Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

som A[man] – a[kvinna]). Det handlar omen anpassning av till exempel redskapetsstorlek, tävlingsdistansen, distansen tillmål, planstorleken, näthöjden, antaletspelenheter (antal försök, rundor etcetera)samt bruket av skydd (inklusiverestriktioner när det gäller fysisk kontakt).Den typen av anpassning förekommer iidrotter inom flera kategorier (kroppbredvid-kropp,kropp-mot-kropp,kropp-bland-kroppar, kropp-bland/mot-kroppar). Men idrotter inom kategoriernakropp-med-kropp och kroppbland/med-kropparfinns inte representerade.En annan vanlig form av anpassningmedför två kvalitativt skilda sätt att utövaen idrott på (könen kan beskrivas somA[man] – B[kvinna]). Sådan anpassningförekommer framför allt i estetiskaidrotter, där bedömning av prestationer,inte mätning, står i centrum. De äridrotter som uttrycker kategorin kroppmed-kropp(dans och konståkning).Formeln A–B dyker upp också då tävlingsreglernaberör utövarnas klädsel ochsmink. I idrotter som utövas kropp-medkroppförutsätts det att paret består av enkvinnlig och en manlig utövare med entydlig rollfördelning. I detta sammanhangmärks idrottens heteronormativitetsärskilt.Det förekommer inga idrotter därflickor eller kvinnor inte deltar (även omandelen kvinnor är låg). Däremot finnsdet idrotter där inga pojkar eller mändeltar. Det gäller i idrotter som rytmiskgymnastik (RG), konstsim (par och team)och konståkning (team). Det är idrottersom uttrycker kategorierna kropp-medkropp,särskilt kropp-med/bland-kroppar(4).Vad lär sig barnen?Analysen påvisar att flickor och pojkar, itillämpningen av tävlingsreglerna, får lärasig att det inte är rimligt att man mäter sigmed det motsatta könet i tävlingssituationer;att flickor i en del idrotter är mindrevarianter av pojkar (A–a); att flickor ochpojkar i en del idrotter inte ska utövaidrotten på samma sätt (A–B); och attestetiska idrotter, där utövarna uttryckersig med redskap eller i grupp, inte ärnågot för pojkar (B–icke-A) (5).En grundläggande utgångspunkt iprojektet har varit att åtskillnad – ochdifferentiering, eller anpassning, av denena tävlingsklassen – uttrycker socialanormer kring kön och sexualitet. Analysenav tävlingsreglerna antyder att könsnormeribland utmanas, till exempel i det attflickor och pojkar tävlar mot varandra,eller åtminstone tävlar på samma sätt.Men analysen påvisar också att könsnormernainte utmanas hur som helst. Ävendå flickor och pojkar inte tävlar motvarandra, förutsätts en flicka eller kvinnavara något annat och ofta mindre än enpojke eller man. Det här förhållandetavspeglar en heteronorm, där kvinnligt ärmotsatsen till eller mindre än manligt.Studien antyder alltså också på vilka sättdet är möjligt att utmana normer kringkön och sexualitet i idrottsliga sammanhang.Vilken betydelse har då en studie av dethär slaget för utformningen av idrotten?Den fråga som bör vägleda en utvecklingav regelverken ur ett jämställdhetsperspektivär: Bidrar den här regeln till attutmana eller förstärka traditionella (ochstereotypa) synsätt på flickor och kvinnor;pojkar och män?Referenser1. Reglementen från förbund somorganiserar ”intressegrupper”,som akademisk idrott, skolidrott,Korpen, handikappförbundetoch dövidrottsförbundet, har inteinkluderats i analysen.2. Bourdieu, P. Program för enidrottssociologi. I H. Larsson &K. Redelius (red) Leve idrottspedagogiken!.2005, s. 92f.3. Detta gäller i badminton,bandy, bangolf, biljard, bortennis,boule, bowling, curling, dart,draghund, dragkamp, frisbee,fäktning, innebandy, isjakt, judo,landhockey, motorcykel, racerbåt,segling, squash, styrkelyft,tennis och tyngdlyftning.4. RG karakteriseras av att redskapeninte används för att träffaeller transporteras till ett särskiltmål. Istället används redskapetför att skapa uttryck.5. Hirdman, Y. Genus – om detstabilas föränderliga former.2001.Kontakthakan.larsson@gih.se1/2012 svensk idrottsforskning 29