlovningen/med detta djävulskaland/detta avlånga ishjärta/detta sjuka/sadistiskaurberg”, skrev Bruno K Öijer.Men för mig är det för sent att bryta, jag är fjättrad aven kedja som med magnetisk kraft drar mig tillbaka motStockholm, Sverige. Där de sociala koderna är mina, därmitt ansikte får vara lika likgiltigt som Michelle Meadowsi Darling, där himlen är skär, kall och stilla ochdär elnäten sträcker sig till världens ände. Där det snarttänds eldar för att fira några fattiga månader av vår.MALIN NAUWERCK läser andra året på masterprogrammet ilitteraturvetenskap (comparative literature) på University ofEdinburgh, Skottland.De har bara spelat tillsammans i ett halvårmen har redan förutspåtts en lysande framtid.Det snabbt klättrande UppsalabandetFrantic Sunday är glada över framgången ochberättar att musiken är det enda alternativet.Ett spänt men ivrigt Frantic Sunday laddar uppi den provisoriska logen. De sitter runt bordetoch har precis tänt några värmeljus för attskapa lite stämning. Snart är det dags. Om ungefären halvtimme står de på scenen där degjorde sin debut för ett halvår sedan, klubb Agaton på BistroHijazz. Att spela live är det bästa, förklarar de fyra killarna,Henrik Nilsson, Ola Renman, Joel Yngvesson ochTomas Karlsson. Energisk, dynamisk och rytmisk pop, såbeskriver de musiken.– Ja, det är nog det rytmiska som skiljer oss från mångaandra band i den här genren, fyller Tomas i.Det började i januari förra året, genom Östgötas Nationskapelldär Ola och Tomas fann varandra. Henrikhittade de genom en kontaktannons, ”Trummis sökerband”, men det var inte förrän i september som bandetvar fullbemannat, med gitarristen Joel.– Vår första spelning hade vi bara en månad senare, sådet var ganska tajt om tid, berättar Joel som sitter medgitarren i knäet.Och debuten följdes av lovord av såväl vänner sommedia. Sedan dess har bandet hunnit spela på välkändascener som Mosebacke, Stampen och Pipeline uppe iSundsvall. Uppmärksamheten i media och den positivaresponsen tror de beror på deras samspel och energi menäven slitet som ligger bakom.– Alla är skickliga musiker men viktigast är att vi kämparväldigt hårt, säger Tomas som är sångare och frontperson iFrantic Sunday.– Ja, jag har aldrig spelat med ett band där det funnitsett sådant här driv. Det finns ingen svag punkt, alla ärbara så bra, fortsätter Henrik.DE LÅTER NYFÖRÄLSKADE och nästan lite förvånade attdet har gått så snabbt och de hoppas att framgången skafortsätta.– Målet är att säga upp sig från jobbet, skrattar Henrikoch gungar på stolen.Och det har blivit en hel del spelande den senaste tiden.Bäst hittills är releasespelningen de hade när andrasingeln, I’m Your Volunteer, släpptes. Det var på ett studenthempå Sankt Johannesgatan.– Folk var som tokiga och hoppade och dansade på borden.Kroppsvätskorna rann från väggarna, minns Henrikoch de andra stämmer in.Något de ser fram emot är när de ska spela i Ekonomikumparkenpå Valborg.– Det kommer att bli häftigt att spela inför så mycketfolk, även om alla inte är där för att kolla på oss, sägerJoel som har börjat stämma sin gitarr.ELLINOR SKAGEGÅRDFrantic Sunday kämpar hårt med sin musik. Foto: Fight Club